LÄNK TILL APOLLO-FILMSNUTT
Alla år är olika, inget är det andra likt. Det är ju så det är, i livet självt. Och inte minst i naturen. Olika förutsättningar och omständigheter gör att saker och ting blir som de blir. Den här våren regnade det mycket härute på Runmarö. Det känns alltid skönt. Man vet att det fylls på i grundvattenlagret. Efter det följde den intensiva värme som fortfarande omger oss, och den kom tidigt. Det tycks ha gynnat många insekter och inte minst Apollofjärilen.
Apollo är Europas största fjäril, och kan bli upp till 9cm mellan vingspetsarna. Denna sagolikt vackra och sköra varelse ser vi varje år härute. Den har nästan blivit en sorts symbol för ön. Bara hemma hos oss i trädgården flyger varje sommar en eller två Apollo omkring under säsong. De dras till vår lilla äng framför huset. Där var det en ganska alldaglig gräsmatta när vi flyttade in. Genom åren har maken/biologen Anders förvandlat den till en enormt artrik gammaldags blomsteräng, där Rönnerdahls-arterna och prästkragarna nu bytt plats med bland annat Apollos favorit - rödklinten. Och tro det eller ej, i år har vi SJU Apollofjärilar i trädgården!!! Det är faktiskt helt sanslöst!! För även om den är relativt vanlig i delar av skärgården och på Gotland, så har den försvunnit helt från många platser och är idag hotad. I slutet av 1800-talet luftade den sina vingar från södra Sverige och hela vägen upp till Ångermanland. Men med tiden har den typ av habitat där den trivs minskat alltmer och idag är den rödlistad.
En sak som jag lärde mig tidigt om Apollo var att deras larver helst livnär sig på en enda ört, som vi har på hällen utanför huset - kärleksört. Är inte det ganska fint på nåt sätt? Först växer de sig starka på kärlek. Sen omvandlar de denna energi, som via metamorfos gör att de släpps fria som vår största och kanske vackraste dagfjäril.
Härute tittar vi alltid efter olika tecken, vid olika årstider. Att se den första Apollon är något vi pratar om lite extra. Jamen sådär när vi öbor möter varandra på vägen på en promenad i skogen eller när man rastar hunden. Man är lite om sig och kring sig och blir lite orolig om de inte har dykt upp. Jag tycker också om hur den liksom fladdrar fram mer än flyger, lite sådär lätt disträ. Och ibland kan den nästan somna på en rödklint, som om den är däst av all mat.
En morgon gick jag runt på vår äng med mitt makroobjektiv för att försöka få till några närbilder. Av de tre Apollo som flög runt och kalasade på rödklinten just då, visade sig en vara extra oskygg. Den kändes nästan lite morgontrött. Och det är här knäböjandet kommer in. Ska man fota makro är det ner på knä som gäller. Ibland får man lägga sig helt platt. (Gäller i och för sig inte bara makro utan över huvud taget när man fotar. Känna in och hitta rätt vinkel.) Man liksom bugar ödmjukt inför naturens under, i stort som smått.
Precis när jag fixerat bilden på Apollons ögon, känner jag hur en stackmyra biter mig på foten samtidigt som ett par myggor hittar bra sugställen på armarna tillsammans med minst en broms (det är ju sjukt mycket bromsar i år!!). Jag gör mitt bästa för att ignorera dem, samtidigt som jag håller andan för att hålla kameran stilla. Inte helt lätt. Det blir flera försök innan jag känner mig hyffsat nöjd. Samtidigt känner jag en förvåning. Jag har ju sett att Apollo har små fjun på kroppen, men så här i extrem närbild inser jag att de nästan ut som håriga bestar. Skönheten och odjuret i ett liksom! Och där, på en av bilderna, kikar ett litet kvalster upp med sina små antenner ovanför kanten på Apollons ena vinge. Tänker att det är så mycket vi inte ser och inte heller förstår i denna insekternas värld. Allt detta liv som pågår överallt och som hänger ihop.
Men. Man får inte bli alltför sentimental. Så, SMACK, där dödade jag ett par myggor och försökte detsamma med hästbromsen som oberörd  bara flög vidare. Stannar sen upp. Sätter mig. Bara lyssnar. Överallt surrar det och brummar det. Humlor, bin, blomflugor. svärmare, sländor, flyn..… Högre upp sjunger småfåglar och en och annan mås skränar förbi. Plötsligt kryper en humla ut ur en liten blåklocka intill mig, för att sen flyga vidare i jakt på mer sötma. En blåklockshumla. Sug på det namnet ett tag: BLÅKLOCKSHUMLA! (OBS! på bilden är det troligen en åkerhumla!) Jag vrider på huvudet och där parar sig två centimeterstora små flugbaggar. Honan kan vara rätt tuff och äta upp hannen efter parning har jag läst, men det tycks inte ske denna gång. Går runt knuten där vi har lite lavendel som just nu blommar som bäst. Där tycks ett gammafly alldeles salig över de blålila blommorna och den svirrar runt på sina lätta snabba kolibriliknande vingar. Försöker filma den, men det är hart när omöjligt.
En kopp kaffe till på det och sen blir det jobb ett tag. Inser att jag får boka om min flygbiljett till Ryssland och Kamtjatka för tredje gången. Gränsen dit är fortfarande stängd för svenskar. Känns tungt. Men det är ju så här det är nu. Man får tänka om. Tänka nytt. Göra annat. Kanske blir resan till hösten. Projektet SKA fortsätta. Så är det bara.
På lunchen blev det tennis med Pelle, sonen. Varmt och svettigt. Mycket bromsar. STORA bormsar. Men väldigt, väldigt roligt att spela igen. Har haft uppehåll ett par år på grund av ett dumt knä. Så plötsligt, när jag ska serva, kommer en råbock gående utanför stängslet bakom Pelle. Den stannar. Tittar på oss. Vi väntar en stund. Tittar tillbaka. Sen servar jag. Och den  står kvar. Vi slår några slag fram och tillbaka. Den är fortfarande kvar och iakttar spelet. Kanske tycker den att den gamla mamma, som spelar med den extremt duktiga 18-åringen, ändå har en hyffsad backhand. Till sist, när Pelle ska hämta en boll nära stängslet, lunkar den bort in i grönskan och försvinner.
På eftermiddan går jag ut med Silver, vår Golden Retriever. Hon tvärstannar nästan direkt vid grannens tomt och vill gå in i det höga gräset. Jag håller henne tillbaka. Det är ju mycket orm i år. Och mycket riktigt. Där ligger det en med vidöppet gap helt uppfyllt av en stor padda! Ser sen att det är en snok. Inget att oroa sig för när det gäller hunden alltså, även om paddan förstås inte ser ut att må så bra. 
På kvällen klipper jag snabbt ihop drygt tre minuter från morgonens frukostfilmning med min Olympus. Mest Apollo. En liten opretentiös filmsnutt som får illustrera denna ganska händelserika julidag på ön. FILMEN kan ni se i länken ovan/nedan, liksom ett par av bilderna.
Till sist. Jag vet inte om det är tiden och Covid eller åldern - eller så är det en blandning - men oavsett så är det väldigt fint att vara lite extra lyhörd och upptäcka de där små sakerna, detaljerna, i sitt närområde. Jag har nog i och för sig alltid gjort det - och uppskattat det - MEN, det här senaste året så har det blivit så mycket starkare och viktigare på något vis. Jag blir liksom mer berörd. 
Återkommer inom sådär två veckor med lite nya spontana tankar och iaktagelser kring livet härute. Häng gärna med!
LÄNK TILL APOLLO-FILMSNUTT

Läs hela inlägget »

OBS! Missa inte länken till den lilla mobilfilmen längst ner i blogg-inlägget!!

