There are no entries for this period.

2022 > 07

Ett pionjärläger i sovjetrepubliken Lettland. Nattliga äventyr undan lägerkommendanten. Och ett kärt återseende. Historien börjar för 37 år sen:

Året var 1985 och jag var 20 år. Jag hade precis avklarat 60 poäng ryska vid Stockholms universitet och kunde obehindrat läsa böcker och tidningar på detta vackra slaviska språk. Men, jag behövde öva mer på att prata. Lära mig talspråk. Då fick jag förfrågan att åka med åtta svenska barn till Lettland, på ett pionjärläger. Det var på den tiden då sovjetiska pionjärläger, fanns över hela dåvarande Sovjetunionen och där barnen om sommaren skulle fostras till goda sovjetmedborgare. Läger där barnen varje morgon före frukost marscherade fram och ställde upp sig på rad i en s k ”Linejka”, iklädda vit skjorta med röd scarf och till det blå byxor eller blå kjol.


Jag tyckte det lät som en spännande erfarenhet att få besöka ett sådant läger. Få lite insyn i sovjetiskt vardagsliv. Så jag tackade ja. Man kan ju undra varför föräldrarna till dessa åtta svenska barn ville skicka dem till den här typen av läger. Men alla åtta hade en rysk förälder och de såg det förmodligen som en kombination av lägerskola samtidigt som barnen skulle kunna öva sin ryska.


Lägret låg utanför Riga, i Jurmala som är en gammal kurort med milsvida vita sandstränder och där en och annan trävilla med snickarglädje minner om både för- och mellankrigstiden. Dit skulle vi alltså ta oss medelst båt och buss. Jag fattar än idag inte hur 20-åriga fick ihop den där resan, som ensam ansvarig för åtta ungar, 10-12 år gamla. Jag skulle ha koll på inte bara på dem, utan också på deras packning och pass med visum. Men på nåt sätt gick det. Vi åkte först båt till Helsingfors. Där bytte vi till en annan färja som tog oss till Tallinn. Och där, i Estland, blev vi mötta av lägerrepresentanter som i buss sedan körde oss till sovjetrepubliken Lettland och Jurmala.


När vi till slut kom fram möttes vi av många nyfikna blickar. Inte minst av barnen som stod uppställda på rad i strikta led. Jag hälsade på ett gäng ungdomar i min ålder som var där för att sommarjobba som lägerledare. En av dem hette Lena och hon var två år äldre än jag. ( Det är henne jag nu besöker några dagar i hennes hemstad Liepaja, som ligger vackert vid kusten i sydvästra Lettland. Är här tillsammans med min dotter Åsa. )


Efter den högtidliga välkomstmottagningen med pompa och ståt, installerade sig barnen och jag på andra våningen i ett enkel träbarack. Trappan upp till våra två rum däruppe, låg på utsidan av huset. Här skulle vi nu bo i ett par veckor.


På dagarna var det mycket rutiner. Uppställning i linejka. ( Något de svenska barnen slapp, men de hängde inte läpp för det.) Kommunistiska slagdängor skulle sjungas, liksom annat som skulle till för att fostra barnen i rätt anda. Varannan sång handlade såklart om fred i världen. Men det var förstås inte bara det. Utanför de här kulisserna var barnen barn. De lekte lekar, spelade fotboll och höll på en annan sport. Och det var det massor av sol och bad längs Jurmalas fantastiska vita sandstränder.


Efter någon dag bjöd de andra ungdomarna som arbetade på lägret in mig att träffas på kvällen när barnen lagt sig. De bodde i en egen stuga i utkanten av lägret och där brukade de hänga om kvällarna. Lyssna på musik. Ta en öl. En av killarna, Jura, var duktig på gitarr och nästan alla i gänget var körsångare, så det var hög nivå på sången och musiken. Och från stugan hördes en salig blandning av ryska romanser, lettiska folksånger och Queen. Jag tog ibland över gitarren och sjöng nåt på svenska. (Som nåt av Ebba Grön eller Lasse Tennanders ”Lisas dröm” som alla gillade skarpt. Jag lärde dem även att sjunga den på svenska. Min vän Lena kan den fortfarande Lisas dröm utantill :-) )


Men när jag nu skulle iväg den här första kvällen för att träffa mina nya vänner, kände jag att vår dörr var låst! Vi bodde som sagt på andra våningen och dörren till trappan på utsidan var enda vägen ut. ( Anledningen till att någon låst, förstod jag sen, var att förhindra oövervakad kontakt mellan mig och de andra ungdomarna . ) När jag inte dök upp kom Lena och Jura till vår barack för att se vad som hänt. Jag förklarade genom fönstret att jag inte kunde komma ut. Att vi var inlåsta. Och de kunde konstatera att nyckeln inte heller satt i på utsidan. Att hoppa ut var alldeles för högt. Då kom Jura på den briljanta idén att smyga och hämta stegen vid huvudbyggnaden. Sagt och gjort. I kvällsmörkret klättrade jag försiktigt ut genom fönstret och ner och sen hade vi en fantastisk kväll. Vi sjöng och pratade. En och annan öl slank ner. Och en skvätt vodka var det nog också. Jag blev utfrågad om Sverige och jag frågade dem om livet i Lettland. Både Lena och Jura var med i en känd lettisk kör och de berättade att de snart kanske skulle få turnera med den utomlands, i väst. Det var en dröm för dem. Kvällen blev sen innan jag lika försiktigt klättrade tillbaka in i vårt rum på andra våningen. Och när jag släckte lampan kände jag mig glad. Beslutet att åka till Jurmala var sååå rätt.


Jag fortsatte hänga med Lena, Jura och de andra om kvällarna. Och mörkerklättringen genom fönstret och ned och uppför stegen, blev till slut rutin. Men så en kväll, mot slutet av lägervistelsen blev vi upptäckta.....


Lägermatronan, en bastant riktigt otrevlig dam, blev rasande. Hon lät mig med bestämdhet veta att detta inte var ok och att dessa olovliga kvällsaktiviteter skulle kunna påverka mina framtida möjligheter att få visum till Sovjetunionen. Det var inte roligt med tanke på att jag några månader senare skulle åka till Moskva för att bo där ett år och verkligen lära mig ryska flytande. Det var dock betydligt värre för de andra. Ragatan, menar matronan, hotade Lena och Jura med att se till att de inte skulle få åka utomlands med sin kör. Som straff för att vi setts i smyg om kvällarna. Det var hemskt. Jag tyckte så synd om dem. Försökte ta på mig skulden, att det var jag som övertalat dem eftersom jag kände mig ensam. Men det ville hon inte alls lyssna på. Efter det här, vågade vi oss inte på fler nattliga äventyr under våra sista dagar i Jurmala. Jag ville inte riskera att mina nya vänner skulle straffas. Det vore förödande. Och som tur var förverkligade inte matronan (har förträngt hennes namn) sitt hot sen. Men just då kändes allt hemskt. Att få åka till väst på den tiden var en dröm för många i Sovjetunionen och Lena och Jura hade kunnat få denna dröm krossad.


