Ett pionjärläger i sovjetrepubliken Lettland. Nattliga äventyr undan lägerkommendanten. Och ett kärt återseende. Historien börjar för 37 år sen:

Året var 1985 och jag var 20 år. Jag hade precis avklarat 60 poäng ryska vid Stockholms universitet och kunde obehindrat läsa böcker och tidningar på detta vackra slaviska språk. Men, jag behövde öva mer på att prata. Lära mig talspråk. Då fick jag förfrågan att åka med åtta svenska barn till Lettland, på ett pionjärläger. Det var på den tiden då sovjetiska pionjärläger, fanns över hela dåvarande Sovjetunionen och där barnen om sommaren skulle fostras till goda sovjetmedborgare. Läger där barnen varje morgon före frukost marscherade fram och ställde upp sig på rad i en s k ”Linejka”, iklädda vit skjorta med röd scarf och till det blå byxor eller blå kjol.


Jag tyckte det lät som en spännande erfarenhet att få besöka ett sådant läger. Få lite insyn i sovjetiskt vardagsliv. Så jag tackade ja. Man kan ju undra varför föräldrarna till dessa åtta svenska barn ville skicka dem till den här typen av läger. Men alla åtta hade en rysk förälder och de såg det förmodligen som en kombination av lägerskola samtidigt som barnen skulle kunna öva sin ryska.


Lägret låg utanför Riga, i Jurmala som är en gammal kurort med milsvida vita sandstränder och där en och annan trävilla med snickarglädje minner om både för- och mellankrigstiden. Dit skulle vi alltså ta oss medelst båt och buss. Jag fattar än idag inte hur 20-åriga fick ihop den där resan, som ensam ansvarig för åtta ungar, 10-12 år gamla. Jag skulle ha koll på inte bara på dem, utan också på deras packning och pass med visum. Men på nåt sätt gick det. Vi åkte först båt till Helsingfors. Där bytte vi till en annan färja som tog oss till Tallinn. Och där, i Estland, blev vi mötta av lägerrepresentanter som i buss sedan körde oss till sovjetrepubliken Lettland och Jurmala.


När vi till slut kom fram möttes vi av många nyfikna blickar. Inte minst av barnen som stod uppställda på rad i strikta led. Jag hälsade på ett gäng ungdomar i min ålder som var där för att sommarjobba som lägerledare. En av dem hette Lena och hon var två år äldre än jag. ( Det är henne jag nu besöker några dagar i hennes hemstad Liepaja, som ligger vackert vid kusten i sydvästra Lettland. Är här tillsammans med min dotter Åsa. )


Efter den högtidliga välkomstmottagningen med pompa och ståt, installerade sig barnen och jag på andra våningen i ett enkel träbarack. Trappan upp till våra två rum däruppe, låg på utsidan av huset. Här skulle vi nu bo i ett par veckor.


På dagarna var det mycket rutiner. Uppställning i linejka. ( Något de svenska barnen slapp, men de hängde inte läpp för det.) Kommunistiska slagdängor skulle sjungas, liksom annat som skulle till för att fostra barnen i rätt anda. Varannan sång handlade såklart om fred i världen. Men det var förstås inte bara det. Utanför de här kulisserna var barnen barn. De lekte lekar, spelade fotboll och höll på en annan sport. Och det var det massor av sol och bad längs Jurmalas fantastiska vita sandstränder.


Efter någon dag bjöd de andra ungdomarna som arbetade på lägret in mig att träffas på kvällen när barnen lagt sig. De bodde i en egen stuga i utkanten av lägret och där brukade de hänga om kvällarna. Lyssna på musik. Ta en öl. En av killarna, Jura, var duktig på gitarr och nästan alla i gänget var körsångare, så det var hög nivå på sången och musiken. Och från stugan hördes en salig blandning av ryska romanser, lettiska folksånger och Queen. Jag tog ibland över gitarren och sjöng nåt på svenska. (Som nåt av Ebba Grön eller Lasse Tennanders ”Lisas dröm” som alla gillade skarpt. Jag lärde dem även att sjunga den på svenska. Min vän Lena kan den fortfarande Lisas dröm utantill :-) )


Men när jag nu skulle iväg den här första kvällen för att träffa mina nya vänner, kände jag att vår dörr var låst! Vi bodde som sagt på andra våningen och dörren till trappan på utsidan var enda vägen ut. ( Anledningen till att någon låst, förstod jag sen, var att förhindra oövervakad kontakt mellan mig och de andra ungdomarna . ) När jag inte dök upp kom Lena och Jura till vår barack för att se vad som hänt. Jag förklarade genom fönstret att jag inte kunde komma ut. Att vi var inlåsta. Och de kunde konstatera att nyckeln inte heller satt i på utsidan. Att hoppa ut var alldeles för högt. Då kom Jura på den briljanta idén att smyga och hämta stegen vid huvudbyggnaden. Sagt och gjort. I kvällsmörkret klättrade jag försiktigt ut genom fönstret och ner och sen hade vi en fantastisk kväll. Vi sjöng och pratade. En och annan öl slank ner. Och en skvätt vodka var det nog också. Jag blev utfrågad om Sverige och jag frågade dem om livet i Lettland. Både Lena och Jura var med i en känd lettisk kör och de berättade att de snart kanske skulle få turnera med den utomlands, i väst. Det var en dröm för dem. Kvällen blev sen innan jag lika försiktigt klättrade tillbaka in i vårt rum på andra våningen. Och när jag släckte lampan kände jag mig glad. Beslutet att åka till Jurmala var sååå rätt.


Jag fortsatte hänga med Lena, Jura och de andra om kvällarna. Och mörkerklättringen genom fönstret och ned och uppför stegen, blev till slut rutin. Men så en kväll, mot slutet av lägervistelsen blev vi upptäckta.....


Lägermatronan, en bastant riktigt otrevlig dam, blev rasande. Hon lät mig med bestämdhet veta att detta inte var ok och att dessa olovliga kvällsaktiviteter skulle kunna påverka mina framtida möjligheter att få visum till Sovjetunionen. Det var inte roligt med tanke på att jag några månader senare skulle åka till Moskva för att bo där ett år och verkligen lära mig ryska flytande. Det var dock betydligt värre för de andra. Ragatan, menar matronan, hotade Lena och Jura med att se till att de inte skulle få åka utomlands med sin kör. Som straff för att vi setts i smyg om kvällarna. Det var hemskt. Jag tyckte så synd om dem. Försökte ta på mig skulden, att det var jag som övertalat dem eftersom jag kände mig ensam. Men det ville hon inte alls lyssna på. Efter det här, vågade vi oss inte på fler nattliga äventyr under våra sista dagar i Jurmala. Jag ville inte riskera att mina nya vänner skulle straffas. Det vore förödande. Och som tur var förverkligade inte matronan (har förträngt hennes namn) sitt hot sen. Men just då kändes allt hemskt. Att få åka till väst på den tiden var en dröm för många i Sovjetunionen och Lena och Jura hade kunnat få denna dröm krossad.


Någon dag senare, strax innan vi skulle åka hem, såg jag att flera av de lettiska och ryska barnen grät. Snart förstod jag varför. De svenska barnen hade haft med sig små presenter. Det var småsaker som klistermärken, pennor, block och liknande. Och dessa hade de givit bort till nyfunna vänner på lägret. Men nu hade barnen blivit av med sina presenter. Matronan hade tvingat alla att lämna ifrån sig sakerna. De skulle ställas ut på lägrets museum hade hon sagt. Jag blev fruktansvärt arg. Inte minst för att denna hemska människa dessutom hade givit merparten av sakerna till din egen son. Jag sökte upp henne och skällde ut henne. Och sa att detta skulle jag förmedla när jag kom hem, hur hon stulit saker som de svenska barnen givit till sina vänner. Jag var så arg så jag struntade i om hon skulle sätta käppar i hjulet för framtida visum för mig. Efteråt insåg jag att det bara var tomma hot. Hon hade inte den makten. Men det visste inte jag där och då. Alla var rädda för henne och få vågade se henne i ögonen. Hon var en liten lokal despot som uppenbarligen njöt av att känna makt över andra. Och även om hon inte brydde sig om min utskällning så kändes det skönt.


Så småningom kom jag hem ( och jag fick med mig alla åtta barnen hem helskinnade) . Det var fortfarande sommar. Och i brevlådan hade jag fått besked att jag var godkänd för ett års ryskastudier i Moskva. Avresa skulle bli i mitten av augusti. Det skulle också bli ett livsavgörande steg i mitt liv, där jag lärde mig ryska flytande och så småningom blev journalist. Men det, är en heeelt annan historia.


När jag nu ser tillbaka på de där veckorna i sovjetrepubliken Lettland sommaren 1985 - när jag lärde känna Lena som jag sen dess hållit kontakt med, och som jag nu är på besök hos - känns det som en annan tid. Samtidigt, skrämmande nog, gör det inte det. De mörka krafter som länge styrt i Ryssland, och som än mer visade sitt brutala sanna ansikte den 24 februari, ger mig fler och fler flashbacks till tiden före muren revs. Till järnridå, avlyssning och kontroll. Till kalla kriget. Flera av mina vänner i Ryssland vågar idag inte prata öppet om kriget längre. Av rädsla för att fel öron lyssnar. Under våren och sommaren har jag också arbetat med ukrainska flyktingbarn och ungdomar i Sverige. Fått höra många hemska historier. Fått höra om deras mardrömmar. Försökt trösta. Ge en kram. Bara finnas där och lyssna. Då har jag känt att jag inte räcker till, för det är så mycket man skulle vilja göra. Jag har också känt ilska, frustration och en enormt stor sorg över det som sker. Det var därför jag inte klarade av att fortsätta skriva i bloggen, efter mina två senaste inlägg som jag skrev precis när kriget började. Det tar så hårt, på så många plan. Och det är så många som far så illa. Min egen sorg känns förmäten, men det finns där, hela tiden och den gör ont. Sovjetunionen och Ryssland har varit en del av nästan hela mitt liv. Inte bara som journalist utan också på det privata planet i många sammanhang.


Nåväl. Nu ska jag äntligen hänga med Lena igen. Kommer bli mycket både skratt, tårar och minnen. Det har gått 37 år sen den där sommaren 1985. Och det är 17 år sen vi sågs sist. Då i Riga, när jag var där för SVT:a räkning på en reportageresa. Det känns också fint att ha min dotter Åsa med på resan i minnenas land. Lettland ❤️


Ta hand om er därute ☀️

Jag skulle ha varit i Ryssland nu. Det blev inte så. Istället kommer jag under en tid att fortsätta dela lite tankar och känslor här, inifrån Ryssland. Från samtal med nära vänner där. Från ryska media som jag följer, där det publiceras många kloka och insiktsfulla intervjuer. Det här är mitt andra inlägg. Ledsen att det dröjde och är lite långt, men en sjukdom kom emellan och det här är ändå bara små smulor av allt jag skulle vilja berätta. Hoppas du ändå vill läsa. Det är kanske lite ostrukturerat och finns säkert insmugna fel här och där. Men du får ta det som den bloggtext det är. Och du får gärna dela om du vill.

När jag skrev det här igår var det krigets 16:e dag, ändå känns det som om det har pågått i flera månader. Över två miljoner är på flykt, flera tusen har dödats, även många barn. Stad efter stad bombas sönder. Mitt hjärta brister när jag tänker på dem som är mitt i krigets fasor. Alltfler flyktingar kommer även till Sverige. Nu måste vi, du och jag, göra vad vi kan för att hjälpa. Alla kan göra något!

En av många kloka och starka ryska kvinnor jag mött genom åren. Hon finns inte med oss längre. Men hon  bodde på Segergatan 1, i en liten rysk by, se bilden nedan. Och hade hon fått bestämma, hade förnuftet segrat. 

DEl 2 Vi börjar i en stor rysk stad i väster:

”Lena. När jag vaknar på morgonen tänker jag: det är nog bara en mardröm. Så slår jag på tv:n och kastas brutalt tillbaka in i den hemska verklighet som råder och som jag fortfarande inte kan ta in. Var ska det här sluta, och hur? Alla hatar ju oss nu…..”
Orden är min ryska väninnas. Vi har känt varandra sen vi var unga och Ryssland fortfarande var en del av Sovjetunionen. Jag var ofta i hennes hemstad på 80-talet och står även hennes mamma nära. Mamman är förresten en sån där kvinna som burit allt och lite till på sina axlar, livet igenom, men som trots det alltid stått stark och fast som en fura. Som om ingenting kan få henne på fall. Hennes sovjetiska bagage, där kvinnlig jävlar anamma och konstruktivitet var ett måste för att överleva, genomsyrar fortfarande hennes personlighet. Det var ju de som skötte allt. Man, barn och hushåll samtidigt som de arbetade! Starka och rättrådiga kvinnor, utan vilka samhället hade gått under.

Hur som helst - ja ni får ursäkta, men i dessa tider översköljs jag av minnen och tankar från möten och erfarenheter i öst genom åren - så pratade min väninna och jag länge i onsdags. Det började med att jag drömde att hennes numera vuxne son hade arresterats under en demonstration mot kriget i Ukraina. ( Han gjorde redan som 14-åring klart vad han tyckte om det rådande korrupta systemet och visade mig politiska klipp på YouTube långt innan Navalnyj blev känd av allmänheten i väst. ) Jag blev orolig. Ringde henne direkt men fick inget svar. Efter några timmar messade hon och skrev att allt var lugnt med sonen, men nu var hon ute och jagade medicin på stan, liksom andra saker som riskerade att försvinna. Lite senare ringde hon.

” Lena. Jag är helt slut. Har sprungit runt på säkert 20 apotek idag. Långa köer överallt. Till slut fick jag tag på min medicin. Nu klarar jag mig ett tag, men jag vet inte vad som händer sen. Det är ju en utländsk produkt.… När jag kom hem såg jag hur grannar kom släpande på tv-apparater, tvättmaskiner, datorer, ja allt möjligt som nu kommer blir allt dyrare och som kanske kommer försvinna helt. Och snart kan vi inte ta ut utländsk valuta längre i cash, utan får hålla oss till rubeln. Den stod i 70 mot 1 dollar före kriget. Så gick den upp till 150, men nu tror jag den ligger på runt 120. Och priserna på mat och vatten har ju blivit därefter. ( Anm. Det kommunala vattnet i staden är så dåligt att det måste kokas om det ska kunna drickas) Och så hör vi hur företag efter företag lämnar den ryska marknaden. Jag har tur som jobbar för ett ryskt företag, men många vänner är jätteoroliga. För även om flera av de utländska företagen som lämnat Ryssland, ger dem lön i några månader, så vet de inte vad som händer sen. Ska de behålla sin anställning och hoppas? Ska de söka nya jobb? Gå en ny utbildning?
Men det jag är mest rädd för Lena. Ja du vet ju. Jag är så fruktansvärt rädd att han ska kallas in (om sonen). De har ju lovat att inga värnpliktiga ska delta, men kan man verkligen lite på det? Man kan ju inte lita på nånting. Vi vet ju INGENTING om nånting! Samtidigt blir vi alltmer isolerade från omvärlden. Steg för steg. Lena, jag tänkte idag på hur alla förut pratade negativt om sovjettiden. Men när jag ser tillbaka har jag faktiskt många ljusa minnen från den tiden. Jag var ju ung då och som ung hittar man alltid utvägar. Som när vi var ute och festade. Du och jag. Självklart var det mycket som var fel med hela det systemet, och jag vill verkligen inte tillbaka dit, men nu känner jag att det här…. Det är nånting helt annat. Det är någonting mycket värre.”

Dagen efter vårt samtal gick ryska försvarsministeriet ut och erkände - trots tidigare löften till folket - att det hade förekommit värnpliktiga i striderna i Ukraina. ( Putin själv hade lovat bara några dagar innan att enbart yrkessoldater deltog i ”specialoperationen”. ) Det bekräftade bara det som många redan vetat om. Samtidigt är det viktigt att här flika in en sak. Det har spridits många klipp under de här dagarna, från båda sidor. Ett exempel är de med krigsfångar. Klipp där man ibland tydligt kan känna att soldaterna i bild uttalar sig under hot, i både ryska och ukrainska klipp. I våra media hör man hela tiden ” enligt källan den och den ” o s v. Och precis det måste vi påminna oss om. Ständigt. För det är så lätt att svepas med och köpa allt som kommer från den ena sidan, när man är känslomässigt engagerad. Men under ett krig är desinformation ett tungt vapnen, och det är väldigt mycket som delas just nu som är svårt att verifiera.

Hur som. I samband med det här med ryska värnpliktiga, om de deltog eller inte i kriget, så läste jag en intervju med människorättsorganisationen Petersburgs soldatmödrar, på den oberoende ryska nyhetskanalen Meduza. ( Meduza har, som i stort sett alla oberoende kanaler, blivit blockerad och hankar sig nu fram i den krypterade appen Telegram. Som många andra likasinnade. ) Petersburgs soldatmödrar gör, tillsammans med liknande organisationer i andra ryska städer, ett fantastiskt jobb. Ofta på volontär basis. De har varit en stark kraft att räkna med i Ryssland sen kriget i Afghanistan, och även under krigen i Tjetjenien. Nu. Sitter de i en rävsax. I oktober förra året infördes en ny lag som gör att all typ av efterforskning som har med det militära att göra är förbjuden. Det innebär att de inte längre kan gräva i fall där en soldat har försvunnit. De kan inte med rättsliga medel kräva svar från myndigheter, för då kan de själva riskera åtal. De kan alltså inte fortsatt erbjuda juridisk hjälp till oroliga föräldrar, utan bara ge dem råd. Så nu måste föräldrar som mår dåligt och som oroar sig över om deras söner blivit dödade, själva kämpa vidare i byråkratins snårskogar.
Samtidigt berättar organisationens ordförande, Oksana Paramonova, i intervjun att antalet samtal till dem - jämfört med slutet på förra året - har blivit tjugo gånger fler sen kriget började. Hon säger också att många soldater aldrig kommer hem, inte ens någon kropp. Då får familjen nöja sig med en hedersbetygelse och en plakett på soldatens skola. Och där, tar det slut. Gällande den kompensation som Putin nu utlovat till stupade soldaters familjer, är hon heller inte så optimistisk. För om man inte får hem någon kropp, kan det vara svårt med bevisning. Och även om man får hem sin sons eller anhöriges kropp, så kan det vara en lång och krånglig process att få ut pengarna. Mitt i sorgen är det ju heller inte många som orkar kämpa för en ersättning….

Jag tittar på siffror över dödade ryska soldater. Det är många dagar nu sen Ryssland för första gången nämnde antalet stupade. 498 sa de då. Sen har det varit tyst. Ukrainska källor menar att det handlar om mer än 10 000 ryska soldater, medan oberoende källor säger att rör sig om åtminstone ett par tusen vid det här laget. Jag har själv en son som snart är 19 och kan inte föreställa mig vad de familjer går igenom som i detta nu inte har kontakt med sina söner. Vi ser på kriget, hör om kriget, läser om kriget, drömmer om kriget. Bilderna är hemska. Fruktansvärda. Overkliga. Men det är först när vi sätter allt i ett eget perspektiv, som vi kan förstå en liten skärva av detta helvete. Förstå det helt, kan vi inte, inte om vi inte är där själva.

Innan vi la på luren, min vännina och jag i onsdags, sa hon:
” Lena, jag är bara drygt 50, men just nu känner jag mig så gammal, så fruktansvärt trött. Jag har inga krafter. Jag bara gör det jag måste, nästan mekaniskt. Och så denna ständiga propaganda.… Men det ska man komma ihåg, att den kommer faktiskt från båda håll, men jag vet vem och vad jag ska tro på. Hur jag ska sålla. Vi har ju också vänner i Ukraina och från dem får vi förstahandsinformation. ”

Jag hörde sen att hon var nära gråt.
” De lever mitt i kriget Lena. Mitt i allt det hemska….. Det är så ofattbart…. Jag vet inte vad jag ska säga….. Enda trösten är att de i alla fall är välbehållna. Än så länge…..
Lena, jag var jag helt paralyserad de första dagarna. Jag satt vid tv:n, datorn och telefonen dygnet runt. Sov knappt nånting. Nu försöker jag hålla det till morgon och kväll annars kommer jag gå under. Men det är det en sak jag inte kan släppa, och som jag tänker på hela tiden….. Och det är, att alla hatar oss nu. Alla. …”
Sen brast hennes röst. Jag försökte lugna henne. Sa att vi vet att ni inte vill det här. Att det är Putins krig, inte ert. Att vi vet att de också blir hårt drabbade. Men det var svårt att nå fram. För hon är inte där än. Hon befinner sig fortfarande i ett slags chocktillstånd och är inte mottaglig. Jag kunde bara lyssna och finnas där som vän. Humma förstående. Säga nåt tröstande ord då och då. När vi la på luren brast jag själv i gråt.

Vi har känt varann sen 80-talet, gjort de mest galna och roliga saker ihop, och hon är en av de mest positiva, levnadsglada människor jag vet. Därför tar det så hårt och jag blir ledsen bara av att skriva om det. Hon lever liksom min Moskvavän, som jag skrev om sist, i storstan. Hon är utbildad och har rest en del, om än inte lika mycket som han. De tillhör båda en slags rysk medelklass. På drygt två veckor har deras liv förändrats radikalt. De har kastats tillbaka i tiden och in i en oviss framtid, i ett land som redan nu nästan helt isolerat sig från omvärlden. De är båda två mot kriget. De förstår inte att det här får ske. Hur regimen kan göra så här mot både Ukraina och mot dem och Ryssland.

Vi har alla sett klipp på tv med människor som trots att de blir misshandlade och riskerar fängelsestraff ger sig ut på gatorna och protesterar. Modiga människor med plakat mot kriget. Många i Ryssland skulle vilja göra detsamma, men vågar inte det. Skulle DU våga? Om du hotades av misshandel och fängelsestraff på upp till 15 år? Dessutom är det så att man nu förstärker lagen om censur, eller lagen mot ”fejknyheter” om kriget. Förutom att man blockerat i stort sett alla oberoende media, pratas det nu om att upprätta ett register över dem och andra oberoende organisationer som är emot kriget. Men inte bara. Registret ska dessutom inkludera alla personer med anknytning till organisationerna. Alltså ett register över ”oliktänkande” precis som man hade förr, under sovjettiden. Ett register som visar vilka som är rätt och vilka som är fel. Och hamnar du på  den listan, kommer du få väldigt svårt att tvätta bort den stämpeln när du ska söka jobb eller studera. Så jag frågar igen, skulle DU våga höja rösten?

Jag följer en kanal på Telegram som administreras av ryska studentorganisationer runt om i landet. Varje dag delar de rapporter om studenter som blivit utkastade från sina universitet för att de deltagit i demonstrationer mot kriget. De beskriver också hur både lärare och skolans ledning föreläser om ”specialoperationen” i Ukraina och hur man måste förhålla sig till den. Där läste jag också en intervju med en historielärare som på sitt Instagramkonto skrivit att han var emot kriget. Han hade inte gjort någon lång utläggning, bara skrivit att han var emot. Efter en kvart fick han ett samtal från skolans rektor som sa att han kunde komma och hämta sina saker. Hans elever, och deras föräldrar, försökte förhindra hans avsked, eftersom de tyckte det var fel och han var ju dessutom en väldigt populär och bra lärare. Men det hjälpte inte. Nu är han arbetslös och har en stämpel på sig.
Jag hinner knappt med att läsa om alla dessa tragiska historier. De är så många. Samtidigt känner jag hur tumskruvarna dras åt, allt hårdare. Det blir svårare och svårare för de som tappert försöker höja rösten och göra motstånd. Skuggan från den mur som håller på att byggas upp runt omkring dem blir allt längre och mörkare. Vi närmar oss en tid som jag trodde var förbi. En tid jag där jag som västerlänning alltid klarade mig, men där jag alltid oroade mig för mina vänner, för dem jag jobbat med, umgåtts med. Det gör så ont. Så jävla ont!

Alla de jag har nämnt hittills kan vi sympatisera med. Vi förstår att de inte vill ha det här kriget. Vi förstår att de också har drabbats hårt för något de inte på något sätt är skyldiga till. Men hur är det med de som faktiskt tror på propagandan? De som tycker att Putin gör rätt, som köper det han säger på stats-TV? Hur tänker vi om dem? Och hur tänker vi om dem som desperat försöker hitta förklaringar till att det blivit som det blivit, därför att sanningen är för svår att ta in. Och hur tänker vi om dem som egentligen aldrig gillat Putin, men som nu sluter upp bakom honom för att man gör det när ens land är i krig? Kan vi, på något sätt, förstå dem? Går det ens?

Hur många gånger har jag inte hört folk säga de senaste veckorna:
” Hur faan kan man tycka så? Hur kan de gå på det där? Är de helt jävla dumma i huvudet? ”
Det är så lätt att sitta här hos oss, i trygghet, uppvuxna som vi är i en demokrati, och bara avfärda människor just precis så här. För vår bakgrund gör att många av oss inte kan, eller har svårt, att förstå. För det är komplext, och har många underliggande mekanismer. Och de måste man djupdyka i, annars kommer man aldrig förstå hur en redig och klok människa faktiskt kan ställa sig bakom ett krig som detta. Det handlar om känslor. Det handlar om förnekelse och om tro. Det handlar om långvarig lågintensiv propaganda och om begränsad information. Det handlar om uppväxt och om historia. Och mer än så.
Hur ska vi, du och jag, förhålla oss till det här? Jag tror att det är viktigt att vi ändå försöker förstå, även om vi inte kan acceptera vissa åsikter.

I kommande inlägg kommer jag ta upp just de här frågorna. De är svåra, men otroligt  viktiga, inte bara för mig, utan för oss alla. Och jag kommer även beröra dem som står lite mitt emellan. Ryssar som egentligen aldrig brytt sig om politik, därför att det är som de själva säger ”för jobbigt och man blir bara deppig av det. Kan vi inte prata om nåt annat? Det går ändå inte att göra nåt åt det.... ” o s v och som nu inte vet vad de ska göra.

Det är så mycket som hänt sen förra inlägget. På bara en vecka. Jag hade tänkt skriva tidigare men så kom en influensa emellan och jag fick prioritera att ha kontakt med mina vänner. Jag följer hela tiden flera oberoende kanaler och även sådana som är statsstyrda. Både i Ryssland och i Ukraina. För att försöka få en helhetsbild. Och ibland har jag knappt hunnit se ett klipp från ena sidan förrän den andra använder samma eller liknande bilder och säger precis tvärtom. Som en slags sjuk kapplöpning. Ett, verifierat klipp, som gjorde mig helt förfärad häromdan, var från ett köpcenter i den ryska staden Kazan. Där man ser hur unga ryska killar och tjejer, iklädda vita t-shirts med Z-symbolen på bröstet, skanderar ”Ryssland, Ryssland, Ryssland!” och höjer höger näve upp i luften. Och samtidigt pratar Putin om avnazifiering.

Det jag undrar mycket över nu är hur det egentligen står till med den ryska opinionen. Hur många står egentligen bakom Putin och hur har opinionen förändrats sen kriget började? Det är omöjligt att veta, eftersom det inte går att få fram den informationen på ett objektivt sätt just nu. Enligt en undersökning som Navalnyjs team gjorde i förra veckan, så har motståndet mot kriget ökat markant och en majoritet är nu emot kriget. Men samtidigt har jag hört intervjuer med flera ryska analytiker och politiker i exil, som är betydligt mer pessimistiska. När ett land är i kris kan mycket hända som man kanske inte förväntar sig menar de. En nära vän till mig sa: "Jag tror att det just nu är 50/50. Två läger. De som tittar på TV och de som inte tittar på TV. Men det kan ändras. Allt beror på hur kriget utvecklas". Svårt detta.

Jag ska avrunda strax. Måste försöka begränsa mig i allt jag vill berätta. Men först vill jag uppdatera er om min Moskvavän som jag skrev om i förra inlägget. Vi pratades vid igår kväll i nästan två timmar och då sa han bland annat så här:
” Lena. Nu har jag landat efter den värsta chocken. De senaste dagarna har jag hängt med nära vänner och bara pratat och pratat. Skrattat. Gråtit. Druckit vin. Ja du vet ju att jag dricker väldigt måttligt. Max ett glas vin eller två. Men nu… Jag har aldrig druckit så mycket vin i hela mitt liv. Det är helt sjukt! Men jag tror att jag behövde det nu. Det får vara så bara. Insåg idag att min lön i princip är halverad mot dollarn, men som tur är ligger hyran ändå fast tills vidare. Annars hade det gått åt pipan med lägenheten.
Jag tänkte också på min fina mormor idag. Vi har ett väldigt nära förhållande. Har bott hos henne ibland, eftersom mamma och jag inte alltid dragit jämnt. Mormor har alltid levt ett enkelt liv, eller snarare fattigt. Hon har någon tusenlapp i pension. Bor i sin lilla by i södra Ryssland, i en gammal sliten stuga. Med få bekvämligheter. Det som händer nu kommer egentligen inte påverka henne så mycket. Inte heller andra andra som lever som hon. Hon - och de - har ju alltid levt så här. Och kommer fortsätta leva så. Som ”vanligt” liksom. Det får mig att bli så ledsen. När jag ser det perspektivet. I ett land som har sådana rikedomar men som ändå låtit många leva under existensminimum. Och även om jag nu - när jag äntligen fått det lite bättre - kan hjälpa henne mer, så kommer jag snart inte kunna det längre. Jag tänkte i höstas att jag börjat tillhöra medelklassen, eller kanske egentligen den undre medelklassen, men nu, ja nu halkar man väl ner till botten igen…. Medelklassen kommer att få betala den en stor del av det här kriget. Och de rika, de klarar sig alltid, det vet vi sen gammalt.
Hörde du förresten att de i Moskvas tunnelbana i söndags krävde att få se folks mobiler för att se om de följde ”fel” sidor/appar och för att hitta bevis att de deltagit i en demonstration? Den listan vill man inte hamna på. Då är det kört! Nu får man börja vara försiktig…”

” Men du. Ska inte bara prata nattsvart här nu. Det finns faktiskt glädjeämnen också. Min vän som åkte till Turkiet är nu i Istanbul och hans spanske pojkvän har precis mött upp där. Nu ska de bara försöka hitta ett sätt att gifta sig. Är så himla glad för dem! Och min ukrainske kollega, som jag jag berättade om, som råkade vara på besök i Kiev när kriget drog igång, han mår efter förhållandena ok. Ett tag var vi riktigt oroliga för honom. Det blev plötsligt tyst i vår Telegramkanal där han uppdaterade mig och kollegorna om läget i Kiev. Vi hörde inget på flera dagar och började befara det värsta. Till slut hörde han av sig igen och då visade det sig att han hade lyckats ta sig till den västra delen av landet där han börjat hjälpa dem som flyr. Det var en sån otrolig lättnad när vi fick kontakt igen. Och vet du - du kommer inte tro mig nu - han skulle ha lånat en lägenhet i det där höghuset i Kiev som blev bombat! Höghuset som delades i alla media. Men istället hade han alltså tagit ett beslut att fly västerut som så många andra. Och eftersom han som man inte kan lämna landet hjälper han nu kvinnor, barn och gamla som flyr. Jag är så otroligt tacksam för att han är i livet.”
  