Det är snart 30 år sen vi flyttade ut till Runmarö i Stockholms skärgård från Stockholms innerstad. Ett stort steg, men som ändå kändes helt rätt eftersom jag tillbringat en stor del av min uppväxt längre söderut i skärgården, på Ornö. När vi berättade om vårt beslut höjde många på ögonbrynen: Oj, hur ska ni klara det? Va!? Måste ni åka båt först för att ta er till stan? 

Och visst, det VAR lite pirrigt att flytta från Södermalm långt ut till en liten ö som gränsar till utskärgården, och vi var ju unga. Jag var 28 Anders 32. Men. Vi har aldrig ångrat det. Sjävklart finns det - som alltid med allt - för- och nackdelar. Men för mig har fördelarna alltid vägt tyngre. Och ju mer åren går, ju svårare har det blivit att tänka sig ett liv någon annanstans. Inte ens en flakmoppefärder i snöstorm på väg till jobbet lyckades ändra min inställning i början, eller allt evigt slit och släpande av grejer från fastlandet. För mig är det en ynnest att bara kunna öppna dörren och barfota gå ut på ängen utanför huset, se apollofjärilen flyga från blomma till blomma, höra en vacker svärmare i skymningen, se svarthakedoppingen simma i viken med nykläckt unge på ryggen eller höra måsarna varna för havsörnen som svävar förbi över huset.

Jag tänkte skriva några rader här ibland. Dela lite foton, en video då och då, om hur det är att leva härute. Om saker som händer och sker i vardagen. Så häng gärna med, och läs. Känner att det är dags att liva upp bloggen igen. Och jag tänkte börja med en otroligt fin händelse i torsdags, den 1 juli. Anders Olofsson - som jag kallar Ros-Anders - hade visning av sin magiska trädgård, fylld av de vackraste rosor. Han har som mest haft 500 sorters rosor, vilket är helt galet fantastiskt!!! Och denna sommar, som inleddes med tunga regn, följt av intensiv värme, visade sig vara riktigt gynnsamt för rosorna. Och nu var det alltså visning, den 1 juli. Jag bor ju ett stenkast bort, så självklart gick jag dit. Att kliva in i trädgården hos Anders och hans fru Ann-Sofi är som att hamna i en annan värld. När man passerar deras lilla vita grind öppnar sig en annan dimension. Överallt prunkar det. Husen är iklädda dessa vackra blommor från topp till tå. Klättrande rosor. Enkla, otroligt vackra, äldre sorters rosor. Rosor som ser ut att vara spritsade i lager på lager på en tårta. Och så färgerna: Vita, skirt ljusrosa, karmosinröda, djupt rosa, orangea…. Och hela tiden förnimmer du stråk av rosendoft som sveper förbi medvindens hjälp. Man blir lycklig och glad i hjärtat. Att det finns såna här små oaser, på vår lilla ö.

Tack igen Anders & Ann-Sofi för att ni delar med er av allt det vackra!! 

HÄR KAN DU KLICKA FÖR ATT SE EN LITEN MOBILFILM FRÅN DEN MAGISKA TRÄDGÅRDEN:
https://vimeo.com/570991022

Läs hela inlägget »

Ryssland - Delrepubliken Altaj


Vi lämnade Mongoliet och lilla Ölgii på 1700m och började med bilen klättra upp mot gränsen mellan Mongoliet och Ryssland på 2500m. Det blev allt kallare och till slut gick det lätta regnet över i blötsnö. De senaste dagarna med sol och T-shirtläge byttes till dunjacka, mössa och vantar. Det gick hyffsat snabbt på den mongoliska sidan. På den ryska kollades vi lite mer och vid passluckan utomhus fick vi vänta en stund på att någon skulle dyka upp. Kanske var det fikapaus. Mitt multivisa granskades lite extra men allt gick bra till slut. Och när jag berättade för tullpersonalen att jag länge velat besöka den ryska sidan av Altajbergen, så tinade de upp. Plötsligt fick vi flera tips om vad vi skulle se och några av våra väskor blev knappt kollade. Till slut, efter drygt 4 timmar, rullade vi in i Ryssland i södra Sibirien och delrepubliken Altaj. (Altajbergen breder ut sig i fyra länder: Kina och Kazakstan förutom Mongoliet och Ryssland).


Efter en stund nådde vi Kosh-Agatj - sol betyder det sista trädet på kazakiska. Här bor en hel del ryska medborgare med kazakiskt ursprung. Men ju längre in i delrepubliken Altaj man kommer, ju mer altajisk och rysk blir befolkningen. Av de ca 270 000 invånarna är ungefär 80 000 etniska altajer. Det är egentligen flera olika små folkgrupper som talar varianter av altajiska som alla är turkspråk. Traditionellt har man här utövat schamanistisk tro men många kristnades med ryssarnas intåg. En hel del schamanistiska traditioner lever dock kvar och är dessutom de på stark återmarsch. Här, som på många håll i det som en gång var Sovjetunionen, söker minoriteterna åter sina rötter och sitt ursprung. Språk och tradition är ju en oerhört viktig del när det gäller identitet.


När vi checkat in på vårt lilla hotell började ljuset mjukna och gå mot kväll. Då tog vi oss ut till Kosh-Agatjs ”Stonehenge”. En cirkel av stenar på 60 meter i diameter som tros ha använts i astronomiskt syfte för mycket länge sedan. En helig plats och idag kommer till exempel många altajiska kvinnor hit för att be om hjälp att bli med barn. De fäster ett tygband och ber till andarna.


Nästa dag började vår färd neråt genom delrepubliken. Omgärdade av snöklädda toppar - här ligger Altajs högsta berg på över 4500 meter - blev landskapet allt grönare och frodigare. Och då det är höst så lyste lärkträden i gyllene gult och orange. Det är härifrån det lokala uttrycket ”The Golden Mountains of Altai” kommer. Efter ett par timmar gjorde vi en kort promenad till gejsersjön. En turkos liten sjö vars sandiga botten fylls på från en källa underifrån. Det bubblande (kalla) källvattnet skapar fascinerande former och detta tillsammans med de mineraler som finns där färgar sjön skarpt turkos. Det är nästan overkligt vackert.