Någon dag senare, strax innan vi skulle åka hem, såg jag att flera av de lettiska och ryska barnen grät. Snart förstod jag varför. De svenska barnen hade haft med sig små presenter. Det var småsaker som klistermärken, pennor, block och liknande. Och dessa hade de givit bort till nyfunna vänner på lägret. Men nu hade barnen blivit av med sina presenter. Matronan hade tvingat alla att lämna ifrån sig sakerna. De skulle ställas ut på lägrets museum hade hon sagt. Jag blev fruktansvärt arg. Inte minst för att denna hemska människa dessutom hade givit merparten av sakerna till din egen son. Jag sökte upp henne och skällde ut henne. Och sa att detta skulle jag förmedla när jag kom hem, hur hon stulit saker som de svenska barnen givit till sina vänner. Jag var så arg så jag struntade i om hon skulle sätta käppar i hjulet för framtida visum för mig. Efteråt insåg jag att det bara var tomma hot. Hon hade inte den makten. Men det visste inte jag där och då. Alla var rädda för henne och få vågade se henne i ögonen. Hon var en liten lokal despot som uppenbarligen njöt av att känna makt över andra. Och även om hon inte brydde sig om min utskällning så kändes det skönt.


Så småningom kom jag hem ( och jag fick med mig alla åtta barnen hem helskinnade) . Det var fortfarande sommar. Och i brevlådan hade jag fått besked att jag var godkänd för ett års ryskastudier i Moskva. Avresa skulle bli i mitten av augusti. Det skulle också bli ett livsavgörande steg i mitt liv, där jag lärde mig ryska flytande och så småningom blev journalist. Men det, är en heeelt annan historia.


När jag nu ser tillbaka på de där veckorna i sovjetrepubliken Lettland sommaren 1985 - när jag lärde känna Lena som jag sen dess hållit kontakt med, och som jag nu är på besök hos - känns det som en annan tid. Samtidigt, skrämmande nog, gör det inte det. De mörka krafter som länge styrt i Ryssland, och som än mer visade sitt brutala sanna ansikte den 24 februari, ger mig fler och fler flashbacks till tiden före muren revs. Till järnridå, avlyssning och kontroll. Till kalla kriget. Flera av mina vänner i Ryssland vågar idag inte prata öppet om kriget längre. Av rädsla för att fel öron lyssnar. Under våren och sommaren har jag också arbetat med ukrainska flyktingbarn och ungdomar i Sverige. Fått höra många hemska historier. Fått höra om deras mardrömmar. Försökt trösta. Ge en kram. Bara finnas där och lyssna. Då har jag känt att jag inte räcker till, för det är så mycket man skulle vilja göra. Jag har också känt ilska, frustration och en enormt stor sorg över det som sker. Det var därför jag inte klarade av att fortsätta skriva i bloggen, efter mina två senaste inlägg som jag skrev precis när kriget började. Det tar så hårt, på så många plan. Och det är så många som far så illa. Min egen sorg känns förmäten, men det finns där, hela tiden och den gör ont. Sovjetunionen och Ryssland har varit en del av nästan hela mitt liv. Inte bara som journalist utan också på det privata planet i många sammanhang.


Nåväl. Nu ska jag äntligen hänga med Lena igen. Kommer bli mycket både skratt, tårar och minnen. Det har gått 37 år sen den där sommaren 1985. Och det är 17 år sen vi sågs sist. Då i Riga, när jag var där för SVT:a räkning på en reportageresa. Det känns också fint att ha min dotter Åsa med på resan i minnenas land. Lettland ❤️


Ta hand om er därute ☀️

Läs hela inlägget »

2022 > 07

Ett pionjärläger i sovjetrepubliken Lettland. Nattliga äventyr undan lägerkommendanten. Och ett kärt återseende. Historien börjar för 37 år sen:

Året var 1985 och jag var 20 år. Jag hade precis avklarat 60 poäng ryska vid Stockholms universitet och kunde obehindrat läsa böcker och tidningar på detta vackra slaviska språk. Men, jag behövde öva mer på att prata. Lära mig talspråk. Då fick jag förfrågan att åka med åtta svenska barn till Lettland, på ett pionjärläger. Det var på den tiden då sovjetiska pionjärläger, fanns över hela dåvarande Sovjetunionen och där barnen om sommaren skulle fostras till goda sovjetmedborgare. Läger där barnen varje morgon före frukost marscherade fram och ställde upp sig på rad i en s k ”Linejka”, iklädda vit skjorta med röd scarf och till det blå byxor eller blå kjol.


Jag tyckte det lät som en spännande erfarenhet att få besöka ett sådant läger. Få lite insyn i sovjetiskt vardagsliv. Så jag tackade ja. Man kan ju undra varför föräldrarna till dessa åtta svenska barn ville skicka dem till den här typen av läger. Men alla åtta hade en rysk förälder och de såg det förmodligen som en kombination av lägerskola samtidigt som barnen skulle kunna öva sin ryska.


Lägret låg utanför Riga, i Jurmala som är en gammal kurort med milsvida vita sandstränder och där en och annan trävilla med snickarglädje minner om både för- och mellankrigstiden. Dit skulle vi alltså ta oss medelst båt och buss. Jag fattar än idag inte hur 20-åriga fick ihop den där resan, som ensam ansvarig för åtta ungar, 10-12 år gamla. Jag skulle ha koll på inte bara på dem, utan också på deras packning och pass med visum. Men på nåt sätt gick det. Vi åkte först båt till Helsingfors. Där bytte vi till en annan färja som tog oss till Tallinn. Och där, i Estland, blev vi mötta av lägerrepresentanter som i buss sedan körde oss till sovjetrepubliken Lettland och Jurmala.


När vi till slut kom fram möttes vi av många nyfikna blickar. Inte minst av barnen som stod uppställda på rad i strikta led. Jag hälsade på ett gäng ungdomar i min ålder som var där för att sommarjobba som lägerledare. En av dem hette Lena och hon var två år äldre än jag. ( Det är henne jag nu besöker några dagar i hennes hemstad Liepaja, som ligger vackert vid kusten i sydvästra Lettland. Är här tillsammans med min dotter Åsa. )


Efter den högtidliga välkomstmottagningen med pompa och ståt, installerade sig barnen och jag på andra våningen i ett enkel träbarack. Trappan upp till våra två rum däruppe, låg på utsidan av huset. Här skulle vi nu bo i ett par veckor.


På dagarna var det mycket rutiner. Uppställning i linejka. ( Något de svenska barnen slapp, men de hängde inte läpp för det.) Kommunistiska slagdängor skulle sjungas, liksom annat som skulle till för att fostra barnen i rätt anda. Varannan sång handlade såklart om fred i världen. Men det var förstås inte bara det. Utanför de här kulisserna var barnen barn. De lekte lekar, spelade fotboll och höll på en annan sport. Och det var det massor av sol och bad längs Jurmalas fantastiska vita sandstränder.