” Lena, jag måste berätta en sak till. I slutet på förra veckan ringde min pappa. Du vet ju att han också bor i södra Ryssland. Han är i alla fall den mest sansade person jag vet. Men nu var han i upplösningstillstånd. Det fanns inte en enda dollar i hans lilla by och han såg hela sin lilla livsbesparing gå om intet. Vi lyckades föra över hans pengar till mig och hann växla dem innan kursen blev alltför dålig. Och det var i grevens tid. Nu kan man ju inte ta ut utländsk valuta i cash längre….. Vet du förresten vad pappa sa till mig? Alltså det här är heeeelt galet! Min pappa, min sansade och alltid lika kloka pappa, säger plötsligt till mig:
”Xxxxx du måste emigrera! Nu råder tider vi aldrig sett förut. Har du möjlighet, så vänta inte. Åk!!! ”
Kan du fatta. Min pappa skulle aldrig ha sagt nåt sånt här för bara några veckor sen. Aldrig!! Själv har jag ju, likt många av mina vänner, gått i de tankarna sen 24/2. Kanske är det därför jag druckit så mycket vin. Allt har gått så fort! På två veckor har min värld, där jag levde och hade det ok - eller ÄNTLIGEN hade fått det ok - vänts upp- och ner. Ingenting är om som förut och kommer heller inte att bli det. Nu när jag börjat hämta mig efter den första chocken så har jag börjat kolla på olika universitet som kan ha nytta av min utbildning. Hittar jag rätt kanske jag kan göra det officiellt utan att hamna på svarta listan (se det jag skrev om registret ovan). Kanske blir det ett land i Sydamerika en period. Jag vet inte. Det är mycket papper som ska till. Bara en sån sak som att få Schengenvisum nu för mellanlandning på vägen är en svår nöt att knäcka.… Och hur man ens ska ta sig dit när inga flyg går. Alla våra flygplan står ju still eftersom de är leasade av utländska företag. Vi har bara ett 60-tal ryska flygplan i vårt lands flotta, läste jag idag. Bara det liksom!! Men än så länge är Turkiet och Georgien öppet. Vi får se. Kanske är det ett önsketänkande. Men jag har i alla fall nåt som håller mig gående nu, nåt att hålla fast vid.”

I början av det här inlägget berättade jag om min väninnas rättrådiga mamma. Och genom åren har jag träffat många som hon. Starka kvinnor som under sovjettiden bar otroligt mycket på sina axlar och som har fortsatt att göra det. Kvinnor som hanterade ett omöjligt livspussel men som ändå stod pall. Hur sjutton fixade de det? Jo därför att de inte hade något annat val. De är gamla nu, och några av dem har gått ur tiden, som kvinnan på fotot överst i det här inlägget. Och jag kan inte låta bli leka med tanken: Hur hade Ryssland sett ut idag, om de hade fått ta över när Sovjetunionen kollapsade 1991? Om de hade fått styra och ställa? Vi hade i alla fall fått en helt annan utveckling än den vi ser idag.

НЕТ ВОЙНЕ!  NEJ TILL KRIGET!

Elena Osipova överlevde Nazitysklands 900 dagar långa belägring av Leningrad 1941-44, då en miljon människor svalt och frös ihjäl. Här, 2022, blir hon arresterad i sin hemstad som numera heter
St Petersburg, för att hon protesterar mot kriget i Ukraina. Fotot är från ett klipp på ryska telegramkontot "Mamma kom och hömta mig". 

Jag var inte ensam om att sätta frukostkaffet i halsen den 24 februari. Oron hade funnits där länge och förvärrades förstås när Putin i början på förra veckan erkände utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk i östra Ukraina. Men som så många andra trodde jag verkligen inte han skulle dra igång något sånt här, så snabbt och så brutalt. Ett fullskaligt krig i Europa, helt oprovocerat!

Nyhetsflasharna plingade tätt och frukosten uteblev. Jag började scanna av svenska och internationella nyhetssajter, liksom ryska oberoende media och rysk stats-TV, parallellt med ett intensivt chattande med vänner över hela Ryssland. Jag har inga nära vänner i Ukraina men nästan alla mina ryska vänner har både släkt och vänner där. Även i Donetsk. Jag hade svårt att ta in det jag läste och hörde. Det gjorde så förbannat ont. Jag fortsatte ändå att djupdyka i mobilen, datorn och tv:n, och ringa och chatta med vänner österöver. Skickade information till dem som bad om det. Berättade vad jag sett och hört och frågade vad de hade för information och hur de mådde. Vi håller kontakten sa vi och så har vi fortsatt göra.

När jag efter några timmar denna morgon satte mig vid köksbordet med en till kopp kaffe såg jag resväskan som nästan var färdigpackad. Bredvid den stod ryggsäcken med alla kameragrejer och intill den en stor bag fylld med presenter. Om två dagar skulle jag åka till Ryssland var tanken. En resa jag skjutit upp och bokat om ända sen pandemin började. Jag skulle äntligen få träffa en nära vän i Moskva - på flygplatsen där - och sen skulle jag resa vidare till Kamtjatka. Min Moskvavän och jag hade gjort samma sak 2019 när jag flög till Kamtjatka för att jobba som volontär i ett naturreservat och tidigare under veckan hade vi skrattat på telefon över att vårt sätt att mötas: sent på kvällen på Moskvas flygplats, för att hinna umgås så länge som möjligt innan nästa dags flyg. Två gånger är ju nästan en tradition sa vi. Jag hade lovat att även denna gång ta med Kalles kaviar (något i stort sett alla mina ryska vänner älskar) och så skulle vi dricka vin och snacka skit och komma ikapp med allt som hänt sen sist. Kalles kaviar och vin kan ju tyckas som en något udda kombo, men den funkar faktiskt perfekt, i alla fall i Ryssland. Sen skulle jag alltså resa vidare till Kamtjatka för att jobba där med två projekt och träffa mer vänner, och de är många där. Jag har ju rest dit, till och från, i mer än 30 års tid. Men nu insåg jag att resan förmodligen inte skulle bli av. Eller skulle jag åka ändå, och bidra med tankar om det som händer, från ett Ryssland nästan 1000 mil från Moskva? Tankarna snurrade. Jag gick fram till den öppna väskan med presenterna. En speciell sorts glutenfria snacks (som inte finns i Ryssland längre) till en vän vars dotter är allergiker, svenskt godis, svenskt glas, ett halsband med en berlock i form av en uggla till min vän som älskar allt vad ugglor heter, en silverring formad som ett renhorn till en vän i en renskötarfamilj…. Och så grejerna i kylen: 12 tuber Kalles kaviar och ett gäng burkar svensk sill ( ryssar tycker bara tanken på söt sill är väldigt konstig så det är också kul att ha med sig). Plötsligt kände jag hur ilskan sköljde över mig. Sen tårarna. Sen ilskan igen. Jag skrek rakt ut. Den där lilla jävla maktfullkomliga gubben har helt oprovocerat invaderat Ukraina och på riktigt startat ett krig i Europa!!! Ett krig mot ett självständigt land med en folkvald president. Hur kan han göra så mot det ukrainska folket? Hur kan han göra så mot världen? Och hur kan han göra så mot sitt eget folk? För det är ju vanliga och oskyldiga människor som kommer att få betala priset för detta fullständiga vansinne. 

Jag skrev en kort kommentar på Facebook om mina upprörda känslor, om min medkänsla med det ukrainska folket och om vikten av att nu hålla kontakt med alla vänner i Ryssland, inte minst sedan jag just fått veta att censuren skärpts ännu mer. Här hemma fick jag många medkännande och oroliga kommentarer på inlägget. Ingen kunde förstå att detta verkligen sker. 2022. Några bad mig skriva nånting om vad folk säger och känner i Ryssland. Och sen dess har jag tänkt göra just det, men inte kommit till skott. Jag har varit så överväldigad av känslor, suttit maniskt uppkopplad och haft långa och berörande samtal. Varit helt tagen. Och då sitter jag ändå här hemma i trygghet. Samtidigt är det är så otroligt mycket man skulle vilja berätta. Men det svåra är också att inget är svart eller vitt. Man måste även få med den där gråskalan. Jag kommer inte att på några få rader kunna återge allt som jag har fått berättat för mig den senaste senaste veckan. Jag kommer heller inte att kunna förklara allt i detalj, varför vissa saker är som de är. Det skulle ta för lång tid. Men jag vill ändå försöka återge ett par bitar ur några av mina många samtal och chattar. Tankar och känslor.  

Kriget i Ukraina är fruktansvärt och det vi ser nu har Europa inte upplevt sen andra världskriget. Åtminstonde inte i denna omfattning, på så kort tid och på ett sånt här sätt. En miljon människor har flytt från Ukraina och fler är på väg. Flera tusen döda och skadade. Det är ett lidande vi har svårt att föreställa oss. Mitt i allt det här är det viktigt att förstå vad som sker även i Ryssland. Hur vanligt folk där tänker och känner. Hur de mår. För Putin är inte Ryssland.

Innan jag fortsätter vill jag säga att det här är en väldigt spontant skriven bloggtext, skriven i all hast och därför har sina fel och brister. Men jag kände att jag behövde skriva av mig lite av det jag nu bär på. Så här kommer några rader om den första av flera röster som jag vill dela. Av förklarliga skäl kommer jag inte nämna några namn. Jag kallar honom min Moskvavän. Han är en ensamstående välutbildad man i 35-årsåldern, och bor sen ganska många år bor i Moskva.

Det började på måndagen den 21:a. Min Moskvavän och jag chattade på kvällen om det faktum att Putin hade godkänt utbrytarrepublikerna och vad det kunde betyda framöver. Mitt i chatten såg jag plötsligt att Putin även gett order om ”fredsbevarande styrkor” till Donbassområdet.
” Helvete Lena! Det här bådar inte gott…… Men du, Sverige är ju inte med i Nato så för dig är det lugnt. Du kan åka som planerat. Och så ses vi på flygplatsen som vi sagt. Det är säkert bara skrämseltaktik.”
Som vanligt blev jag som vän och västerlänning omhuldad när ryska regimen gör saker som är helt förkastliga och som inte riktigt går att förklara. Lite som en slags ”du förlåt för att de gör så här men tyvärr jag kan inte påverka det”. Jag kände mig dum. Visst jag var besviken och ledsen över att jag nu kanske inte skulle kunna åka, men i sammanhanget kändes det ju väldigt futtigt.

De kommande dagarna höll vi sen fortsatt tät kontakt och diskuterade alltifrån Putins förnedring av sin spionchef till olika scenarion om vad som skulle kunna hända. Ändå kunde ingen av oss förutspå det som sen faktiskt inträffade tidigt på torsdagsmorgonen. Det kom likväl som en chock. Och nu började vi utbyta information på ett helt annat sätt. Strax före lunch på torsdagen skrev han:
” Lena, jag har svårt att greppa det här. Det kommer att bli kaos. Kanske är det redan det. Jag måste gå och ta ut de rubel jag har och växla de till dollar innan kursen dyker helt. Jag hör av mig.”

På fredagen hördes vi igen.
” Lena, mina vänner i Kiev är ok. Än så länge. De har mat och el, men är rädda för att gå ut. Jag fattar inte att det här händer! Det är helt overkligt! Var ska det här sluta?!”
Jag berättade att jag precis bokat om min flygbiljett till kommande onsdag och vi kom överens om att se hur allt skulle utveckla sig. Det var som om vi ville intala oss själva att allt kommer att vända, fast vi nånstans visste att det inte skulle göra det.

På söndagen började luftrummen för ryskt flyg stängas inom EU, i land efter land, och UD i Sverige införde en avrådan för resor till HELA Ryssland. Fram till nu hade jag ändå tänkt att åka, och göra nåt mer av resan än vad som var tänkt från början, men nu allt fick definitivt läggas på is. 

Någon dag senare pratade min vän och jag på telefon i över en timme:
” Lena, vi är förtvivlade. Alla är emot det här. Alla!! Eller i alla fall de flesta jag känner. Det finns såklart de som är för Putin, som en kusin har jag på landet, henne går det inte att prata med. Och ju längre från Moskva man kommer, ju fler tittar bara på stats-TV. Men mitt i allt elände var det ändå en sak som gladde mig idag. Jag hade ett långt samtal  med min mamma. Hon och jag har ju inte världens bästa relation som du vet och vi har ofta grälat om till exempel annekteringen av Krim 2014. Men nu. Kan du fatta. Hon började lyssna på mig. Kanske för att hon har en relation till Kiev eftersom hon och pappa träffades där och bodde där en tid. Efter en lång stunds argumenterande från min sida var hon tyst en stund. Sen bad hon mig förklara var och hur hon kunde hitta sann information om kriget. Jag hade fått henne att förstå. Det var en enorm lättnad.”

Min Moskvavän berättade också att han hade hunnit växla sina rubel i tid till dollar och satt in en summa pengar på ett lokalt slags betalkort och känt att han hade det ekonomiska läget under kontroll. Då fick han beskedet från sin arbetsgivare att utbetalningen av hans lön var uppskjuten på obestämd tid. Samtidigt skulle hyran betalas och när det var klart hade han bara motsvarande 300kr kvar på betalkortet.
” Det är ok. Jag har mat för ett par dagar och så har jag min lilla akutreserv i dollar. Jag är bra på att göra storkok och det är tur för priserna har gått upp lika mycket på ett par dar som det normalt gör på ett år eller kanske mer. Det här är bara början, det är bara att inse det. Men det löser sig Lena. På nåt sätt. Det jag är mest orolig för just nu är mina vänner i Ukraina. Som min ukrainske kollega som råkade vara i Kiev när allt drog igång. Han skapade då en grupp i appen Telegram åt mig och de andra arbetskamraterna för att uppdatera oss om läget. Nu vet vi inte om han får komma tillbaka till jobbet igen. Eller om han kommer tillbaka alls..… Det är fruktansvärt! Vad ska vi göra? De som demonstrerar blir arresterade, slagna, det står piketer överallt. Snaran dras åt. Och oberoende media stryps en efter en. ”

Min Moskvavän är högutbildad. Han har studerat utomlands och pratar flera språk flytande. Vi lärde känna varandra när vi jobbade ihop för ett par år sen. Vi har alltid kul när vi ses eller hörs. Diskussioner högt och lågt. Mycket skratt. Han är som vilken världsmedborgare som helst. Han har rest mycket och har vänner både här och där i världen. När vi avslutade vårt samtal i förrgår, sa han till mig:
”Jag känner vibbar av järnridån. Även om jag är för ung för att komma ihåg hur det var på Sovjettiden, så gör jag det. Ryssland isoleras i takt med sanktionerna. Och så kriget som rasar därute. Unga män som blir kanonmat. Men jag försöker kämpa med att hålla fast vid det som är positivt, för att inte bryta ihop. En nära vän till mig som är gay, har varit väldigt orolig över att bli inkallad i armén. Hans spanske pojkvän är i Spanien sen två veckor och nu ska han försöka ta sig dit. Idag fick han tag på en svindyr biljett till Turkiet - priserna skenar ju - och imorgon åker han! Eller snarare flyr. Det känns otroligt skönt för han har varit så ledsen. Kanske gifter de sig, på spanska ambassaden, så att han kan få Schengenvisum och bo ett tag i Spanien med den han älskar. Jag hoppas det! ”

Vi är nu inne på den nionde dagen av kriget i Ukraina och jag kämpar fortfarande med att förstå att det här händer. I Europa 2022. Och precis som min Moskvavän har jag känt hur vibbar från järnridån kryper in under huden. Jag pluggade ryska i Sovjetunionens Moskva under ett år i mitten av 80-talet. En tid när allt viktigt hände i de ryska köken, för att det var där man kunde prata fritt. En tid när affärerna gapade tomma och det blev långa köer när en leverans dök upp. En tid när ett eget system av köp under bordet och byten av varor och tjänster gjorde att folk överlevde. En tid av propaganda, avlyssning och förföljelse av oliktänkande. Jag undrar, hur ska det här sluta?

De senaste dagarna har alltfler oberoende media stängts ner av censuren. Några har försökt leva vidare på YouTube eller andra plattformar. Men de fria röster som är kvar blir allt färre. Igår berättade tv-kanalen Dozjd att de kommer att stänga ner tillfälligt. Eftersom den nya lag som träder i kraft under fredagen (idag) gör deras arbete omöjligt. Enligt den riskerar man upp till 15 års fängelse om man sprider ”fejknyheter” om de ryska styrkorna och deras aktivitet i Ukraina. Och vad ska vi då rapportera om, frågade kanalens märkbart tagna programledare.

Jag ser just nu att kanalen Meduza fortfarande är igång och det glädjer mig. Men samtidigt uppger ett konto jag följer i appen Telegram att även den är på väg att släckas ned. Kanske är den släckt i Ryssland med fortfarande går att se här. I onsdags kväll skrev Meduza så här på sin sajt:
” Vi skriver den här texten för att hinna berätta ännu en viktig historisk etapp: I Ryssland är censur officiellt nu införd. Och vad menar vi då med att hinna? Jo det kan vara så att redan om några dagar så har vi inte längre kvar några fungerande oberoende massmedia-kanaler. Och för att ni ska få information från en oberoende källa kommer ni att behöva uppbringa lika mycket kraft som våra föräldrars generation fick göra under Sovjettiden för att få in rätt frekvens till utländska radiokanaler. Då ska vi komma ihåg att censur är olagligt enligt den ryska konstitutionen. Till och med enligt den version som låter Putin vara monark livet ut. Och utan censuren hade han förmodligen inte kunnat starta detta krig.”

Under natten kom uppgifter om en brand vid kärnkraftverket Zaporizjzja i Ukraina, som är ett av Europas största. Och det ryktas om att krigstillstånd kommer att tillkännages idag när ryska duman ska ha ett extrainsatt möte och att nåt då kommer att hända. Låt oss hoppas att det inte blir värre än det redan är. Tyvärr är det inget som i detta nu tyder på det.
  
Jag kommer fortsätta att hålla kontakt med mina vänner och dela information med dem. Fortsätta att ta del av hur de har det. Och för att känna att jag gör åtminstone nånting för de som flyr kriget har jag anmält mig som volontär tolk, för jag tänker att det nog kommer att behövas när alltfler flyktingar nu strömmar in även i vårt land.

I det här vedervärdiga och fruktansvärda kriget slåss Ukraina inte bara för sin egen frihet och självständighet. De slåss även för Rysslands. Och för vår. Och även om det kommer ta sin tid att avsätta Rysslands tsar, så är det här början på slutet för Putins era. Putin, är inte Ryssland.

НЕТ ВОЙНЕ!  NEJ TILL KRIGET!

P.S. Min Moskvavän och jag konstaterade igår att Kalles kaviar har väldigt lång hållbarhetstid. Och vi bestämde att innan tuberna blir för gamla så ska vi ses! Så är det bara.
Återkommer snart med mer tankar och röster från öst. D.S.

Med 30 års erfarenhet av Kamtjatka i bagaget är det nu dags för en fotoutställning. Denna gång med fokus på brunbjörnen, men inte bara. Dubbel-Vernissage 17-18/4 på Galleri Fotografi på
Hornsgatan 42. Utställningen pågår på  t o m 5/5. Ta med mobil och hörlurar så får du höra historierna bakom varje bild. Det blir en kul och interaktiv påskaktivitet för hela familjen, jag lovar!  Kommer även berätta om andra spännande projekt som är på gång på denna magiska ryska halvö. Varmt välkommen till Galleri Fotografi i påsk!!: För mer info se affischen nedan!

LÄNK TILL APOLLO-FILMSNUTT
Alla år är olika, inget är det andra likt. Det är ju så det är, i livet självt. Och inte minst i naturen. Olika förutsättningar och omständigheter gör att saker och ting blir som de blir. Den här våren regnade det mycket härute på Runmarö. Det känns alltid skönt. Man vet att det fylls på i grundvattenlagret. Efter det följde den intensiva värme som fortfarande omger oss, och den kom tidigt. Det tycks ha gynnat många insekter och inte minst Apollofjärilen.
Apollo är Europas största fjäril, och kan bli upp till 9cm mellan vingspetsarna. Denna sagolikt vackra och sköra varelse ser vi varje år härute. Den har nästan blivit en sorts symbol för ön. Bara hemma hos oss i trädgården flyger varje sommar en eller två Apollo omkring under säsong. De dras till vår lilla äng framför huset. Där var det en ganska alldaglig gräsmatta när vi flyttade in. Genom åren har maken/biologen Anders förvandlat den till en enormt artrik gammaldags blomsteräng, där Rönnerdahls-arterna och prästkragarna nu bytt plats med bland annat Apollos favorit - rödklinten. Och tro det eller ej, i år har vi SJU Apollofjärilar i trädgården!!! Det är faktiskt helt sanslöst!! För även om den är relativt vanlig i delar av skärgården och på Gotland, så har den försvunnit helt från många platser och är idag hotad. I slutet av 1800-talet luftade den sina vingar från södra Sverige och hela vägen upp till Ångermanland. Men med tiden har den typ av habitat där den trivs minskat alltmer och idag är den rödlistad.
En sak som jag lärde mig tidigt om Apollo var att deras larver helst livnär sig på en enda ört, som vi har på hällen utanför huset - kärleksört. Är inte det ganska fint på nåt sätt? Först växer de sig starka på kärlek. Sen omvandlar de denna energi, som via metamorfos gör att de släpps fria som vår största och kanske vackraste dagfjäril.
Härute tittar vi alltid efter olika tecken, vid olika årstider. Att se den första Apollon är något vi pratar om lite extra. Jamen sådär när vi öbor möter varandra på vägen på en promenad i skogen eller när man rastar hunden. Man är lite om sig och kring sig och blir lite orolig om de inte har dykt upp. Jag tycker också om hur den liksom fladdrar fram mer än flyger, lite sådär lätt disträ. Och ibland kan den nästan somna på en rödklint, som om den är däst av all mat.
En morgon gick jag runt på vår äng med mitt makroobjektiv för att försöka få till några närbilder. Av de tre Apollo som flög runt och kalasade på rödklinten just då, visade sig en vara extra oskygg. Den kändes nästan lite morgontrött. Och det är här knäböjandet kommer in. Ska man fota makro är det ner på knä som gäller. Ibland får man lägga sig helt platt. (Gäller i och för sig inte bara makro utan över huvud taget när man fotar. Känna in och hitta rätt vinkel.) Man liksom bugar ödmjukt inför naturens under, i stort som smått.
Precis när jag fixerat bilden på Apollons ögon, känner jag hur en stackmyra biter mig på foten samtidigt som ett par myggor hittar bra sugställen på armarna tillsammans med minst en broms (det är ju sjukt mycket bromsar i år!!). Jag gör mitt bästa för att ignorera dem, samtidigt som jag håller andan för att hålla kameran stilla. Inte helt lätt. Det blir flera försök innan jag känner mig hyffsat nöjd. Samtidigt känner jag en förvåning. Jag har ju sett att Apollo har små fjun på kroppen, men så här i extrem närbild inser jag att de nästan ut som håriga bestar. Skönheten och odjuret i ett liksom! Och där, på en av bilderna, kikar ett litet kvalster upp med sina små antenner ovanför kanten på Apollons ena vinge. Tänker att det är så mycket vi inte ser och inte heller förstår i denna insekternas värld. Allt detta liv som pågår överallt och som hänger ihop.
Men. Man får inte bli alltför sentimental. Så, SMACK, där dödade jag ett par myggor och försökte detsamma med hästbromsen som oberörd  bara flög vidare. Stannar sen upp. Sätter mig. Bara lyssnar. Överallt surrar det och brummar det. Humlor, bin, blomflugor. svärmare, sländor, flyn..… Högre upp sjunger småfåglar och en och annan mås skränar förbi. Plötsligt kryper en humla ut ur en liten blåklocka intill mig, för att sen flyga vidare i jakt på mer sötma. En blåklockshumla. Sug på det namnet ett tag: BLÅKLOCKSHUMLA! (OBS! på bilden är det troligen en åkerhumla!) Jag vrider på huvudet och där parar sig två centimeterstora små flugbaggar. Honan kan vara rätt tuff och äta upp hannen efter parning har jag läst, men det tycks inte ske denna gång. Går runt knuten där vi har lite lavendel som just nu blommar som bäst. Där tycks ett gammafly alldeles salig över de blålila blommorna och den svirrar runt på sina lätta snabba kolibriliknande vingar. Försöker filma den, men det är hart när omöjligt.
En kopp kaffe till på det och sen blir det jobb ett tag. Inser att jag får boka om min flygbiljett till Ryssland och Kamtjatka för tredje gången. Gränsen dit är fortfarande stängd för svenskar. Känns tungt. Men det är ju så här det är nu. Man får tänka om. Tänka nytt. Göra annat. Kanske blir resan till hösten. Projektet SKA fortsätta. Så är det bara.
På lunchen blev det tennis med Pelle, sonen. Varmt och svettigt. Mycket bromsar. STORA bormsar. Men väldigt, väldigt roligt att spela igen. Har haft uppehåll ett par år på grund av ett dumt knä. Så plötsligt, när jag ska serva, kommer en råbock gående utanför stängslet bakom Pelle. Den stannar. Tittar på oss. Vi väntar en stund. Tittar tillbaka. Sen servar jag. Och den  står kvar. Vi slår några slag fram och tillbaka. Den är fortfarande kvar och iakttar spelet. Kanske tycker den att den gamla mamma, som spelar med den extremt duktiga 18-åringen, ändå har en hyffsad backhand. Till sist, när Pelle ska hämta en boll nära stängslet, lunkar den bort in i grönskan och försvinner.
På eftermiddan går jag ut med Silver, vår Golden Retriever. Hon tvärstannar nästan direkt vid grannens tomt och vill gå in i det höga gräset. Jag håller henne tillbaka. Det är ju mycket orm i år. Och mycket riktigt. Där ligger det en med vidöppet gap helt uppfyllt av en stor padda! Ser sen att det är en snok. Inget att oroa sig för när det gäller hunden alltså, även om paddan förstås inte ser ut att må så bra. 
På kvällen klipper jag snabbt ihop drygt tre minuter från morgonens frukostfilmning med min Olympus. Mest Apollo. En liten opretentiös filmsnutt som får illustrera denna ganska händelserika julidag på ön. FILMEN kan ni se i länken ovan/nedan, liksom ett par av bilderna.
Till sist. Jag vet inte om det är tiden och Covid eller åldern - eller så är det en blandning - men oavsett så är det väldigt fint att vara lite extra lyhörd och upptäcka de där små sakerna, detaljerna, i sitt närområde. Jag har nog i och för sig alltid gjort det - och uppskattat det - MEN, det här senaste året så har det blivit så mycket starkare och viktigare på något vis. Jag blir liksom mer berörd. 
Återkommer inom sådär två veckor med lite nya spontana tankar och iaktagelser kring livet härute. Häng gärna med!
LÄNK TILL APOLLO-FILMSNUTT

OBS! Missa inte länken till den lilla mobilfilmen längst ner i blogg-inlägget!!

Det är snart 30 år sen vi flyttade ut till Runmarö i Stockholms skärgård från Stockholms innerstad. Ett stort steg, men som ändå kändes helt rätt eftersom jag tillbringat en stor del av min uppväxt längre söderut i skärgården, på Ornö. När vi berättade om vårt beslut höjde många på ögonbrynen: Oj, hur ska ni klara det? Va!? Måste ni åka båt först för att ta er till stan? 

Och visst, det VAR lite pirrigt att flytta från Södermalm långt ut till en liten ö som gränsar till utskärgården, och vi var ju unga. Jag var 28 Anders 32. Men. Vi har aldrig ångrat det. Sjävklart finns det - som alltid med allt - för- och nackdelar. Men för mig har fördelarna alltid vägt tyngre. Och ju mer åren går, ju svårare har det blivit att tänka sig ett liv någon annanstans. Inte ens en flakmoppefärder i snöstorm på väg till jobbet lyckades ändra min inställning i början, eller allt evigt slit och släpande av grejer från fastlandet. För mig är det en ynnest att bara kunna öppna dörren och barfota gå ut på ängen utanför huset, se apollofjärilen flyga från blomma till blomma, höra en vacker svärmare i skymningen, se svarthakedoppingen simma i viken med nykläckt unge på ryggen eller höra måsarna varna för havsörnen som svävar förbi över huset.

Jag tänkte skriva några rader här ibland. Dela lite foton, en video då och då, om hur det är att leva härute. Om saker som händer och sker i vardagen. Så häng gärna med, och läs. Känner att det är dags att liva upp bloggen igen. Och jag tänkte börja med en otroligt fin händelse i torsdags, den 1 juli. Anders Olofsson - som jag kallar Ros-Anders - hade visning av sin magiska trädgård, fylld av de vackraste rosor. Han har som mest haft 500 sorters rosor, vilket är helt galet fantastiskt!!! Och denna sommar, som inleddes med tunga regn, följt av intensiv värme, visade sig vara riktigt gynnsamt för rosorna. Och nu var det alltså visning, den 1 juli. Jag bor ju ett stenkast bort, så självklart gick jag dit. Att kliva in i trädgården hos Anders och hans fru Ann-Sofi är som att hamna i en annan värld. När man passerar deras lilla vita grind öppnar sig en annan dimension. Överallt prunkar det. Husen är iklädda dessa vackra blommor från topp till tå. Klättrande rosor. Enkla, otroligt vackra, äldre sorters rosor. Rosor som ser ut att vara spritsade i lager på lager på en tårta. Och så färgerna: Vita, skirt ljusrosa, karmosinröda, djupt rosa, orangea…. Och hela tiden förnimmer du stråk av rosendoft som sveper förbi medvindens hjälp. Man blir lycklig och glad i hjärtat. Att det finns såna här små oaser, på vår lilla ö.