Sen vek vi av huvudvägen M52 - som av National Geographic listas som en av världens tio vackraste vägar - och skumpade upp mot byn Ulagan. Där lämnade vi bagaget och for vidare uppför till vackra Chulysman-kanjonen som vi utforskade efter lunch. Lunchen som bestod av lokal harr och hemodlade grönsaker, stod Lena och hennes svärdotter för i en traditionell ail (altajernas motsvarighet till ger eller jurta). Sen utforskade vi ravinen som stupade brant ner mot floden långt nedanför. En plats som även den anses helig av altajerna och som just här bebos av telengiter. På vägen tillbaka besökte vi de berömda pazyryk-gravhögarna. En högt stående kultur som även isprinsessan av Ukok tillhörde och som har 2400 år på nacken. Isprinsessans grav hittades i ett annat område 1993, nedfryst och perfekt bevarad tillsammans med sex hästar som hon fick med sig till nästa liv. Hennes skinn vittnade om att tatueringar var viktiga, då en stor del av hennes kropp bland annat hade mytiska djur förevigade. Föremålen i hennes grav visade också att hon förmodligen hade en högt uppsatt position och kanske var någon typ av överstepräst. Pazyryk är inget folk som många tycks tro, det är bara ett namn på området där ett stort antal s k kurgan-gravar hittats. Folket som levde här för 2400 år sen var ättlingar till dagens altajer och en blandning av skyter och hunner. De djupa gravhögarna är nu helt utgrävda och alla föremål i de på olika museum. Alla fantastiskt välbevarade då de legat djupt och nedfrysta. Bland annat världens äldsta bevarade matta i filtad ull. Och även många träföremål som hade förstörts om de inte legat frysta. Många forskare jämför betydelsen av dessa gravar - för mänskligheten - med Egyptens pyramider. Oerhört spännande!!


Efter en natt på ett enkelt men rent vandrarhem i byn Ulagan for vi tillbaka ut på huvudvägen M52 igen. Ulagan är - som de flesta av de byarna som ligger utströsslade längs i bergen - en salig blandning av slitna ryska stugor med snickarglädje, sovjetiska envåningshus i betong och ett och annat övergivet hus. Precis som i världens i övrige sker en avfolkning av landsbygden. På vägen norrut stannade vi i Altajs hantverkscentrum där vi fick ta del av såväl ullfiltningskonst dom imponerande sadelmakeri. Även på den här sidan av bergen är ryttarkonsten stor. Sen passerade vi ett område med hällristningar från flera tidsepoker, liksom det svindlande Chike-Taman-passet där souvenirstånden sålde lokalt ”tuggummi” i form av lärkträdskåda liksom en uppsjö produkter med lokalt cederträolja i. Dagen avslutades i en ail med faschinerande altajisk strupsång ackompanjerad av det tvåsträngade instrumentet topshoor.


Vårt enkla hotell denna natt låg intill naturparken Uch-Enmek. Det är känt för sina många ”stelas”, dvs stenstoder som oftas rests till minne av någon eller för att hedra någon. Hjärtat av parken sägs ha extra starka magnetfält enligt en rysk forskare, så därför bad jag alla sätta sig där en stund och bara känna in denna plats, varpå jag ledde gruppen igenom en liten andningsmeditation. Det är lätt att bara registrera och hasta förbi. Inte bara på resande fot utan i livet i stort. Därför måste man ibland stanna upp. Bara känna in. Andas. Bara vara. Hos altajerna finns en djupt rotad uppfattning om att positivt
tänkande gör livets väg lättare. Och förstås tvärtom, onda tankar föder fler negativa tankar. Många ”sökare” - en hel del ryssar som letat efter livets mening - har kommit till dessa trakter och sen blivit kvar. Ibland har de hamnat i någon avkrok i bergen där de börjat följa en ledare och ibland bildat något som liknar en sekt. Men ibland har de bara känt att kraften här är speciell och därför stannat och börjat leva ett enklare liv. Ett liv långt från städernas materiella meckan. Några av de första ryssarna som kom hit var gammaltroende som flydde undan Peter den stores reformering av ryskortodoxa kyrkan. De pratar fortfarande en slags gammalryska. (Precis som en grupp gammaltroende ryssar jag stötte på för ett par år sen i Donaudeltat i Rumänien).


Där vi färdas gick en gång en nordlig gren av sidenvägen och genom historien har folk, religioner och idéer korsats och blandats här. Schamanism, buddhism, Islam, kristendom. I början av 1900-talet skapade några dessutom den s k burchanismen här. De ville skapa en egen tro som en motpol till allt det andra. I själva verket är det en slags blandning av schamanism/animism och buddhism och kristendom. Dvs de plockade lite från flera trosinriktningar. Tankarna blir som tidigare under resan många. Vad är egentligen religion? Går man till botten med det så är ju kärnan i all religion densamma. Precis som vi människor är desamma. Och allt handlar ju om bara om vårt behov av att tro. Av att förklara skeenden. Om det sen är en tro på världsalltet, på naturens krafter, på livet eller på något annat, det är upp till var och en. När man tittar på de som bor i Altaj så avspeglar sig denna smältdegel av historiens många lager i deras skiftande ansikten och olika hudfärg. Alltså det här är så sjuuukt fascinerande och spännande!!!


Nåväl. Vi fortsatte sedan vidare längs med floden Chuya (som sen blir floden Katun och som sen i sin tur blir den enorma floden Ob ihop med bifloden Biysk) och kom så småningom till delrepubliken Altajs huvudstad Gorno-Altajsk. Där åt vi middag och dansade loss med födelsedagsfirande ryssar och altajer och stupade i säng. Och innan vi nästa morgon lämnade stan hälsade vi på hos isprinsessan av Ukok på ortens finfina museum! Några timmar senare kom vi in i Altajskij Kraj nere på stäppen och så småningom dess huvudstad Barnaul. Där bordade vi vårt första plan hemåt, uppfyllda av möten, tankar och intryck. Och kanske av den urkraft som sägs bo i Altajbergen. För ger man sig hän och vågar släppa taget lite, så släpper man in denna kraft i sin själ och gör den lite ljusare. Det är något man vetat här sen tidernas begynnelse.


/Lena någonstans i Sibiriens luftrum

Läs hela inlägget »

I över 2000 år har de jagat med hjälp av sina mäktiga kungsörnar. Steg för steg lärt de fånga räv, varg och hare vars skinn sedan värmt deras kroppar i den om vintern iskalla kylan. En kunskap som förts vidare från generation till generation och som varit livsavgörande. Infångade som små ungar har örnarna så småningom blivit familjemedlemmar som sedan vid könsmogen ålder släppts tillbaka ut på vidderna i nordvästra Mongoliet. Ett beslut som inte alltid varit lätt, men som med den stora respekt som finns för örnen varit det enda rätta. För så säger traditionen.

När jag fick frågan att leda denna resa var jag först kluven. Men när jag läst på lite mer insåg jag att just respekten för örnarna, i kombination med den långa traditionen, faktiskt bidragit till att kungsörnsstammen blivit livskraftig och stark i området. (Till skillnad från i en del andra delar av världen där örnen ibland ses som ett rovdjur som hotar tamdjur och därför till och med hatas. ) Och jag har en respekt för gamla traditioner, även när de går stick i stäv med vad jag personligen kan tycka är ok. Ungefär som jag har för inuiter som sen urminnes tider har jagat val, då de tar tillvara på allt djuret kan ge. (Som är nåt helt annat än det som Japan, Norge och Island skenheligt håller på med när de hävdar tradition eller att jakten görs i forskningssyfte.)