Efter någon dag bjöd de andra ungdomarna som arbetade på lägret in mig att träffas på kvällen när barnen lagt sig. De bodde i en egen stuga i utkanten av lägret och där brukade de hänga om kvällarna. Lyssna på musik. Ta en öl. En av killarna, Jura, var duktig på gitarr och nästan alla i gänget var körsångare, så det var hög nivå på sången och musiken. Och från stugan hördes en salig blandning av ryska romanser, lettiska folksånger och Queen. Jag tog ibland över gitarren och sjöng nåt på svenska. (Som nåt av Ebba Grön eller Lasse Tennanders ”Lisas dröm” som alla gillade skarpt. Jag lärde dem även att sjunga den på svenska. Min vän Lena kan den fortfarande Lisas dröm utantill :-) )


Men när jag nu skulle iväg den här första kvällen för att träffa mina nya vänner, kände jag att vår dörr var låst! Vi bodde som sagt på andra våningen och dörren till trappan på utsidan var enda vägen ut. ( Anledningen till att någon låst, förstod jag sen, var att förhindra oövervakad kontakt mellan mig och de andra ungdomarna . ) När jag inte dök upp kom Lena och Jura till vår barack för att se vad som hänt. Jag förklarade genom fönstret att jag inte kunde komma ut. Att vi var inlåsta. Och de kunde konstatera att nyckeln inte heller satt i på utsidan. Att hoppa ut var alldeles för högt. Då kom Jura på den briljanta idén att smyga och hämta stegen vid huvudbyggnaden. Sagt och gjort. I kvällsmörkret klättrade jag försiktigt ut genom fönstret och ner och sen hade vi en fantastisk kväll. Vi sjöng och pratade. En och annan öl slank ner. Och en skvätt vodka var det nog också. Jag blev utfrågad om Sverige och jag frågade dem om livet i Lettland. Både Lena och Jura var med i en känd lettisk kör och de berättade att de snart kanske skulle få turnera med den utomlands, i väst. Det var en dröm för dem. Kvällen blev sen innan jag lika försiktigt klättrade tillbaka in i vårt rum på andra våningen. Och när jag släckte lampan kände jag mig glad. Beslutet att åka till Jurmala var sååå rätt.


Jag fortsatte hänga med Lena, Jura och de andra om kvällarna. Och mörkerklättringen genom fönstret och ned och uppför stegen, blev till slut rutin. Men så en kväll, mot slutet av lägervistelsen blev vi upptäckta.....


Lägermatronan, en bastant riktigt otrevlig dam, blev rasande. Hon lät mig med bestämdhet veta att detta inte var ok och att dessa olovliga kvällsaktiviteter skulle kunna påverka mina framtida möjligheter att få visum till Sovjetunionen. Det var inte roligt med tanke på att jag några månader senare skulle åka till Moskva för att bo där ett år och verkligen lära mig ryska flytande. Det var dock betydligt värre för de andra. Ragatan, menar matronan, hotade Lena och Jura med att se till att de inte skulle få åka utomlands med sin kör. Som straff för att vi setts i smyg om kvällarna. Det var hemskt. Jag tyckte så synd om dem. Försökte ta på mig skulden, att det var jag som övertalat dem eftersom jag kände mig ensam. Men det ville hon inte alls lyssna på. Efter det här, vågade vi oss inte på fler nattliga äventyr under våra sista dagar i Jurmala. Jag ville inte riskera att mina nya vänner skulle straffas. Det vore förödande. Och som tur var förverkligade inte matronan (har förträngt hennes namn) sitt hot sen. Men just då kändes allt hemskt. Att få åka till väst på den tiden var en dröm för många i Sovjetunionen och Lena och Jura hade kunnat få denna dröm krossad.


Någon dag senare, strax innan vi skulle åka hem, såg jag att flera av de lettiska och ryska barnen grät. Snart förstod jag varför. De svenska barnen hade haft med sig små presenter. Det var småsaker som klistermärken, pennor, block och liknande. Och dessa hade de givit bort till nyfunna vänner på lägret. Men nu hade barnen blivit av med sina presenter. Matronan hade tvingat alla att lämna ifrån sig sakerna. De skulle ställas ut på lägrets museum hade hon sagt. Jag blev fruktansvärt arg. Inte minst för att denna hemska människa dessutom hade givit merparten av sakerna till din egen son. Jag sökte upp henne och skällde ut henne. Och sa att detta skulle jag förmedla när jag kom hem, hur hon stulit saker som de svenska barnen givit till sina vänner. Jag var så arg så jag struntade i om hon skulle sätta käppar i hjulet för framtida visum för mig. Efteråt insåg jag att det bara var tomma hot. Hon hade inte den makten. Men det visste inte jag där och då. Alla var rädda för henne och få vågade se henne i ögonen. Hon var en liten lokal despot som uppenbarligen njöt av att känna makt över andra. Och även om hon inte brydde sig om min utskällning så kändes det skönt.


Så småningom kom jag hem ( och jag fick med mig alla åtta barnen hem helskinnade) . Det var fortfarande sommar. Och i brevlådan hade jag fått besked att jag var godkänd för ett års ryskastudier i Moskva. Avresa skulle bli i mitten av augusti. Det skulle också bli ett livsavgörande steg i mitt liv, där jag lärde mig ryska flytande och så småningom blev journalist. Men det, är en heeelt annan historia.


När jag nu ser tillbaka på de där veckorna i sovjetrepubliken Lettland sommaren 1985 - när jag lärde känna Lena som jag sen dess hållit kontakt med, och som jag nu är på besök hos - känns det som en annan tid. Samtidigt, skrämmande nog, gör det inte det. De mörka krafter som länge styrt i Ryssland, och som än mer visade sitt brutala sanna ansikte den 24 februari, ger mig fler och fler flashbacks till tiden före muren revs. Till järnridå, avlyssning och kontroll. Till kalla kriget. Flera av mina vänner i Ryssland vågar idag inte prata öppet om kriget längre. Av rädsla för att fel öron lyssnar. Under våren och sommaren har jag också arbetat med ukrainska flyktingbarn och ungdomar i Sverige. Fått höra många hemska historier. Fått höra om deras mardrömmar. Försökt trösta. Ge en kram. Bara finnas där och lyssna. Då har jag känt att jag inte räcker till, för det är så mycket man skulle vilja göra. Jag har också känt ilska, frustration och en enormt stor sorg över det som sker. Det var därför jag inte klarade av att fortsätta skriva i bloggen, efter mina två senaste inlägg som jag skrev precis när kriget började. Det tar så hårt, på så många plan. Och det är så många som far så illa. Min egen sorg känns förmäten, men det finns där, hela tiden och den gör ont. Sovjetunionen och Ryssland har varit en del av nästan hela mitt liv. Inte bara som journalist utan också på det privata planet i många sammanhang.