Tack igen Anders & Ann-Sofi för att ni delar med er av allt det vackra!! 

HÄR KAN DU KLICKA FÖR ATT SE EN LITEN MOBILFILM FRÅN DEN MAGISKA TRÄDGÅRDEN:
https://vimeo.com/570991022

Ryssland - Delrepubliken Altaj


Vi lämnade Mongoliet och lilla Ölgii på 1700m och började med bilen klättra upp mot gränsen mellan Mongoliet och Ryssland på 2500m. Det blev allt kallare och till slut gick det lätta regnet över i blötsnö. De senaste dagarna med sol och T-shirtläge byttes till dunjacka, mössa och vantar. Det gick hyffsat snabbt på den mongoliska sidan. På den ryska kollades vi lite mer och vid passluckan utomhus fick vi vänta en stund på att någon skulle dyka upp. Kanske var det fikapaus. Mitt multivisa granskades lite extra men allt gick bra till slut. Och när jag berättade för tullpersonalen att jag länge velat besöka den ryska sidan av Altajbergen, så tinade de upp. Plötsligt fick vi flera tips om vad vi skulle se och några av våra väskor blev knappt kollade. Till slut, efter drygt 4 timmar, rullade vi in i Ryssland i södra Sibirien och delrepubliken Altaj. (Altajbergen breder ut sig i fyra länder: Kina och Kazakstan förutom Mongoliet och Ryssland).


Efter en stund nådde vi Kosh-Agatj - sol betyder det sista trädet på kazakiska. Här bor en hel del ryska medborgare med kazakiskt ursprung. Men ju längre in i delrepubliken Altaj man kommer, ju mer altajisk och rysk blir befolkningen. Av de ca 270 000 invånarna är ungefär 80 000 etniska altajer. Det är egentligen flera olika små folkgrupper som talar varianter av altajiska som alla är turkspråk. Traditionellt har man här utövat schamanistisk tro men många kristnades med ryssarnas intåg. En hel del schamanistiska traditioner lever dock kvar och är dessutom de på stark återmarsch. Här, som på många håll i det som en gång var Sovjetunionen, söker minoriteterna åter sina rötter och sitt ursprung. Språk och tradition är ju en oerhört viktig del när det gäller identitet.


När vi checkat in på vårt lilla hotell började ljuset mjukna och gå mot kväll. Då tog vi oss ut till Kosh-Agatjs ”Stonehenge”. En cirkel av stenar på 60 meter i diameter som tros ha använts i astronomiskt syfte för mycket länge sedan. En helig plats och idag kommer till exempel många altajiska kvinnor hit för att be om hjälp att bli med barn. De fäster ett tygband och ber till andarna.


Nästa dag började vår färd neråt genom delrepubliken. Omgärdade av snöklädda toppar - här ligger Altajs högsta berg på över 4500 meter - blev landskapet allt grönare och frodigare. Och då det är höst så lyste lärkträden i gyllene gult och orange. Det är härifrån det lokala uttrycket ”The Golden Mountains of Altai” kommer. Efter ett par timmar gjorde vi en kort promenad till gejsersjön. En turkos liten sjö vars sandiga botten fylls på från en källa underifrån. Det bubblande (kalla) källvattnet skapar fascinerande former och detta tillsammans med de mineraler som finns där färgar sjön skarpt turkos. Det är nästan overkligt vackert.


Sen vek vi av huvudvägen M52 - som av National Geographic listas som en av världens tio vackraste vägar - och skumpade upp mot byn Ulagan. Där lämnade vi bagaget och for vidare uppför till vackra Chulysman-kanjonen som vi utforskade efter lunch. Lunchen som bestod av lokal harr och hemodlade grönsaker, stod Lena och hennes svärdotter för i en traditionell ail (altajernas motsvarighet till ger eller jurta). Sen utforskade vi ravinen som stupade brant ner mot floden långt nedanför. En plats som även den anses helig av altajerna och som just här bebos av telengiter. På vägen tillbaka besökte vi de berömda pazyryk-gravhögarna. En högt stående kultur som även isprinsessan av Ukok tillhörde och som har 2400 år på nacken. Isprinsessans grav hittades i ett annat område 1993, nedfryst och perfekt bevarad tillsammans med sex hästar som hon fick med sig till nästa liv. Hennes skinn vittnade om att tatueringar var viktiga, då en stor del av hennes kropp bland annat hade mytiska djur förevigade. Föremålen i hennes grav visade också att hon förmodligen hade en högt uppsatt position och kanske var någon typ av överstepräst. Pazyryk är inget folk som många tycks tro, det är bara ett namn på området där ett stort antal s k kurgan-gravar hittats. Folket som levde här för 2400 år sen var ättlingar till dagens altajer och en blandning av skyter och hunner. De djupa gravhögarna är nu helt utgrävda och alla föremål i de på olika museum. Alla fantastiskt välbevarade då de legat djupt och nedfrysta. Bland annat världens äldsta bevarade matta i filtad ull. Och även många träföremål som hade förstörts om de inte legat frysta. Många forskare jämför betydelsen av dessa gravar - för mänskligheten - med Egyptens pyramider. Oerhört spännande!!


Efter en natt på ett enkelt men rent vandrarhem i byn Ulagan for vi tillbaka ut på huvudvägen M52 igen. Ulagan är - som de flesta av de byarna som ligger utströsslade längs i bergen - en salig blandning av slitna ryska stugor med snickarglädje, sovjetiska envåningshus i betong och ett och annat övergivet hus. Precis som i världens i övrige sker en avfolkning av landsbygden. På vägen norrut stannade vi i Altajs hantverkscentrum där vi fick ta del av såväl ullfiltningskonst dom imponerande sadelmakeri. Även på den här sidan av bergen är ryttarkonsten stor. Sen passerade vi ett område med hällristningar från flera tidsepoker, liksom det svindlande Chike-Taman-passet där souvenirstånden sålde lokalt ”tuggummi” i form av lärkträdskåda liksom en uppsjö produkter med lokalt cederträolja i. Dagen avslutades i en ail med faschinerande altajisk strupsång ackompanjerad av det tvåsträngade instrumentet topshoor.


Vårt enkla hotell denna natt låg intill naturparken Uch-Enmek. Det är känt för sina många ”stelas”, dvs stenstoder som oftas rests till minne av någon eller för att hedra någon. Hjärtat av parken sägs ha extra starka magnetfält enligt en rysk forskare, så därför bad jag alla sätta sig där en stund och bara känna in denna plats, varpå jag ledde gruppen igenom en liten andningsmeditation. Det är lätt att bara registrera och hasta förbi. Inte bara på resande fot utan i livet i stort. Därför måste man ibland stanna upp. Bara känna in. Andas. Bara vara. Hos altajerna finns en djupt rotad uppfattning om att positivt
tänkande gör livets väg lättare. Och förstås tvärtom, onda tankar föder fler negativa tankar. Många ”sökare” - en hel del ryssar som letat efter livets mening - har kommit till dessa trakter och sen blivit kvar. Ibland har de hamnat i någon avkrok i bergen där de börjat följa en ledare och ibland bildat något som liknar en sekt. Men ibland har de bara känt att kraften här är speciell och därför stannat och börjat leva ett enklare liv. Ett liv långt från städernas materiella meckan. Några av de första ryssarna som kom hit var gammaltroende som flydde undan Peter den stores reformering av ryskortodoxa kyrkan. De pratar fortfarande en slags gammalryska. (Precis som en grupp gammaltroende ryssar jag stötte på för ett par år sen i Donaudeltat i Rumänien).


Där vi färdas gick en gång en nordlig gren av sidenvägen och genom historien har folk, religioner och idéer korsats och blandats här. Schamanism, buddhism, Islam, kristendom. I början av 1900-talet skapade några dessutom den s k burchanismen här. De ville skapa en egen tro som en motpol till allt det andra. I själva verket är det en slags blandning av schamanism/animism och buddhism och kristendom. Dvs de plockade lite från flera trosinriktningar. Tankarna blir som tidigare under resan många. Vad är egentligen religion? Går man till botten med det så är ju kärnan i all religion densamma. Precis som vi människor är desamma. Och allt handlar ju om bara om vårt behov av att tro. Av att förklara skeenden. Om det sen är en tro på världsalltet, på naturens krafter, på livet eller på något annat, det är upp till var och en. När man tittar på de som bor i Altaj så avspeglar sig denna smältdegel av historiens många lager i deras skiftande ansikten och olika hudfärg. Alltså det här är så sjuuukt fascinerande och spännande!!!


Nåväl. Vi fortsatte sedan vidare längs med floden Chuya (som sen blir floden Katun och som sen i sin tur blir den enorma floden Ob ihop med bifloden Biysk) och kom så småningom till delrepubliken Altajs huvudstad Gorno-Altajsk. Där åt vi middag och dansade loss med födelsedagsfirande ryssar och altajer och stupade i säng. Och innan vi nästa morgon lämnade stan hälsade vi på hos isprinsessan av Ukok på ortens finfina museum! Några timmar senare kom vi in i Altajskij Kraj nere på stäppen och så småningom dess huvudstad Barnaul. Där bordade vi vårt första plan hemåt, uppfyllda av möten, tankar och intryck. Och kanske av den urkraft som sägs bo i Altajbergen. För ger man sig hän och vågar släppa taget lite, så släpper man in denna kraft i sin själ och gör den lite ljusare. Det är något man vetat här sen tidernas begynnelse.


/Lena någonstans i Sibiriens luftrum

I över 2000 år har de jagat med hjälp av sina mäktiga kungsörnar. Steg för steg lärt de fånga räv, varg och hare vars skinn sedan värmt deras kroppar i den om vintern iskalla kylan. En kunskap som förts vidare från generation till generation och som varit livsavgörande. Infångade som små ungar har örnarna så småningom blivit familjemedlemmar som sedan vid könsmogen ålder släppts tillbaka ut på vidderna i nordvästra Mongoliet. Ett beslut som inte alltid varit lätt, men som med den stora respekt som finns för örnen varit det enda rätta. För så säger traditionen.

När jag fick frågan att leda denna resa var jag först kluven. Men när jag läst på lite mer insåg jag att just respekten för örnarna, i kombination med den långa traditionen, faktiskt bidragit till att kungsörnsstammen blivit livskraftig och stark i området. (Till skillnad från i en del andra delar av världen där örnen ibland ses som ett rovdjur som hotar tamdjur och därför till och med hatas. ) Och jag har en respekt för gamla traditioner, även när de går stick i stäv med vad jag personligen kan tycka är ok. Ungefär som jag har för inuiter som sen urminnes tider har jagat val, då de tar tillvara på allt djuret kan ge. (Som är nåt helt annat än det som Japan, Norge och Island skenheligt håller på med när de hävdar tradition eller att jakten görs i forskningssyfte.)

Efter de inledande dagarna i fantastiska Gobi flög vi nu tre timmar nordväst från Ulan-Bator till den lilla staden Ölgii i Altajbergen, nära gränsen till Ryssland. Där tog vi in på det enkla hotellet Örnnästet för att sedan inspektera omgivningarna. Vi började med att åka jeep off-road en bit söderut till byn Altanögts. Där höll skolan ett 80-årsjubileum. Barn och ungdomar mellan 6-15 år stod uppställda på skolgården, finklädda till tårna. Små killar i finkostym och flickor i klänning och långa flätor med rosetter, viftandes med ballonger i händerna. Vi fick träffa skolans rektor och via Monika i gruppen överlämnade vi insamlat skolmaterial.

Vi for vidare ut på stäppen till vår lokala guides kusin som hade en otroligt vacker ger (jurta). Kazakiska ger är betydligt med utsmyckade invändigt än de traditionella mongoliska. Färgglada handbroderad, mönstrade väggbonader lyste upp när vi klev in. Snabbt serverades vi varm jäst stomjölk, egentillverkad ost och lammkött. Utanför strövade deras hästar, kor, getter och får fritt, liksom en och annan kamel. Det öppna landskapet skiftade i grönt, rostrött och gult och i fjärran anades Altajs snöklädda toppar. Tiden stannade upp.

Nästa morgon for vi iväg tidigt mot sjön Tolbo. På vägen ut såg vi en folksamling vid vägen och en mängd hästar. Det var en lokal kappridning för små barn. Många satt barbacka, medan andra satt i sadel. När startskottet gick satte de av i full galopp, som gjutna på hästryggen, så otroligt imponerande. Vilka kids!! De skulle rida mellan 6-10 km beroende på ålder. Vi for vidare söderut.

Framme vi Tolbosjön hade kazaker och mongoler börjat sätta upp stånd med hantverk medan örnjägarna började anlända. Mest män i olika åldrar, men också ett par kvinnor. De flesta var iklädda traditionella skinnkläder från topp till tå med kungsörnen vid sin sida på hästen. Örnarna är ju ganska tunga - 5-8 kg - så som stöd för den handskbeklädda handen har de en klyka i trä att vila armen mot. Man hälsade på varandra under skratt och stoj. Och stämningen blev allt högre.  Många lät sig gärna bli fotade och stolthet lyste ut deras ansikten. Inträdet till örnfestivalen - fick vi veta - skulle till största delen gå till en förening som stödjer örnjägartraditionen.

Under två dagar fick sedan ta del av festivalens många fantastiska deltagares unika förmågor. Det var örnjägare som kallade på sina örnar som släpptes från en bergstopp. Örnar som jagade efter rävskinn bakom sin "husse/mattes" häst. Kok-Boro - där två ryttare i galopp hade dragkamp om ett getkadaver. Ryttare som i full galopp plockade upp flaggor på marken. Bågskytte. Dressyr. Lekfullt samspel mellan man och kvinna till häst. Och mitt i allt serverades vi lunch ackompanjerad av mäktig strupsång. Dessutom kände en av våra chaufförer en av de bästa unga örnjägarna och i mötet med honom fick vi möjlighet att ställa frågor om hans liv och vardag. Självklart var det sedan honom vi hejade på. Och han hamnade i topp i tävlingarna. Jag som älskar att ta porträtt av äldre när jag reserm kunde nu också gå all in vad gäller den biten. Väderbitna, fårade äldre herrar där livsvisdomen stod skriven i pannan omringade mig. Tänk om man fick ägna några veckor åt att bara sitta ned och dricka te med de och höra om deras liv och allt de varit med om!

Finns det då ingen baksida med det här? Jo det gör kanske det, precis som med allt annat. Alltsedan filmen om den första örnjägande unga kvinnan Aisholpan spreds över världen, har många fått upp ögonen för örnjägarna och turisterna har blivit fler. Det skapar förstås arbetstillfällen för ett annars lite utsatt område i landet, men risken är också att det som är en fantastisk årlig tävling och en uppvisning av denna urgamla tradition med tiden blir mer av en show för turister. Och det ihop med tanklösa turister som betalar för att ta selfies kan på sikt rasera kulturen. För det kan skapa en efterfrågan som kan få lokalbor som INTE är örnjägare att börja ta betalt för denna tjänst. Lokalbor som sedan inte släpper örnarna när de blir könsmogna - som traditionen säger - utan ser örnarna som ett sätt att tjäna pengar och därför behåller de. DÄR har vi som besökare ett enormt stort ansvar. Vi måste se till att INTE skapa en sådan efterfrågan. Precis som vi säger nej i andra länder där man kommer med vilda djur och undrar om man vill fota sig med de. Precis som väljer att inte gå på delfinarium eller Sea World för att se på valar. Det ligger på oss som besökare att se till att inte skapa en sådan efterfrågan. Vi är inte där än, och vi får se till att heller inte hamna där. För just nu var våra två dagar på festivalen heeeeelt fantastiska. Intrycken var överväldigande och man blev så tagen. Tagen av alla dessa - unga och gamla - kunniga ryttare, jägare och örnar. Samspelet. Traditionen. Stoltheten. Och inte minst att fler kvinnor är på väg in.

När vi några dagar senare for över gränsen till Ryssland var vi uppfyllda av allt vi fått se och ta del av. Av möten och kunskap. Av ödmjukhet. Från 15-16 grader på stäppen på 1700 meter lämnade vi Mongoliet på drygt 2500 meter i blötsnö och kyla. For in i Ryssland efter ett par timmars tullpassage. Och kom in i en helt ny del av Altaj. En grönare, med mer skog. Södra Sibirien.

På återhörande!

/Lena i byn Ulagan på ryska sidan av Altaj

Laddar inför Mongoliet och Altajbergen på både den ryska och mongoliska sidan!


Sommaren har sprungit förbi. Så känns det verkligen. Efter volontärarbetet på Kamtjatka tog vardagen och jobb vid. Parallellt med mina SUP-kurser hemma på Runmarö jobbade jag fram ett urval bilder till en utställning med framför allt björnbilder - men också annat - från Kamtjatka - och hade en underbar vernissage med bortåt 150 besökare på Veronica Thingvalls fina galleri ”Krukmakeri och Galleri” på Runmarö. Hennes man Per Stenstrand fixade en passande meny till besökarna i form av borsjtj-shots och små blinier med rom. Dagen bjöd på strålande sol och sköna besökare från när och fjärran. Utställningen pågår till sista september, så passa på att ta en tur ut i vår vackra skärgård och gör ett besök!! Se adress och kontaktsida på Facebook (Krukmakeri och Galleri på Runmarö). I höst kommer intresserade också att kunna köpa foton, canvastavlor, anteckningsböcker m m med motiven från utställningen här via min hemsida!! Så håll utkik!


I DN publicerades min artikel om fantastiska Tbilisi, en av mina favoritstäder. Till min SUP-vecka för barn och ungdomar slog vi rekord med nästan 30 deltagare. Och flera tidiga morgon-SUP-turer och SUPYOGA-pass med glada deltagare har också givit skön energi.


Mitt i allt blev det en kort härlig och behövlig paus med familjen på Öland. Och därefter landade jag i "mitt" lilla paradis, en halvtimme från hemmaön. Det är en enslig liten ö i Bullerö Naturreservat. Där höll jag i vårt sjätte år med SUP- och YOGA-retreat. Och som alla tidigare år var det fina Hanna Stenstrand - Per och Veronicas dotter (som jag nämnde ovan) - som stod för maten och med den förhöjde vistelsen därute till skyarna. Jag laddade också batterierna därute, ensam med vår älskade Golden Silver och bara var. SUP:ade, vandrade, badat och bastade. Njöt av stunden. Ju äldre jag blir, ju viktigare blir dessa dagar då jag bara släpper allt. Inga måsten. Bara vara. Efter en sommar med mycket jobb känns det oerhört vardags-lyxigt. Tänker: finns det nåt vackrare än Stockholms utskärgård? Om man har rötter här, vuxit upp i skärgårdsmiljö, så gör det nog inte det. Bara att sitta där vid den magiska jätte-asken, som breder ut sina grenar över mig. Livets träd. Yggdrasil. DET är paradiset för mig!!

Dit ut kom också vår underbara dotter och hälsade på. Är så stolt över henne och allt hon gör och arbetar och brinner för. Snart är hon klar socionom! Och vår fina son började gymnasiet. Han kom in dit han ville trots tuffa intagningspoäng. Och när jag ser tillbaka på allt som hänt de senaste månaderna känner jag mig ödmjukt tacksam. Tacksam för livet som rullar på med små och stora glädjeämnen.


Nu laddar jag själv för att upptäcka nya fantastiska platser på vår planet. På lördag ska jag sticka iväg och leda en resa till Mongoliet för att bland annat vara med på Örnfestivalen där. Sen åker vi över Altajbergen till den ryska sidan. Ett område som länge stått högt på önskelistan och som ska vara galet vackert! Det är en bergskedja förknippad med magi och starka krafter och som sägs inte lämnar någon oberörd. Ska bli såååå spännande!! Det blir knepigt med internet under resan, men där det är möjligt kommer jag att dela några ögonblick med er. Så häng med mig dit vettja!!!


Det var allt för nu. Ta hand om er! Njut av det lilla i stunden. En promenad i skogen, vid havet eller i stan. Stanna upp ett slag. Ta in. Känn. Livet.


/Lena Runmarö 20190902

Ett pionjärläger i sovjetrepubliken Lettland. Nattliga äventyr undan lägerkommendanten. Och ett kärt återseende. Historien börjar för 37 år sen:

Året var 1985 och jag var 20 år. Jag hade precis avklarat 60 poäng ryska vid Stockholms universitet och kunde obehindrat läsa böcker och tidningar på detta vackra slaviska språk. Men, jag behövde öva mer på att prata. Lära mig talspråk. Då fick jag förfrågan att åka med åtta svenska barn till Lettland, på ett pionjärläger. Det var på den tiden då sovjetiska pionjärläger, fanns över hela dåvarande Sovjetunionen och där barnen om sommaren skulle fostras till goda sovjetmedborgare. Läger där barnen varje morgon före frukost marscherade fram och ställde upp sig på rad i en s k ”Linejka”, iklädda vit skjorta med röd scarf och till det blå byxor eller blå kjol.


Jag tyckte det lät som en spännande erfarenhet att få besöka ett sådant läger. Få lite insyn i sovjetiskt vardagsliv. Så jag tackade ja. Man kan ju undra varför föräldrarna till dessa åtta svenska barn ville skicka dem till den här typen av läger. Men alla åtta hade en rysk förälder och de såg det förmodligen som en kombination av lägerskola samtidigt som barnen skulle kunna öva sin ryska.


Lägret låg utanför Riga, i Jurmala som är en gammal kurort med milsvida vita sandstränder och där en och annan trävilla med snickarglädje minner om både för- och mellankrigstiden. Dit skulle vi alltså ta oss medelst båt och buss. Jag fattar än idag inte hur 20-åriga fick ihop den där resan, som ensam ansvarig för åtta ungar, 10-12 år gamla. Jag skulle ha koll på inte bara på dem, utan också på deras packning och pass med visum. Men på nåt sätt gick det. Vi åkte först båt till Helsingfors. Där bytte vi till en annan färja som tog oss till Tallinn. Och där, i Estland, blev vi mötta av lägerrepresentanter som i buss sedan körde oss till sovjetrepubliken Lettland och Jurmala.


När vi till slut kom fram möttes vi av många nyfikna blickar. Inte minst av barnen som stod uppställda på rad i strikta led. Jag hälsade på ett gäng ungdomar i min ålder som var där för att sommarjobba som lägerledare. En av dem hette Lena och hon var två år äldre än jag. ( Det är henne jag nu besöker några dagar i hennes hemstad Liepaja, som ligger vackert vid kusten i sydvästra Lettland. Är här tillsammans med min dotter Åsa. )


Efter den högtidliga välkomstmottagningen med pompa och ståt, installerade sig barnen och jag på andra våningen i ett enkel träbarack. Trappan upp till våra två rum däruppe, låg på utsidan av huset. Här skulle vi nu bo i ett par veckor.


På dagarna var det mycket rutiner. Uppställning i linejka. ( Något de svenska barnen slapp, men de hängde inte läpp för det.) Kommunistiska slagdängor skulle sjungas, liksom annat som skulle till för att fostra barnen i rätt anda. Varannan sång handlade såklart om fred i världen. Men det var förstås inte bara det. Utanför de här kulisserna var barnen barn. De lekte lekar, spelade fotboll och höll på en annan sport. Och det var det massor av sol och bad längs Jurmalas fantastiska vita sandstränder.


Efter någon dag bjöd de andra ungdomarna som arbetade på lägret in mig att träffas på kvällen när barnen lagt sig. De bodde i en egen stuga i utkanten av lägret och där brukade de hänga om kvällarna. Lyssna på musik. Ta en öl. En av killarna, Jura, var duktig på gitarr och nästan alla i gänget var körsångare, så det var hög nivå på sången och musiken. Och från stugan hördes en salig blandning av ryska romanser, lettiska folksånger och Queen. Jag tog ibland över gitarren och sjöng nåt på svenska. (Som nåt av Ebba Grön eller Lasse Tennanders ”Lisas dröm” som alla gillade skarpt. Jag lärde dem även att sjunga den på svenska. Min vän Lena kan den fortfarande Lisas dröm utantill :-) )


Men när jag nu skulle iväg den här första kvällen för att träffa mina nya vänner, kände jag att vår dörr var låst! Vi bodde som sagt på andra våningen och dörren till trappan på utsidan var enda vägen ut. ( Anledningen till att någon låst, förstod jag sen, var att förhindra oövervakad kontakt mellan mig och de andra ungdomarna . ) När jag inte dök upp kom Lena och Jura till vår barack för att se vad som hänt. Jag förklarade genom fönstret att jag inte kunde komma ut. Att vi var inlåsta. Och de kunde konstatera att nyckeln inte heller satt i på utsidan. Att hoppa ut var alldeles för högt. Då kom Jura på den briljanta idén att smyga och hämta stegen vid huvudbyggnaden. Sagt och gjort. I kvällsmörkret klättrade jag försiktigt ut genom fönstret och ner och sen hade vi en fantastisk kväll. Vi sjöng och pratade. En och annan öl slank ner. Och en skvätt vodka var det nog också. Jag blev utfrågad om Sverige och jag frågade dem om livet i Lettland. Både Lena och Jura var med i en känd lettisk kör och de berättade att de snart kanske skulle få turnera med den utomlands, i väst. Det var en dröm för dem. Kvällen blev sen innan jag lika försiktigt klättrade tillbaka in i vårt rum på andra våningen. Och när jag släckte lampan kände jag mig glad. Beslutet att åka till Jurmala var sååå rätt.


Jag fortsatte hänga med Lena, Jura och de andra om kvällarna. Och mörkerklättringen genom fönstret och ned och uppför stegen, blev till slut rutin. Men så en kväll, mot slutet av lägervistelsen blev vi upptäckta.....


Lägermatronan, en bastant riktigt otrevlig dam, blev rasande. Hon lät mig med bestämdhet veta att detta inte var ok och att dessa olovliga kvällsaktiviteter skulle kunna påverka mina framtida möjligheter att få visum till Sovjetunionen. Det var inte roligt med tanke på att jag några månader senare skulle åka till Moskva för att bo där ett år och verkligen lära mig ryska flytande. Det var dock betydligt värre för de andra. Ragatan, menar matronan, hotade Lena och Jura med att se till att de inte skulle få åka utomlands med sin kör. Som straff för att vi setts i smyg om kvällarna. Det var hemskt. Jag tyckte så synd om dem. Försökte ta på mig skulden, att det var jag som övertalat dem eftersom jag kände mig ensam. Men det ville hon inte alls lyssna på. Efter det här, vågade vi oss inte på fler nattliga äventyr under våra sista dagar i Jurmala. Jag ville inte riskera att mina nya vänner skulle straffas. Det vore förödande. Och som tur var förverkligade inte matronan (har förträngt hennes namn) sitt hot sen. Men just då kändes allt hemskt. Att få åka till väst på den tiden var en dröm för många i Sovjetunionen och Lena och Jura hade kunnat få denna dröm krossad.


Någon dag senare, strax innan vi skulle åka hem, såg jag att flera av de lettiska och ryska barnen grät. Snart förstod jag varför. De svenska barnen hade haft med sig små presenter. Det var småsaker som klistermärken, pennor, block och liknande. Och dessa hade de givit bort till nyfunna vänner på lägret. Men nu hade barnen blivit av med sina presenter. Matronan hade tvingat alla att lämna ifrån sig sakerna. De skulle ställas ut på lägrets museum hade hon sagt. Jag blev fruktansvärt arg. Inte minst för att denna hemska människa dessutom hade givit merparten av sakerna till din egen son. Jag sökte upp henne och skällde ut henne. Och sa att detta skulle jag förmedla när jag kom hem, hur hon stulit saker som de svenska barnen givit till sina vänner. Jag var så arg så jag struntade i om hon skulle sätta käppar i hjulet för framtida visum för mig. Efteråt insåg jag att det bara var tomma hot. Hon hade inte den makten. Men det visste inte jag där och då. Alla var rädda för henne och få vågade se henne i ögonen. Hon var en liten lokal despot som uppenbarligen njöt av att känna makt över andra. Och även om hon inte brydde sig om min utskällning så kändes det skönt.


Så småningom kom jag hem ( och jag fick med mig alla åtta barnen hem helskinnade) . Det var fortfarande sommar. Och i brevlådan hade jag fått besked att jag var godkänd för ett års ryskastudier i Moskva. Avresa skulle bli i mitten av augusti. Det skulle också bli ett livsavgörande steg i mitt liv, där jag lärde mig ryska flytande och så småningom blev journalist. Men det, är en heeelt annan historia.


När jag nu ser tillbaka på de där veckorna i sovjetrepubliken Lettland sommaren 1985 - när jag lärde känna Lena som jag sen dess hållit kontakt med, och som jag nu är på besök hos - känns det som en annan tid. Samtidigt, skrämmande nog, gör det inte det. De mörka krafter som länge styrt i Ryssland, och som än mer visade sitt brutala sanna ansikte den 24 februari, ger mig fler och fler flashbacks till tiden före muren revs. Till järnridå, avlyssning och kontroll. Till kalla kriget. Flera av mina vänner i Ryssland vågar idag inte prata öppet om kriget längre. Av rädsla för att fel öron lyssnar. Under våren och sommaren har jag också arbetat med ukrainska flyktingbarn och ungdomar i Sverige. Fått höra många hemska historier. Fått höra om deras mardrömmar. Försökt trösta. Ge en kram. Bara finnas där och lyssna. Då har jag känt att jag inte räcker till, för det är så mycket man skulle vilja göra. Jag har också känt ilska, frustration och en enormt stor sorg över det som sker. Det var därför jag inte klarade av att fortsätta skriva i bloggen, efter mina två senaste inlägg som jag skrev precis när kriget började. Det tar så hårt, på så många plan. Och det är så många som far så illa. Min egen sorg känns förmäten, men det finns där, hela tiden och den gör ont. Sovjetunionen och Ryssland har varit en del av nästan hela mitt liv. Inte bara som journalist utan också på det privata planet i många sammanhang.