Efter de inledande dagarna i fantastiska Gobi flög vi nu tre timmar nordväst från Ulan-Bator till den lilla staden Ölgii i Altajbergen, nära gränsen till Ryssland. Där tog vi in på det enkla hotellet Örnnästet för att sedan inspektera omgivningarna. Vi började med att åka jeep off-road en bit söderut till byn Altanögts. Där höll skolan ett 80-årsjubileum. Barn och ungdomar mellan 6-15 år stod uppställda på skolgården, finklädda till tårna. Små killar i finkostym och flickor i klänning och långa flätor med rosetter, viftandes med ballonger i händerna. Vi fick träffa skolans rektor och via Monika i gruppen överlämnade vi insamlat skolmaterial.

Vi for vidare ut på stäppen till vår lokala guides kusin som hade en otroligt vacker ger (jurta). Kazakiska ger är betydligt med utsmyckade invändigt än de traditionella mongoliska. Färgglada handbroderad, mönstrade väggbonader lyste upp när vi klev in. Snabbt serverades vi varm jäst stomjölk, egentillverkad ost och lammkött. Utanför strövade deras hästar, kor, getter och får fritt, liksom en och annan kamel. Det öppna landskapet skiftade i grönt, rostrött och gult och i fjärran anades Altajs snöklädda toppar. Tiden stannade upp.

Nästa morgon for vi iväg tidigt mot sjön Tolbo. På vägen ut såg vi en folksamling vid vägen och en mängd hästar. Det var en lokal kappridning för små barn. Många satt barbacka, medan andra satt i sadel. När startskottet gick satte de av i full galopp, som gjutna på hästryggen, så otroligt imponerande. Vilka kids!! De skulle rida mellan 6-10 km beroende på ålder. Vi for vidare söderut.

Framme vi Tolbosjön hade kazaker och mongoler börjat sätta upp stånd med hantverk medan örnjägarna började anlända. Mest män i olika åldrar, men också ett par kvinnor. De flesta var iklädda traditionella skinnkläder från topp till tå med kungsörnen vid sin sida på hästen. Örnarna är ju ganska tunga - 5-8 kg - så som stöd för den handskbeklädda handen har de en klyka i trä att vila armen mot. Man hälsade på varandra under skratt och stoj. Och stämningen blev allt högre.  Många lät sig gärna bli fotade och stolthet lyste ut deras ansikten. Inträdet till örnfestivalen - fick vi veta - skulle till största delen gå till en förening som stödjer örnjägartraditionen.

Under två dagar fick sedan ta del av festivalens många fantastiska deltagares unika förmågor. Det var örnjägare som kallade på sina örnar som släpptes från en bergstopp. Örnar som jagade efter rävskinn bakom sin "husse/mattes" häst. Kok-Boro - där två ryttare i galopp hade dragkamp om ett getkadaver. Ryttare som i full galopp plockade upp flaggor på marken. Bågskytte. Dressyr. Lekfullt samspel mellan man och kvinna till häst. Och mitt i allt serverades vi lunch ackompanjerad av mäktig strupsång. Dessutom kände en av våra chaufförer en av de bästa unga örnjägarna och i mötet med honom fick vi möjlighet att ställa frågor om hans liv och vardag. Självklart var det sedan honom vi hejade på. Och han hamnade i topp i tävlingarna. Jag som älskar att ta porträtt av äldre när jag reserm kunde nu också gå all in vad gäller den biten. Väderbitna, fårade äldre herrar där livsvisdomen stod skriven i pannan omringade mig. Tänk om man fick ägna några veckor åt att bara sitta ned och dricka te med de och höra om deras liv och allt de varit med om!

Finns det då ingen baksida med det här? Jo det gör kanske det, precis som med allt annat. Alltsedan filmen om den första örnjägande unga kvinnan Aisholpan spreds över världen, har många fått upp ögonen för örnjägarna och turisterna har blivit fler. Det skapar förstås arbetstillfällen för ett annars lite utsatt område i landet, men risken är också att det som är en fantastisk årlig tävling och en uppvisning av denna urgamla tradition med tiden blir mer av en show för turister. Och det ihop med tanklösa turister som betalar för att ta selfies kan på sikt rasera kulturen. För det kan skapa en efterfrågan som kan få lokalbor som INTE är örnjägare att börja ta betalt för denna tjänst. Lokalbor som sedan inte släpper örnarna när de blir könsmogna - som traditionen säger - utan ser örnarna som ett sätt att tjäna pengar och därför behåller de. DÄR har vi som besökare ett enormt stort ansvar. Vi måste se till att INTE skapa en sådan efterfrågan. Precis som vi säger nej i andra länder där man kommer med vilda djur och undrar om man vill fota sig med de. Precis som väljer att inte gå på delfinarium eller Sea World för att se på valar. Det ligger på oss som besökare att se till att inte skapa en sådan efterfrågan. Vi är inte där än, och vi får se till att heller inte hamna där. För just nu var våra två dagar på festivalen heeeeelt fantastiska. Intrycken var överväldigande och man blev så tagen. Tagen av alla dessa - unga och gamla - kunniga ryttare, jägare och örnar. Samspelet. Traditionen. Stoltheten. Och inte minst att fler kvinnor är på väg in.

När vi några dagar senare for över gränsen till Ryssland var vi uppfyllda av allt vi fått se och ta del av. Av möten och kunskap. Av ödmjukhet. Från 15-16 grader på stäppen på 1700 meter lämnade vi Mongoliet på drygt 2500 meter i blötsnö och kyla. For in i Ryssland efter ett par timmars tullpassage. Och kom in i en helt ny del av Altaj. En grönare, med mer skog. Södra Sibirien.

På återhörande!

/Lena i byn Ulagan på ryska sidan av Altaj

Läs hela inlägget »

OBS! Dålig uppkoppling här! För fler bilder se min Facebook och Instagram!! Kunde bara ladda upp en här...

Jag leder en resa för Gränslösa Resor i Asiens allra innersta. Vi är så långt ifrån världshaven man kan komma. I ett av världens mest glesbefolkade länder. Här bor bara i snitt 2 personer per kvadratkilometer. Tre miljoner på ett område som är ungefär 4 gånger Sverige till ytan. Men inte nog med det. Det är som en ekologisk transitzon. För här möter Sibiriens djur och natur Centralasiens stäpp och öken. I samma land kan du se renar och kameler. Fantastiskt, eller hur?

Vi landade lite halvmöra på flygplatsen i Huvudstaden Ulan Bator, där ungefär hälften av de tre miljoner invånarna lever. Det sägs vara världens kallaste huvudstad, men bara temperaturmässigt, för människorna är otroligt vänliga och hjälpsamma. När vi efter lunch intog staden hamnade vi på stadens enda utomhusarena där Danshig Naadam hade sin avslutningsceremoni. En urgammal tradition där Mongoliets nationalsporter blandas med religiösa buddhistiska ceremonier. Vi fick beskåda sång, dans och väldigt vackra dräkter och masker. Och då landet står för 1/3 av världens kashmirproduktion gjorde vi också ett besök på en kashmirfabrik för att se hur produktionen går till och för att prova tröjor av mjukaste ull. 