Nåväl. Nu ska jag äntligen hänga med Lena igen. Kommer bli mycket både skratt, tårar och minnen. Det har gått 37 år sen den där sommaren 1985. Och det är 17 år sen vi sågs sist. Då i Riga, när jag var där för SVT:a räkning på en reportageresa. Det känns också fint att ha min dotter Åsa med på resan i minnenas land. Lettland ❤️


Ta hand om er därute ☀️

Läs hela inlägget »

Ukraina kämpar inte bara för sin egen frihet - utan också för Rysslands - OCH VÅR - Del 2

Jag skulle ha varit i Ryssland nu. Det blev inte så. Istället kommer jag under en tid att fortsätta dela lite tankar och känslor här, inifrån Ryssland. Från samtal med nära vänner där. Från ryska media som jag följer, där det publiceras många kloka och insiktsfulla intervjuer. Det här är mitt andra inlägg. Ledsen att det dröjde och är lite långt, men en sjukdom kom emellan och det här är ändå bara små smulor av allt jag skulle vilja berätta. Hoppas du ändå vill läsa. Det är kanske lite ostrukturerat och finns säkert insmugna fel här och där. Men du får ta det som den bloggtext det är. Och du får gärna dela om du vill.

När jag skrev det här igår var det krigets 16:e dag, ändå känns det som om det har pågått i flera månader. Över två miljoner är på flykt, flera tusen har dödats, även många barn. Stad efter stad bombas sönder. Mitt hjärta brister när jag tänker på dem som är mitt i krigets fasor. Alltfler flyktingar kommer även till Sverige. Nu måste vi, du och jag, göra vad vi kan för att hjälpa. Alla kan göra något!

En av många kloka och starka ryska kvinnor jag mött genom åren. Hon finns inte med oss längre. Men hon  bodde på Segergatan 1, i en liten rysk by. Och hade hon fått bestämma, hade förnuftet segrat. 
 

Del 2:

Vi börjar i en stor rysk stad i väster:
”Lena. När jag vaknar på morgonen tänker jag: det är nog bara en mardröm. Så slår jag på tv:n och kastas brutalt tillbaka in i den hemska verklighet som råder och som jag fortfarande inte kan ta in. Var ska det här sluta, och hur? Alla hatar ju oss nu…..”
Orden är min ryska väninnas. Vi har känt varandra sen vi var unga och Ryssland fortfarande var en del av Sovjetunionen. Jag var ofta i hennes hemstad på 80-talet och står även hennes mamma nära. Mamman är förresten en sån där kvinna som burit allt och lite till på sina axlar, livet igenom, men som trots det alltid stått stark och fast som en fura. Som om ingenting kan få henne på fall. Hennes sovjetiska bagage, där kvinnlig jävlar anamma och konstruktivitet var ett måste för att överleva, genomsyrar fortfarande hennes personlighet. Det var ju de som skötte allt. Man, barn och hushåll samtidigt som de arbetade! Starka och rättrådiga kvinnor, utan vilka samhället hade gått under.

Hur som helst - ja ni får ursäkta, men i dessa tider översköljs jag av minnen och tankar från möten och erfarenheter i öst genom åren - så pratade min väninna och jag länge i onsdags. Det började med att jag drömde att hennes numera vuxne son hade arresterats under en demonstration mot kriget i Ukraina. ( Han gjorde redan som 14-åring klart vad han tyckte om det rådande korrupta systemet och visade mig politiska klipp på YouTube långt innan Navalnyj blev känd av allmänheten i väst. ) Jag blev orolig. Ringde henne direkt men fick inget svar. Efter några timmar messade hon och skrev att allt var lugnt med sonen, men nu var hon ute och jagade medicin på stan, liksom andra saker som riskerade att försvinna. Lite senare ringde hon.

” Lena. Jag är helt slut. Har sprungit runt på säkert 20 apotek idag. Långa köer överallt. Till slut fick jag tag på min medicin. Nu klarar jag mig ett tag, men jag vet inte vad som händer sen. Det är ju en utländsk produkt.… När jag kom hem såg jag hur grannar kom släpande på tv-apparater, tvättmaskiner, datorer, ja allt möjligt som nu kommer blir allt dyrare och som kanske kommer försvinna helt. Och snart kan vi inte ta ut utländsk valuta längre i cash, utan får hålla oss till rubeln. Den stod i 70 mot 1 dollar före kriget. Så gick den upp till 150, men nu tror jag den ligger på runt 120. Och priserna på mat och vatten har ju blivit därefter. ( Anm. Det kommunala vattnet i staden är så dåligt att det måste kokas om det ska kunna drickas) Och så hör vi hur företag efter företag lämnar den ryska marknaden. Jag har tur som jobbar för ett ryskt företag, men många vänner är jätteoroliga. För även om flera av de utländska företagen som lämnat Ryssland, ger dem lön i några månader, så vet de inte vad som händer sen. Ska de behålla sin anställning och hoppas? Ska de söka nya jobb? Gå en ny utbildning?
Men det jag är mest rädd för Lena. Ja du vet ju. Jag är så fruktansvärt rädd att han ska kallas in (om sonen). De har ju lovat att inga värnpliktiga ska delta, men kan man verkligen lite på det? Man kan ju inte lita på nånting. Vi vet ju INGENTING om nånting! Samtidigt blir vi alltmer isolerade från omvärlden. Steg för steg. Lena, jag tänkte idag på hur alla förut pratade negativt om sovjettiden. Men när jag ser tillbaka har jag faktiskt många ljusa minnen från den tiden. Jag var ju ung då och som ung hittar man alltid utvägar. Som när vi var ute och festade. Du och jag. Självklart var det mycket som var fel med hela det systemet, och jag vill verkligen inte tillbaka dit, men nu känner jag att det här…. Det är nånting helt annat. Det är någonting mycket värre.”

Dagen efter vårt samtal gick ryska försvarsministeriet ut och erkände - trots tidigare löften till folket - att det hade förekommit värnpliktiga i striderna i Ukraina. ( Putin själv hade lovat bara några dagar innan att enbart yrkessoldater deltog i ”specialoperationen”. ) Det bekräftade bara det som många redan vetat om. Samtidigt är det viktigt att här flika in en sak. Det har spridits många klipp under de här dagarna, från båda sidor. Ett exempel är de med krigsfångar. Klipp där man ibland tydligt kan känna att soldaterna i bild uttalar sig under hot, i både ryska och ukrainska klipp. I våra media hör man hela tiden ” enligt källan den och den ” o s v. Och precis det måste vi påminna oss om. Ständigt. För det är så lätt att svepas med och köpa allt som kommer från den ena sidan, när man är känslomässigt engagerad. Men under ett krig är desinformation ett tungt vapnen, och det är väldigt mycket som delas just nu som är svårt att verifiera.