Nåväl. Nu ska jag äntligen hänga med Lena igen. Kommer bli mycket både skratt, tårar och minnen. Det har gått 37 år sen den där sommaren 1985. Och det är 17 år sen vi sågs sist. Då i Riga, när jag var där för SVT:a räkning på en reportageresa. Det känns också fint att ha min dotter Åsa med på resan i minnenas land. Lettland ❤️


Ta hand om er därute ☀️

Jag skulle ha varit i Ryssland nu. Det blev inte så. Istället kommer jag under en tid att fortsätta dela lite tankar och känslor här, inifrån Ryssland. Från samtal med nära vänner där. Från ryska media som jag följer, där det publiceras många kloka och insiktsfulla intervjuer. Det här är mitt andra inlägg. Ledsen att det dröjde och är lite långt, men en sjukdom kom emellan och det här är ändå bara små smulor av allt jag skulle vilja berätta. Hoppas du ändå vill läsa. Det är kanske lite ostrukturerat och finns säkert insmugna fel här och där. Men du får ta det som den bloggtext det är. Och du får gärna dela om du vill.

När jag skrev det här igår var det krigets 16:e dag, ändå känns det som om det har pågått i flera månader. Över två miljoner är på flykt, flera tusen har dödats, även många barn. Stad efter stad bombas sönder. Mitt hjärta brister när jag tänker på dem som är mitt i krigets fasor. Alltfler flyktingar kommer även till Sverige. Nu måste vi, du och jag, göra vad vi kan för att hjälpa. Alla kan göra något!

En av många kloka och starka ryska kvinnor jag mött genom åren. Hon finns inte med oss längre. Men hon  bodde på Segergatan 1, i en liten rysk by, se bilden nedan. Och hade hon fått bestämma, hade förnuftet segrat. 

DEl 2 Vi börjar i en stor rysk stad i väster:

”Lena. När jag vaknar på morgonen tänker jag: det är nog bara en mardröm. Så slår jag på tv:n och kastas brutalt tillbaka in i den hemska verklighet som råder och som jag fortfarande inte kan ta in. Var ska det här sluta, och hur? Alla hatar ju oss nu…..”
Orden är min ryska väninnas. Vi har känt varandra sen vi var unga och Ryssland fortfarande var en del av Sovjetunionen. Jag var ofta i hennes hemstad på 80-talet och står även hennes mamma nära. Mamman är förresten en sån där kvinna som burit allt och lite till på sina axlar, livet igenom, men som trots det alltid stått stark och fast som en fura. Som om ingenting kan få henne på fall. Hennes sovjetiska bagage, där kvinnlig jävlar anamma och konstruktivitet var ett måste för att överleva, genomsyrar fortfarande hennes personlighet. Det var ju de som skötte allt. Man, barn och hushåll samtidigt som de arbetade! Starka och rättrådiga kvinnor, utan vilka samhället hade gått under.

Hur som helst - ja ni får ursäkta, men i dessa tider översköljs jag av minnen och tankar från möten och erfarenheter i öst genom åren - så pratade min väninna och jag länge i onsdags. Det började med att jag drömde att hennes numera vuxne son hade arresterats under en demonstration mot kriget i Ukraina. ( Han gjorde redan som 14-åring klart vad han tyckte om det rådande korrupta systemet och visade mig politiska klipp på YouTube långt innan Navalnyj blev känd av allmänheten i väst. ) Jag blev orolig. Ringde henne direkt men fick inget svar. Efter några timmar messade hon och skrev att allt var lugnt med sonen, men nu var hon ute och jagade medicin på stan, liksom andra saker som riskerade att försvinna. Lite senare ringde hon.

” Lena. Jag är helt slut. Har sprungit runt på säkert 20 apotek idag. Långa köer överallt. Till slut fick jag tag på min medicin. Nu klarar jag mig ett tag, men jag vet inte vad som händer sen. Det är ju en utländsk produkt.… När jag kom hem såg jag hur grannar kom släpande på tv-apparater, tvättmaskiner, datorer, ja allt möjligt som nu kommer blir allt dyrare och som kanske kommer försvinna helt. Och snart kan vi inte ta ut utländsk valuta längre i cash, utan får hålla oss till rubeln. Den stod i 70 mot 1 dollar före kriget. Så gick den upp till 150, men nu tror jag den ligger på runt 120. Och priserna på mat och vatten har ju blivit därefter. ( Anm. Det kommunala vattnet i staden är så dåligt att det måste kokas om det ska kunna drickas) Och så hör vi hur företag efter företag lämnar den ryska marknaden. Jag har tur som jobbar för ett ryskt företag, men många vänner är jätteoroliga. För även om flera av de utländska företagen som lämnat Ryssland, ger dem lön i några månader, så vet de inte vad som händer sen. Ska de behålla sin anställning och hoppas? Ska de söka nya jobb? Gå en ny utbildning?
Men det jag är mest rädd för Lena. Ja du vet ju. Jag är så fruktansvärt rädd att han ska kallas in (om sonen). De har ju lovat att inga värnpliktiga ska delta, men kan man verkligen lite på det? Man kan ju inte lita på nånting. Vi vet ju INGENTING om nånting! Samtidigt blir vi alltmer isolerade från omvärlden. Steg för steg. Lena, jag tänkte idag på hur alla förut pratade negativt om sovjettiden. Men när jag ser tillbaka har jag faktiskt många ljusa minnen från den tiden. Jag var ju ung då och som ung hittar man alltid utvägar. Som när vi var ute och festade. Du och jag. Självklart var det mycket som var fel med hela det systemet, och jag vill verkligen inte tillbaka dit, men nu känner jag att det här…. Det är nånting helt annat. Det är någonting mycket värre.”

Dagen efter vårt samtal gick ryska försvarsministeriet ut och erkände - trots tidigare löften till folket - att det hade förekommit värnpliktiga i striderna i Ukraina. ( Putin själv hade lovat bara några dagar innan att enbart yrkessoldater deltog i ”specialoperationen”. ) Det bekräftade bara det som många redan vetat om. Samtidigt är det viktigt att här flika in en sak. Det har spridits många klipp under de här dagarna, från båda sidor. Ett exempel är de med krigsfångar. Klipp där man ibland tydligt kan känna att soldaterna i bild uttalar sig under hot, i både ryska och ukrainska klipp. I våra media hör man hela tiden ” enligt källan den och den ” o s v. Och precis det måste vi påminna oss om. Ständigt. För det är så lätt att svepas med och köpa allt som kommer från den ena sidan, när man är känslomässigt engagerad. Men under ett krig är desinformation ett tungt vapnen, och det är väldigt mycket som delas just nu som är svårt att verifiera.

Hur som. I samband med det här med ryska värnpliktiga, om de deltog eller inte i kriget, så läste jag en intervju med människorättsorganisationen Petersburgs soldatmödrar, på den oberoende ryska nyhetskanalen Meduza. ( Meduza har, som i stort sett alla oberoende kanaler, blivit blockerad och hankar sig nu fram i den krypterade appen Telegram. Som många andra likasinnade. ) Petersburgs soldatmödrar gör, tillsammans med liknande organisationer i andra ryska städer, ett fantastiskt jobb. Ofta på volontär basis. De har varit en stark kraft att räkna med i Ryssland sen kriget i Afghanistan, och även under krigen i Tjetjenien. Nu. Sitter de i en rävsax. I oktober förra året infördes en ny lag som gör att all typ av efterforskning som har med det militära att göra är förbjuden. Det innebär att de inte längre kan gräva i fall där en soldat har försvunnit. De kan inte med rättsliga medel kräva svar från myndigheter, för då kan de själva riskera åtal. De kan alltså inte fortsatt erbjuda juridisk hjälp till oroliga föräldrar, utan bara ge dem råd. Så nu måste föräldrar som mår dåligt och som oroar sig över om deras söner blivit dödade, själva kämpa vidare i byråkratins snårskogar.
Samtidigt berättar organisationens ordförande, Oksana Paramonova, i intervjun att antalet samtal till dem - jämfört med slutet på förra året - har blivit tjugo gånger fler sen kriget började. Hon säger också att många soldater aldrig kommer hem, inte ens någon kropp. Då får familjen nöja sig med en hedersbetygelse och en plakett på soldatens skola. Och där, tar det slut. Gällande den kompensation som Putin nu utlovat till stupade soldaters familjer, är hon heller inte så optimistisk. För om man inte får hem någon kropp, kan det vara svårt med bevisning. Och även om man får hem sin sons eller anhöriges kropp, så kan det vara en lång och krånglig process att få ut pengarna. Mitt i sorgen är det ju heller inte många som orkar kämpa för en ersättning….

Jag tittar på siffror över dödade ryska soldater. Det är många dagar nu sen Ryssland för första gången nämnde antalet stupade. 498 sa de då. Sen har det varit tyst. Ukrainska källor menar att det handlar om mer än 10 000 ryska soldater, medan oberoende källor säger att rör sig om åtminstone ett par tusen vid det här laget. Jag har själv en son som snart är 19 och kan inte föreställa mig vad de familjer går igenom som i detta nu inte har kontakt med sina söner. Vi ser på kriget, hör om kriget, läser om kriget, drömmer om kriget. Bilderna är hemska. Fruktansvärda. Overkliga. Men det är först när vi sätter allt i ett eget perspektiv, som vi kan förstå en liten skärva av detta helvete. Förstå det helt, kan vi inte, inte om vi inte är där själva.

Innan vi la på luren, min vännina och jag i onsdags, sa hon:
” Lena, jag är bara drygt 50, men just nu känner jag mig så gammal, så fruktansvärt trött. Jag har inga krafter. Jag bara gör det jag måste, nästan mekaniskt. Och så denna ständiga propaganda.… Men det ska man komma ihåg, att den kommer faktiskt från båda håll, men jag vet vem och vad jag ska tro på. Hur jag ska sålla. Vi har ju också vänner i Ukraina och från dem får vi förstahandsinformation. ”

Jag hörde sen att hon var nära gråt.
” De lever mitt i kriget Lena. Mitt i allt det hemska….. Det är så ofattbart…. Jag vet inte vad jag ska säga….. Enda trösten är att de i alla fall är välbehållna. Än så länge…..
Lena, jag var jag helt paralyserad de första dagarna. Jag satt vid tv:n, datorn och telefonen dygnet runt. Sov knappt nånting. Nu försöker jag hålla det till morgon och kväll annars kommer jag gå under. Men det är det en sak jag inte kan släppa, och som jag tänker på hela tiden….. Och det är, att alla hatar oss nu. Alla. …”
Sen brast hennes röst. Jag försökte lugna henne. Sa att vi vet att ni inte vill det här. Att det är Putins krig, inte ert. Att vi vet att de också blir hårt drabbade. Men det var svårt att nå fram. För hon är inte där än. Hon befinner sig fortfarande i ett slags chocktillstånd och är inte mottaglig. Jag kunde bara lyssna och finnas där som vän. Humma förstående. Säga nåt tröstande ord då och då. När vi la på luren brast jag själv i gråt.

Vi har känt varann sen 80-talet, gjort de mest galna och roliga saker ihop, och hon är en av de mest positiva, levnadsglada människor jag vet. Därför tar det så hårt och jag blir ledsen bara av att skriva om det. Hon lever liksom min Moskvavän, som jag skrev om sist, i storstan. Hon är utbildad och har rest en del, om än inte lika mycket som han. De tillhör båda en slags rysk medelklass. På drygt två veckor har deras liv förändrats radikalt. De har kastats tillbaka i tiden och in i en oviss framtid, i ett land som redan nu nästan helt isolerat sig från omvärlden. De är båda två mot kriget. De förstår inte att det här får ske. Hur regimen kan göra så här mot både Ukraina och mot dem och Ryssland.

Vi har alla sett klipp på tv med människor som trots att de blir misshandlade och riskerar fängelsestraff ger sig ut på gatorna och protesterar. Modiga människor med plakat mot kriget. Många i Ryssland skulle vilja göra detsamma, men vågar inte det. Skulle DU våga? Om du hotades av misshandel och fängelsestraff på upp till 15 år? Dessutom är det så att man nu förstärker lagen om censur, eller lagen mot ”fejknyheter” om kriget. Förutom att man blockerat i stort sett alla oberoende media, pratas det nu om att upprätta ett register över dem och andra oberoende organisationer som är emot kriget. Men inte bara. Registret ska dessutom inkludera alla personer med anknytning till organisationerna. Alltså ett register över ”oliktänkande” precis som man hade förr, under sovjettiden. Ett register som visar vilka som är rätt och vilka som är fel. Och hamnar du på  den listan, kommer du få väldigt svårt att tvätta bort den stämpeln när du ska söka jobb eller studera. Så jag frågar igen, skulle DU våga höja rösten?

Jag följer en kanal på Telegram som administreras av ryska studentorganisationer runt om i landet. Varje dag delar de rapporter om studenter som blivit utkastade från sina universitet för att de deltagit i demonstrationer mot kriget. De beskriver också hur både lärare och skolans ledning föreläser om ”specialoperationen” i Ukraina och hur man måste förhålla sig till den. Där läste jag också en intervju med en historielärare som på sitt Instagramkonto skrivit att han var emot kriget. Han hade inte gjort någon lång utläggning, bara skrivit att han var emot. Efter en kvart fick han ett samtal från skolans rektor som sa att han kunde komma och hämta sina saker. Hans elever, och deras föräldrar, försökte förhindra hans avsked, eftersom de tyckte det var fel och han var ju dessutom en väldigt populär och bra lärare. Men det hjälpte inte. Nu är han arbetslös och har en stämpel på sig.
Jag hinner knappt med att läsa om alla dessa tragiska historier. De är så många. Samtidigt känner jag hur tumskruvarna dras åt, allt hårdare. Det blir svårare och svårare för de som tappert försöker höja rösten och göra motstånd. Skuggan från den mur som håller på att byggas upp runt omkring dem blir allt längre och mörkare. Vi närmar oss en tid som jag trodde var förbi. En tid jag där jag som västerlänning alltid klarade mig, men där jag alltid oroade mig för mina vänner, för dem jag jobbat med, umgåtts med. Det gör så ont. Så jävla ont!

Alla de jag har nämnt hittills kan vi sympatisera med. Vi förstår att de inte vill ha det här kriget. Vi förstår att de också har drabbats hårt för något de inte på något sätt är skyldiga till. Men hur är det med de som faktiskt tror på propagandan? De som tycker att Putin gör rätt, som köper det han säger på stats-TV? Hur tänker vi om dem? Och hur tänker vi om dem som desperat försöker hitta förklaringar till att det blivit som det blivit, därför att sanningen är för svår att ta in. Och hur tänker vi om dem som egentligen aldrig gillat Putin, men som nu sluter upp bakom honom för att man gör det när ens land är i krig? Kan vi, på något sätt, förstå dem? Går det ens?

Hur många gånger har jag inte hört folk säga de senaste veckorna:
” Hur faan kan man tycka så? Hur kan de gå på det där? Är de helt jävla dumma i huvudet? ”
Det är så lätt att sitta här hos oss, i trygghet, uppvuxna som vi är i en demokrati, och bara avfärda människor just precis så här. För vår bakgrund gör att många av oss inte kan, eller har svårt, att förstå. För det är komplext, och har många underliggande mekanismer. Och de måste man djupdyka i, annars kommer man aldrig förstå hur en redig och klok människa faktiskt kan ställa sig bakom ett krig som detta. Det handlar om känslor. Det handlar om förnekelse och om tro. Det handlar om långvarig lågintensiv propaganda och om begränsad information. Det handlar om uppväxt och om historia. Och mer än så.
Hur ska vi, du och jag, förhålla oss till det här? Jag tror att det är viktigt att vi ändå försöker förstå, även om vi inte kan acceptera vissa åsikter.

I kommande inlägg kommer jag ta upp just de här frågorna. De är svåra, men otroligt  viktiga, inte bara för mig, utan för oss alla. Och jag kommer även beröra dem som står lite mitt emellan. Ryssar som egentligen aldrig brytt sig om politik, därför att det är som de själva säger ”för jobbigt och man blir bara deppig av det. Kan vi inte prata om nåt annat? Det går ändå inte att göra nåt åt det.... ” o s v och som nu inte vet vad de ska göra.

Det är så mycket som hänt sen förra inlägget. På bara en vecka. Jag hade tänkt skriva tidigare men så kom en influensa emellan och jag fick prioritera att ha kontakt med mina vänner. Jag följer hela tiden flera oberoende kanaler och även sådana som är statsstyrda. Både i Ryssland och i Ukraina. För att försöka få en helhetsbild. Och ibland har jag knappt hunnit se ett klipp från ena sidan förrän den andra använder samma eller liknande bilder och säger precis tvärtom. Som en slags sjuk kapplöpning. Ett, verifierat klipp, som gjorde mig helt förfärad häromdan, var från ett köpcenter i den ryska staden Kazan. Där man ser hur unga ryska killar och tjejer, iklädda vita t-shirts med Z-symbolen på bröstet, skanderar ”Ryssland, Ryssland, Ryssland!” och höjer höger näve upp i luften. Och samtidigt pratar Putin om avnazifiering.

Det jag undrar mycket över nu är hur det egentligen står till med den ryska opinionen. Hur många står egentligen bakom Putin och hur har opinionen förändrats sen kriget började? Det är omöjligt att veta, eftersom det inte går att få fram den informationen på ett objektivt sätt just nu. Enligt en undersökning som Navalnyjs team gjorde i förra veckan, så har motståndet mot kriget ökat markant och en majoritet är nu emot kriget. Men samtidigt har jag hört intervjuer med flera ryska analytiker och politiker i exil, som är betydligt mer pessimistiska. När ett land är i kris kan mycket hända som man kanske inte förväntar sig menar de. En nära vän till mig sa: "Jag tror att det just nu är 50/50. Två läger. De som tittar på TV och de som inte tittar på TV. Men det kan ändras. Allt beror på hur kriget utvecklas". Svårt detta.

Jag ska avrunda strax. Måste försöka begränsa mig i allt jag vill berätta. Men först vill jag uppdatera er om min Moskvavän som jag skrev om i förra inlägget. Vi pratades vid igår kväll i nästan två timmar och då sa han bland annat så här:
” Lena. Nu har jag landat efter den värsta chocken. De senaste dagarna har jag hängt med nära vänner och bara pratat och pratat. Skrattat. Gråtit. Druckit vin. Ja du vet ju att jag dricker väldigt måttligt. Max ett glas vin eller två. Men nu… Jag har aldrig druckit så mycket vin i hela mitt liv. Det är helt sjukt! Men jag tror att jag behövde det nu. Det får vara så bara. Insåg idag att min lön i princip är halverad mot dollarn, men som tur är ligger hyran ändå fast tills vidare. Annars hade det gått åt pipan med lägenheten.
Jag tänkte också på min fina mormor idag. Vi har ett väldigt nära förhållande. Har bott hos henne ibland, eftersom mamma och jag inte alltid dragit jämnt. Mormor har alltid levt ett enkelt liv, eller snarare fattigt. Hon har någon tusenlapp i pension. Bor i sin lilla by i södra Ryssland, i en gammal sliten stuga. Med få bekvämligheter. Det som händer nu kommer egentligen inte påverka henne så mycket. Inte heller andra andra som lever som hon. Hon - och de - har ju alltid levt så här. Och kommer fortsätta leva så. Som ”vanligt” liksom. Det får mig att bli så ledsen. När jag ser det perspektivet. I ett land som har sådana rikedomar men som ändå låtit många leva under existensminimum. Och även om jag nu - när jag äntligen fått det lite bättre - kan hjälpa henne mer, så kommer jag snart inte kunna det längre. Jag tänkte i höstas att jag börjat tillhöra medelklassen, eller kanske egentligen den undre medelklassen, men nu, ja nu halkar man väl ner till botten igen…. Medelklassen kommer att få betala den en stor del av det här kriget. Och de rika, de klarar sig alltid, det vet vi sen gammalt.
Hörde du förresten att de i Moskvas tunnelbana i söndags krävde att få se folks mobiler för att se om de följde ”fel” sidor/appar och för att hitta bevis att de deltagit i en demonstration? Den listan vill man inte hamna på. Då är det kört! Nu får man börja vara försiktig…”

” Men du. Ska inte bara prata nattsvart här nu. Det finns faktiskt glädjeämnen också. Min vän som åkte till Turkiet är nu i Istanbul och hans spanske pojkvän har precis mött upp där. Nu ska de bara försöka hitta ett sätt att gifta sig. Är så himla glad för dem! Och min ukrainske kollega, som jag jag berättade om, som råkade vara på besök i Kiev när kriget drog igång, han mår efter förhållandena ok. Ett tag var vi riktigt oroliga för honom. Det blev plötsligt tyst i vår Telegramkanal där han uppdaterade mig och kollegorna om läget i Kiev. Vi hörde inget på flera dagar och började befara det värsta. Till slut hörde han av sig igen och då visade det sig att han hade lyckats ta sig till den västra delen av landet där han börjat hjälpa dem som flyr. Det var en sån otrolig lättnad när vi fick kontakt igen. Och vet du - du kommer inte tro mig nu - han skulle ha lånat en lägenhet i det där höghuset i Kiev som blev bombat! Höghuset som delades i alla media. Men istället hade han alltså tagit ett beslut att fly västerut som så många andra. Och eftersom han som man inte kan lämna landet hjälper han nu kvinnor, barn och gamla som flyr. Jag är så otroligt tacksam för att han är i livet.”
  
” Lena, jag måste berätta en sak till. I slutet på förra veckan ringde min pappa. Du vet ju att han också bor i södra Ryssland. Han är i alla fall den mest sansade person jag vet. Men nu var han i upplösningstillstånd. Det fanns inte en enda dollar i hans lilla by och han såg hela sin lilla livsbesparing gå om intet. Vi lyckades föra över hans pengar till mig och hann växla dem innan kursen blev alltför dålig. Och det var i grevens tid. Nu kan man ju inte ta ut utländsk valuta i cash längre….. Vet du förresten vad pappa sa till mig? Alltså det här är heeeelt galet! Min pappa, min sansade och alltid lika kloka pappa, säger plötsligt till mig:
”Xxxxx du måste emigrera! Nu råder tider vi aldrig sett förut. Har du möjlighet, så vänta inte. Åk!!! ”
Kan du fatta. Min pappa skulle aldrig ha sagt nåt sånt här för bara några veckor sen. Aldrig!! Själv har jag ju, likt många av mina vänner, gått i de tankarna sen 24/2. Kanske är det därför jag druckit så mycket vin. Allt har gått så fort! På två veckor har min värld, där jag levde och hade det ok - eller ÄNTLIGEN hade fått det ok - vänts upp- och ner. Ingenting är om som förut och kommer heller inte att bli det. Nu när jag börjat hämta mig efter den första chocken så har jag börjat kolla på olika universitet som kan ha nytta av min utbildning. Hittar jag rätt kanske jag kan göra det officiellt utan att hamna på svarta listan (se det jag skrev om registret ovan). Kanske blir det ett land i Sydamerika en period. Jag vet inte. Det är mycket papper som ska till. Bara en sån sak som att få Schengenvisum nu för mellanlandning på vägen är en svår nöt att knäcka.… Och hur man ens ska ta sig dit när inga flyg går. Alla våra flygplan står ju still eftersom de är leasade av utländska företag. Vi har bara ett 60-tal ryska flygplan i vårt lands flotta, läste jag idag. Bara det liksom!! Men än så länge är Turkiet och Georgien öppet. Vi får se. Kanske är det ett önsketänkande. Men jag har i alla fall nåt som håller mig gående nu, nåt att hålla fast vid.”

I början av det här inlägget berättade jag om min väninnas rättrådiga mamma. Och genom åren har jag träffat många som hon. Starka kvinnor som under sovjettiden bar otroligt mycket på sina axlar och som har fortsatt att göra det. Kvinnor som hanterade ett omöjligt livspussel men som ändå stod pall. Hur sjutton fixade de det? Jo därför att de inte hade något annat val. De är gamla nu, och några av dem har gått ur tiden, som kvinnan på fotot överst i det här inlägget. Och jag kan inte låta bli leka med tanken: Hur hade Ryssland sett ut idag, om de hade fått ta över när Sovjetunionen kollapsade 1991? Om de hade fått styra och ställa? Vi hade i alla fall fått en helt annan utveckling än den vi ser idag.

НЕТ ВОЙНЕ!  NEJ TILL KRIGET!

Elena Osipova överlevde Nazitysklands 900 dagar långa belägring av Leningrad 1941-44, då en miljon människor svalt och frös ihjäl. Här, 2022, blir hon arresterad i sin hemstad som numera heter
St Petersburg, för att hon protesterar mot kriget i Ukraina. Fotot är från ett klipp på ryska telegramkontot "Mamma kom och hömta mig". 

Jag var inte ensam om att sätta frukostkaffet i halsen den 24 februari. Oron hade funnits där länge och förvärrades förstås när Putin i början på förra veckan erkände utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk i östra Ukraina. Men som så många andra trodde jag verkligen inte han skulle dra igång något sånt här, så snabbt och så brutalt. Ett fullskaligt krig i Europa, helt oprovocerat!

Nyhetsflasharna plingade tätt och frukosten uteblev. Jag började scanna av svenska och internationella nyhetssajter, liksom ryska oberoende media och rysk stats-TV, parallellt med ett intensivt chattande med vänner över hela Ryssland. Jag har inga nära vänner i Ukraina men nästan alla mina ryska vänner har både släkt och vänner där. Även i Donetsk. Jag hade svårt att ta in det jag läste och hörde. Det gjorde så förbannat ont. Jag fortsatte ändå att djupdyka i mobilen, datorn och tv:n, och ringa och chatta med vänner österöver. Skickade information till dem som bad om det. Berättade vad jag sett och hört och frågade vad de hade för information och hur de mådde. Vi håller kontakten sa vi och så har vi fortsatt göra.

När jag efter några timmar denna morgon satte mig vid köksbordet med en till kopp kaffe såg jag resväskan som nästan var färdigpackad. Bredvid den stod ryggsäcken med alla kameragrejer och intill den en stor bag fylld med presenter. Om två dagar skulle jag åka till Ryssland var tanken. En resa jag skjutit upp och bokat om ända sen pandemin började. Jag skulle äntligen få träffa en nära vän i Moskva - på flygplatsen där - och sen skulle jag resa vidare till Kamtjatka. Min Moskvavän och jag hade gjort samma sak 2019 när jag flög till Kamtjatka för att jobba som volontär i ett naturreservat och tidigare under veckan hade vi skrattat på telefon över att vårt sätt att mötas: sent på kvällen på Moskvas flygplats, för att hinna umgås så länge som möjligt innan nästa dags flyg. Två gånger är ju nästan en tradition sa vi. Jag hade lovat att även denna gång ta med Kalles kaviar (något i stort sett alla mina ryska vänner älskar) och så skulle vi dricka vin och snacka skit och komma ikapp med allt som hänt sen sist. Kalles kaviar och vin kan ju tyckas som en något udda kombo, men den funkar faktiskt perfekt, i alla fall i Ryssland. Sen skulle jag alltså resa vidare till Kamtjatka för att jobba där med två projekt och träffa mer vänner, och de är många där. Jag har ju rest dit, till och från, i mer än 30 års tid. Men nu insåg jag att resan förmodligen inte skulle bli av. Eller skulle jag åka ändå, och bidra med tankar om det som händer, från ett Ryssland nästan 1000 mil från Moskva? Tankarna snurrade. Jag gick fram till den öppna väskan med presenterna. En speciell sorts glutenfria snacks (som inte finns i Ryssland längre) till en vän vars dotter är allergiker, svenskt godis, svenskt glas, ett halsband med en berlock i form av en uggla till min vän som älskar allt vad ugglor heter, en silverring formad som ett renhorn till en vän i en renskötarfamilj…. Och så grejerna i kylen: 12 tuber Kalles kaviar och ett gäng burkar svensk sill ( ryssar tycker bara tanken på söt sill är väldigt konstig så det är också kul att ha med sig). Plötsligt kände jag hur ilskan sköljde över mig. Sen tårarna. Sen ilskan igen. Jag skrek rakt ut. Den där lilla jävla maktfullkomliga gubben har helt oprovocerat invaderat Ukraina och på riktigt startat ett krig i Europa!!! Ett krig mot ett självständigt land med en folkvald president. Hur kan han göra så mot det ukrainska folket? Hur kan han göra så mot världen? Och hur kan han göra så mot sitt eget folk? För det är ju vanliga och oskyldiga människor som kommer att få betala priset för detta fullständiga vansinne. 

Jag skrev en kort kommentar på Facebook om mina upprörda känslor, om min medkänsla med det ukrainska folket och om vikten av att nu hålla kontakt med alla vänner i Ryssland, inte minst sedan jag just fått veta att censuren skärpts ännu mer. Här hemma fick jag många medkännande och oroliga kommentarer på inlägget. Ingen kunde förstå att detta verkligen sker. 2022. Några bad mig skriva nånting om vad folk säger och känner i Ryssland. Och sen dess har jag tänkt göra just det, men inte kommit till skott. Jag har varit så överväldigad av känslor, suttit maniskt uppkopplad och haft långa och berörande samtal. Varit helt tagen. Och då sitter jag ändå här hemma i trygghet. Samtidigt är det är så otroligt mycket man skulle vilja berätta. Men det svåra är också att inget är svart eller vitt. Man måste även få med den där gråskalan. Jag kommer inte att på några få rader kunna återge allt som jag har fått berättat för mig den senaste senaste veckan. Jag kommer heller inte att kunna förklara allt i detalj, varför vissa saker är som de är. Det skulle ta för lång tid. Men jag vill ändå försöka återge ett par bitar ur några av mina många samtal och chattar. Tankar och känslor.  

Kriget i Ukraina är fruktansvärt och det vi ser nu har Europa inte upplevt sen andra världskriget. Åtminstonde inte i denna omfattning, på så kort tid och på ett sånt här sätt. En miljon människor har flytt från Ukraina och fler är på väg. Flera tusen döda och skadade. Det är ett lidande vi har svårt att föreställa oss. Mitt i allt det här är det viktigt att förstå vad som sker även i Ryssland. Hur vanligt folk där tänker och känner. Hur de mår. För Putin är inte Ryssland.

Innan jag fortsätter vill jag säga att det här är en väldigt spontant skriven bloggtext, skriven i all hast och därför har sina fel och brister. Men jag kände att jag behövde skriva av mig lite av det jag nu bär på. Så här kommer några rader om den första av flera röster som jag vill dela. Av förklarliga skäl kommer jag inte nämna några namn. Jag kallar honom min Moskvavän. Han är en ensamstående välutbildad man i 35-årsåldern, och bor sen ganska många år bor i Moskva.