Nästa dag var det dags för Gobi. Många tror att det är en enda stor sandöken, men den mongoliska delen av Gobi betsår bara till 3 % av ren sand. Resten är stepp eller halvöken med stor biologisk mångfald. Därute lever många av som nomader eller halvnomadiserat. Faktum är att runt 35% av landets befolkning lever av sina djur och bor helt eller delvids i ger (jurta). Vi skulle bo hos Chooiog Batbadrakh, vars släkt levt härute så länge att ingen vet i hur många generationer. Resan ut tog tre timmar. Först på asfalt och sen på en liten väg rakt ut på stäppen. Vi såg hjordar med hästar, getter, får och kor på vägen. Som strövar fritt. Och jag tänkte att om jag föds som häst i nästa liv så vill jag att det ska vara i Mongoliet. Till sist nådde vi vår camp och "checkade in" i var sin ger. Tog en tur ut på vidderna bort till en stor sanddyn med solen sänkte sig över bergen i fjärran.

Efter middan tändes elden i kaminen inne i våra ger och gav lite värme medan vi somnade in under tjocka, tunga ulltäcken. Utanför frustade hästarna mdan nattaktiva gnagare började kika fram ur sina hålor. 

Nästa morgon serverades vi nygjord yougurt till frukost och gav oss iväg ut över slätten bort mot det heliga berget Zorgol Kharikhan. Och snart fick vi utdelning: en stor flock mongoliska gaseller, stäppörn, sisel, grågamar,  centralasiatisk huggorm och DÄR: Argali - världens största vilda får -  liksom sibirisk stenbock. Båda på ganska långt håll, men ändå väldigt häftigt, och jag är fortfarande imponerad över hur vår värd kunde hitta på de. Allra roligast var nog ändå korsak-räven som poserade för oss. Heeeelt fantastisk dag som avslutades med att vi efter en stunds klättring kom fram till en vägg med 4000 år gamla hällristningar med stenbockar, hästar och människor.

På eftermiddan besökte vi Chooiog Batbadrakhs storebror Patpajir. Han berättade att han "bara" hade 150 hästar, 40 kor och runt 2000 får och getter. "Bara". Hans dotter mjölkade deras ston och vi fick smaka både jäst stomjölk och airag som är en 20-procentig sprit som görs av den jästa stomjölken. Vi satt en stund i deras ger och pratade om deras vardag. Patpajir sa lite sorgset att snart kommer det här sättet att leva försvinna. Hans barn lever fortfarande härute men nästa generation....  Saker och ting ändras fort men det finns inte mycket man kan göra sa han..... Livets gång. Man känner sig ödmjuk som får vara med om det här, medan det varar.

Efter middan läste jag högt ur en bok om Djingis Khan och den natten var det lätt att drömma sig tillbaka till 1200-talet när världens största rike började byggas upp. Djingis erövrade ju mer land på 25 år än romarna på 400 år. Och skulle man jämföra det mongoliska riket när det var som störst - under hans sonson Kublai Khan - så skulle det idag motsvara runt 30 länder och 3 miljarder människor. SVINDLANDE! 

Är nu tillbaka i Ulan Bator. Här har vi precis lyssnat på strupsång och riktigt cool mongolisk musik. Imorgon drar vi västerut mot den del av Mongoliet som till stor del bebos av kazaker. Där ska vi vara med på den kommande helgens örnfestival. DET ska bli otroligt spännande. Nej, klockan är nu nästan 2 på natten och imorgon väntar en ny arbetsdag i detta fantastiska land. Dags att sova!

/Lena i Ulan Bator 190911



 

Läs hela inlägget »

Laddar inför Mongoliet och Altajbergen på både den ryska och mongoliska sidan!


Sommaren har sprungit förbi. Så känns det verkligen. Efter volontärarbetet på Kamtjatka tog vardagen och jobb vid. Parallellt med mina SUP-kurser hemma på Runmarö jobbade jag fram ett urval bilder till en utställning med framför allt björnbilder - men också annat - från Kamtjatka - och hade en underbar vernissage med bortåt 150 besökare på Veronica Thingvalls fina galleri ”Krukmakeri och Galleri” på Runmarö. Hennes man Per Stenstrand fixade en passande meny till besökarna i form av borsjtj-shots och små blinier med rom. Dagen bjöd på strålande sol och sköna besökare från när och fjärran. Utställningen pågår till sista september, så passa på att ta en tur ut i vår vackra skärgård och gör ett besök!! Se adress och kontaktsida på Facebook (Krukmakeri och Galleri på Runmarö). I höst kommer intresserade också att kunna köpa foton, canvastavlor, anteckningsböcker m m med motiven från utställningen här via min hemsida!! Så håll utkik!


I DN publicerades min artikel om fantastiska Tbilisi, en av mina favoritstäder. Till min SUP-vecka för barn och ungdomar slog vi rekord med nästan 30 deltagare. Och flera tidiga morgon-SUP-turer och SUPYOGA-pass med glada deltagare har också givit skön energi.


Mitt i allt blev det en kort härlig och behövlig paus med familjen på Öland. Och därefter landade jag i "mitt" lilla paradis, en halvtimme från hemmaön. Det är en enslig liten ö i Bullerö Naturreservat. Där höll jag i vårt sjätte år med SUP- och YOGA-retreat. Och som alla tidigare år var det fina Hanna Stenstrand - Per och Veronicas dotter (som jag nämnde ovan) - som stod för maten och med den förhöjde vistelsen därute till skyarna. Jag laddade också batterierna därute, ensam med vår älskade Golden Silver och bara var. SUP:ade, vandrade, badat och bastade. Njöt av stunden. Ju äldre jag blir, ju viktigare blir dessa dagar då jag bara släpper allt. Inga måsten. Bara vara. Efter en sommar med mycket jobb känns det oerhört vardags-lyxigt. Tänker: finns det nåt vackrare än Stockholms utskärgård? Om man har rötter här, vuxit upp i skärgårdsmiljö, så gör det nog inte det. Bara att sitta där vid den magiska jätte-asken, som breder ut sina grenar över mig. Livets träd. Yggdrasil. DET är paradiset för mig!!

Dit ut kom också vår underbara dotter och hälsade på. Är så stolt över henne och allt hon gör och arbetar och brinner för. Snart är hon klar socionom! Och vår fina son började gymnasiet. Han kom in dit han ville trots tuffa intagningspoäng. Och när jag ser tillbaka på allt som hänt de senaste månaderna känner jag mig ödmjukt tacksam. Tacksam för livet som rullar på med små och stora glädjeämnen.


Nu laddar jag själv för att upptäcka nya fantastiska platser på vår planet. På lördag ska jag sticka iväg och leda en resa till Mongoliet för att bland annat vara med på Örnfestivalen där. Sen åker vi över Altajbergen till den ryska sidan. Ett område som länge stått högt på önskelistan och som ska vara galet vackert! Det är en bergskedja förknippad med magi och starka krafter och som sägs inte lämnar någon oberörd. Ska bli såååå spännande!! Det blir knepigt med internet under resan, men där det är möjligt kommer jag att dela några ögonblick med er. Så häng med mig dit vettja!!!


Det var allt för nu. Ta hand om er! Njut av det lilla i stunden. En promenad i skogen, vid havet eller i stan. Stanna upp ett slag. Ta in. Känn. Livet.