Hur som. I samband med det här med ryska värnpliktiga, om de deltog eller inte i kriget, så läste jag en intervju med människorättsorganisationen Petersburgs soldatmödrar, på den oberoende ryska nyhetskanalen Meduza. ( Meduza har, som i stort sett alla oberoende kanaler, blivit blockerad och hankar sig nu fram i den krypterade appen Telegram. Som många andra likasinnade. ) Petersburgs soldatmödrar gör, tillsammans med liknande organisationer i andra ryska städer, ett fantastiskt jobb. Ofta på volontär basis. De har varit en stark kraft att räkna med i Ryssland sen kriget i Afghanistan, och även under krigen i Tjetjenien. Nu. Sitter de i en rävsax. I oktober förra året infördes en ny lag som gör att all typ av efterforskning som har med det militära att göra är förbjuden. Det innebär att de inte längre kan gräva i fall där en soldat har försvunnit. De kan inte med rättsliga medel kräva svar från myndigheter, för då kan de själva riskera åtal. De kan alltså inte fortsatt erbjuda juridisk hjälp till oroliga föräldrar, utan bara ge dem råd. Så nu måste föräldrar som mår dåligt och som oroar sig över om deras söner blivit dödade, själva kämpa vidare i byråkratins snårskogar.
Samtidigt berättar organisationens ordförande, Oksana Paramonova, i intervjun att antalet samtal till dem - jämfört med slutet på förra året - har blivit tjugo gånger fler sen kriget började. Hon säger också att många soldater aldrig kommer hem, inte ens någon kropp. Då får familjen nöja sig med en hedersbetygelse och en plakett på soldatens skola. Och där, tar det slut. Gällande den kompensation som Putin nu utlovat till stupade soldaters familjer, är hon heller inte så optimistisk. För om man inte får hem någon kropp, kan det vara svårt med bevisning. Och även om man får hem sin sons eller anhöriges kropp, så kan det vara en lång och krånglig process att få ut pengarna. Mitt i sorgen är det ju heller inte många som orkar kämpa för en ersättning….

Jag tittar på siffror över dödade ryska soldater. Det är många dagar nu sen Ryssland för första gången nämnde antalet stupade. 498 sa de då. Sen har det varit tyst. Ukrainska källor menar att det handlar om mer än 10 000 ryska soldater, medan oberoende källor säger att rör sig om åtminstone ett par tusen vid det här laget. Jag har själv en son som snart är 19 och kan inte föreställa mig vad de familjer går igenom som i detta nu inte har kontakt med sina söner. Vi ser på kriget, hör om kriget, läser om kriget, drömmer om kriget. Bilderna är hemska. Fruktansvärda. Overkliga. Men det är först när vi sätter allt i ett eget perspektiv, som vi kan förstå en liten skärva av detta helvete. Förstå det helt, kan vi inte, inte om vi inte är där själva.

Innan vi la på luren, min vännina och jag i onsdags, sa hon:
” Lena, jag är bara drygt 50, men just nu känner jag mig så gammal, så fruktansvärt trött. Jag har inga krafter. Jag bara gör det jag måste, nästan mekaniskt. Och så denna ständiga propaganda.… Men det ska man komma ihåg, att den kommer faktiskt från båda håll, men jag vet vem och vad jag ska tro på. Hur jag ska sålla. Vi har ju också vänner i Ukraina och från dem får vi förstahandsinformation. ”

Jag hörde sen att hon var nära gråt.
” De lever mitt i kriget Lena. Mitt i allt det hemska….. Det är så ofattbart…. Jag vet inte vad jag ska säga….. Enda trösten är att de i alla fall är välbehållna. Än så länge…..
Lena, jag var jag helt paralyserad de första dagarna. Jag satt vid tv:n, datorn och telefonen dygnet runt. Sov knappt nånting. Nu försöker jag hålla det till morgon och kväll annars kommer jag gå under. Men det är det en sak jag inte kan släppa, och som jag tänker på hela tiden….. Och det är, att alla hatar oss nu. Alla. …”
Sen brast hennes röst. Jag försökte lugna henne. Sa att vi vet att ni inte vill det här. Att det är Putins krig, inte ert. Att vi vet att de också blir hårt drabbade. Men det var svårt att nå fram. För hon är inte där än. Hon befinner sig fortfarande i ett slags chocktillstånd och är inte mottaglig. Jag kunde bara lyssna och finnas där som vän. Humma förstående. Säga nåt tröstande ord då och då. När vi la på luren brast jag själv i gråt.

Vi har känt varann sen 80-talet, gjort de mest galna och roliga saker ihop, och hon är en av de mest positiva, levnadsglada människor jag vet. Därför tar det så hårt och jag blir ledsen bara av att skriva om det. Hon lever liksom min Moskvavän, som jag skrev om sist, i storstan. Hon är utbildad och har rest en del, om än inte lika mycket som han. De tillhör båda en slags rysk medelklass. På drygt två veckor har deras liv förändrats radikalt. De har kastats tillbaka i tiden och in i en oviss framtid, i ett land som redan nu nästan helt isolerat sig från omvärlden. De är båda två mot kriget. De förstår inte att det här får ske. Hur regimen kan göra så här mot både Ukraina och mot dem och Ryssland.

Vi har alla sett klipp på tv med människor som trots att de blir misshandlade och riskerar fängelsestraff ger sig ut på gatorna och protesterar. Modiga människor med plakat mot kriget. Många i Ryssland skulle vilja göra detsamma, men vågar inte det. Skulle DU våga? Om du hotades av misshandel och fängelsestraff på upp till 15 år? Dessutom är det så att man nu förstärker lagen om censur, eller lagen mot ”fejknyheter” om kriget. Förutom att man blockerat i stort sett alla oberoende media, pratas det nu om att upprätta ett register över dem och andra oberoende organisationer som är emot kriget. Men inte bara. Registret ska dessutom inkludera alla personer med anknytning till organisationerna. Alltså ett register över ”oliktänkande” precis som man hade förr, under sovjettiden. Ett register som visar vilka som är rätt och vilka som är fel. Och hamnar du på  den listan, kommer du få väldigt svårt att tvätta bort den stämpeln när du ska söka jobb eller studera. Så jag frågar igen, skulle DU våga höja rösten?

Jag följer en kanal på Telegram som administreras av ryska studentorganisationer runt om i landet. Varje dag delar de rapporter om studenter som blivit utkastade från sina universitet för att de deltagit i demonstrationer mot kriget. De beskriver också hur både lärare och skolans ledning föreläser om ”specialoperationen” i Ukraina och hur man måste förhålla sig till den. Där läste jag också en intervju med en historielärare som på sitt Instagramkonto skrivit att han var emot kriget. Han hade inte gjort någon lång utläggning, bara skrivit att han var emot. Efter en kvart fick han ett samtal från skolans rektor som sa att han kunde komma och hämta sina saker. Hans elever, och deras föräldrar, försökte förhindra hans avsked, eftersom de tyckte det var fel och han var ju dessutom en väldigt populär och bra lärare. Men det hjälpte inte. Nu är han arbetslös och har en stämpel på sig.
Jag hinner knappt med att läsa om alla dessa tragiska historier. De är så många. Samtidigt känner jag hur tumskruvarna dras åt, allt hårdare. Det blir svårare och svårare för de som tappert försöker höja rösten och göra motstånd. Skuggan från den mur som håller på att byggas upp runt omkring dem blir allt längre och mörkare. Vi närmar oss en tid som jag trodde var förbi. En tid jag där jag som västerlänning alltid klarade mig, men där jag alltid oroade mig för mina vänner, för dem jag jobbat med, umgåtts med. Det gör så ont. Så jävla ont!