Det började på måndagen den 21:a. Min Moskvavän och jag chattade på kvällen om det faktum att Putin hade godkänt utbrytarrepublikerna och vad det kunde betyda framöver. Mitt i chatten såg jag plötsligt att Putin även gett order om ”fredsbevarande styrkor” till Donbassområdet.
” Helvete Lena! Det här bådar inte gott…… Men du, Sverige är ju inte med i Nato så för dig är det lugnt. Du kan åka som planerat. Och så ses vi på flygplatsen som vi sagt. Det är säkert bara skrämseltaktik.”
Som vanligt blev jag som vän och västerlänning omhuldad när ryska regimen gör saker som är helt förkastliga och som inte riktigt går att förklara. Lite som en slags ”du förlåt för att de gör så här men tyvärr jag kan inte påverka det”. Jag kände mig dum. Visst jag var besviken och ledsen över att jag nu kanske inte skulle kunna åka, men i sammanhanget kändes det ju väldigt futtigt.

De kommande dagarna höll vi sen fortsatt tät kontakt och diskuterade alltifrån Putins förnedring av sin spionchef till olika scenarion om vad som skulle kunna hända. Ändå kunde ingen av oss förutspå det som sen faktiskt inträffade tidigt på torsdagsmorgonen. Det kom likväl som en chock. Och nu började vi utbyta information på ett helt annat sätt. Strax före lunch på torsdagen skrev han:
” Lena, jag har svårt att greppa det här. Det kommer att bli kaos. Kanske är det redan det. Jag måste gå och ta ut de rubel jag har och växla de till dollar innan kursen dyker helt. Jag hör av mig.”

På fredagen hördes vi igen.
” Lena, mina vänner i Kiev är ok. Än så länge. De har mat och el, men är rädda för att gå ut. Jag fattar inte att det här händer! Det är helt overkligt! Var ska det här sluta?!”
Jag berättade att jag precis bokat om min flygbiljett till kommande onsdag och vi kom överens om att se hur allt skulle utveckla sig. Det var som om vi ville intala oss själva att allt kommer att vända, fast vi nånstans visste att det inte skulle göra det.

På söndagen började luftrummen för ryskt flyg stängas inom EU, i land efter land, och UD i Sverige införde en avrådan för resor till HELA Ryssland. Fram till nu hade jag ändå tänkt att åka, och göra nåt mer av resan än vad som var tänkt från början, men nu allt fick definitivt läggas på is. 

Någon dag senare pratade min vän och jag på telefon i över en timme:
” Lena, vi är förtvivlade. Alla är emot det här. Alla!! Eller i alla fall de flesta jag känner. Det finns såklart de som är för Putin, som en kusin har jag på landet, henne går det inte att prata med. Och ju längre från Moskva man kommer, ju fler tittar bara på stats-TV. Men mitt i allt elände var det ändå en sak som gladde mig idag. Jag hade ett långt samtal  med min mamma. Hon och jag har ju inte världens bästa relation som du vet och vi har ofta grälat om till exempel annekteringen av Krim 2014. Men nu. Kan du fatta. Hon började lyssna på mig. Kanske för att hon har en relation till Kiev eftersom hon och pappa träffades där och bodde där en tid. Efter en lång stunds argumenterande från min sida var hon tyst en stund. Sen bad hon mig förklara var och hur hon kunde hitta sann information om kriget. Jag hade fått henne att förstå. Det var en enorm lättnad.”

Min Moskvavän berättade också att han hade hunnit växla sina rubel i tid till dollar och satt in en summa pengar på ett lokalt slags betalkort och känt att han hade det ekonomiska läget under kontroll. Då fick han beskedet från sin arbetsgivare att utbetalningen av hans lön var uppskjuten på obestämd tid. Samtidigt skulle hyran betalas och när det var klart hade han bara motsvarande 300kr kvar på betalkortet.
” Det är ok. Jag har mat för ett par dagar och så har jag min lilla akutreserv i dollar. Jag är bra på att göra storkok och det är tur för priserna har gått upp lika mycket på ett par dar som det normalt gör på ett år eller kanske mer. Det här är bara början, det är bara att inse det. Men det löser sig Lena. På nåt sätt. Det jag är mest orolig för just nu är mina vänner i Ukraina. Som min ukrainske kollega som råkade vara i Kiev när allt drog igång. Han skapade då en grupp i appen Telegram åt mig och de andra arbetskamraterna för att uppdatera oss om läget. Nu vet vi inte om han får komma tillbaka till jobbet igen. Eller om han kommer tillbaka alls..… Det är fruktansvärt! Vad ska vi göra? De som demonstrerar blir arresterade, slagna, det står piketer överallt. Snaran dras åt. Och oberoende media stryps en efter en. ”

Min Moskvavän är högutbildad. Han har studerat utomlands och pratar flera språk flytande. Vi lärde känna varandra när vi jobbade ihop för ett par år sen. Vi har alltid kul när vi ses eller hörs. Diskussioner högt och lågt. Mycket skratt. Han är som vilken världsmedborgare som helst. Han har rest mycket och har vänner både här och där i världen. När vi avslutade vårt samtal i förrgår, sa han till mig:
”Jag känner vibbar av järnridån. Även om jag är för ung för att komma ihåg hur det var på Sovjettiden, så gör jag det. Ryssland isoleras i takt med sanktionerna. Och så kriget som rasar därute. Unga män som blir kanonmat. Men jag försöker kämpa med att hålla fast vid det som är positivt, för att inte bryta ihop. En nära vän till mig som är gay, har varit väldigt orolig över att bli inkallad i armén. Hans spanske pojkvän är i Spanien sen två veckor och nu ska han försöka ta sig dit. Idag fick han tag på en svindyr biljett till Turkiet - priserna skenar ju - och imorgon åker han! Eller snarare flyr. Det känns otroligt skönt för han har varit så ledsen. Kanske gifter de sig, på spanska ambassaden, så att han kan få Schengenvisum och bo ett tag i Spanien med den han älskar. Jag hoppas det! ”

Vi är nu inne på den nionde dagen av kriget i Ukraina och jag kämpar fortfarande med att förstå att det här händer. I Europa 2022. Och precis som min Moskvavän har jag känt hur vibbar från järnridån kryper in under huden. Jag pluggade ryska i Sovjetunionens Moskva under ett år i mitten av 80-talet. En tid när allt viktigt hände i de ryska köken, för att det var där man kunde prata fritt. En tid när affärerna gapade tomma och det blev långa köer när en leverans dök upp. En tid när ett eget system av köp under bordet och byten av varor och tjänster gjorde att folk överlevde. En tid av propaganda, avlyssning och förföljelse av oliktänkande. Jag undrar, hur ska det här sluta?

De senaste dagarna har alltfler oberoende media stängts ner av censuren. Några har försökt leva vidare på YouTube eller andra plattformar. Men de fria röster som är kvar blir allt färre. Igår berättade tv-kanalen Dozjd att de kommer att stänga ner tillfälligt. Eftersom den nya lag som träder i kraft under fredagen (idag) gör deras arbete omöjligt. Enligt den riskerar man upp till 15 års fängelse om man sprider ”fejknyheter” om de ryska styrkorna och deras aktivitet i Ukraina. Och vad ska vi då rapportera om, frågade kanalens märkbart tagna programledare.

Jag ser just nu att kanalen Meduza fortfarande är igång och det glädjer mig. Men samtidigt uppger ett konto jag följer i appen Telegram att även den är på väg att släckas ned. Kanske är den släckt i Ryssland med fortfarande går att se här. I onsdags kväll skrev Meduza så här på sin sajt:
” Vi skriver den här texten för att hinna berätta ännu en viktig historisk etapp: I Ryssland är censur officiellt nu införd. Och vad menar vi då med att hinna? Jo det kan vara så att redan om några dagar så har vi inte längre kvar några fungerande oberoende massmedia-kanaler. Och för att ni ska få information från en oberoende källa kommer ni att behöva uppbringa lika mycket kraft som våra föräldrars generation fick göra under Sovjettiden för att få in rätt frekvens till utländska radiokanaler. Då ska vi komma ihåg att censur är olagligt enligt den ryska konstitutionen. Till och med enligt den version som låter Putin vara monark livet ut. Och utan censuren hade han förmodligen inte kunnat starta detta krig.”

Under natten kom uppgifter om en brand vid kärnkraftverket Zaporizjzja i Ukraina, som är ett av Europas största. Och det ryktas om att krigstillstånd kommer att tillkännages idag när ryska duman ska ha ett extrainsatt möte och att nåt då kommer att hända. Låt oss hoppas att det inte blir värre än det redan är. Tyvärr är det inget som i detta nu tyder på det.
  
Jag kommer fortsätta att hålla kontakt med mina vänner och dela information med dem. Fortsätta att ta del av hur de har det. Och för att känna att jag gör åtminstone nånting för de som flyr kriget har jag anmält mig som volontär tolk, för jag tänker att det nog kommer att behövas när alltfler flyktingar nu strömmar in även i vårt land.

I det här vedervärdiga och fruktansvärda kriget slåss Ukraina inte bara för sin egen frihet och självständighet. De slåss även för Rysslands. Och för vår. Och även om det kommer ta sin tid att avsätta Rysslands tsar, så är det här början på slutet för Putins era. Putin, är inte Ryssland.

НЕТ ВОЙНЕ!  NEJ TILL KRIGET!

P.S. Min Moskvavän och jag konstaterade igår att Kalles kaviar har väldigt lång hållbarhetstid. Och vi bestämde att innan tuberna blir för gamla så ska vi ses! Så är det bara.
Återkommer snart med mer tankar och röster från öst. D.S.

Med 30 års erfarenhet av Kamtjatka i bagaget är det nu dags för en fotoutställning. Denna gång med fokus på brunbjörnen, men inte bara. Dubbel-Vernissage 17-18/4 på Galleri Fotografi på
Hornsgatan 42. Utställningen pågår på  t o m 5/5. Ta med mobil och hörlurar så får du höra historierna bakom varje bild. Det blir en kul och interaktiv påskaktivitet för hela familjen, jag lovar!  Kommer även berätta om andra spännande projekt som är på gång på denna magiska ryska halvö. Varmt välkommen till Galleri Fotografi i påsk!!: För mer info se affischen nedan!

LÄNK TILL APOLLO-FILMSNUTT
Alla år är olika, inget är det andra likt. Det är ju så det är, i livet självt. Och inte minst i naturen. Olika förutsättningar och omständigheter gör att saker och ting blir som de blir. Den här våren regnade det mycket härute på Runmarö. Det känns alltid skönt. Man vet att det fylls på i grundvattenlagret. Efter det följde den intensiva värme som fortfarande omger oss, och den kom tidigt. Det tycks ha gynnat många insekter och inte minst Apollofjärilen.
Apollo är Europas största fjäril, och kan bli upp till 9cm mellan vingspetsarna. Denna sagolikt vackra och sköra varelse ser vi varje år härute. Den har nästan blivit en sorts symbol för ön. Bara hemma hos oss i trädgården flyger varje sommar en eller två Apollo omkring under säsong. De dras till vår lilla äng framför huset. Där var det en ganska alldaglig gräsmatta när vi flyttade in. Genom åren har maken/biologen Anders förvandlat den till en enormt artrik gammaldags blomsteräng, där Rönnerdahls-arterna och prästkragarna nu bytt plats med bland annat Apollos favorit - rödklinten. Och tro det eller ej, i år har vi SJU Apollofjärilar i trädgården!!! Det är faktiskt helt sanslöst!! För även om den är relativt vanlig i delar av skärgården och på Gotland, så har den försvunnit helt från många platser och är idag hotad. I slutet av 1800-talet luftade den sina vingar från södra Sverige och hela vägen upp till Ångermanland. Men med tiden har den typ av habitat där den trivs minskat alltmer och idag är den rödlistad.
En sak som jag lärde mig tidigt om Apollo var att deras larver helst livnär sig på en enda ört, som vi har på hällen utanför huset - kärleksört. Är inte det ganska fint på nåt sätt? Först växer de sig starka på kärlek. Sen omvandlar de denna energi, som via metamorfos gör att de släpps fria som vår största och kanske vackraste dagfjäril.
Härute tittar vi alltid efter olika tecken, vid olika årstider. Att se den första Apollon är något vi pratar om lite extra. Jamen sådär när vi öbor möter varandra på vägen på en promenad i skogen eller när man rastar hunden. Man är lite om sig och kring sig och blir lite orolig om de inte har dykt upp. Jag tycker också om hur den liksom fladdrar fram mer än flyger, lite sådär lätt disträ. Och ibland kan den nästan somna på en rödklint, som om den är däst av all mat.
En morgon gick jag runt på vår äng med mitt makroobjektiv för att försöka få till några närbilder. Av de tre Apollo som flög runt och kalasade på rödklinten just då, visade sig en vara extra oskygg. Den kändes nästan lite morgontrött. Och det är här knäböjandet kommer in. Ska man fota makro är det ner på knä som gäller. Ibland får man lägga sig helt platt. (Gäller i och för sig inte bara makro utan över huvud taget när man fotar. Känna in och hitta rätt vinkel.) Man liksom bugar ödmjukt inför naturens under, i stort som smått.
Precis när jag fixerat bilden på Apollons ögon, känner jag hur en stackmyra biter mig på foten samtidigt som ett par myggor hittar bra sugställen på armarna tillsammans med minst en broms (det är ju sjukt mycket bromsar i år!!). Jag gör mitt bästa för att ignorera dem, samtidigt som jag håller andan för att hålla kameran stilla. Inte helt lätt. Det blir flera försök innan jag känner mig hyffsat nöjd. Samtidigt känner jag en förvåning. Jag har ju sett att Apollo har små fjun på kroppen, men så här i extrem närbild inser jag att de nästan ut som håriga bestar. Skönheten och odjuret i ett liksom! Och där, på en av bilderna, kikar ett litet kvalster upp med sina små antenner ovanför kanten på Apollons ena vinge. Tänker att det är så mycket vi inte ser och inte heller förstår i denna insekternas värld. Allt detta liv som pågår överallt och som hänger ihop.
Men. Man får inte bli alltför sentimental. Så, SMACK, där dödade jag ett par myggor och försökte detsamma med hästbromsen som oberörd  bara flög vidare. Stannar sen upp. Sätter mig. Bara lyssnar. Överallt surrar det och brummar det. Humlor, bin, blomflugor. svärmare, sländor, flyn..… Högre upp sjunger småfåglar och en och annan mås skränar förbi. Plötsligt kryper en humla ut ur en liten blåklocka intill mig, för att sen flyga vidare i jakt på mer sötma. En blåklockshumla. Sug på det namnet ett tag: BLÅKLOCKSHUMLA! (OBS! på bilden är det troligen en åkerhumla!) Jag vrider på huvudet och där parar sig två centimeterstora små flugbaggar. Honan kan vara rätt tuff och äta upp hannen efter parning har jag läst, men det tycks inte ske denna gång. Går runt knuten där vi har lite lavendel som just nu blommar som bäst. Där tycks ett gammafly alldeles salig över de blålila blommorna och den svirrar runt på sina lätta snabba kolibriliknande vingar. Försöker filma den, men det är hart när omöjligt.
En kopp kaffe till på det och sen blir det jobb ett tag. Inser att jag får boka om min flygbiljett till Ryssland och Kamtjatka för tredje gången. Gränsen dit är fortfarande stängd för svenskar. Känns tungt. Men det är ju så här det är nu. Man får tänka om. Tänka nytt. Göra annat. Kanske blir resan till hösten. Projektet SKA fortsätta. Så är det bara.
På lunchen blev det tennis med Pelle, sonen. Varmt och svettigt. Mycket bromsar. STORA bormsar. Men väldigt, väldigt roligt att spela igen. Har haft uppehåll ett par år på grund av ett dumt knä. Så plötsligt, när jag ska serva, kommer en råbock gående utanför stängslet bakom Pelle. Den stannar. Tittar på oss. Vi väntar en stund. Tittar tillbaka. Sen servar jag. Och den  står kvar. Vi slår några slag fram och tillbaka. Den är fortfarande kvar och iakttar spelet. Kanske tycker den att den gamla mamma, som spelar med den extremt duktiga 18-åringen, ändå har en hyffsad backhand. Till sist, när Pelle ska hämta en boll nära stängslet, lunkar den bort in i grönskan och försvinner.
På eftermiddan går jag ut med Silver, vår Golden Retriever. Hon tvärstannar nästan direkt vid grannens tomt och vill gå in i det höga gräset. Jag håller henne tillbaka. Det är ju mycket orm i år. Och mycket riktigt. Där ligger det en med vidöppet gap helt uppfyllt av en stor padda! Ser sen att det är en snok. Inget att oroa sig för när det gäller hunden alltså, även om paddan förstås inte ser ut att må så bra. 
På kvällen klipper jag snabbt ihop drygt tre minuter från morgonens frukostfilmning med min Olympus. Mest Apollo. En liten opretentiös filmsnutt som får illustrera denna ganska händelserika julidag på ön. FILMEN kan ni se i länken ovan/nedan, liksom ett par av bilderna.
Till sist. Jag vet inte om det är tiden och Covid eller åldern - eller så är det en blandning - men oavsett så är det väldigt fint att vara lite extra lyhörd och upptäcka de där små sakerna, detaljerna, i sitt närområde. Jag har nog i och för sig alltid gjort det - och uppskattat det - MEN, det här senaste året så har det blivit så mycket starkare och viktigare på något vis. Jag blir liksom mer berörd. 
Återkommer inom sådär två veckor med lite nya spontana tankar och iaktagelser kring livet härute. Häng gärna med!
LÄNK TILL APOLLO-FILMSNUTT

OBS! Missa inte länken till den lilla mobilfilmen längst ner i blogg-inlägget!!

Det är snart 30 år sen vi flyttade ut till Runmarö i Stockholms skärgård från Stockholms innerstad. Ett stort steg, men som ändå kändes helt rätt eftersom jag tillbringat en stor del av min uppväxt längre söderut i skärgården, på Ornö. När vi berättade om vårt beslut höjde många på ögonbrynen: Oj, hur ska ni klara det? Va!? Måste ni åka båt först för att ta er till stan? 

Och visst, det VAR lite pirrigt att flytta från Södermalm långt ut till en liten ö som gränsar till utskärgården, och vi var ju unga. Jag var 28 Anders 32. Men. Vi har aldrig ångrat det. Sjävklart finns det - som alltid med allt - för- och nackdelar. Men för mig har fördelarna alltid vägt tyngre. Och ju mer åren går, ju svårare har det blivit att tänka sig ett liv någon annanstans. Inte ens en flakmoppefärder i snöstorm på väg till jobbet lyckades ändra min inställning i början, eller allt evigt slit och släpande av grejer från fastlandet. För mig är det en ynnest att bara kunna öppna dörren och barfota gå ut på ängen utanför huset, se apollofjärilen flyga från blomma till blomma, höra en vacker svärmare i skymningen, se svarthakedoppingen simma i viken med nykläckt unge på ryggen eller höra måsarna varna för havsörnen som svävar förbi över huset.

Jag tänkte skriva några rader här ibland. Dela lite foton, en video då och då, om hur det är att leva härute. Om saker som händer och sker i vardagen. Så häng gärna med, och läs. Känner att det är dags att liva upp bloggen igen. Och jag tänkte börja med en otroligt fin händelse i torsdags, den 1 juli. Anders Olofsson - som jag kallar Ros-Anders - hade visning av sin magiska trädgård, fylld av de vackraste rosor. Han har som mest haft 500 sorters rosor, vilket är helt galet fantastiskt!!! Och denna sommar, som inleddes med tunga regn, följt av intensiv värme, visade sig vara riktigt gynnsamt för rosorna. Och nu var det alltså visning, den 1 juli. Jag bor ju ett stenkast bort, så självklart gick jag dit. Att kliva in i trädgården hos Anders och hans fru Ann-Sofi är som att hamna i en annan värld. När man passerar deras lilla vita grind öppnar sig en annan dimension. Överallt prunkar det. Husen är iklädda dessa vackra blommor från topp till tå. Klättrande rosor. Enkla, otroligt vackra, äldre sorters rosor. Rosor som ser ut att vara spritsade i lager på lager på en tårta. Och så färgerna: Vita, skirt ljusrosa, karmosinröda, djupt rosa, orangea…. Och hela tiden förnimmer du stråk av rosendoft som sveper förbi medvindens hjälp. Man blir lycklig och glad i hjärtat. Att det finns såna här små oaser, på vår lilla ö.

Tack igen Anders & Ann-Sofi för att ni delar med er av allt det vackra!! 

HÄR KAN DU KLICKA FÖR ATT SE EN LITEN MOBILFILM FRÅN DEN MAGISKA TRÄDGÅRDEN:
https://vimeo.com/570991022

Ryssland - Delrepubliken Altaj


Vi lämnade Mongoliet och lilla Ölgii på 1700m och började med bilen klättra upp mot gränsen mellan Mongoliet och Ryssland på 2500m. Det blev allt kallare och till slut gick det lätta regnet över i blötsnö. De senaste dagarna med sol och T-shirtläge byttes till dunjacka, mössa och vantar. Det gick hyffsat snabbt på den mongoliska sidan. På den ryska kollades vi lite mer och vid passluckan utomhus fick vi vänta en stund på att någon skulle dyka upp. Kanske var det fikapaus. Mitt multivisa granskades lite extra men allt gick bra till slut. Och när jag berättade för tullpersonalen att jag länge velat besöka den ryska sidan av Altajbergen, så tinade de upp. Plötsligt fick vi flera tips om vad vi skulle se och några av våra väskor blev knappt kollade. Till slut, efter drygt 4 timmar, rullade vi in i Ryssland i södra Sibirien och delrepubliken Altaj. (Altajbergen breder ut sig i fyra länder: Kina och Kazakstan förutom Mongoliet och Ryssland).


Efter en stund nådde vi Kosh-Agatj - sol betyder det sista trädet på kazakiska. Här bor en hel del ryska medborgare med kazakiskt ursprung. Men ju längre in i delrepubliken Altaj man kommer, ju mer altajisk och rysk blir befolkningen. Av de ca 270 000 invånarna är ungefär 80 000 etniska altajer. Det är egentligen flera olika små folkgrupper som talar varianter av altajiska som alla är turkspråk. Traditionellt har man här utövat schamanistisk tro men många kristnades med ryssarnas intåg. En hel del schamanistiska traditioner lever dock kvar och är dessutom de på stark återmarsch. Här, som på många håll i det som en gång var Sovjetunionen, söker minoriteterna åter sina rötter och sitt ursprung. Språk och tradition är ju en oerhört viktig del när det gäller identitet.


När vi checkat in på vårt lilla hotell började ljuset mjukna och gå mot kväll. Då tog vi oss ut till Kosh-Agatjs ”Stonehenge”. En cirkel av stenar på 60 meter i diameter som tros ha använts i astronomiskt syfte för mycket länge sedan. En helig plats och idag kommer till exempel många altajiska kvinnor hit för att be om hjälp att bli med barn. De fäster ett tygband och ber till andarna.


Nästa dag började vår färd neråt genom delrepubliken. Omgärdade av snöklädda toppar - här ligger Altajs högsta berg på över 4500 meter - blev landskapet allt grönare och frodigare. Och då det är höst så lyste lärkträden i gyllene gult och orange. Det är härifrån det lokala uttrycket ”The Golden Mountains of Altai” kommer. Efter ett par timmar gjorde vi en kort promenad till gejsersjön. En turkos liten sjö vars sandiga botten fylls på från en källa underifrån. Det bubblande (kalla) källvattnet skapar fascinerande former och detta tillsammans med de mineraler som finns där färgar sjön skarpt turkos. Det är nästan overkligt vackert.


Sen vek vi av huvudvägen M52 - som av National Geographic listas som en av världens tio vackraste vägar - och skumpade upp mot byn Ulagan. Där lämnade vi bagaget och for vidare uppför till vackra Chulysman-kanjonen som vi utforskade efter lunch. Lunchen som bestod av lokal harr och hemodlade grönsaker, stod Lena och hennes svärdotter för i en traditionell ail (altajernas motsvarighet till ger eller jurta). Sen utforskade vi ravinen som stupade brant ner mot floden långt nedanför. En plats som även den anses helig av altajerna och som just här bebos av telengiter. På vägen tillbaka besökte vi de berömda pazyryk-gravhögarna. En högt stående kultur som även isprinsessan av Ukok tillhörde och som har 2400 år på nacken. Isprinsessans grav hittades i ett annat område 1993, nedfryst och perfekt bevarad tillsammans med sex hästar som hon fick med sig till nästa liv. Hennes skinn vittnade om att tatueringar var viktiga, då en stor del av hennes kropp bland annat hade mytiska djur förevigade. Föremålen i hennes grav visade också att hon förmodligen hade en högt uppsatt position och kanske var någon typ av överstepräst. Pazyryk är inget folk som många tycks tro, det är bara ett namn på området där ett stort antal s k kurgan-gravar hittats. Folket som levde här för 2400 år sen var ättlingar till dagens altajer och en blandning av skyter och hunner. De djupa gravhögarna är nu helt utgrävda och alla föremål i de på olika museum. Alla fantastiskt välbevarade då de legat djupt och nedfrysta. Bland annat världens äldsta bevarade matta i filtad ull. Och även många träföremål som hade förstörts om de inte legat frysta. Många forskare jämför betydelsen av dessa gravar - för mänskligheten - med Egyptens pyramider. Oerhört spännande!!


Efter en natt på ett enkelt men rent vandrarhem i byn Ulagan for vi tillbaka ut på huvudvägen M52 igen. Ulagan är - som de flesta av de byarna som ligger utströsslade längs i bergen - en salig blandning av slitna ryska stugor med snickarglädje, sovjetiska envåningshus i betong och ett och annat övergivet hus. Precis som i världens i övrige sker en avfolkning av landsbygden. På vägen norrut stannade vi i Altajs hantverkscentrum där vi fick ta del av såväl ullfiltningskonst dom imponerande sadelmakeri. Även på den här sidan av bergen är ryttarkonsten stor. Sen passerade vi ett område med hällristningar från flera tidsepoker, liksom det svindlande Chike-Taman-passet där souvenirstånden sålde lokalt ”tuggummi” i form av lärkträdskåda liksom en uppsjö produkter med lokalt cederträolja i. Dagen avslutades i en ail med faschinerande altajisk strupsång ackompanjerad av det tvåsträngade instrumentet topshoor.


Vårt enkla hotell denna natt låg intill naturparken Uch-Enmek. Det är känt för sina många ”stelas”, dvs stenstoder som oftas rests till minne av någon eller för att hedra någon. Hjärtat av parken sägs ha extra starka magnetfält enligt en rysk forskare, så därför bad jag alla sätta sig där en stund och bara känna in denna plats, varpå jag ledde gruppen igenom en liten andningsmeditation. Det är lätt att bara registrera och hasta förbi. Inte bara på resande fot utan i livet i stort. Därför måste man ibland stanna upp. Bara känna in. Andas. Bara vara. Hos altajerna finns en djupt rotad uppfattning om att positivt
tänkande gör livets väg lättare. Och förstås tvärtom, onda tankar föder fler negativa tankar. Många ”sökare” - en hel del ryssar som letat efter livets mening - har kommit till dessa trakter och sen blivit kvar. Ibland har de hamnat i någon avkrok i bergen där de börjat följa en ledare och ibland bildat något som liknar en sekt. Men ibland har de bara känt att kraften här är speciell och därför stannat och börjat leva ett enklare liv. Ett liv långt från städernas materiella meckan. Några av de första ryssarna som kom hit var gammaltroende som flydde undan Peter den stores reformering av ryskortodoxa kyrkan. De pratar fortfarande en slags gammalryska. (Precis som en grupp gammaltroende ryssar jag stötte på för ett par år sen i Donaudeltat i Rumänien).


Där vi färdas gick en gång en nordlig gren av sidenvägen och genom historien har folk, religioner och idéer korsats och blandats här. Schamanism, buddhism, Islam, kristendom. I början av 1900-talet skapade några dessutom den s k burchanismen här. De ville skapa en egen tro som en motpol till allt det andra. I själva verket är det en slags blandning av schamanism/animism och buddhism och kristendom. Dvs de plockade lite från flera trosinriktningar. Tankarna blir som tidigare under resan många. Vad är egentligen religion? Går man till botten med det så är ju kärnan i all religion densamma. Precis som vi människor är desamma. Och allt handlar ju om bara om vårt behov av att tro. Av att förklara skeenden. Om det sen är en tro på världsalltet, på naturens krafter, på livet eller på något annat, det är upp till var och en. När man tittar på de som bor i Altaj så avspeglar sig denna smältdegel av historiens många lager i deras skiftande ansikten och olika hudfärg. Alltså det här är så sjuuukt fascinerande och spännande!!!


Nåväl. Vi fortsatte sedan vidare längs med floden Chuya (som sen blir floden Katun och som sen i sin tur blir den enorma floden Ob ihop med bifloden Biysk) och kom så småningom till delrepubliken Altajs huvudstad Gorno-Altajsk. Där åt vi middag och dansade loss med födelsedagsfirande ryssar och altajer och stupade i säng. Och innan vi nästa morgon lämnade stan hälsade vi på hos isprinsessan av Ukok på ortens finfina museum! Några timmar senare kom vi in i Altajskij Kraj nere på stäppen och så småningom dess huvudstad Barnaul. Där bordade vi vårt första plan hemåt, uppfyllda av möten, tankar och intryck. Och kanske av den urkraft som sägs bo i Altajbergen. För ger man sig hän och vågar släppa taget lite, så släpper man in denna kraft i sin själ och gör den lite ljusare. Det är något man vetat här sen tidernas begynnelse.


/Lena någonstans i Sibiriens luftrum

I över 2000 år har de jagat med hjälp av sina mäktiga kungsörnar. Steg för steg lärt de fånga räv, varg och hare vars skinn sedan värmt deras kroppar i den om vintern iskalla kylan. En kunskap som förts vidare från generation till generation och som varit livsavgörande. Infångade som små ungar har örnarna så småningom blivit familjemedlemmar som sedan vid könsmogen ålder släppts tillbaka ut på vidderna i nordvästra Mongoliet. Ett beslut som inte alltid varit lätt, men som med den stora respekt som finns för örnen varit det enda rätta. För så säger traditionen.