/Lena Runmarö 20190902

Läs hela inlägget »

Hemma. Väldigt skönt, även om det tog några dagar att landa. Tänker varje dag tillbaka på Kurilsjön. På Kostja och Lana. Avsked är alltid svårt när man levt nära varandra så pass länge. Och Kamtjatka. Älskade halvö. Ja, alltså det spelar ingen roll att det var min sjunde resa till dit. Denna magiska plats har ända sedan 1991 fångat mitt hjärta och jag kommer alltid känna av en längtan dit. Så är det bara!
Veckan som gått har jag kommit ikapp i mitt liv här hemma. Firat midsommar med min fina familj. Skruttat runt på tomten. Myst med vår hund Silver.... Gått igenom mailskörden. Kort sagt kommit ikapp med livet.
Idag fortsatte jag att gå igenom bilder inför mitt vernissage 27/7 härute på ön (med framför allt björnar på Kamtjatka). Planerade inför mitt SUP-läger (ståpaddling) med barn och ungdomar 9-17 som drar igång om en dryg vecka. Det är rekorddeltagande i år, nästan 30 elever!!! Så himla skoj!! Dessutom blev min sjätte sup- och yogaretrat på Rågskär just fullbokad. Wohooo!! Det rullar på!
Och så läser jag på om Djingis Khan och Mongoliet. Om Altajbergen på både på både den mongoliska sidan och den ryska. Inte helt lätt att hitta litteratur då det är trakter som väldigt få besöker. Vilket gör det desto mer spännande förstås!!! En av höjdpunkterna på resan är Örnfestivalen där flickor numera får delta! Mongoliet har länge varit på min lista. Nu är det dags! Gobi. Altaj. Ser verkligen fram emot resan I september!!
Hemma då? Idag vid halv fem satte jag stopp för arbetsdagen för att tillsammans med sonen Pelle gå ner och bada och träna vår underbara Golden - som heter Silver - i ståpaddling. Hon älskar vatten. Just lärt sig hoppa från bryggan. SUP testade hon visserligen förra året men hon var så liten då. Hade glömt. Nu var det liite läskigt först. Och efter ett tag ville hon hoppa av (i flytväst förstås). (Vi var hela tiden nära stranden). Men så vände hon tillbaks till brädan och ville hoppa upp på den igen. Och så fortsatte det. Tror vi har en true sup-dog i familjen.:-)
I sommar kommer jag blogga om mitt liv härute i utskärgården. Om ståpaddling som är min passion sen nio år. Var först mer att supa härute och blev då ofta stoppad av båtar som undrade om jag var ok. Om jag tappat seglet. (De omtänksamma tänkte ju windsurfing). På den vägen är det. För jag tror att vi som lever nära havet känner en lycka i att göra just det. Vi kommer ju härifrån. Utan havets fisk hade våra hjärnor inte utvecklats och vi hade inte blivit den framstående art vi är idag. Vi hade inte börjat vandra och spritt oss runt jorden. Ska inte gå in på miljötemat hav och plast och annat sådant nu. Får bli en annan gång. För det är viktigt!!
Hörs om en vecka! Sköt om er!!! Och glöm inte tipsa andra om min blogg om du tycker om den. Imorgon drar jag en vinnare bland de som delat bloggen hittills. Den som vinner får en suplektion för två hos mig på Runmarö till ett värde av 1600kr. I höst gör jag en ny dragning bland de som från och med nu delar min blogg! Det enda du behöver göra för att delta är att dela länk till min blogg och meddela mig i messenger eller här i bloggen (eller via mail info@lenahaglund.se) att du delat. Så är du sugen på SUP i Stockholms vackra utskärgård, dela min blogg, NU :-)
Allt gott!
/Lena hemma på Runmarö

Läs hela inlägget »

Sitter på flyget. Min kompis Andrej skjutsade mig till flygplatsen. Han känner alla, överallt, och fixade så jag kunde checka in via business class. Utan kö. Och vip-rum med fika på det. Ryssland Kändes lyxigt. Och otroligt skönt. Sov dåligt inatt då tankarna snurrade kring allt som varit de senaste veckorna. Kring de mina därhemma. Att då få checka in på 5 minuter istället för 45-50 var otroligt skönt. Kamtjatka håller på och bygger om och bygger till på sin flygplats. Börjar se riktigt bra ut. Fin inredning. Så nästa gång jag kommer hit kommer jag nog inte känna igen mig när jag landar.


Det händer mycket här nu och snabbt. Men som tur är - för natur och djur - är enorma områden helt utan infrastruktur, och så hoppas jag det förblir. Ibland blir man påmind här om hur det var på sovjettiden. Som när man står i duschen på ett hotell. Man vrider på varmt. Väntar. Ut kommer iskallt vatten. Så vrider man mot kallt. Och se där kommer det varma vattnet. Som på mitt hotell denna gång, utanför Petropavlovsk. Ett tips för dig som reser till Ryssland för första gången. Kommer det inget varmvatten, vrid på det kalla. Det funkar varannan gång. Jag lovar. Lite charmigt ändå. Sånt som får mig att gilla Ryssland. Allt behöver inte vara perfekt. Det mesta funkar ändå och är oftast gjort med hjärtat på rätta stället ❤️❤️❤️


Blir mysigt att komma hem till värme och midsommar. Sen kör jag igång mina SUP-kurser på allvar. Är DU sugen att som Kostja och Lana lära dig ståpaddla? Gå in på min andra hemsida www.runmarosup.se och anmäl dig! I nästa vecka kommer jag att dra en vinnare bland de som delat min blogg i sociala media. Det är inte försent ännu att dela. Meddela mig bara i messenger eller i bloggen. Är runt 100 nu bland de som kan vinna en SUP-lektion för 2 till ett värde av 1600kr. Så passa på!


De närmaste veckorna kommer jag att skriva lite då och då om livet hemma i skärgården. Framåt hösten blir det resa till Mongoliet och en örnfestival där. En resa som även tar mig in på den ryska sidan av Altajbergen. Ser gram emot det. Blir givetvis bloggande därifrån också!


Tack för att ni följt med mig på denna resa! Fortsätt gärna läsa min blogg. Och dela om du tycker om den Kommer återvända till Kamtjatka nästa år. I ett spännande projekt. Ser fram emot det. Halvön som fångade mitt hjärta 1991 har inte sett mig för sista gången. Måste ju göra nåt åt abstinensen som brukar sätta in efter några månader hemma. Om det finns något sådant som tidigare liv, så har jag definitivt levt på Kamtjatka förut. Varför skulle jag annars känna mig så hemma där? Varför skulle jag annars känna en så stark kärlek till en plats så långt ifrån mitt hemland? You tell me!
Kram på er!
/Lena i luften någonstans ovanför centrala Sibirien

Läs hela inlägget »

Det stod klart att ingen helikopter skulle kunna flyga de närmaste dagarna. Så är det på Kamtjatka. Ingen blir förvånad om man får vänta några dar, eller tio, på att kunna flyga till/från någonstans. Men mitt flyg skulle ju inte vänta. Så. Vad göra? Jo man vänder sig till vänner. I byn Ozernovskij har Kostja och Lana en vän som driver en fiskverksamhet. Han lovade att på nåt sätt fixa skjuts från kusten och till Petropavlovsk.


Så igår vid 9 på morgonen trotsade vi spöregn och hård blåst med meterhöga vågor i Kostjas och Lanas lilla gummibåt. Bagaget var packat i plastsäckar och jag hade 5 lager kläder. Det var piskande blött och sved i ögonen. Men bitvis vackert då solen kikade fram bakom dramatiska moln över vulkanen Ilinskij. Och jag var glad att jag är skärgårdsbo och inte räds lite sjö.