Alla de jag har nämnt hittills kan vi sympatisera med. Vi förstår att de inte vill ha det här kriget. Vi förstår att de också har drabbats hårt för något de inte på något sätt är skyldiga till. Men hur är det med de som faktiskt tror på propagandan? De som tycker att Putin gör rätt, som köper det han säger på stats-TV? Hur tänker vi om dem? Och hur tänker vi om dem som desperat försöker hitta förklaringar till att det blivit som det blivit, därför att sanningen är för svår att ta in. Och hur tänker vi om dem som egentligen aldrig gillat Putin, men som nu sluter upp bakom honom för att man gör det när ens land är i krig? Kan vi, på något sätt, förstå dem? Går det ens?

Hur många gånger har jag inte hört folk säga de senaste veckorna:
” Hur faan kan man tycka så? Hur kan de gå på det där? Är de helt jävla dumma i huvudet? ”
Det är så lätt att sitta här hos oss, i trygghet, uppvuxna som vi är i en demokrati, och bara avfärda människor just precis så här. För vår bakgrund gör att många av oss inte kan, eller har svårt, att förstå. För det är komplext, och har många underliggande mekanismer. Och de måste man djupdyka i, annars kommer man aldrig förstå hur en redig och klok människa faktiskt kan ställa sig bakom ett krig som detta. Det handlar om känslor. Det handlar om förnekelse och om tro. Det handlar om långvarig lågintensiv propaganda och om begränsad information. Det handlar om uppväxt och om historia. Och mer än så.
Hur ska vi, du och jag, förhålla oss till det här? Jag tror att det är viktigt att vi ändå försöker förstå, även om vi inte kan acceptera vissa åsikter.

I kommande inlägg kommer jag ta upp just de här frågorna. De är svåra, men otroligt  viktiga, inte bara för mig, utan för oss alla. Och jag kommer även beröra dem som står lite mitt emellan. Ryssar som egentligen aldrig brytt sig om politik, därför att det är som de själva säger ”för jobbigt och man blir bara deppig av det. Kan vi inte prata om nåt annat? Det går ändå inte att göra nåt åt det.... ” o s v och som nu inte vet vad de ska göra.

Det är så mycket som hänt sen förra inlägget. På bara en vecka. Jag hade tänkt skriva tidigare men så kom en influensa emellan och jag fick prioritera att ha kontakt med mina vänner. Jag följer hela tiden flera oberoende kanaler och även sådana som är statsstyrda. Både i Ryssland och i Ukraina. För att försöka få en helhetsbild. Och ibland har jag knappt hunnit se ett klipp från ena sidan förrän den andra använder samma eller liknande bilder och säger precis tvärtom. Som en slags sjuk kapplöpning. Ett, verifierat klipp, som gjorde mig helt förfärad häromdan, var från ett köpcenter i den ryska staden Kazan. Där man ser hur unga ryska killar och tjejer, iklädda vita t-shirts med Z-symbolen på bröstet, skanderar ”Ryssland, Ryssland, Ryssland!” och höjer höger näve upp i luften. Och samtidigt pratar Putin om avnazifiering.

Det jag undrar mycket över nu är hur det egentligen står till med den ryska opinionen. Hur många står egentligen bakom Putin och hur har opinionen förändrats sen kriget började? Det är omöjligt att veta, eftersom det inte går att få fram den informationen på ett objektivt sätt just nu. Enligt en undersökning som Navalnyjs team gjorde i förra veckan, så har motståndet mot kriget ökat markant och en majoritet är nu emot kriget. Men samtidigt har jag hört intervjuer med flera ryska analytiker och politiker i exil, som är betydligt mer pessimistiska. När ett land är i kris kan mycket hända som man kanske inte förväntar sig menar de. En nära vän till mig sa: "Jag tror att det just nu är 50/50. Två läger. De som tittar på TV och de som inte tittar på TV. Men det kan ändras. Allt beror på hur kriget utvecklas". Svårt detta.

Jag ska avrunda strax. Måste försöka begränsa mig i allt jag vill berätta. Men först vill jag uppdatera er om min Moskvavän som jag skrev om i förra inlägget. Vi pratades vid igår kväll i nästan två timmar och då sa han bland annat så här:
” Lena. Nu har jag landat efter den värsta chocken. De senaste dagarna har jag hängt med nära vänner och bara pratat och pratat. Skrattat. Gråtit. Druckit vin. Ja du vet ju att jag dricker väldigt måttligt. Max ett glas vin eller två. Men nu… Jag har aldrig druckit så mycket vin i hela mitt liv. Det är helt sjukt! Men jag tror att jag behövde det nu. Det får vara så bara. Insåg idag att min lön i princip är halverad mot dollarn, men som tur är ligger hyran ändå fast tills vidare. Annars hade det gått åt pipan med lägenheten.
Jag tänkte också på min fina mormor idag. Vi har ett väldigt nära förhållande. Har bott hos henne ibland, eftersom mamma och jag inte alltid dragit jämnt. Mormor har alltid levt ett enkelt liv, eller snarare fattigt. Hon har någon tusenlapp i pension. Bor i sin lilla by i södra Ryssland, i en gammal sliten stuga. Med få bekvämligheter. Det som händer nu kommer egentligen inte påverka henne så mycket. Inte heller andra andra som lever som hon. Hon - och de - har ju alltid levt så här. Och kommer fortsätta leva så. Som ”vanligt” liksom. Det får mig att bli så ledsen. När jag ser det perspektivet. I ett land som har sådana rikedomar men som ändå låtit många leva under existensminimum. Och även om jag nu - när jag äntligen fått det lite bättre - kan hjälpa henne mer, så kommer jag snart inte kunna det längre. Jag tänkte i höstas att jag börjat tillhöra medelklassen, eller kanske egentligen den undre medelklassen, men nu, ja nu halkar man väl ner till botten igen…. Medelklassen kommer att få betala den en stor del av det här kriget. Och de rika, de klarar sig alltid, det vet vi sen gammalt.
Hörde du förresten att de i Moskvas tunnelbana i söndags krävde att få se folks mobiler för att se om de följde ”fel” sidor/appar och för att hitta bevis att de deltagit i en demonstration? Den listan vill man inte hamna på. Då är det kört! Nu får man börja vara försiktig…”

” Men du. Ska inte bara prata nattsvart här nu. Det finns faktiskt glädjeämnen också. Min vän som åkte till Turkiet är nu i Istanbul och hans spanske pojkvän har precis mött upp där. Nu ska de bara försöka hitta ett sätt att gifta sig. Är så himla glad för dem! Och min ukrainske kollega, som jag jag berättade om, som råkade vara på besök i Kiev när kriget drog igång, han mår efter förhållandena ok. Ett tag var vi riktigt oroliga för honom. Det blev plötsligt tyst i vår Telegramkanal där han uppdaterade mig och kollegorna om läget i Kiev. Vi hörde inget på flera dagar och började befara det värsta. Till slut hörde han av sig igen och då visade det sig att han hade lyckats ta sig till den västra delen av landet där han börjat hjälpa dem som flyr. Det var en sån otrolig lättnad när vi fick kontakt igen. Och vet du - du kommer inte tro mig nu - han skulle ha lånat en lägenhet i det där höghuset i Kiev som blev bombat! Höghuset som delades i alla media. Men istället hade han alltså tagit ett beslut att fly västerut som så många andra. Och eftersom han som man inte kan lämna landet hjälper han nu kvinnor, barn och gamla som flyr. Jag är så otroligt tacksam för att han är i livet.”
  