När jag fick frågan att leda denna resa var jag först kluven. Men när jag läst på lite mer insåg jag att just respekten för örnarna, i kombination med den långa traditionen, faktiskt bidragit till att kungsörnsstammen blivit livskraftig och stark i området. (Till skillnad från i en del andra delar av världen där örnen ibland ses som ett rovdjur som hotar tamdjur och därför till och med hatas. ) Och jag har en respekt för gamla traditioner, även när de går stick i stäv med vad jag personligen kan tycka är ok. Ungefär som jag har för inuiter som sen urminnes tider har jagat val, då de tar tillvara på allt djuret kan ge. (Som är nåt helt annat än det som Japan, Norge och Island skenheligt håller på med när de hävdar tradition eller att jakten görs i forskningssyfte.)

Efter de inledande dagarna i fantastiska Gobi flög vi nu tre timmar nordväst från Ulan-Bator till den lilla staden Ölgii i Altajbergen, nära gränsen till Ryssland. Där tog vi in på det enkla hotellet Örnnästet för att sedan inspektera omgivningarna. Vi började med att åka jeep off-road en bit söderut till byn Altanögts. Där höll skolan ett 80-årsjubileum. Barn och ungdomar mellan 6-15 år stod uppställda på skolgården, finklädda till tårna. Små killar i finkostym och flickor i klänning och långa flätor med rosetter, viftandes med ballonger i händerna. Vi fick träffa skolans rektor och via Monika i gruppen överlämnade vi insamlat skolmaterial.

Vi for vidare ut på stäppen till vår lokala guides kusin som hade en otroligt vacker ger (jurta). Kazakiska ger är betydligt med utsmyckade invändigt än de traditionella mongoliska. Färgglada handbroderad, mönstrade väggbonader lyste upp när vi klev in. Snabbt serverades vi varm jäst stomjölk, egentillverkad ost och lammkött. Utanför strövade deras hästar, kor, getter och får fritt, liksom en och annan kamel. Det öppna landskapet skiftade i grönt, rostrött och gult och i fjärran anades Altajs snöklädda toppar. Tiden stannade upp.

Nästa morgon for vi iväg tidigt mot sjön Tolbo. På vägen ut såg vi en folksamling vid vägen och en mängd hästar. Det var en lokal kappridning för små barn. Många satt barbacka, medan andra satt i sadel. När startskottet gick satte de av i full galopp, som gjutna på hästryggen, så otroligt imponerande. Vilka kids!! De skulle rida mellan 6-10 km beroende på ålder. Vi for vidare söderut.

Framme vi Tolbosjön hade kazaker och mongoler börjat sätta upp stånd med hantverk medan örnjägarna började anlända. Mest män i olika åldrar, men också ett par kvinnor. De flesta var iklädda traditionella skinnkläder från topp till tå med kungsörnen vid sin sida på hästen. Örnarna är ju ganska tunga - 5-8 kg - så som stöd för den handskbeklädda handen har de en klyka i trä att vila armen mot. Man hälsade på varandra under skratt och stoj. Och stämningen blev allt högre.  Många lät sig gärna bli fotade och stolthet lyste ut deras ansikten. Inträdet till örnfestivalen - fick vi veta - skulle till största delen gå till en förening som stödjer örnjägartraditionen.

Under två dagar fick sedan ta del av festivalens många fantastiska deltagares unika förmågor. Det var örnjägare som kallade på sina örnar som släpptes från en bergstopp. Örnar som jagade efter rävskinn bakom sin "husse/mattes" häst. Kok-Boro - där två ryttare i galopp hade dragkamp om ett getkadaver. Ryttare som i full galopp plockade upp flaggor på marken. Bågskytte. Dressyr. Lekfullt samspel mellan man och kvinna till häst. Och mitt i allt serverades vi lunch ackompanjerad av mäktig strupsång. Dessutom kände en av våra chaufförer en av de bästa unga örnjägarna och i mötet med honom fick vi möjlighet att ställa frågor om hans liv och vardag. Självklart var det sedan honom vi hejade på. Och han hamnade i topp i tävlingarna. Jag som älskar att ta porträtt av äldre när jag reserm kunde nu också gå all in vad gäller den biten. Väderbitna, fårade äldre herrar där livsvisdomen stod skriven i pannan omringade mig. Tänk om man fick ägna några veckor åt att bara sitta ned och dricka te med de och höra om deras liv och allt de varit med om!

Finns det då ingen baksida med det här? Jo det gör kanske det, precis som med allt annat. Alltsedan filmen om den första örnjägande unga kvinnan Aisholpan spreds över världen, har många fått upp ögonen för örnjägarna och turisterna har blivit fler. Det skapar förstås arbetstillfällen för ett annars lite utsatt område i landet, men risken är också att det som är en fantastisk årlig tävling och en uppvisning av denna urgamla tradition med tiden blir mer av en show för turister. Och det ihop med tanklösa turister som betalar för att ta selfies kan på sikt rasera kulturen. För det kan skapa en efterfrågan som kan få lokalbor som INTE är örnjägare att börja ta betalt för denna tjänst. Lokalbor som sedan inte släpper örnarna när de blir könsmogna - som traditionen säger - utan ser örnarna som ett sätt att tjäna pengar och därför behåller de. DÄR har vi som besökare ett enormt stort ansvar. Vi måste se till att INTE skapa en sådan efterfrågan. Precis som vi säger nej i andra länder där man kommer med vilda djur och undrar om man vill fota sig med de. Precis som väljer att inte gå på delfinarium eller Sea World för att se på valar. Det ligger på oss som besökare att se till att inte skapa en sådan efterfrågan. Vi är inte där än, och vi får se till att heller inte hamna där. För just nu var våra två dagar på festivalen heeeeelt fantastiska. Intrycken var överväldigande och man blev så tagen. Tagen av alla dessa - unga och gamla - kunniga ryttare, jägare och örnar. Samspelet. Traditionen. Stoltheten. Och inte minst att fler kvinnor är på väg in.

När vi några dagar senare for över gränsen till Ryssland var vi uppfyllda av allt vi fått se och ta del av. Av möten och kunskap. Av ödmjukhet. Från 15-16 grader på stäppen på 1700 meter lämnade vi Mongoliet på drygt 2500 meter i blötsnö och kyla. For in i Ryssland efter ett par timmars tullpassage. Och kom in i en helt ny del av Altaj. En grönare, med mer skog. Södra Sibirien.

På återhörande!

/Lena i byn Ulagan på ryska sidan av Altaj

Laddar inför Mongoliet och Altajbergen på både den ryska och mongoliska sidan!


Sommaren har sprungit förbi. Så känns det verkligen. Efter volontärarbetet på Kamtjatka tog vardagen och jobb vid. Parallellt med mina SUP-kurser hemma på Runmarö jobbade jag fram ett urval bilder till en utställning med framför allt björnbilder - men också annat - från Kamtjatka - och hade en underbar vernissage med bortåt 150 besökare på Veronica Thingvalls fina galleri ”Krukmakeri och Galleri” på Runmarö. Hennes man Per Stenstrand fixade en passande meny till besökarna i form av borsjtj-shots och små blinier med rom. Dagen bjöd på strålande sol och sköna besökare från när och fjärran. Utställningen pågår till sista september, så passa på att ta en tur ut i vår vackra skärgård och gör ett besök!! Se adress och kontaktsida på Facebook (Krukmakeri och Galleri på Runmarö). I höst kommer intresserade också att kunna köpa foton, canvastavlor, anteckningsböcker m m med motiven från utställningen här via min hemsida!! Så håll utkik!


I DN publicerades min artikel om fantastiska Tbilisi, en av mina favoritstäder. Till min SUP-vecka för barn och ungdomar slog vi rekord med nästan 30 deltagare. Och flera tidiga morgon-SUP-turer och SUPYOGA-pass med glada deltagare har också givit skön energi.


Mitt i allt blev det en kort härlig och behövlig paus med familjen på Öland. Och därefter landade jag i "mitt" lilla paradis, en halvtimme från hemmaön. Det är en enslig liten ö i Bullerö Naturreservat. Där höll jag i vårt sjätte år med SUP- och YOGA-retreat. Och som alla tidigare år var det fina Hanna Stenstrand - Per och Veronicas dotter (som jag nämnde ovan) - som stod för maten och med den förhöjde vistelsen därute till skyarna. Jag laddade också batterierna därute, ensam med vår älskade Golden Silver och bara var. SUP:ade, vandrade, badat och bastade. Njöt av stunden. Ju äldre jag blir, ju viktigare blir dessa dagar då jag bara släpper allt. Inga måsten. Bara vara. Efter en sommar med mycket jobb känns det oerhört vardags-lyxigt. Tänker: finns det nåt vackrare än Stockholms utskärgård? Om man har rötter här, vuxit upp i skärgårdsmiljö, så gör det nog inte det. Bara att sitta där vid den magiska jätte-asken, som breder ut sina grenar över mig. Livets träd. Yggdrasil. DET är paradiset för mig!!

Dit ut kom också vår underbara dotter och hälsade på. Är så stolt över henne och allt hon gör och arbetar och brinner för. Snart är hon klar socionom! Och vår fina son började gymnasiet. Han kom in dit han ville trots tuffa intagningspoäng. Och när jag ser tillbaka på allt som hänt de senaste månaderna känner jag mig ödmjukt tacksam. Tacksam för livet som rullar på med små och stora glädjeämnen.


Nu laddar jag själv för att upptäcka nya fantastiska platser på vår planet. På lördag ska jag sticka iväg och leda en resa till Mongoliet för att bland annat vara med på Örnfestivalen där. Sen åker vi över Altajbergen till den ryska sidan. Ett område som länge stått högt på önskelistan och som ska vara galet vackert! Det är en bergskedja förknippad med magi och starka krafter och som sägs inte lämnar någon oberörd. Ska bli såååå spännande!! Det blir knepigt med internet under resan, men där det är möjligt kommer jag att dela några ögonblick med er. Så häng med mig dit vettja!!!


Det var allt för nu. Ta hand om er! Njut av det lilla i stunden. En promenad i skogen, vid havet eller i stan. Stanna upp ett slag. Ta in. Känn. Livet.


/Lena Runmarö 20190902

Ett pionjärläger i sovjetrepubliken Lettland. Nattliga äventyr undan lägerkommendanten. Och ett kärt återseende. Historien börjar för 37 år sen:

Året var 1985 och jag var 20 år. Jag hade precis avklarat 60 poäng ryska vid Stockholms universitet och kunde obehindrat läsa böcker och tidningar på detta vackra slaviska språk. Men, jag behövde öva mer på att prata. Lära mig talspråk. Då fick jag förfrågan att åka med åtta svenska barn till Lettland, på ett pionjärläger. Det var på den tiden då sovjetiska pionjärläger, fanns över hela dåvarande Sovjetunionen och där barnen om sommaren skulle fostras till goda sovjetmedborgare. Läger där barnen varje morgon före frukost marscherade fram och ställde upp sig på rad i en s k ”Linejka”, iklädda vit skjorta med röd scarf och till det blå byxor eller blå kjol.


Jag tyckte det lät som en spännande erfarenhet att få besöka ett sådant läger. Få lite insyn i sovjetiskt vardagsliv. Så jag tackade ja. Man kan ju undra varför föräldrarna till dessa åtta svenska barn ville skicka dem till den här typen av läger. Men alla åtta hade en rysk förälder och de såg det förmodligen som en kombination av lägerskola samtidigt som barnen skulle kunna öva sin ryska.


Lägret låg utanför Riga, i Jurmala som är en gammal kurort med milsvida vita sandstränder och där en och annan trävilla med snickarglädje minner om både för- och mellankrigstiden. Dit skulle vi alltså ta oss medelst båt och buss. Jag fattar än idag inte hur 20-åriga fick ihop den där resan, som ensam ansvarig för åtta ungar, 10-12 år gamla. Jag skulle ha koll på inte bara på dem, utan också på deras packning och pass med visum. Men på nåt sätt gick det. Vi åkte först båt till Helsingfors. Där bytte vi till en annan färja som tog oss till Tallinn. Och där, i Estland, blev vi mötta av lägerrepresentanter som i buss sedan körde oss till sovjetrepubliken Lettland och Jurmala.


När vi till slut kom fram möttes vi av många nyfikna blickar. Inte minst av barnen som stod uppställda på rad i strikta led. Jag hälsade på ett gäng ungdomar i min ålder som var där för att sommarjobba som lägerledare. En av dem hette Lena och hon var två år äldre än jag. ( Det är henne jag nu besöker några dagar i hennes hemstad Liepaja, som ligger vackert vid kusten i sydvästra Lettland. Är här tillsammans med min dotter Åsa. )


Efter den högtidliga välkomstmottagningen med pompa och ståt, installerade sig barnen och jag på andra våningen i ett enkel träbarack. Trappan upp till våra två rum däruppe, låg på utsidan av huset. Här skulle vi nu bo i ett par veckor.


På dagarna var det mycket rutiner. Uppställning i linejka. ( Något de svenska barnen slapp, men de hängde inte läpp för det.) Kommunistiska slagdängor skulle sjungas, liksom annat som skulle till för att fostra barnen i rätt anda. Varannan sång handlade såklart om fred i världen. Men det var förstås inte bara det. Utanför de här kulisserna var barnen barn. De lekte lekar, spelade fotboll och höll på en annan sport. Och det var det massor av sol och bad längs Jurmalas fantastiska vita sandstränder.


Efter någon dag bjöd de andra ungdomarna som arbetade på lägret in mig att träffas på kvällen när barnen lagt sig. De bodde i en egen stuga i utkanten av lägret och där brukade de hänga om kvällarna. Lyssna på musik. Ta en öl. En av killarna, Jura, var duktig på gitarr och nästan alla i gänget var körsångare, så det var hög nivå på sången och musiken. Och från stugan hördes en salig blandning av ryska romanser, lettiska folksånger och Queen. Jag tog ibland över gitarren och sjöng nåt på svenska. (Som nåt av Ebba Grön eller Lasse Tennanders ”Lisas dröm” som alla gillade skarpt. Jag lärde dem även att sjunga den på svenska. Min vän Lena kan den fortfarande Lisas dröm utantill :-) )


Men när jag nu skulle iväg den här första kvällen för att träffa mina nya vänner, kände jag att vår dörr var låst! Vi bodde som sagt på andra våningen och dörren till trappan på utsidan var enda vägen ut. ( Anledningen till att någon låst, förstod jag sen, var att förhindra oövervakad kontakt mellan mig och de andra ungdomarna . ) När jag inte dök upp kom Lena och Jura till vår barack för att se vad som hänt. Jag förklarade genom fönstret att jag inte kunde komma ut. Att vi var inlåsta. Och de kunde konstatera att nyckeln inte heller satt i på utsidan. Att hoppa ut var alldeles för högt. Då kom Jura på den briljanta idén att smyga och hämta stegen vid huvudbyggnaden. Sagt och gjort. I kvällsmörkret klättrade jag försiktigt ut genom fönstret och ner och sen hade vi en fantastisk kväll. Vi sjöng och pratade. En och annan öl slank ner. Och en skvätt vodka var det nog också. Jag blev utfrågad om Sverige och jag frågade dem om livet i Lettland. Både Lena och Jura var med i en känd lettisk kör och de berättade att de snart kanske skulle få turnera med den utomlands, i väst. Det var en dröm för dem. Kvällen blev sen innan jag lika försiktigt klättrade tillbaka in i vårt rum på andra våningen. Och när jag släckte lampan kände jag mig glad. Beslutet att åka till Jurmala var sååå rätt.


Jag fortsatte hänga med Lena, Jura och de andra om kvällarna. Och mörkerklättringen genom fönstret och ned och uppför stegen, blev till slut rutin. Men så en kväll, mot slutet av lägervistelsen blev vi upptäckta.....


Lägermatronan, en bastant riktigt otrevlig dam, blev rasande. Hon lät mig med bestämdhet veta att detta inte var ok och att dessa olovliga kvällsaktiviteter skulle kunna påverka mina framtida möjligheter att få visum till Sovjetunionen. Det var inte roligt med tanke på att jag några månader senare skulle åka till Moskva för att bo där ett år och verkligen lära mig ryska flytande. Det var dock betydligt värre för de andra. Ragatan, menar matronan, hotade Lena och Jura med att se till att de inte skulle få åka utomlands med sin kör. Som straff för att vi setts i smyg om kvällarna. Det var hemskt. Jag tyckte så synd om dem. Försökte ta på mig skulden, att det var jag som övertalat dem eftersom jag kände mig ensam. Men det ville hon inte alls lyssna på. Efter det här, vågade vi oss inte på fler nattliga äventyr under våra sista dagar i Jurmala. Jag ville inte riskera att mina nya vänner skulle straffas. Det vore förödande. Och som tur var förverkligade inte matronan (har förträngt hennes namn) sitt hot sen. Men just då kändes allt hemskt. Att få åka till väst på den tiden var en dröm för många i Sovjetunionen och Lena och Jura hade kunnat få denna dröm krossad.


Någon dag senare, strax innan vi skulle åka hem, såg jag att flera av de lettiska och ryska barnen grät. Snart förstod jag varför. De svenska barnen hade haft med sig små presenter. Det var småsaker som klistermärken, pennor, block och liknande. Och dessa hade de givit bort till nyfunna vänner på lägret. Men nu hade barnen blivit av med sina presenter. Matronan hade tvingat alla att lämna ifrån sig sakerna. De skulle ställas ut på lägrets museum hade hon sagt. Jag blev fruktansvärt arg. Inte minst för att denna hemska människa dessutom hade givit merparten av sakerna till din egen son. Jag sökte upp henne och skällde ut henne. Och sa att detta skulle jag förmedla när jag kom hem, hur hon stulit saker som de svenska barnen givit till sina vänner. Jag var så arg så jag struntade i om hon skulle sätta käppar i hjulet för framtida visum för mig. Efteråt insåg jag att det bara var tomma hot. Hon hade inte den makten. Men det visste inte jag där och då. Alla var rädda för henne och få vågade se henne i ögonen. Hon var en liten lokal despot som uppenbarligen njöt av att känna makt över andra. Och även om hon inte brydde sig om min utskällning så kändes det skönt.


Så småningom kom jag hem ( och jag fick med mig alla åtta barnen hem helskinnade) . Det var fortfarande sommar. Och i brevlådan hade jag fått besked att jag var godkänd för ett års ryskastudier i Moskva. Avresa skulle bli i mitten av augusti. Det skulle också bli ett livsavgörande steg i mitt liv, där jag lärde mig ryska flytande och så småningom blev journalist. Men det, är en heeelt annan historia.


När jag nu ser tillbaka på de där veckorna i sovjetrepubliken Lettland sommaren 1985 - när jag lärde känna Lena som jag sen dess hållit kontakt med, och som jag nu är på besök hos - känns det som en annan tid. Samtidigt, skrämmande nog, gör det inte det. De mörka krafter som länge styrt i Ryssland, och som än mer visade sitt brutala sanna ansikte den 24 februari, ger mig fler och fler flashbacks till tiden före muren revs. Till järnridå, avlyssning och kontroll. Till kalla kriget. Flera av mina vänner i Ryssland vågar idag inte prata öppet om kriget längre. Av rädsla för att fel öron lyssnar. Under våren och sommaren har jag också arbetat med ukrainska flyktingbarn och ungdomar i Sverige. Fått höra många hemska historier. Fått höra om deras mardrömmar. Försökt trösta. Ge en kram. Bara finnas där och lyssna. Då har jag känt att jag inte räcker till, för det är så mycket man skulle vilja göra. Jag har också känt ilska, frustration och en enormt stor sorg över det som sker. Det var därför jag inte klarade av att fortsätta skriva i bloggen, efter mina två senaste inlägg som jag skrev precis när kriget började. Det tar så hårt, på så många plan. Och det är så många som far så illa. Min egen sorg känns förmäten, men det finns där, hela tiden och den gör ont. Sovjetunionen och Ryssland har varit en del av nästan hela mitt liv. Inte bara som journalist utan också på det privata planet i många sammanhang.


Nåväl. Nu ska jag äntligen hänga med Lena igen. Kommer bli mycket både skratt, tårar och minnen. Det har gått 37 år sen den där sommaren 1985. Och det är 17 år sen vi sågs sist. Då i Riga, när jag var där för SVT:a räkning på en reportageresa. Det känns också fint att ha min dotter Åsa med på resan i minnenas land. Lettland ❤️


Ta hand om er därute ☀️

Jag skulle ha varit i Ryssland nu. Det blev inte så. Istället kommer jag under en tid att fortsätta dela lite tankar och känslor här, inifrån Ryssland. Från samtal med nära vänner där. Från ryska media som jag följer, där det publiceras många kloka och insiktsfulla intervjuer. Det här är mitt andra inlägg. Ledsen att det dröjde och är lite långt, men en sjukdom kom emellan och det här är ändå bara små smulor av allt jag skulle vilja berätta. Hoppas du ändå vill läsa. Det är kanske lite ostrukturerat och finns säkert insmugna fel här och där. Men du får ta det som den bloggtext det är. Och du får gärna dela om du vill.

När jag skrev det här igår var det krigets 16:e dag, ändå känns det som om det har pågått i flera månader. Över två miljoner är på flykt, flera tusen har dödats, även många barn. Stad efter stad bombas sönder. Mitt hjärta brister när jag tänker på dem som är mitt i krigets fasor. Alltfler flyktingar kommer även till Sverige. Nu måste vi, du och jag, göra vad vi kan för att hjälpa. Alla kan göra något!

En av många kloka och starka ryska kvinnor jag mött genom åren. Hon finns inte med oss längre. Men hon  bodde på Segergatan 1, i en liten rysk by, se bilden nedan. Och hade hon fått bestämma, hade förnuftet segrat. 

DEl 2 Vi börjar i en stor rysk stad i väster:

”Lena. När jag vaknar på morgonen tänker jag: det är nog bara en mardröm. Så slår jag på tv:n och kastas brutalt tillbaka in i den hemska verklighet som råder och som jag fortfarande inte kan ta in. Var ska det här sluta, och hur? Alla hatar ju oss nu…..”
Orden är min ryska väninnas. Vi har känt varandra sen vi var unga och Ryssland fortfarande var en del av Sovjetunionen. Jag var ofta i hennes hemstad på 80-talet och står även hennes mamma nära. Mamman är förresten en sån där kvinna som burit allt och lite till på sina axlar, livet igenom, men som trots det alltid stått stark och fast som en fura. Som om ingenting kan få henne på fall. Hennes sovjetiska bagage, där kvinnlig jävlar anamma och konstruktivitet var ett måste för att överleva, genomsyrar fortfarande hennes personlighet. Det var ju de som skötte allt. Man, barn och hushåll samtidigt som de arbetade! Starka och rättrådiga kvinnor, utan vilka samhället hade gått under.

Hur som helst - ja ni får ursäkta, men i dessa tider översköljs jag av minnen och tankar från möten och erfarenheter i öst genom åren - så pratade min väninna och jag länge i onsdags. Det började med att jag drömde att hennes numera vuxne son hade arresterats under en demonstration mot kriget i Ukraina. ( Han gjorde redan som 14-åring klart vad han tyckte om det rådande korrupta systemet och visade mig politiska klipp på YouTube långt innan Navalnyj blev känd av allmänheten i väst. ) Jag blev orolig. Ringde henne direkt men fick inget svar. Efter några timmar messade hon och skrev att allt var lugnt med sonen, men nu var hon ute och jagade medicin på stan, liksom andra saker som riskerade att försvinna. Lite senare ringde hon.

” Lena. Jag är helt slut. Har sprungit runt på säkert 20 apotek idag. Långa köer överallt. Till slut fick jag tag på min medicin. Nu klarar jag mig ett tag, men jag vet inte vad som händer sen. Det är ju en utländsk produkt.… När jag kom hem såg jag hur grannar kom släpande på tv-apparater, tvättmaskiner, datorer, ja allt möjligt som nu kommer blir allt dyrare och som kanske kommer försvinna helt. Och snart kan vi inte ta ut utländsk valuta längre i cash, utan får hålla oss till rubeln. Den stod i 70 mot 1 dollar före kriget. Så gick den upp till 150, men nu tror jag den ligger på runt 120. Och priserna på mat och vatten har ju blivit därefter. ( Anm. Det kommunala vattnet i staden är så dåligt att det måste kokas om det ska kunna drickas) Och så hör vi hur företag efter företag lämnar den ryska marknaden. Jag har tur som jobbar för ett ryskt företag, men många vänner är jätteoroliga. För även om flera av de utländska företagen som lämnat Ryssland, ger dem lön i några månader, så vet de inte vad som händer sen. Ska de behålla sin anställning och hoppas? Ska de söka nya jobb? Gå en ny utbildning?
Men det jag är mest rädd för Lena. Ja du vet ju. Jag är så fruktansvärt rädd att han ska kallas in (om sonen). De har ju lovat att inga värnpliktiga ska delta, men kan man verkligen lite på det? Man kan ju inte lita på nånting. Vi vet ju INGENTING om nånting! Samtidigt blir vi alltmer isolerade från omvärlden. Steg för steg. Lena, jag tänkte idag på hur alla förut pratade negativt om sovjettiden. Men när jag ser tillbaka har jag faktiskt många ljusa minnen från den tiden. Jag var ju ung då och som ung hittar man alltid utvägar. Som när vi var ute och festade. Du och jag. Självklart var det mycket som var fel med hela det systemet, och jag vill verkligen inte tillbaka dit, men nu känner jag att det här…. Det är nånting helt annat. Det är någonting mycket värre.”

Dagen efter vårt samtal gick ryska försvarsministeriet ut och erkände - trots tidigare löften till folket - att det hade förekommit värnpliktiga i striderna i Ukraina. ( Putin själv hade lovat bara några dagar innan att enbart yrkessoldater deltog i ”specialoperationen”. ) Det bekräftade bara det som många redan vetat om. Samtidigt är det viktigt att här flika in en sak. Det har spridits många klipp under de här dagarna, från båda sidor. Ett exempel är de med krigsfångar. Klipp där man ibland tydligt kan känna att soldaterna i bild uttalar sig under hot, i både ryska och ukrainska klipp. I våra media hör man hela tiden ” enligt källan den och den ” o s v. Och precis det måste vi påminna oss om. Ständigt. För det är så lätt att svepas med och köpa allt som kommer från den ena sidan, när man är känslomässigt engagerad. Men under ett krig är desinformation ett tungt vapnen, och det är väldigt mycket som delas just nu som är svårt att verifiera.

Hur som. I samband med det här med ryska värnpliktiga, om de deltog eller inte i kriget, så läste jag en intervju med människorättsorganisationen Petersburgs soldatmödrar, på den oberoende ryska nyhetskanalen Meduza. ( Meduza har, som i stort sett alla oberoende kanaler, blivit blockerad och hankar sig nu fram i den krypterade appen Telegram. Som många andra likasinnade. ) Petersburgs soldatmödrar gör, tillsammans med liknande organisationer i andra ryska städer, ett fantastiskt jobb. Ofta på volontär basis. De har varit en stark kraft att räkna med i Ryssland sen kriget i Afghanistan, och även under krigen i Tjetjenien. Nu. Sitter de i en rävsax. I oktober förra året infördes en ny lag som gör att all typ av efterforskning som har med det militära att göra är förbjuden. Det innebär att de inte längre kan gräva i fall där en soldat har försvunnit. De kan inte med rättsliga medel kräva svar från myndigheter, för då kan de själva riskera åtal. De kan alltså inte fortsatt erbjuda juridisk hjälp till oroliga föräldrar, utan bara ge dem råd. Så nu måste föräldrar som mår dåligt och som oroar sig över om deras söner blivit dödade, själva kämpa vidare i byråkratins snårskogar.
Samtidigt berättar organisationens ordförande, Oksana Paramonova, i intervjun att antalet samtal till dem - jämfört med slutet på förra året - har blivit tjugo gånger fler sen kriget började. Hon säger också att många soldater aldrig kommer hem, inte ens någon kropp. Då får familjen nöja sig med en hedersbetygelse och en plakett på soldatens skola. Och där, tar det slut. Gällande den kompensation som Putin nu utlovat till stupade soldaters familjer, är hon heller inte så optimistisk. För om man inte får hem någon kropp, kan det vara svårt med bevisning. Och även om man får hem sin sons eller anhöriges kropp, så kan det vara en lång och krånglig process att få ut pengarna. Mitt i sorgen är det ju heller inte många som orkar kämpa för en ersättning….

Jag tittar på siffror över dödade ryska soldater. Det är många dagar nu sen Ryssland för första gången nämnde antalet stupade. 498 sa de då. Sen har det varit tyst. Ukrainska källor menar att det handlar om mer än 10 000 ryska soldater, medan oberoende källor säger att rör sig om åtminstone ett par tusen vid det här laget. Jag har själv en son som snart är 19 och kan inte föreställa mig vad de familjer går igenom som i detta nu inte har kontakt med sina söner. Vi ser på kriget, hör om kriget, läser om kriget, drömmer om kriget. Bilderna är hemska. Fruktansvärda. Overkliga. Men det är först när vi sätter allt i ett eget perspektiv, som vi kan förstå en liten skärva av detta helvete. Förstå det helt, kan vi inte, inte om vi inte är där själva.

Innan vi la på luren, min vännina och jag i onsdags, sa hon:
” Lena, jag är bara drygt 50, men just nu känner jag mig så gammal, så fruktansvärt trött. Jag har inga krafter. Jag bara gör det jag måste, nästan mekaniskt. Och så denna ständiga propaganda.… Men det ska man komma ihåg, att den kommer faktiskt från båda håll, men jag vet vem och vad jag ska tro på. Hur jag ska sålla. Vi har ju också vänner i Ukraina och från dem får vi förstahandsinformation. ”

Jag hörde sen att hon var nära gråt.
” De lever mitt i kriget Lena. Mitt i allt det hemska….. Det är så ofattbart…. Jag vet inte vad jag ska säga….. Enda trösten är att de i alla fall är välbehållna. Än så länge…..
Lena, jag var jag helt paralyserad de första dagarna. Jag satt vid tv:n, datorn och telefonen dygnet runt. Sov knappt nånting. Nu försöker jag hålla det till morgon och kväll annars kommer jag gå under. Men det är det en sak jag inte kan släppa, och som jag tänker på hela tiden….. Och det är, att alla hatar oss nu. Alla. …”
Sen brast hennes röst. Jag försökte lugna henne. Sa att vi vet att ni inte vill det här. Att det är Putins krig, inte ert. Att vi vet att de också blir hårt drabbade. Men det var svårt att nå fram. För hon är inte där än. Hon befinner sig fortfarande i ett slags chocktillstånd och är inte mottaglig. Jag kunde bara lyssna och finnas där som vän. Humma förstående. Säga nåt tröstande ord då och då. När vi la på luren brast jag själv i gråt.