Efter en halvtimme var vi på den andra lodgen där en vattenjet skulle skjutsa två killar till kusten. Jag hoppade i och kramade om mina vänner hårt och for iväg. 6 mil på 2 timmar längs den enda flod som rinner från Kurilsjön och ut i Ochotska havet. Alla andra rinner IN. Vi passerade fantastiska pimpstensformationer. Vackra vårgröna berg med snötäckta toppar. En jättehavsörn flög förbi nära. Liksom olika småfåglar och änder av olika slag. Strömand kände jag igen nu. Men under den delen av resan önskade jag att jag kunnat mer om fågelarter, som min fina man Anders. Men man kan ju inte kunna allt. Och jag får jobba på det :-)


Bitvis var det väldigt strömt och skumpigt. Men till slut började elledningar synas längs vägen och snart var vi i Ozernovskij. I hamnen låg rostiga fiskebåtar och regnet, det öste ner. Hade tagit på mig galon-stället ovanpå det vanliga regnstället. Och det var en himla tur. Annars hade jag blivit genomblöt. Mina vänners vän Oleg mötte upp med en jeep. Min packning och jag blev skjutsade till ett övernattningsställe för säsongsarbetare i fiskeindustrin här. Fick svida om, ta av det blöta och dricka lite te. Tog en kort prommis på byn då regnet lättade och framåt klockan ett var det dags för vidare avfärd.


Skakade hand med Alexander (Sasja) och Vladimir (Volodja) som skulle till Petropavlovsk med sin ryska lastbil Ural. Säga vad man vill om gamla ryska lastbilar, men de tar sig banne mig fram i vilken terräng som helst! Vi skulle åka 39 mil och de första 14 skulle ta oss drygt sex timmar. Jag känner fortfarande av de i kroppen.... Det är liksom ingen väg de där 14 milen. Snitthastigheten är 10-15km/timmen. Det skakar, skumpar och hoppar. Stora hål. Ibland kör man i gräset. Och ibland över hyfsat djupa vattendrag. Dessutom måste man åka dyr färja två gånger. Mellan 800-1000kr för en lastbil vilket för en kamtjatkabo är många gånger dyrare än så. Men om det bara finns en färja har man inget val.


Det blåste fortfarande hårt och ”vägen” går kant i kant med Ochotska havet. När vi kom till första färjeläget la färjan ut på andra sidan. Ombord var en lastbil vars kapell plötsligt blev till ett segel. Volodja såg lätt skärrad ut. Sasja sa att han tänkt rätt som lämnat kapellet hemma. Vi betraktade tyst färjan som har en liten motorbåt i sidan kopplad till sig. Den såg ut att slita hårt med sin motor i vinden som blåste rakt ut mot havet. Ett tag såg det ut som om den skulle blåsa iväg. Mina reskamrater såg alltmer skärrade ut och jag insåg allvaret. Det gick bra till slut. Färjan kunde lägga till, men färjekillen såg rätt blek ut. Sasja hade som tur var, varit klok och skippat kapell, så för oss blev överfarten lättare. Dessutom ackompanjerades vi av en mängd nyfikna sälar som ständigt stack upp sina huvuden intill färjan.


Nästa färja gick på en mer skyddas plats var så där var det inga problem. Och där blev jag också kompis med en ursöt lekfull liten blandrashund. Som tycktes längta efter uppmärksamhet. Vi lekte och busade i en lång stund tills det blev dags att köra ombord på förjan. Och jag insåg hur mycket jag längtar efter min Silver. Hemma på ön.


Efter andra färjan passerade vi en by som bara bestod av betongskelett. Där bodde folk ändå in på slutet av 80-talet berättade Sasja och pekade ut det som en gång varit affär, grisfarm, dagis.... Mitt bland betongen stod ett dass och det kändes lite lätt psykedeliskt att gå in där. Utanför dånade Ochotska havet. Plötsligt hörde jag ett hundskall. Det visade sig att en jägare slagit upp ett tält i den f d byn. Jag undrade ett ögonblick om allt detta var på riktigt eller om jag hamnat i en Tarkovskijfilm. Vi for vidare. Kamtjatka. Ryssland.


Vi har nu lärt känna varandra lite i förarhytten. Det visar sig att Sasja är född i Ozernovskij medan Volodja är ukrainare och flyttade hit i början av 2000-talet. Ja du vet ju hur det är med Krim och allt, sa Sasja. Vi krigar här också, fast bara i förarhytten. Om ditten och datten. Båda skrattade. För de tycks det som pågår mellan Ryssland och Ukraina obegripligt. De är nära vänner och åker ofta ihop. Att åka ensam på dessa icke-vägar kan vara farligt. Långs sträckor är utan mobilnät och de första 14 milen mötte vi bara 3 andra fordon. Men som Sasja sa, det är ju inte vinter. Då kan det ta 3 dagar att åka till Petropavlovsk. Om man över huvud taget kommer fram.


Sasja berättade många historier under vår långa resa. Bland annat hur han och en annan kille jagat björn en vår för ett tiotal år sen, med licens, och av misstag skjutit en hona med ungar. De insåg det när de såg att honan hade svullna bröstvårtor. De letade länge och lyckades hitta till slut hitta idet. Där satt 4 ungar. De hade inte hjärta att bara lämna de. De fick följa med. I bilen hade en av ungarna klättrat upp och satt sig på Sasjas axel och börjat suga honom på halsen. Där satt den sen i flera timmar. Han hade sugmärken i flera dagar sen. Och de gällde det sen att på rätt sätt förklara för frun. Björnungarna då? De togs om hand och hamnade sen på zoo i Ryssland. Två här och två i Moskva. En sorglig historia. För efter alla björnmöten önskar jag ingen björn att hamna på zoo. Men ungarna slapp i alla fall svälta ihjäl. Vad skulle ni ha gjort?


Sasja berättade också att förr - vilket Sten Bergman beskrev som var här på 20-talet - var det vanligt att många hade en björnunge som husdjur. Ända in på 60-talet. Just pga av att man av misstag råkat skjuta en hona med ungar. Kamtjatka. Även om jag varit här sju gånger nu. Och varje gång i 3-4 veckor. Så lär jag mig ständigt nya saker. Livet.


Efter sex timmar och 14 mil nådde vi byn Oktjabrskij. Där. Har tiden stått stilla. Eller inte. Många har flyttat. Stan förfaller. 3-4-våningshusen är det ingen som ser om. Rost. Förfall. Och några meter bort ryter Ochotska havet. I alla fall den här dagen. I kanten av byn låg rostiga skeppsvrak. Hade kunnat fota där i dagar. Tänkte på min kollega CM som kunnat fota här i år. Men mina lastbilskillar ville snabbt vidare och vädret var skit, så jag fick bita ihop. Ibland får det räcka med intryck. Och intrycken här etsar sig fast. Djupt.