” Lena, jag måste berätta en sak till. I slutet på förra veckan ringde min pappa. Du vet ju att han också bor i södra Ryssland. Han är i alla fall den mest sansade person jag vet. Men nu var han i upplösningstillstånd. Det fanns inte en enda dollar i hans lilla by och han såg hela sin lilla livsbesparing gå om intet. Vi lyckades föra över hans pengar till mig och hann växla dem innan kursen blev alltför dålig. Och det var i grevens tid. Nu kan man ju inte ta ut utländsk valuta i cash längre….. Vet du förresten vad pappa sa till mig? Alltså det här är heeeelt galet! Min pappa, min sansade och alltid lika kloka pappa, säger plötsligt till mig:
”Xxxxx du måste emigrera! Nu råder tider vi aldrig sett förut. Har du möjlighet, så vänta inte. Åk!!! ”
Kan du fatta. Min pappa skulle aldrig ha sagt nåt sånt här för bara några veckor sen. Aldrig!! Själv har jag ju, likt många av mina vänner, gått i de tankarna sen 24/2. Kanske är det därför jag druckit så mycket vin. Allt har gått så fort! På två veckor har min värld, där jag levde och hade det ok - eller ÄNTLIGEN hade fått det ok - vänts upp- och ner. Ingenting är om som förut och kommer heller inte att bli det. Nu när jag börjat hämta mig efter den första chocken så har jag börjat kolla på olika universitet som kan ha nytta av min utbildning. Hittar jag rätt kanske jag kan göra det officiellt utan att hamna på svarta listan (se det jag skrev om registret ovan). Kanske blir det ett land i Sydamerika en period. Jag vet inte. Det är mycket papper som ska till. Bara en sån sak som att få Schengenvisum nu för mellanlandning på vägen är en svår nöt att knäcka.… Och hur man ens ska ta sig dit när inga flyg går. Alla våra flygplan står ju still eftersom de är leasade av utländska företag. Vi har bara ett 60-tal ryska flygplan i vårt lands flotta, läste jag idag. Bara det liksom!! Men än så länge är Turkiet och Georgien öppet. Vi får se. Kanske är det ett önsketänkande. Men jag har i alla fall nåt som håller mig gående nu, nåt att hålla fast vid.”

I början av det här inlägget berättade jag om min väninnas rättrådiga mamma. Och genom åren har jag träffat många som hon. Starka kvinnor som under sovjettiden bar otroligt mycket på sina axlar och som har fortsatt att göra det. Kvinnor som hanterade ett omöjligt livspussel men som ändå stod pall. Hur sjutton fixade de det? Jo därför att de inte hade något annat val. De är gamla nu, och några av dem har gått ur tiden, som kvinnan på fotot överst i det här inlägget. Och jag kan inte låta bli leka med tanken:
Hur hade Ryssland sett ut idag, om de hade fått ta över när Sovjetunionen kollapsade 1991? Om de hade fått styra och ställa? Vi hade i alla fall fått en helt annan utveckling än den vi ser idag.

НЕТ ВОЙНЕ!  NEJ TILL KRIGET!
 

Ryska tanter som inte går av för hackor. 

2022 > 07

Ett pionjärläger i sovjetrepubliken Lettland. Nattliga äventyr undan lägerkommendanten. Och ett kärt återseende. Historien börjar för 37 år sen:

Året var 1985 och jag var 20 år. Jag hade precis avklarat 60 poäng ryska vid Stockholms universitet och kunde obehindrat läsa böcker och tidningar på detta vackra slaviska språk. Men, jag behövde öva mer på att prata. Lära mig talspråk. Då fick jag förfrågan att åka med åtta svenska barn till Lettland, på ett pionjärläger. Det var på den tiden då sovjetiska pionjärläger, fanns över hela dåvarande Sovjetunionen och där barnen om sommaren skulle fostras till goda sovjetmedborgare. Läger där barnen varje morgon före frukost marscherade fram och ställde upp sig på rad i en s k ”Linejka”, iklädda vit skjorta med röd scarf och till det blå byxor eller blå kjol.


Jag tyckte det lät som en spännande erfarenhet att få besöka ett sådant läger. Få lite insyn i sovjetiskt vardagsliv. Så jag tackade ja. Man kan ju undra varför föräldrarna till dessa åtta svenska barn ville skicka dem till den här typen av läger. Men alla åtta hade en rysk förälder och de såg det förmodligen som en kombination av lägerskola samtidigt som barnen skulle kunna öva sin ryska.


Lägret låg utanför Riga, i Jurmala som är en gammal kurort med milsvida vita sandstränder och där en och annan trävilla med snickarglädje minner om både för- och mellankrigstiden. Dit skulle vi alltså ta oss medelst båt och buss. Jag fattar än idag inte hur 20-åriga fick ihop den där resan, som ensam ansvarig för åtta ungar, 10-12 år gamla. Jag skulle ha koll på inte bara på dem, utan också på deras packning och pass med visum. Men på nåt sätt gick det. Vi åkte först båt till Helsingfors. Där bytte vi till en annan färja som tog oss till Tallinn. Och där, i Estland, blev vi mötta av lägerrepresentanter som i buss sedan körde oss till sovjetrepubliken Lettland och Jurmala.


När vi till slut kom fram möttes vi av många nyfikna blickar. Inte minst av barnen som stod uppställda på rad i strikta led. Jag hälsade på ett gäng ungdomar i min ålder som var där för att sommarjobba som lägerledare. En av dem hette Lena och hon var två år äldre än jag. ( Det är henne jag nu besöker några dagar i hennes hemstad Liepaja, som ligger vackert vid kusten i sydvästra Lettland. Är här tillsammans med min dotter Åsa. )


Efter den högtidliga välkomstmottagningen med pompa och ståt, installerade sig barnen och jag på andra våningen i ett enkel träbarack. Trappan upp till våra två rum däruppe, låg på utsidan av huset. Här skulle vi nu bo i ett par veckor.


På dagarna var det mycket rutiner. Uppställning i linejka. ( Något de svenska barnen slapp, men de hängde inte läpp för det.) Kommunistiska slagdängor skulle sjungas, liksom annat som skulle till för att fostra barnen i rätt anda. Varannan sång handlade såklart om fred i världen. Men det var förstås inte bara det. Utanför de här kulisserna var barnen barn. De lekte lekar, spelade fotboll och höll på en annan sport. Och det var det massor av sol och bad längs Jurmalas fantastiska vita sandstränder.