Vi har känt varann sen 80-talet, gjort de mest galna och roliga saker ihop, och hon är en av de mest positiva, levnadsglada människor jag vet. Därför tar det så hårt och jag blir ledsen bara av att skriva om det. Hon lever liksom min Moskvavän, som jag skrev om sist, i storstan. Hon är utbildad och har rest en del, om än inte lika mycket som han. De tillhör båda en slags rysk medelklass. På drygt två veckor har deras liv förändrats radikalt. De har kastats tillbaka i tiden och in i en oviss framtid, i ett land som redan nu nästan helt isolerat sig från omvärlden. De är båda två mot kriget. De förstår inte att det här får ske. Hur regimen kan göra så här mot både Ukraina och mot dem och Ryssland.

Vi har alla sett klipp på tv med människor som trots att de blir misshandlade och riskerar fängelsestraff ger sig ut på gatorna och protesterar. Modiga människor med plakat mot kriget. Många i Ryssland skulle vilja göra detsamma, men vågar inte det. Skulle DU våga? Om du hotades av misshandel och fängelsestraff på upp till 15 år? Dessutom är det så att man nu förstärker lagen om censur, eller lagen mot ”fejknyheter” om kriget. Förutom att man blockerat i stort sett alla oberoende media, pratas det nu om att upprätta ett register över dem och andra oberoende organisationer som är emot kriget. Men inte bara. Registret ska dessutom inkludera alla personer med anknytning till organisationerna. Alltså ett register över ”oliktänkande” precis som man hade förr, under sovjettiden. Ett register som visar vilka som är rätt och vilka som är fel. Och hamnar du på  den listan, kommer du få väldigt svårt att tvätta bort den stämpeln när du ska söka jobb eller studera. Så jag frågar igen, skulle DU våga höja rösten?

Jag följer en kanal på Telegram som administreras av ryska studentorganisationer runt om i landet. Varje dag delar de rapporter om studenter som blivit utkastade från sina universitet för att de deltagit i demonstrationer mot kriget. De beskriver också hur både lärare och skolans ledning föreläser om ”specialoperationen” i Ukraina och hur man måste förhålla sig till den. Där läste jag också en intervju med en historielärare som på sitt Instagramkonto skrivit att han var emot kriget. Han hade inte gjort någon lång utläggning, bara skrivit att han var emot. Efter en kvart fick han ett samtal från skolans rektor som sa att han kunde komma och hämta sina saker. Hans elever, och deras föräldrar, försökte förhindra hans avsked, eftersom de tyckte det var fel och han var ju dessutom en väldigt populär och bra lärare. Men det hjälpte inte. Nu är han arbetslös och har en stämpel på sig.
Jag hinner knappt med att läsa om alla dessa tragiska historier. De är så många. Samtidigt känner jag hur tumskruvarna dras åt, allt hårdare. Det blir svårare och svårare för de som tappert försöker höja rösten och göra motstånd. Skuggan från den mur som håller på att byggas upp runt omkring dem blir allt längre och mörkare. Vi närmar oss en tid som jag trodde var förbi. En tid jag där jag som västerlänning alltid klarade mig, men där jag alltid oroade mig för mina vänner, för dem jag jobbat med, umgåtts med. Det gör så ont. Så jävla ont!

Alla de jag har nämnt hittills kan vi sympatisera med. Vi förstår att de inte vill ha det här kriget. Vi förstår att de också har drabbats hårt för något de inte på något sätt är skyldiga till. Men hur är det med de som faktiskt tror på propagandan? De som tycker att Putin gör rätt, som köper det han säger på stats-TV? Hur tänker vi om dem? Och hur tänker vi om dem som desperat försöker hitta förklaringar till att det blivit som det blivit, därför att sanningen är för svår att ta in. Och hur tänker vi om dem som egentligen aldrig gillat Putin, men som nu sluter upp bakom honom för att man gör det när ens land är i krig? Kan vi, på något sätt, förstå dem? Går det ens?

Hur många gånger har jag inte hört folk säga de senaste veckorna:
” Hur faan kan man tycka så? Hur kan de gå på det där? Är de helt jävla dumma i huvudet? ”
Det är så lätt att sitta här hos oss, i trygghet, uppvuxna som vi är i en demokrati, och bara avfärda människor just precis så här. För vår bakgrund gör att många av oss inte kan, eller har svårt, att förstå. För det är komplext, och har många underliggande mekanismer. Och de måste man djupdyka i, annars kommer man aldrig förstå hur en redig och klok människa faktiskt kan ställa sig bakom ett krig som detta. Det handlar om känslor. Det handlar om förnekelse och om tro. Det handlar om långvarig lågintensiv propaganda och om begränsad information. Det handlar om uppväxt och om historia. Och mer än så.
Hur ska vi, du och jag, förhålla oss till det här? Jag tror att det är viktigt att vi ändå försöker förstå, även om vi inte kan acceptera vissa åsikter.

I kommande inlägg kommer jag ta upp just de här frågorna. De är svåra, men otroligt  viktiga, inte bara för mig, utan för oss alla. Och jag kommer även beröra dem som står lite mitt emellan. Ryssar som egentligen aldrig brytt sig om politik, därför att det är som de själva säger ”för jobbigt och man blir bara deppig av det. Kan vi inte prata om nåt annat? Det går ändå inte att göra nåt åt det.... ” o s v och som nu inte vet vad de ska göra.

Det är så mycket som hänt sen förra inlägget. På bara en vecka. Jag hade tänkt skriva tidigare men så kom en influensa emellan och jag fick prioritera att ha kontakt med mina vänner. Jag följer hela tiden flera oberoende kanaler och även sådana som är statsstyrda. Både i Ryssland och i Ukraina. För att försöka få en helhetsbild. Och ibland har jag knappt hunnit se ett klipp från ena sidan förrän den andra använder samma eller liknande bilder och säger precis tvärtom. Som en slags sjuk kapplöpning. Ett, verifierat klipp, som gjorde mig helt förfärad häromdan, var från ett köpcenter i den ryska staden Kazan. Där man ser hur unga ryska killar och tjejer, iklädda vita t-shirts med Z-symbolen på bröstet, skanderar ”Ryssland, Ryssland, Ryssland!” och höjer höger näve upp i luften. Och samtidigt pratar Putin om avnazifiering.

Det jag undrar mycket över nu är hur det egentligen står till med den ryska opinionen. Hur många står egentligen bakom Putin och hur har opinionen förändrats sen kriget började? Det är omöjligt att veta, eftersom det inte går att få fram den informationen på ett objektivt sätt just nu. Enligt en undersökning som Navalnyjs team gjorde i förra veckan, så har motståndet mot kriget ökat markant och en majoritet är nu emot kriget. Men samtidigt har jag hört intervjuer med flera ryska analytiker och politiker i exil, som är betydligt mer pessimistiska. När ett land är i kris kan mycket hända som man kanske inte förväntar sig menar de. En nära vän till mig sa: "Jag tror att det just nu är 50/50. Två läger. De som tittar på TV och de som inte tittar på TV. Men det kan ändras. Allt beror på hur kriget utvecklas". Svårt detta.

Jag ska avrunda strax. Måste försöka begränsa mig i allt jag vill berätta. Men först vill jag uppdatera er om min Moskvavän som jag skrev om i förra inlägget. Vi pratades vid igår kväll i nästan två timmar och då sa han bland annat så här:
” Lena. Nu har jag landat efter den värsta chocken. De senaste dagarna har jag hängt med nära vänner och bara pratat och pratat. Skrattat. Gråtit. Druckit vin. Ja du vet ju att jag dricker väldigt måttligt. Max ett glas vin eller två. Men nu… Jag har aldrig druckit så mycket vin i hela mitt liv. Det är helt sjukt! Men jag tror att jag behövde det nu. Det får vara så bara. Insåg idag att min lön i princip är halverad mot dollarn, men som tur är ligger hyran ändå fast tills vidare. Annars hade det gått åt pipan med lägenheten.
Jag tänkte också på min fina mormor idag. Vi har ett väldigt nära förhållande. Har bott hos henne ibland, eftersom mamma och jag inte alltid dragit jämnt. Mormor har alltid levt ett enkelt liv, eller snarare fattigt. Hon har någon tusenlapp i pension. Bor i sin lilla by i södra Ryssland, i en gammal sliten stuga. Med få bekvämligheter. Det som händer nu kommer egentligen inte påverka henne så mycket. Inte heller andra andra som lever som hon. Hon - och de - har ju alltid levt så här. Och kommer fortsätta leva så. Som ”vanligt” liksom. Det får mig att bli så ledsen. När jag ser det perspektivet. I ett land som har sådana rikedomar men som ändå låtit många leva under existensminimum. Och även om jag nu - när jag äntligen fått det lite bättre - kan hjälpa henne mer, så kommer jag snart inte kunna det längre. Jag tänkte i höstas att jag börjat tillhöra medelklassen, eller kanske egentligen den undre medelklassen, men nu, ja nu halkar man väl ner till botten igen…. Medelklassen kommer att få betala den en stor del av det här kriget. Och de rika, de klarar sig alltid, det vet vi sen gammalt.
Hörde du förresten att de i Moskvas tunnelbana i söndags krävde att få se folks mobiler för att se om de följde ”fel” sidor/appar och för att hitta bevis att de deltagit i en demonstration? Den listan vill man inte hamna på. Då är det kört! Nu får man börja vara försiktig…”

” Men du. Ska inte bara prata nattsvart här nu. Det finns faktiskt glädjeämnen också. Min vän som åkte till Turkiet är nu i Istanbul och hans spanske pojkvän har precis mött upp där. Nu ska de bara försöka hitta ett sätt att gifta sig. Är så himla glad för dem! Och min ukrainske kollega, som jag jag berättade om, som råkade vara på besök i Kiev när kriget drog igång, han mår efter förhållandena ok. Ett tag var vi riktigt oroliga för honom. Det blev plötsligt tyst i vår Telegramkanal där han uppdaterade mig och kollegorna om läget i Kiev. Vi hörde inget på flera dagar och började befara det värsta. Till slut hörde han av sig igen och då visade det sig att han hade lyckats ta sig till den västra delen av landet där han börjat hjälpa dem som flyr. Det var en sån otrolig lättnad när vi fick kontakt igen. Och vet du - du kommer inte tro mig nu - han skulle ha lånat en lägenhet i det där höghuset i Kiev som blev bombat! Höghuset som delades i alla media. Men istället hade han alltså tagit ett beslut att fly västerut som så många andra. Och eftersom han som man inte kan lämna landet hjälper han nu kvinnor, barn och gamla som flyr. Jag är så otroligt tacksam för att han är i livet.”
  
” Lena, jag måste berätta en sak till. I slutet på förra veckan ringde min pappa. Du vet ju att han också bor i södra Ryssland. Han är i alla fall den mest sansade person jag vet. Men nu var han i upplösningstillstånd. Det fanns inte en enda dollar i hans lilla by och han såg hela sin lilla livsbesparing gå om intet. Vi lyckades föra över hans pengar till mig och hann växla dem innan kursen blev alltför dålig. Och det var i grevens tid. Nu kan man ju inte ta ut utländsk valuta i cash längre….. Vet du förresten vad pappa sa till mig? Alltså det här är heeeelt galet! Min pappa, min sansade och alltid lika kloka pappa, säger plötsligt till mig:
”Xxxxx du måste emigrera! Nu råder tider vi aldrig sett förut. Har du möjlighet, så vänta inte. Åk!!! ”
Kan du fatta. Min pappa skulle aldrig ha sagt nåt sånt här för bara några veckor sen. Aldrig!! Själv har jag ju, likt många av mina vänner, gått i de tankarna sen 24/2. Kanske är det därför jag druckit så mycket vin. Allt har gått så fort! På två veckor har min värld, där jag levde och hade det ok - eller ÄNTLIGEN hade fått det ok - vänts upp- och ner. Ingenting är om som förut och kommer heller inte att bli det. Nu när jag börjat hämta mig efter den första chocken så har jag börjat kolla på olika universitet som kan ha nytta av min utbildning. Hittar jag rätt kanske jag kan göra det officiellt utan att hamna på svarta listan (se det jag skrev om registret ovan). Kanske blir det ett land i Sydamerika en period. Jag vet inte. Det är mycket papper som ska till. Bara en sån sak som att få Schengenvisum nu för mellanlandning på vägen är en svår nöt att knäcka.… Och hur man ens ska ta sig dit när inga flyg går. Alla våra flygplan står ju still eftersom de är leasade av utländska företag. Vi har bara ett 60-tal ryska flygplan i vårt lands flotta, läste jag idag. Bara det liksom!! Men än så länge är Turkiet och Georgien öppet. Vi får se. Kanske är det ett önsketänkande. Men jag har i alla fall nåt som håller mig gående nu, nåt att hålla fast vid.”

I början av det här inlägget berättade jag om min väninnas rättrådiga mamma. Och genom åren har jag träffat många som hon. Starka kvinnor som under sovjettiden bar otroligt mycket på sina axlar och som har fortsatt att göra det. Kvinnor som hanterade ett omöjligt livspussel men som ändå stod pall. Hur sjutton fixade de det? Jo därför att de inte hade något annat val. De är gamla nu, och några av dem har gått ur tiden, som kvinnan på fotot överst i det här inlägget. Och jag kan inte låta bli leka med tanken: Hur hade Ryssland sett ut idag, om de hade fått ta över när Sovjetunionen kollapsade 1991? Om de hade fått styra och ställa? Vi hade i alla fall fått en helt annan utveckling än den vi ser idag.

НЕТ ВОЙНЕ!  NEJ TILL KRIGET!

Elena Osipova överlevde Nazitysklands 900 dagar långa belägring av Leningrad 1941-44, då en miljon människor svalt och frös ihjäl. Här, 2022, blir hon arresterad i sin hemstad som numera heter
St Petersburg, för att hon protesterar mot kriget i Ukraina. Fotot är från ett klipp på ryska telegramkontot "Mamma kom och hömta mig". 

Jag var inte ensam om att sätta frukostkaffet i halsen den 24 februari. Oron hade funnits där länge och förvärrades förstås när Putin i början på förra veckan erkände utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk i östra Ukraina. Men som så många andra trodde jag verkligen inte han skulle dra igång något sånt här, så snabbt och så brutalt. Ett fullskaligt krig i Europa, helt oprovocerat!

Nyhetsflasharna plingade tätt och frukosten uteblev. Jag började scanna av svenska och internationella nyhetssajter, liksom ryska oberoende media och rysk stats-TV, parallellt med ett intensivt chattande med vänner över hela Ryssland. Jag har inga nära vänner i Ukraina men nästan alla mina ryska vänner har både släkt och vänner där. Även i Donetsk. Jag hade svårt att ta in det jag läste och hörde. Det gjorde så förbannat ont. Jag fortsatte ändå att djupdyka i mobilen, datorn och tv:n, och ringa och chatta med vänner österöver. Skickade information till dem som bad om det. Berättade vad jag sett och hört och frågade vad de hade för information och hur de mådde. Vi håller kontakten sa vi och så har vi fortsatt göra.

När jag efter några timmar denna morgon satte mig vid köksbordet med en till kopp kaffe såg jag resväskan som nästan var färdigpackad. Bredvid den stod ryggsäcken med alla kameragrejer och intill den en stor bag fylld med presenter. Om två dagar skulle jag åka till Ryssland var tanken. En resa jag skjutit upp och bokat om ända sen pandemin började. Jag skulle äntligen få träffa en nära vän i Moskva - på flygplatsen där - och sen skulle jag resa vidare till Kamtjatka. Min Moskvavän och jag hade gjort samma sak 2019 när jag flög till Kamtjatka för att jobba som volontär i ett naturreservat och tidigare under veckan hade vi skrattat på telefon över att vårt sätt att mötas: sent på kvällen på Moskvas flygplats, för att hinna umgås så länge som möjligt innan nästa dags flyg. Två gånger är ju nästan en tradition sa vi. Jag hade lovat att även denna gång ta med Kalles kaviar (något i stort sett alla mina ryska vänner älskar) och så skulle vi dricka vin och snacka skit och komma ikapp med allt som hänt sen sist. Kalles kaviar och vin kan ju tyckas som en något udda kombo, men den funkar faktiskt perfekt, i alla fall i Ryssland. Sen skulle jag alltså resa vidare till Kamtjatka för att jobba där med två projekt och träffa mer vänner, och de är många där. Jag har ju rest dit, till och från, i mer än 30 års tid. Men nu insåg jag att resan förmodligen inte skulle bli av. Eller skulle jag åka ändå, och bidra med tankar om det som händer, från ett Ryssland nästan 1000 mil från Moskva? Tankarna snurrade. Jag gick fram till den öppna väskan med presenterna. En speciell sorts glutenfria snacks (som inte finns i Ryssland längre) till en vän vars dotter är allergiker, svenskt godis, svenskt glas, ett halsband med en berlock i form av en uggla till min vän som älskar allt vad ugglor heter, en silverring formad som ett renhorn till en vän i en renskötarfamilj…. Och så grejerna i kylen: 12 tuber Kalles kaviar och ett gäng burkar svensk sill ( ryssar tycker bara tanken på söt sill är väldigt konstig så det är också kul att ha med sig). Plötsligt kände jag hur ilskan sköljde över mig. Sen tårarna. Sen ilskan igen. Jag skrek rakt ut. Den där lilla jävla maktfullkomliga gubben har helt oprovocerat invaderat Ukraina och på riktigt startat ett krig i Europa!!! Ett krig mot ett självständigt land med en folkvald president. Hur kan han göra så mot det ukrainska folket? Hur kan han göra så mot världen? Och hur kan han göra så mot sitt eget folk? För det är ju vanliga och oskyldiga människor som kommer att få betala priset för detta fullständiga vansinne. 

Jag skrev en kort kommentar på Facebook om mina upprörda känslor, om min medkänsla med det ukrainska folket och om vikten av att nu hålla kontakt med alla vänner i Ryssland, inte minst sedan jag just fått veta att censuren skärpts ännu mer. Här hemma fick jag många medkännande och oroliga kommentarer på inlägget. Ingen kunde förstå att detta verkligen sker. 2022. Några bad mig skriva nånting om vad folk säger och känner i Ryssland. Och sen dess har jag tänkt göra just det, men inte kommit till skott. Jag har varit så överväldigad av känslor, suttit maniskt uppkopplad och haft långa och berörande samtal. Varit helt tagen. Och då sitter jag ändå här hemma i trygghet. Samtidigt är det är så otroligt mycket man skulle vilja berätta. Men det svåra är också att inget är svart eller vitt. Man måste även få med den där gråskalan. Jag kommer inte att på några få rader kunna återge allt som jag har fått berättat för mig den senaste senaste veckan. Jag kommer heller inte att kunna förklara allt i detalj, varför vissa saker är som de är. Det skulle ta för lång tid. Men jag vill ändå försöka återge ett par bitar ur några av mina många samtal och chattar. Tankar och känslor.  

Kriget i Ukraina är fruktansvärt och det vi ser nu har Europa inte upplevt sen andra världskriget. Åtminstonde inte i denna omfattning, på så kort tid och på ett sånt här sätt. En miljon människor har flytt från Ukraina och fler är på väg. Flera tusen döda och skadade. Det är ett lidande vi har svårt att föreställa oss. Mitt i allt det här är det viktigt att förstå vad som sker även i Ryssland. Hur vanligt folk där tänker och känner. Hur de mår. För Putin är inte Ryssland.

Innan jag fortsätter vill jag säga att det här är en väldigt spontant skriven bloggtext, skriven i all hast och därför har sina fel och brister. Men jag kände att jag behövde skriva av mig lite av det jag nu bär på. Så här kommer några rader om den första av flera röster som jag vill dela. Av förklarliga skäl kommer jag inte nämna några namn. Jag kallar honom min Moskvavän. Han är en ensamstående välutbildad man i 35-årsåldern, och bor sen ganska många år bor i Moskva.

Det började på måndagen den 21:a. Min Moskvavän och jag chattade på kvällen om det faktum att Putin hade godkänt utbrytarrepublikerna och vad det kunde betyda framöver. Mitt i chatten såg jag plötsligt att Putin även gett order om ”fredsbevarande styrkor” till Donbassområdet.
” Helvete Lena! Det här bådar inte gott…… Men du, Sverige är ju inte med i Nato så för dig är det lugnt. Du kan åka som planerat. Och så ses vi på flygplatsen som vi sagt. Det är säkert bara skrämseltaktik.”
Som vanligt blev jag som vän och västerlänning omhuldad när ryska regimen gör saker som är helt förkastliga och som inte riktigt går att förklara. Lite som en slags ”du förlåt för att de gör så här men tyvärr jag kan inte påverka det”. Jag kände mig dum. Visst jag var besviken och ledsen över att jag nu kanske inte skulle kunna åka, men i sammanhanget kändes det ju väldigt futtigt.

De kommande dagarna höll vi sen fortsatt tät kontakt och diskuterade alltifrån Putins förnedring av sin spionchef till olika scenarion om vad som skulle kunna hända. Ändå kunde ingen av oss förutspå det som sen faktiskt inträffade tidigt på torsdagsmorgonen. Det kom likväl som en chock. Och nu började vi utbyta information på ett helt annat sätt. Strax före lunch på torsdagen skrev han:
” Lena, jag har svårt att greppa det här. Det kommer att bli kaos. Kanske är det redan det. Jag måste gå och ta ut de rubel jag har och växla de till dollar innan kursen dyker helt. Jag hör av mig.”

På fredagen hördes vi igen.
” Lena, mina vänner i Kiev är ok. Än så länge. De har mat och el, men är rädda för att gå ut. Jag fattar inte att det här händer! Det är helt overkligt! Var ska det här sluta?!”
Jag berättade att jag precis bokat om min flygbiljett till kommande onsdag och vi kom överens om att se hur allt skulle utveckla sig. Det var som om vi ville intala oss själva att allt kommer att vända, fast vi nånstans visste att det inte skulle göra det.

På söndagen började luftrummen för ryskt flyg stängas inom EU, i land efter land, och UD i Sverige införde en avrådan för resor till HELA Ryssland. Fram till nu hade jag ändå tänkt att åka, och göra nåt mer av resan än vad som var tänkt från början, men nu allt fick definitivt läggas på is. 

Någon dag senare pratade min vän och jag på telefon i över en timme:
” Lena, vi är förtvivlade. Alla är emot det här. Alla!! Eller i alla fall de flesta jag känner. Det finns såklart de som är för Putin, som en kusin har jag på landet, henne går det inte att prata med. Och ju längre från Moskva man kommer, ju fler tittar bara på stats-TV. Men mitt i allt elände var det ändå en sak som gladde mig idag. Jag hade ett långt samtal  med min mamma. Hon och jag har ju inte världens bästa relation som du vet och vi har ofta grälat om till exempel annekteringen av Krim 2014. Men nu. Kan du fatta. Hon började lyssna på mig. Kanske för att hon har en relation till Kiev eftersom hon och pappa träffades där och bodde där en tid. Efter en lång stunds argumenterande från min sida var hon tyst en stund. Sen bad hon mig förklara var och hur hon kunde hitta sann information om kriget. Jag hade fått henne att förstå. Det var en enorm lättnad.”

Min Moskvavän berättade också att han hade hunnit växla sina rubel i tid till dollar och satt in en summa pengar på ett lokalt slags betalkort och känt att han hade det ekonomiska läget under kontroll. Då fick han beskedet från sin arbetsgivare att utbetalningen av hans lön var uppskjuten på obestämd tid. Samtidigt skulle hyran betalas och när det var klart hade han bara motsvarande 300kr kvar på betalkortet.
” Det är ok. Jag har mat för ett par dagar och så har jag min lilla akutreserv i dollar. Jag är bra på att göra storkok och det är tur för priserna har gått upp lika mycket på ett par dar som det normalt gör på ett år eller kanske mer. Det här är bara början, det är bara att inse det. Men det löser sig Lena. På nåt sätt. Det jag är mest orolig för just nu är mina vänner i Ukraina. Som min ukrainske kollega som råkade vara i Kiev när allt drog igång. Han skapade då en grupp i appen Telegram åt mig och de andra arbetskamraterna för att uppdatera oss om läget. Nu vet vi inte om han får komma tillbaka till jobbet igen. Eller om han kommer tillbaka alls..… Det är fruktansvärt! Vad ska vi göra? De som demonstrerar blir arresterade, slagna, det står piketer överallt. Snaran dras åt. Och oberoende media stryps en efter en. ”

Min Moskvavän är högutbildad. Han har studerat utomlands och pratar flera språk flytande. Vi lärde känna varandra när vi jobbade ihop för ett par år sen. Vi har alltid kul när vi ses eller hörs. Diskussioner högt och lågt. Mycket skratt. Han är som vilken världsmedborgare som helst. Han har rest mycket och har vänner både här och där i världen. När vi avslutade vårt samtal i förrgår, sa han till mig:
”Jag känner vibbar av järnridån. Även om jag är för ung för att komma ihåg hur det var på Sovjettiden, så gör jag det. Ryssland isoleras i takt med sanktionerna. Och så kriget som rasar därute. Unga män som blir kanonmat. Men jag försöker kämpa med att hålla fast vid det som är positivt, för att inte bryta ihop. En nära vän till mig som är gay, har varit väldigt orolig över att bli inkallad i armén. Hans spanske pojkvän är i Spanien sen två veckor och nu ska han försöka ta sig dit. Idag fick han tag på en svindyr biljett till Turkiet - priserna skenar ju - och imorgon åker han! Eller snarare flyr. Det känns otroligt skönt för han har varit så ledsen. Kanske gifter de sig, på spanska ambassaden, så att han kan få Schengenvisum och bo ett tag i Spanien med den han älskar. Jag hoppas det! ”

Vi är nu inne på den nionde dagen av kriget i Ukraina och jag kämpar fortfarande med att förstå att det här händer. I Europa 2022. Och precis som min Moskvavän har jag känt hur vibbar från järnridån kryper in under huden. Jag pluggade ryska i Sovjetunionens Moskva under ett år i mitten av 80-talet. En tid när allt viktigt hände i de ryska köken, för att det var där man kunde prata fritt. En tid när affärerna gapade tomma och det blev långa köer när en leverans dök upp. En tid när ett eget system av köp under bordet och byten av varor och tjänster gjorde att folk överlevde. En tid av propaganda, avlyssning och förföljelse av oliktänkande. Jag undrar, hur ska det här sluta?

De senaste dagarna har alltfler oberoende media stängts ner av censuren. Några har försökt leva vidare på YouTube eller andra plattformar. Men de fria röster som är kvar blir allt färre. Igår berättade tv-kanalen Dozjd att de kommer att stänga ner tillfälligt. Eftersom den nya lag som träder i kraft under fredagen (idag) gör deras arbete omöjligt. Enligt den riskerar man upp till 15 års fängelse om man sprider ”fejknyheter” om de ryska styrkorna och deras aktivitet i Ukraina. Och vad ska vi då rapportera om, frågade kanalens märkbart tagna programledare.

Jag ser just nu att kanalen Meduza fortfarande är igång och det glädjer mig. Men samtidigt uppger ett konto jag följer i appen Telegram att även den är på väg att släckas ned. Kanske är den släckt i Ryssland med fortfarande går att se här. I onsdags kväll skrev Meduza så här på sin sajt:
” Vi skriver den här texten för att hinna berätta ännu en viktig historisk etapp: I Ryssland är censur officiellt nu införd. Och vad menar vi då med att hinna? Jo det kan vara så att redan om några dagar så har vi inte längre kvar några fungerande oberoende massmedia-kanaler. Och för att ni ska få information från en oberoende källa kommer ni att behöva uppbringa lika mycket kraft som våra föräldrars generation fick göra under Sovjettiden för att få in rätt frekvens till utländska radiokanaler. Då ska vi komma ihåg att censur är olagligt enligt den ryska konstitutionen. Till och med enligt den version som låter Putin vara monark livet ut. Och utan censuren hade han förmodligen inte kunnat starta detta krig.”

Under natten kom uppgifter om en brand vid kärnkraftverket Zaporizjzja i Ukraina, som är ett av Europas största. Och det ryktas om att krigstillstånd kommer att tillkännages idag när ryska duman ska ha ett extrainsatt möte och att nåt då kommer att hända. Låt oss hoppas att det inte blir värre än det redan är. Tyvärr är det inget som i detta nu tyder på det.
  
Jag kommer fortsätta att hålla kontakt med mina vänner och dela information med dem. Fortsätta att ta del av hur de har det. Och för att känna att jag gör åtminstone nånting för de som flyr kriget har jag anmält mig som volontär tolk, för jag tänker att det nog kommer att behövas när alltfler flyktingar nu strömmar in även i vårt land.

I det här vedervärdiga och fruktansvärda kriget slåss Ukraina inte bara för sin egen frihet och självständighet. De slåss även för Rysslands. Och för vår. Och även om det kommer ta sin tid att avsätta Rysslands tsar, så är det här början på slutet för Putins era. Putin, är inte Ryssland.

НЕТ ВОЙНЕ!  NEJ TILL KRIGET!

P.S. Min Moskvavän och jag konstaterade igår att Kalles kaviar har väldigt lång hållbarhetstid. Och vi bestämde att innan tuberna blir för gamla så ska vi ses! Så är det bara.
Återkommer snart med mer tankar och röster från öst. D.S.

Med 30 års erfarenhet av Kamtjatka i bagaget är det nu dags för en fotoutställning. Denna gång med fokus på brunbjörnen, men inte bara. Dubbel-Vernissage 17-18/4 på Galleri Fotografi på
Hornsgatan 42. Utställningen pågår på  t o m 5/5. Ta med mobil och hörlurar så får du höra historierna bakom varje bild. Det blir en kul och interaktiv påskaktivitet för hela familjen, jag lovar!  Kommer även berätta om andra spännande projekt som är på gång på denna magiska ryska halvö. Varmt välkommen till Galleri Fotografi i påsk!!: För mer info se affischen nedan!