Efter Oktjabrskij återstod 25 mil till stan. Nu blev vägen lite bättre och vi kunde damma på - och skallra på - i hela 60-70km/timmen. Till slut. När 10 mil återstod kom asfalten. Ja Kamtjatka är ju liksom 2/3 av Sveriges yta - egentligen större än Sverige beroende på hur många av länen man räknar in, och det där har ändrats nyligen - ändå finns här bara 30 mil asfalterad väg!!!!! Det var 12 mil när jag besökte första gången 1991. Någon kanske skrattar. Men jag ser fördelarna i det. För faktum är att om inte Kamtjatka varit stängd militärzon sen 30-talet och utbyggnaden av infrastrukturen inte varit så långsam, så hade denna halvö inte varit så unik och vild som den är idag. Sovjetsystemet hade sina fördelar för vildmark och natur. I alla fall här. På andra håll inte.


Nåväl. Med asfalten kom civilisationen. Sokotj, där man säljer hemkörda piroger och borsjtj dygnet runt. Vi åt. Tog en öl till rysk popmusik. Och så for vi de sista milen i mörkret mot stan. 39 mil på knappt 12 timmar. Väl framme tog jag fram uppgjord summa för färden. Sasja såg mig djupt i ögonen. Lena, sa han. Glöm det! Men, sa jag. Vi har ju åkt i tolv timmar. Låt mig få göra rätt för mig! Han. Aldrig. Så log han. Det är inte så här. Vi har lärt känna varandra. Haft en bra resa ihop. Då tar man inte betalt. Du kan försöka hur många gånger du vill Lena. Men jag kommer inte ta emot några pengar av dig. Jag blev rörd. Ville göra rätt för mig. Men förstod också hans stolthet och accepterade den. Fast krävde förstås hans adress. Här ska skickas nåt fint från Sverige!!! Banne mig!


Sådana är de Kamtjatka-borna. Varma, gästfria, bjuder på sig själva oavsett inkomst och ekonomiska möjligheter. Jag älskar de för det! Många i Sverige höjer på ögonbrynen när jag pratar varmt om Ryssland. Ursäkta mig, men DE, fattar ingenting. De har inte rest här på riktigt. Inte varit nära de som lever här. Inte pratat med de på tu man hand. Inte delat vardag. Jag säger bara. Kom igen när du gjort det och du kommer ha en helt annan syn på Ryssland. Putin och politik är en sak. Människorna som lever här en helt annan. Och jaa, nu vet jag att någon kommer säga nåt om jobbiga ryssar i Turkiet eller Egypten. Men va fasiken, hur många svenskar har inte gjort bort sig i alperna??? Det är ju lika samma. I alla länder. Dags att släppa rysskräcken nu. Låta Peter den stores skugga suddas ut. Se bortom Putin. Det finns så mycket fint och fantastiskt att upptäcka här. Och när det gäller vänskap så är den ryska djup. När man väl lärt känna varandra. Jag sa nånstans i början tror jag, att jag hyser en sorts hatkärlek till detta stora land. Men mest är det kärlek. Inte minst vad gäller Kamtjatka. Hela dan idag har jag chattat med Kurilsjön på Whatsapp. Vi har ett hemligt uttryck i vårt lilla slutna sällskap. Och. Det förblir hemligt ;-) Nu blir jag sentimental. Men. JAG ÄLSKAR KAMTJATKA OCH MÄNNISKORNA HÄR!!!!!


Nej. Nu ska jag packa om. Det mesta av det blöta har torkat. Imorrn flyger jag hem. Hem till min fina man och våra två underbara barn. Som förstår att deras fru/mamma ibland behöver åka österut. Och låter henne göra det. Å så längtar jag efter vårt tredje barn. Vår hund Silver.


Blir nog en sista blogg fr resans sista bit hem också. Om det finns internet på planet.


Kram på er!!


/Lena i Elizovo strax utanför Petropavlovsk

Läs hela inlägget »

Packar. Det regnar och blåser så att husen skakar. När jag gick till Kostja och Lanas hus spatserade en ung björnhanne längs stängslet och kikade på mig. Det var han som kom i sällskap med Den uppnästa häromdagen. Och han hängde här igår också. Lugn. La sig att sova en bit från elstängslet trots att vi stod där. Han är lätt att känna igen då han har ett ljusare parti päls på baken.


Längtar hem och efter familjen, men samtidigt känns det vemodigt att lämna. En slags sorg. En sådan som känns i hjärtat när man levt nära andra människor, och delat vardag, under en längre tid. Lana har bakat piroger med potatis och lök som sista middag. Jag bjöd de häromdan på köttbullar och potatismos med smetana-sås. De tyckte som tur var att mina var mycket godare än Ikeas, som är de enda köttbullar de ätit hittills :-)


Det blir ingen helikopter tillbaka. Det dåliga vädret ska hålla i sig och då missar jag flyger hem. Sveta som kom hit häromdagen för att som jag volontära, fick vänta på helikopter i en vecka.... Jag hade extrem tur med vädret på vägen ner hit. Nu blir det båt till den andra lodgen. En slags vattenjet (tror jag det heter) som kan gå i mycket grunda vatten längs floden ut mot Ochotska havet. Antingen halvvägs till byn Ozernovskij - och så blir jag mött av en vän till Kostja och Lana som har ett terrängfordon, om kör offroad - eller så hela vägen till byn. Där, beroende på hur resan gått så långt, blir det bil vidare till stan eller övernattning. Och då far jag vidare mot stan dagen därpå. Ozernovskij är en gammal fiskeby som fortfarande lever på fiske. Lax och laxrom framför allt. Har redan 10 burkar rom i bagaget. Köpte ingen färsk denna gång då den första laxen inte gått till ännu. Det är först i juli.

Så är Kamtjatka. Vädret bestämmer allt och man kan verkligen bli strandsatt. Den mest stabila perioden - vädermässigt - är aug-sep. Framför allt ca 15aug-15sep. Då brukar jag råda folk att åka hit. Helt säker är man aldrig. Och många områden är helt utan mobilnät och internetmöjligheter.


I förrgår besteg vi en liten vulkan mitt emot lodgen. Solen sken, vattnet var stilla. Det var svettigt med kameraryggsäck. (Idag är det fem grader och man blåser nästan bort när man går ut...). Vyn över sjön från toppen mot lodgen var sagolik. Och vägen - även upp på vulkanen - var kantad av björnspår. Vi såg 5 björnar under ca 2 timmar.


Ja jisses. Vilka fantastiska veckor det har varit. Kostja och Lana har varit heeelt underbara. De har förstärkt min önskan att komma åter med ett drömprojekt jag har. Å så har min ryska fräschats upp igen (brukar ta 2-3 veckor innan det sitter som jag vill). Har t o m börjat drömma på ryska. Det är ett gott språkligt tecken :-)


Min sjunde resa går mot sitt slut. Men jag kommer komma tillbaka hit. Flera gånger. Det finns nåt här som berör mig starkt. Som tar tag. Kanske är det de varma människorna med stark karaktär. Kanske är det de stora områdena med orörd vildmark som hittar in i det innersta mänskliga. Det ursprungliga. Där vi en gång kom ifrån. Kanske är det båda. Kamtjatka är en del av mitt hjärta ända sen 1991. Då min man Anders och jag reste hit och var bland de första utlänningarna sen 30-talet. Är så glad att jag kan ryska. För språket är ofta en barriär i andra länder och kulturer. Språk öppnar dörrar och knyter starka band.


Nej du tjuter hurran. Dags för eftermiddagskaffet!


På återhörande!
/Lena i köket hos Kostja och Lana vid Kurilsjön

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter

-