Efter någon dag bjöd de andra ungdomarna som arbetade på lägret in mig att träffas på kvällen när barnen lagt sig. De bodde i en egen stuga i utkanten av lägret och där brukade de hänga om kvällarna. Lyssna på musik. Ta en öl. En av killarna, Jura, var duktig på gitarr och nästan alla i gänget var körsångare, så det var hög nivå på sången och musiken. Och från stugan hördes en salig blandning av ryska romanser, lettiska folksånger och Queen. Jag tog ibland över gitarren och sjöng nåt på svenska. (Som nåt av Ebba Grön eller Lasse Tennanders ”Lisas dröm” som alla gillade skarpt. Jag lärde dem även att sjunga den på svenska. Min vän Lena kan den fortfarande Lisas dröm utantill :-) )


Men när jag nu skulle iväg den här första kvällen för att träffa mina nya vänner, kände jag att vår dörr var låst! Vi bodde som sagt på andra våningen och dörren till trappan på utsidan var enda vägen ut. ( Anledningen till att någon låst, förstod jag sen, var att förhindra oövervakad kontakt mellan mig och de andra ungdomarna . ) När jag inte dök upp kom Lena och Jura till vår barack för att se vad som hänt. Jag förklarade genom fönstret att jag inte kunde komma ut. Att vi var inlåsta. Och de kunde konstatera att nyckeln inte heller satt i på utsidan. Att hoppa ut var alldeles för högt. Då kom Jura på den briljanta idén att smyga och hämta stegen vid huvudbyggnaden. Sagt och gjort. I kvällsmörkret klättrade jag försiktigt ut genom fönstret och ner och sen hade vi en fantastisk kväll. Vi sjöng och pratade. En och annan öl slank ner. Och en skvätt vodka var det nog också. Jag blev utfrågad om Sverige och jag frågade dem om livet i Lettland. Både Lena och Jura var med i en känd lettisk kör och de berättade att de snart kanske skulle få turnera med den utomlands, i väst. Det var en dröm för dem. Kvällen blev sen innan jag lika försiktigt klättrade tillbaka in i vårt rum på andra våningen. Och när jag släckte lampan kände jag mig glad. Beslutet att åka till Jurmala var sååå rätt.


Jag fortsatte hänga med Lena, Jura och de andra om kvällarna. Och mörkerklättringen genom fönstret och ned och uppför stegen, blev till slut rutin. Men så en kväll, mot slutet av lägervistelsen blev vi upptäckta.....


Lägermatronan, en bastant riktigt otrevlig dam, blev rasande. Hon lät mig med bestämdhet veta att detta inte var ok och att dessa olovliga kvällsaktiviteter skulle kunna påverka mina framtida möjligheter att få visum till Sovjetunionen. Det var inte roligt med tanke på att jag några månader senare skulle åka till Moskva för att bo där ett år och verkligen lära mig ryska flytande. Det var dock betydligt värre för de andra. Ragatan, menar matronan, hotade Lena och Jura med att se till att de inte skulle få åka utomlands med sin kör. Som straff för att vi setts i smyg om kvällarna. Det var hemskt. Jag tyckte så synd om dem. Försökte ta på mig skulden, att det var jag som övertalat dem eftersom jag kände mig ensam. Men det ville hon inte alls lyssna på. Efter det här, vågade vi oss inte på fler nattliga äventyr under våra sista dagar i Jurmala. Jag ville inte riskera att mina nya vänner skulle straffas. Det vore förödande. Och som tur var förverkligade inte matronan (har förträngt hennes namn) sitt hot sen. Men just då kändes allt hemskt. Att få åka till väst på den tiden var en dröm för många i Sovjetunionen och Lena och Jura hade kunnat få denna dröm krossad.


Någon dag senare, strax innan vi skulle åka hem, såg jag att flera av de lettiska och ryska barnen grät. Snart förstod jag varför. De svenska barnen hade haft med sig små presenter. Det var småsaker som klistermärken, pennor, block och liknande. Och dessa hade de givit bort till nyfunna vänner på lägret. Men nu hade barnen blivit av med sina presenter. Matronan hade tvingat alla att lämna ifrån sig sakerna. De skulle ställas ut på lägrets museum hade hon sagt. Jag blev fruktansvärt arg. Inte minst för att denna hemska människa dessutom hade givit merparten av sakerna till din egen son. Jag sökte upp henne och skällde ut henne. Och sa att detta skulle jag förmedla när jag kom hem, hur hon stulit saker som de svenska barnen givit till sina vänner. Jag var så arg så jag struntade i om hon skulle sätta käppar i hjulet för framtida visum för mig. Efteråt insåg jag att det bara var tomma hot. Hon hade inte den makten. Men det visste inte jag där och då. Alla var rädda för henne och få vågade se henne i ögonen. Hon var en liten lokal despot som uppenbarligen njöt av att känna makt över andra. Och även om hon inte brydde sig om min utskällning så kändes det skönt.


Så småningom kom jag hem ( och jag fick med mig alla åtta barnen hem helskinnade) . Det var fortfarande sommar. Och i brevlådan hade jag fått besked att jag var godkänd för ett års ryskastudier i Moskva. Avresa skulle bli i mitten av augusti. Det skulle också bli ett livsavgörande steg i mitt liv, där jag lärde mig ryska flytande och så småningom blev journalist. Men det, är en heeelt annan historia.


När jag nu ser tillbaka på de där veckorna i sovjetrepubliken Lettland sommaren 1985 - när jag lärde känna Lena som jag sen dess hållit kontakt med, och som jag nu är på besök hos - känns det som en annan tid. Samtidigt, skrämmande nog, gör det inte det. De mörka krafter som länge styrt i Ryssland, och som än mer visade sitt brutala sanna ansikte den 24 februari, ger mig fler och fler flashbacks till tiden före muren revs. Till järnridå, avlyssning och kontroll. Till kalla kriget. Flera av mina vänner i Ryssland vågar idag inte prata öppet om kriget längre. Av rädsla för att fel öron lyssnar. Under våren och sommaren har jag också arbetat med ukrainska flyktingbarn och ungdomar i Sverige. Fått höra många hemska historier. Fått höra om deras mardrömmar. Försökt trösta. Ge en kram. Bara finnas där och lyssna. Då har jag känt att jag inte räcker till, för det är så mycket man skulle vilja göra. Jag har också känt ilska, frustration och en enormt stor sorg över det som sker. Det var därför jag inte klarade av att fortsätta skriva i bloggen, efter mina två senaste inlägg som jag skrev precis när kriget började. Det tar så hårt, på så många plan. Och det är så många som far så illa. Min egen sorg känns förmäten, men det finns där, hela tiden och den gör ont. Sovjetunionen och Ryssland har varit en del av nästan hela mitt liv. Inte bara som journalist utan också på det privata planet i många sammanhang.


Nåväl. Nu ska jag äntligen hänga med Lena igen. Kommer bli mycket både skratt, tårar och minnen. Det har gått 37 år sen den där sommaren 1985. Och det är 17 år sen vi sågs sist. Då i Riga, när jag var där för SVT:a räkning på en reportageresa. Det känns också fint att ha min dotter Åsa med på resan i minnenas land. Lettland ❤️


Ta hand om er därute ☀️

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter

-