LÄNK TILL APOLLO-FILMSNUTT
Alla år är olika, inget är det andra likt. Det är ju så det är, i livet självt. Och inte minst i naturen. Olika förutsättningar och omständigheter gör att saker och ting blir som de blir. Den här våren regnade det mycket härute på Runmarö. Det känns alltid skönt. Man vet att det fylls på i grundvattenlagret. Efter det följde den intensiva värme som fortfarande omger oss, och den kom tidigt. Det tycks ha gynnat många insekter och inte minst Apollofjärilen.
Apollo är Europas största fjäril, och kan bli upp till 9cm mellan vingspetsarna. Denna sagolikt vackra och sköra varelse ser vi varje år härute. Den har nästan blivit en sorts symbol för ön. Bara hemma hos oss i trädgården flyger varje sommar en eller två Apollo omkring under säsong. De dras till vår lilla äng framför huset. Där var det en ganska alldaglig gräsmatta när vi flyttade in. Genom åren har maken/biologen Anders förvandlat den till en enormt artrik gammaldags blomsteräng, där Rönnerdahls-arterna och prästkragarna nu bytt plats med bland annat Apollos favorit - rödklinten. Och tro det eller ej, i år har vi SJU Apollofjärilar i trädgården!!! Det är faktiskt helt sanslöst!! För även om den är relativt vanlig i delar av skärgården och på Gotland, så har den försvunnit helt från många platser och är idag hotad. I slutet av 1800-talet luftade den sina vingar från södra Sverige och hela vägen upp till Ångermanland. Men med tiden har den typ av habitat där den trivs minskat alltmer och idag är den rödlistad.
En sak som jag lärde mig tidigt om Apollo var att deras larver helst livnär sig på en enda ört, som vi har på hällen utanför huset - kärleksört. Är inte det ganska fint på nåt sätt? Först växer de sig starka på kärlek. Sen omvandlar de denna energi, som via metamorfos gör att de släpps fria som vår största och kanske vackraste dagfjäril.
Härute tittar vi alltid efter olika tecken, vid olika årstider. Att se den första Apollon är något vi pratar om lite extra. Jamen sådär när vi öbor möter varandra på vägen på en promenad i skogen eller när man rastar hunden. Man är lite om sig och kring sig och blir lite orolig om de inte har dykt upp. Jag tycker också om hur den liksom fladdrar fram mer än flyger, lite sådär lätt disträ. Och ibland kan den nästan somna på en rödklint, som om den är däst av all mat.
En morgon gick jag runt på vår äng med mitt makroobjektiv för att försöka få till några närbilder. Av de tre Apollo som flög runt och kalasade på rödklinten just då, visade sig en vara extra oskygg. Den kändes nästan lite morgontrött. Och det är här knäböjandet kommer in. Ska man fota makro är det ner på knä som gäller. Ibland får man lägga sig helt platt. (Gäller i och för sig inte bara makro utan över huvud taget när man fotar. Känna in och hitta rätt vinkel.) Man liksom bugar ödmjukt inför naturens under, i stort som smått.
Precis när jag fixerat bilden på Apollons ögon, känner jag hur en stackmyra biter mig på foten samtidigt som ett par myggor hittar bra sugställen på armarna tillsammans med minst en broms (det är ju sjukt mycket bromsar i år!!). Jag gör mitt bästa för att ignorera dem, samtidigt som jag håller andan för att hålla kameran stilla. Inte helt lätt. Det blir flera försök innan jag känner mig hyffsat nöjd. Samtidigt känner jag en förvåning. Jag har ju sett att Apollo har små fjun på kroppen, men så här i extrem närbild inser jag att de nästan ut som håriga bestar. Skönheten och odjuret i ett liksom! Och där, på en av bilderna, kikar ett litet kvalster upp med sina små antenner ovanför kanten på Apollons ena vinge. Tänker att det är så mycket vi inte ser och inte heller förstår i denna insekternas värld. Allt detta liv som pågår överallt och som hänger ihop.
Men. Man får inte bli alltför sentimental. Så, SMACK, där dödade jag ett par myggor och försökte detsamma med hästbromsen som oberörd  bara flög vidare. Stannar sen upp. Sätter mig. Bara lyssnar. Överallt surrar det och brummar det. Humlor, bin, blomflugor. svärmare, sländor, flyn..… Högre upp sjunger småfåglar och en och annan mås skränar förbi. Plötsligt kryper en humla ut ur en liten blåklocka intill mig, för att sen flyga vidare i jakt på mer sötma. En blåklockshumla. Sug på det namnet ett tag: BLÅKLOCKSHUMLA! (OBS! på bilden är det troligen en åkerhumla!) Jag vrider på huvudet och där parar sig två centimeterstora små flugbaggar. Honan kan vara rätt tuff och äta upp hannen efter parning har jag läst, men det tycks inte ske denna gång. Går runt knuten där vi har lite lavendel som just nu blommar som bäst. Där tycks ett gammafly alldeles salig över de blålila blommorna och den svirrar runt på sina lätta snabba kolibriliknande vingar. Försöker filma den, men det är hart när omöjligt.
En kopp kaffe till på det och sen blir det jobb ett tag. Inser att jag får boka om min flygbiljett till Ryssland och Kamtjatka för tredje gången. Gränsen dit är fortfarande stängd för svenskar. Känns tungt. Men det är ju så här det är nu. Man får tänka om. Tänka nytt. Göra annat. Kanske blir resan till hösten. Projektet SKA fortsätta. Så är det bara.
På lunchen blev det tennis med Pelle, sonen. Varmt och svettigt. Mycket bromsar. STORA bormsar. Men väldigt, väldigt roligt att spela igen. Har haft uppehåll ett par år på grund av ett dumt knä. Så plötsligt, när jag ska serva, kommer en råbock gående utanför stängslet bakom Pelle. Den stannar. Tittar på oss. Vi väntar en stund. Tittar tillbaka. Sen servar jag. Och den  står kvar. Vi slår några slag fram och tillbaka. Den är fortfarande kvar och iakttar spelet. Kanske tycker den att den gamla mamma, som spelar med den extremt duktiga 18-åringen, ändå har en hyffsad backhand. Till sist, när Pelle ska hämta en boll nära stängslet, lunkar den bort in i grönskan och försvinner.
På eftermiddan går jag ut med Silver, vår Golden Retriever. Hon tvärstannar nästan direkt vid grannens tomt och vill gå in i det höga gräset. Jag håller henne tillbaka. Det är ju mycket orm i år. Och mycket riktigt. Där ligger det en med vidöppet gap helt uppfyllt av en stor padda! Ser sen att det är en snok. Inget att oroa sig för när det gäller hunden alltså, även om paddan förstås inte ser ut att må så bra. 
På kvällen klipper jag snabbt ihop drygt tre minuter från morgonens frukostfilmning med min Olympus. Mest Apollo. En liten opretentiös filmsnutt som får illustrera denna ganska händelserika julidag på ön. FILMEN kan ni se i länken ovan/nedan, liksom ett par av bilderna.
Till sist. Jag vet inte om det är tiden och Covid eller åldern - eller så är det en blandning - men oavsett så är det väldigt fint att vara lite extra lyhörd och upptäcka de där små sakerna, detaljerna, i sitt närområde. Jag har nog i och för sig alltid gjort det - och uppskattat det - MEN, det här senaste året så har det blivit så mycket starkare och viktigare på något vis. Jag blir liksom mer berörd. 
Återkommer inom sådär två veckor med lite nya spontana tankar och iaktagelser kring livet härute. Häng gärna med!
LÄNK TILL APOLLO-FILMSNUTT

OBS! Missa inte länken till den lilla mobilfilmen längst ner i blogg-inlägget!!

Det är snart 30 år sen vi flyttade ut till Runmarö i Stockholms skärgård från Stockholms innerstad. Ett stort steg, men som ändå kändes helt rätt eftersom jag tillbringat en stor del av min uppväxt längre söderut i skärgården, på Ornö. När vi berättade om vårt beslut höjde många på ögonbrynen: Oj, hur ska ni klara det? Va!? Måste ni åka båt först för att ta er till stan? 

Och visst, det VAR lite pirrigt att flytta från Södermalm långt ut till en liten ö som gränsar till utskärgården, och vi var ju unga. Jag var 28 Anders 32. Men. Vi har aldrig ångrat det. Sjävklart finns det - som alltid med allt - för- och nackdelar. Men för mig har fördelarna alltid vägt tyngre. Och ju mer åren går, ju svårare har det blivit att tänka sig ett liv någon annanstans. Inte ens en flakmoppefärder i snöstorm på väg till jobbet lyckades ändra min inställning i början, eller allt evigt slit och släpande av grejer från fastlandet. För mig är det en ynnest att bara kunna öppna dörren och barfota gå ut på ängen utanför huset, se apollofjärilen flyga från blomma till blomma, höra en vacker svärmare i skymningen, se svarthakedoppingen simma i viken med nykläckt unge på ryggen eller höra måsarna varna för havsörnen som svävar förbi över huset.

Jag tänkte skriva några rader här ibland. Dela lite foton, en video då och då, om hur det är att leva härute. Om saker som händer och sker i vardagen. Så häng gärna med, och läs. Känner att det är dags att liva upp bloggen igen. Och jag tänkte börja med en otroligt fin händelse i torsdags, den 1 juli. Anders Olofsson - som jag kallar Ros-Anders - hade visning av sin magiska trädgård, fylld av de vackraste rosor. Han har som mest haft 500 sorters rosor, vilket är helt galet fantastiskt!!! Och denna sommar, som inleddes med tunga regn, följt av intensiv värme, visade sig vara riktigt gynnsamt för rosorna. Och nu var det alltså visning, den 1 juli. Jag bor ju ett stenkast bort, så självklart gick jag dit. Att kliva in i trädgården hos Anders och hans fru Ann-Sofi är som att hamna i en annan värld. När man passerar deras lilla vita grind öppnar sig en annan dimension. Överallt prunkar det. Husen är iklädda dessa vackra blommor från topp till tå. Klättrande rosor. Enkla, otroligt vackra, äldre sorters rosor. Rosor som ser ut att vara spritsade i lager på lager på en tårta. Och så färgerna: Vita, skirt ljusrosa, karmosinröda, djupt rosa, orangea…. Och hela tiden förnimmer du stråk av rosendoft som sveper förbi medvindens hjälp. Man blir lycklig och glad i hjärtat. Att det finns såna här små oaser, på vår lilla ö.

Tack igen Anders & Ann-Sofi för att ni delar med er av allt det vackra!! 

HÄR KAN DU KLICKA FÖR ATT SE EN LITEN MOBILFILM FRÅN DEN MAGISKA TRÄDGÅRDEN:
https://vimeo.com/570991022

Ryssland - Delrepubliken Altaj


Vi lämnade Mongoliet och lilla Ölgii på 1700m och började med bilen klättra upp mot gränsen mellan Mongoliet och Ryssland på 2500m. Det blev allt kallare och till slut gick det lätta regnet över i blötsnö. De senaste dagarna med sol och T-shirtläge byttes till dunjacka, mössa och vantar. Det gick hyffsat snabbt på den mongoliska sidan. På den ryska kollades vi lite mer och vid passluckan utomhus fick vi vänta en stund på att någon skulle dyka upp. Kanske var det fikapaus. Mitt multivisa granskades lite extra men allt gick bra till slut. Och när jag berättade för tullpersonalen att jag länge velat besöka den ryska sidan av Altajbergen, så tinade de upp. Plötsligt fick vi flera tips om vad vi skulle se och några av våra väskor blev knappt kollade. Till slut, efter drygt 4 timmar, rullade vi in i Ryssland i södra Sibirien och delrepubliken Altaj. (Altajbergen breder ut sig i fyra länder: Kina och Kazakstan förutom Mongoliet och Ryssland).


Efter en stund nådde vi Kosh-Agatj - sol betyder det sista trädet på kazakiska. Här bor en hel del ryska medborgare med kazakiskt ursprung. Men ju längre in i delrepubliken Altaj man kommer, ju mer altajisk och rysk blir befolkningen. Av de ca 270 000 invånarna är ungefär 80 000 etniska altajer. Det är egentligen flera olika små folkgrupper som talar varianter av altajiska som alla är turkspråk. Traditionellt har man här utövat schamanistisk tro men många kristnades med ryssarnas intåg. En hel del schamanistiska traditioner lever dock kvar och är dessutom de på stark återmarsch. Här, som på många håll i det som en gång var Sovjetunionen, söker minoriteterna åter sina rötter och sitt ursprung. Språk och tradition är ju en oerhört viktig del när det gäller identitet.


När vi checkat in på vårt lilla hotell började ljuset mjukna och gå mot kväll. Då tog vi oss ut till Kosh-Agatjs ”Stonehenge”. En cirkel av stenar på 60 meter i diameter som tros ha använts i astronomiskt syfte för mycket länge sedan. En helig plats och idag kommer till exempel många altajiska kvinnor hit för att be om hjälp att bli med barn. De fäster ett tygband och ber till andarna.


Nästa dag började vår färd neråt genom delrepubliken. Omgärdade av snöklädda toppar - här ligger Altajs högsta berg på över 4500 meter - blev landskapet allt grönare och frodigare. Och då det är höst så lyste lärkträden i gyllene gult och orange. Det är härifrån det lokala uttrycket ”The Golden Mountains of Altai” kommer. Efter ett par timmar gjorde vi en kort promenad till gejsersjön. En turkos liten sjö vars sandiga botten fylls på från en källa underifrån. Det bubblande (kalla) källvattnet skapar fascinerande former och detta tillsammans med de mineraler som finns där färgar sjön skarpt turkos. Det är nästan overkligt vackert.


Sen vek vi av huvudvägen M52 - som av National Geographic listas som en av världens tio vackraste vägar - och skumpade upp mot byn Ulagan. Där lämnade vi bagaget och for vidare uppför till vackra Chulysman-kanjonen som vi utforskade efter lunch. Lunchen som bestod av lokal harr och hemodlade grönsaker, stod Lena och hennes svärdotter för i en traditionell ail (altajernas motsvarighet till ger eller jurta). Sen utforskade vi ravinen som stupade brant ner mot floden långt nedanför. En plats som även den anses helig av altajerna och som just här bebos av telengiter. På vägen tillbaka besökte vi de berömda pazyryk-gravhögarna. En högt stående kultur som även isprinsessan av Ukok tillhörde och som har 2400 år på nacken. Isprinsessans grav hittades i ett annat område 1993, nedfryst och perfekt bevarad tillsammans med sex hästar som hon fick med sig till nästa liv. Hennes skinn vittnade om att tatueringar var viktiga, då en stor del av hennes kropp bland annat hade mytiska djur förevigade. Föremålen i hennes grav visade också att hon förmodligen hade en högt uppsatt position och kanske var någon typ av överstepräst. Pazyryk är inget folk som många tycks tro, det är bara ett namn på området där ett stort antal s k kurgan-gravar hittats. Folket som levde här för 2400 år sen var ättlingar till dagens altajer och en blandning av skyter och hunner. De djupa gravhögarna är nu helt utgrävda och alla föremål i de på olika museum. Alla fantastiskt välbevarade då de legat djupt och nedfrysta. Bland annat världens äldsta bevarade matta i filtad ull. Och även många träföremål som hade förstörts om de inte legat frysta. Många forskare jämför betydelsen av dessa gravar - för mänskligheten - med Egyptens pyramider. Oerhört spännande!!


Efter en natt på ett enkelt men rent vandrarhem i byn Ulagan for vi tillbaka ut på huvudvägen M52 igen. Ulagan är - som de flesta av de byarna som ligger utströsslade längs i bergen - en salig blandning av slitna ryska stugor med snickarglädje, sovjetiska envåningshus i betong och ett och annat övergivet hus. Precis som i världens i övrige sker en avfolkning av landsbygden. På vägen norrut stannade vi i Altajs hantverkscentrum där vi fick ta del av såväl ullfiltningskonst dom imponerande sadelmakeri. Även på den här sidan av bergen är ryttarkonsten stor. Sen passerade vi ett område med hällristningar från flera tidsepoker, liksom det svindlande Chike-Taman-passet där souvenirstånden sålde lokalt ”tuggummi” i form av lärkträdskåda liksom en uppsjö produkter med lokalt cederträolja i. Dagen avslutades i en ail med faschinerande altajisk strupsång ackompanjerad av det tvåsträngade instrumentet topshoor.


Vårt enkla hotell denna natt låg intill naturparken Uch-Enmek. Det är känt för sina många ”stelas”, dvs stenstoder som oftas rests till minne av någon eller för att hedra någon. Hjärtat av parken sägs ha extra starka magnetfält enligt en rysk forskare, så därför bad jag alla sätta sig där en stund och bara känna in denna plats, varpå jag ledde gruppen igenom en liten andningsmeditation. Det är lätt att bara registrera och hasta förbi. Inte bara på resande fot utan i livet i stort. Därför måste man ibland stanna upp. Bara känna in. Andas. Bara vara. Hos altajerna finns en djupt rotad uppfattning om att positivt
tänkande gör livets väg lättare. Och förstås tvärtom, onda tankar föder fler negativa tankar. Många ”sökare” - en hel del ryssar som letat efter livets mening - har kommit till dessa trakter och sen blivit kvar. Ibland har de hamnat i någon avkrok i bergen där de börjat följa en ledare och ibland bildat något som liknar en sekt. Men ibland har de bara känt att kraften här är speciell och därför stannat och börjat leva ett enklare liv. Ett liv långt från städernas materiella meckan. Några av de första ryssarna som kom hit var gammaltroende som flydde undan Peter den stores reformering av ryskortodoxa kyrkan. De pratar fortfarande en slags gammalryska. (Precis som en grupp gammaltroende ryssar jag stötte på för ett par år sen i Donaudeltat i Rumänien).


Där vi färdas gick en gång en nordlig gren av sidenvägen och genom historien har folk, religioner och idéer korsats och blandats här. Schamanism, buddhism, Islam, kristendom. I början av 1900-talet skapade några dessutom den s k burchanismen här. De ville skapa en egen tro som en motpol till allt det andra. I själva verket är det en slags blandning av schamanism/animism och buddhism och kristendom. Dvs de plockade lite från flera trosinriktningar. Tankarna blir som tidigare under resan många. Vad är egentligen religion? Går man till botten med det så är ju kärnan i all religion densamma. Precis som vi människor är desamma. Och allt handlar ju om bara om vårt behov av att tro. Av att förklara skeenden. Om det sen är en tro på världsalltet, på naturens krafter, på livet eller på något annat, det är upp till var och en. När man tittar på de som bor i Altaj så avspeglar sig denna smältdegel av historiens många lager i deras skiftande ansikten och olika hudfärg. Alltså det här är så sjuuukt fascinerande och spännande!!!


Nåväl. Vi fortsatte sedan vidare längs med floden Chuya (som sen blir floden Katun och som sen i sin tur blir den enorma floden Ob ihop med bifloden Biysk) och kom så småningom till delrepubliken Altajs huvudstad Gorno-Altajsk. Där åt vi middag och dansade loss med födelsedagsfirande ryssar och altajer och stupade i säng. Och innan vi nästa morgon lämnade stan hälsade vi på hos isprinsessan av Ukok på ortens finfina museum! Några timmar senare kom vi in i Altajskij Kraj nere på stäppen och så småningom dess huvudstad Barnaul. Där bordade vi vårt första plan hemåt, uppfyllda av möten, tankar och intryck. Och kanske av den urkraft som sägs bo i Altajbergen. För ger man sig hän och vågar släppa taget lite, så släpper man in denna kraft i sin själ och gör den lite ljusare. Det är något man vetat här sen tidernas begynnelse.


/Lena någonstans i Sibiriens luftrum

I över 2000 år har de jagat med hjälp av sina mäktiga kungsörnar. Steg för steg lärt de fånga räv, varg och hare vars skinn sedan värmt deras kroppar i den om vintern iskalla kylan. En kunskap som förts vidare från generation till generation och som varit livsavgörande. Infångade som små ungar har örnarna så småningom blivit familjemedlemmar som sedan vid könsmogen ålder släppts tillbaka ut på vidderna i nordvästra Mongoliet. Ett beslut som inte alltid varit lätt, men som med den stora respekt som finns för örnen varit det enda rätta. För så säger traditionen.

När jag fick frågan att leda denna resa var jag först kluven. Men när jag läst på lite mer insåg jag att just respekten för örnarna, i kombination med den långa traditionen, faktiskt bidragit till att kungsörnsstammen blivit livskraftig och stark i området. (Till skillnad från i en del andra delar av världen där örnen ibland ses som ett rovdjur som hotar tamdjur och därför till och med hatas. ) Och jag har en respekt för gamla traditioner, även när de går stick i stäv med vad jag personligen kan tycka är ok. Ungefär som jag har för inuiter som sen urminnes tider har jagat val, då de tar tillvara på allt djuret kan ge. (Som är nåt helt annat än det som Japan, Norge och Island skenheligt håller på med när de hävdar tradition eller att jakten görs i forskningssyfte.)

Efter de inledande dagarna i fantastiska Gobi flög vi nu tre timmar nordväst från Ulan-Bator till den lilla staden Ölgii i Altajbergen, nära gränsen till Ryssland. Där tog vi in på det enkla hotellet Örnnästet för att sedan inspektera omgivningarna. Vi började med att åka jeep off-road en bit söderut till byn Altanögts. Där höll skolan ett 80-årsjubileum. Barn och ungdomar mellan 6-15 år stod uppställda på skolgården, finklädda till tårna. Små killar i finkostym och flickor i klänning och långa flätor med rosetter, viftandes med ballonger i händerna. Vi fick träffa skolans rektor och via Monika i gruppen överlämnade vi insamlat skolmaterial.

Vi for vidare ut på stäppen till vår lokala guides kusin som hade en otroligt vacker ger (jurta). Kazakiska ger är betydligt med utsmyckade invändigt än de traditionella mongoliska. Färgglada handbroderad, mönstrade väggbonader lyste upp när vi klev in. Snabbt serverades vi varm jäst stomjölk, egentillverkad ost och lammkött. Utanför strövade deras hästar, kor, getter och får fritt, liksom en och annan kamel. Det öppna landskapet skiftade i grönt, rostrött och gult och i fjärran anades Altajs snöklädda toppar. Tiden stannade upp.

Nästa morgon for vi iväg tidigt mot sjön Tolbo. På vägen ut såg vi en folksamling vid vägen och en mängd hästar. Det var en lokal kappridning för små barn. Många satt barbacka, medan andra satt i sadel. När startskottet gick satte de av i full galopp, som gjutna på hästryggen, så otroligt imponerande. Vilka kids!! De skulle rida mellan 6-10 km beroende på ålder. Vi for vidare söderut.

Framme vi Tolbosjön hade kazaker och mongoler börjat sätta upp stånd med hantverk medan örnjägarna började anlända. Mest män i olika åldrar, men också ett par kvinnor. De flesta var iklädda traditionella skinnkläder från topp till tå med kungsörnen vid sin sida på hästen. Örnarna är ju ganska tunga - 5-8 kg - så som stöd för den handskbeklädda handen har de en klyka i trä att vila armen mot. Man hälsade på varandra under skratt och stoj. Och stämningen blev allt högre.  Många lät sig gärna bli fotade och stolthet lyste ut deras ansikten. Inträdet till örnfestivalen - fick vi veta - skulle till största delen gå till en förening som stödjer örnjägartraditionen.

Under två dagar fick sedan ta del av festivalens många fantastiska deltagares unika förmågor. Det var örnjägare som kallade på sina örnar som släpptes från en bergstopp. Örnar som jagade efter rävskinn bakom sin "husse/mattes" häst. Kok-Boro - där två ryttare i galopp hade dragkamp om ett getkadaver. Ryttare som i full galopp plockade upp flaggor på marken. Bågskytte. Dressyr. Lekfullt samspel mellan man och kvinna till häst. Och mitt i allt serverades vi lunch ackompanjerad av mäktig strupsång. Dessutom kände en av våra chaufförer en av de bästa unga örnjägarna och i mötet med honom fick vi möjlighet att ställa frågor om hans liv och vardag. Självklart var det sedan honom vi hejade på. Och han hamnade i topp i tävlingarna. Jag som älskar att ta porträtt av äldre när jag reserm kunde nu också gå all in vad gäller den biten. Väderbitna, fårade äldre herrar där livsvisdomen stod skriven i pannan omringade mig. Tänk om man fick ägna några veckor åt att bara sitta ned och dricka te med de och höra om deras liv och allt de varit med om!

Finns det då ingen baksida med det här? Jo det gör kanske det, precis som med allt annat. Alltsedan filmen om den första örnjägande unga kvinnan Aisholpan spreds över världen, har många fått upp ögonen för örnjägarna och turisterna har blivit fler. Det skapar förstås arbetstillfällen för ett annars lite utsatt område i landet, men risken är också att det som är en fantastisk årlig tävling och en uppvisning av denna urgamla tradition med tiden blir mer av en show för turister. Och det ihop med tanklösa turister som betalar för att ta selfies kan på sikt rasera kulturen. För det kan skapa en efterfrågan som kan få lokalbor som INTE är örnjägare att börja ta betalt för denna tjänst. Lokalbor som sedan inte släpper örnarna när de blir könsmogna - som traditionen säger - utan ser örnarna som ett sätt att tjäna pengar och därför behåller de. DÄR har vi som besökare ett enormt stort ansvar. Vi måste se till att INTE skapa en sådan efterfrågan. Precis som vi säger nej i andra länder där man kommer med vilda djur och undrar om man vill fota sig med de. Precis som väljer att inte gå på delfinarium eller Sea World för att se på valar. Det ligger på oss som besökare att se till att inte skapa en sådan efterfrågan. Vi är inte där än, och vi får se till att heller inte hamna där. För just nu var våra två dagar på festivalen heeeeelt fantastiska. Intrycken var överväldigande och man blev så tagen. Tagen av alla dessa - unga och gamla - kunniga ryttare, jägare och örnar. Samspelet. Traditionen. Stoltheten. Och inte minst att fler kvinnor är på väg in.

När vi några dagar senare for över gränsen till Ryssland var vi uppfyllda av allt vi fått se och ta del av. Av möten och kunskap. Av ödmjukhet. Från 15-16 grader på stäppen på 1700 meter lämnade vi Mongoliet på drygt 2500 meter i blötsnö och kyla. For in i Ryssland efter ett par timmars tullpassage. Och kom in i en helt ny del av Altaj. En grönare, med mer skog. Södra Sibirien.

På återhörande!

/Lena i byn Ulagan på ryska sidan av Altaj

Laddar inför Mongoliet och Altajbergen på både den ryska och mongoliska sidan!


Sommaren har sprungit förbi. Så känns det verkligen. Efter volontärarbetet på Kamtjatka tog vardagen och jobb vid. Parallellt med mina SUP-kurser hemma på Runmarö jobbade jag fram ett urval bilder till en utställning med framför allt björnbilder - men också annat - från Kamtjatka - och hade en underbar vernissage med bortåt 150 besökare på Veronica Thingvalls fina galleri ”Krukmakeri och Galleri” på Runmarö. Hennes man Per Stenstrand fixade en passande meny till besökarna i form av borsjtj-shots och små blinier med rom. Dagen bjöd på strålande sol och sköna besökare från när och fjärran. Utställningen pågår till sista september, så passa på att ta en tur ut i vår vackra skärgård och gör ett besök!! Se adress och kontaktsida på Facebook (Krukmakeri och Galleri på Runmarö). I höst kommer intresserade också att kunna köpa foton, canvastavlor, anteckningsböcker m m med motiven från utställningen här via min hemsida!! Så håll utkik!


I DN publicerades min artikel om fantastiska Tbilisi, en av mina favoritstäder. Till min SUP-vecka för barn och ungdomar slog vi rekord med nästan 30 deltagare. Och flera tidiga morgon-SUP-turer och SUPYOGA-pass med glada deltagare har också givit skön energi.


Mitt i allt blev det en kort härlig och behövlig paus med familjen på Öland. Och därefter landade jag i "mitt" lilla paradis, en halvtimme från hemmaön. Det är en enslig liten ö i Bullerö Naturreservat. Där höll jag i vårt sjätte år med SUP- och YOGA-retreat. Och som alla tidigare år var det fina Hanna Stenstrand - Per och Veronicas dotter (som jag nämnde ovan) - som stod för maten och med den förhöjde vistelsen därute till skyarna. Jag laddade också batterierna därute, ensam med vår älskade Golden Silver och bara var. SUP:ade, vandrade, badat och bastade. Njöt av stunden. Ju äldre jag blir, ju viktigare blir dessa dagar då jag bara släpper allt. Inga måsten. Bara vara. Efter en sommar med mycket jobb känns det oerhört vardags-lyxigt. Tänker: finns det nåt vackrare än Stockholms utskärgård? Om man har rötter här, vuxit upp i skärgårdsmiljö, så gör det nog inte det. Bara att sitta där vid den magiska jätte-asken, som breder ut sina grenar över mig. Livets träd. Yggdrasil. DET är paradiset för mig!!

Dit ut kom också vår underbara dotter och hälsade på. Är så stolt över henne och allt hon gör och arbetar och brinner för. Snart är hon klar socionom! Och vår fina son började gymnasiet. Han kom in dit han ville trots tuffa intagningspoäng. Och när jag ser tillbaka på allt som hänt de senaste månaderna känner jag mig ödmjukt tacksam. Tacksam för livet som rullar på med små och stora glädjeämnen.


Nu laddar jag själv för att upptäcka nya fantastiska platser på vår planet. På lördag ska jag sticka iväg och leda en resa till Mongoliet för att bland annat vara med på Örnfestivalen där. Sen åker vi över Altajbergen till den ryska sidan. Ett område som länge stått högt på önskelistan och som ska vara galet vackert! Det är en bergskedja förknippad med magi och starka krafter och som sägs inte lämnar någon oberörd. Ska bli såååå spännande!! Det blir knepigt med internet under resan, men där det är möjligt kommer jag att dela några ögonblick med er. Så häng med mig dit vettja!!!


Det var allt för nu. Ta hand om er! Njut av det lilla i stunden. En promenad i skogen, vid havet eller i stan. Stanna upp ett slag. Ta in. Känn. Livet.


/Lena Runmarö 20190902