There are no entries for this period.

2021 > 07

LÄNK TILL APOLLO-FILMSNUTT
Alla år är olika, inget är det andra likt. Det är ju så det är, i livet självt. Och inte minst i naturen. Olika förutsättningar och omständigheter gör att saker och ting blir som de blir. Den här våren regnade det mycket härute på Runmarö. Det känns alltid skönt. Man vet att det fylls på i grundvattenlagret. Efter det följde den intensiva värme som fortfarande omger oss, och den kom tidigt. Det tycks ha gynnat många insekter och inte minst Apollofjärilen.
Apollo är Europas största fjäril, och kan bli upp till 9cm mellan vingspetsarna. Denna sagolikt vackra och sköra varelse ser vi varje år härute. Den har nästan blivit en sorts symbol för ön. Bara hemma hos oss i trädgården flyger varje sommar en eller två Apollo omkring under säsong. De dras till vår lilla äng framför huset. Där var det en ganska alldaglig gräsmatta när vi flyttade in. Genom åren har maken/biologen Anders förvandlat den till en enormt artrik gammaldags blomsteräng, där Rönnerdahls-arterna och prästkragarna nu bytt plats med bland annat Apollos favorit - rödklinten. Och tro det eller ej, i år har vi SJU Apollofjärilar i trädgården!!! Det är faktiskt helt sanslöst!! För även om den är relativt vanlig i delar av skärgården och på Gotland, så har den försvunnit helt från många platser och är idag hotad. I slutet av 1800-talet luftade den sina vingar från södra Sverige och hela vägen upp till Ångermanland. Men med tiden har den typ av habitat där den trivs minskat alltmer och idag är den rödlistad.
En sak som jag lärde mig tidigt om Apollo var att deras larver helst livnär sig på en enda ört, som vi har på hällen utanför huset - kärleksört. Är inte det ganska fint på nåt sätt? Först växer de sig starka på kärlek. Sen omvandlar de denna energi, som via metamorfos gör att de släpps fria som vår största och kanske vackraste dagfjäril.
Härute tittar vi alltid efter olika tecken, vid olika årstider. Att se den första Apollon är något vi pratar om lite extra. Jamen sådär när vi öbor möter varandra på vägen på en promenad i skogen eller när man rastar hunden. Man är lite om sig och kring sig och blir lite orolig om de inte har dykt upp. Jag tycker också om hur den liksom fladdrar fram mer än flyger, lite sådär lätt disträ. Och ibland kan den nästan somna på en rödklint, som om den är däst av all mat.
En morgon gick jag runt på vår äng med mitt makroobjektiv för att försöka få till några närbilder. Av de tre Apollo som flög runt och kalasade på rödklinten just då, visade sig en vara extra oskygg. Den kändes nästan lite morgontrött. Och det är här knäböjandet kommer in. Ska man fota makro är det ner på knä som gäller. Ibland får man lägga sig helt platt. (Gäller i och för sig inte bara makro utan över huvud taget när man fotar. Känna in och hitta rätt vinkel.) Man liksom bugar ödmjukt inför naturens under, i stort som smått.
Precis när jag fixerat bilden på Apollons ögon, känner jag hur en stackmyra biter mig på foten samtidigt som ett par myggor hittar bra sugställen på armarna tillsammans med minst en broms (det är ju sjukt mycket bromsar i år!!). Jag gör mitt bästa för att ignorera dem, samtidigt som jag håller andan för att hålla kameran stilla. Inte helt lätt. Det blir flera försök innan jag känner mig hyffsat nöjd. Samtidigt känner jag en förvåning. Jag har ju sett att Apollo har små fjun på kroppen, men så här i extrem närbild inser jag att de nästan ut som håriga bestar. Skönheten och odjuret i ett liksom! Och där, på en av bilderna, kikar ett litet kvalster upp med sina små antenner ovanför kanten på Apollons ena vinge. Tänker att det är så mycket vi inte ser och inte heller förstår i denna insekternas värld. Allt detta liv som pågår överallt och som hänger ihop.
Men. Man får inte bli alltför sentimental. Så, SMACK, där dödade jag ett par myggor och försökte detsamma med hästbromsen som oberörd  bara flög vidare. Stannar sen upp. Sätter mig. Bara lyssnar. Överallt surrar det och brummar det. Humlor, bin, blomflugor. svärmare, sländor, flyn..… Högre upp sjunger småfåglar och en och annan mås skränar förbi. Plötsligt kryper en humla ut ur en liten blåklocka intill mig, för att sen flyga vidare i jakt på mer sötma. En blåklockshumla. Sug på det namnet ett tag: BLÅKLOCKSHUMLA! (OBS! på bilden är det troligen en åkerhumla!) Jag vrider på huvudet och där parar sig två centimeterstora små flugbaggar. Honan kan vara rätt tuff och äta upp hannen efter parning har jag läst, men det tycks inte ske denna gång. Går runt knuten där vi har lite lavendel som just nu blommar som bäst. Där tycks ett gammafly alldeles salig över de blålila blommorna och den svirrar runt på sina lätta snabba kolibriliknande vingar. Försöker filma den, men det är hart när omöjligt.
En kopp kaffe till på det och sen blir det jobb ett tag. Inser att jag får boka om min flygbiljett till Ryssland och Kamtjatka för tredje gången. Gränsen dit är fortfarande stängd för svenskar. Känns tungt. Men det är ju så här det är nu. Man får tänka om. Tänka nytt. Göra annat. Kanske blir resan till hösten. Projektet SKA fortsätta. Så är det bara.
På lunchen blev det tennis med Pelle, sonen. Varmt och svettigt. Mycket bromsar. STORA bormsar. Men väldigt, väldigt roligt att spela igen. Har haft uppehåll ett par år på grund av ett dumt knä. Så plötsligt, när jag ska serva, kommer en råbock gående utanför stängslet bakom Pelle. Den stannar. Tittar på oss. Vi väntar en stund. Tittar tillbaka. Sen servar jag. Och den  står kvar. Vi slår några slag fram och tillbaka. Den är fortfarande kvar och iakttar spelet. Kanske tycker den att den gamla mamma, som spelar med den extremt duktiga 18-åringen, ändå har en hyffsad backhand. Till sist, när Pelle ska hämta en boll nära stängslet, lunkar den bort in i grönskan och försvinner.
På eftermiddan går jag ut med Silver, vår Golden Retriever. Hon tvärstannar nästan direkt vid grannens tomt och vill gå in i det höga gräset. Jag håller henne tillbaka. Det är ju mycket orm i år. Och mycket riktigt. Där ligger det en med vidöppet gap helt uppfyllt av en stor padda! Ser sen att det är en snok. Inget att oroa sig för när det gäller hunden alltså, även om paddan förstås inte ser ut att må så bra. 
På kvällen klipper jag snabbt ihop drygt tre minuter från morgonens frukostfilmning med min Olympus. Mest Apollo. En liten opretentiös filmsnutt som får illustrera denna ganska händelserika julidag på ön. FILMEN kan ni se i länken ovan/nedan, liksom ett par av bilderna.
Till sist. Jag vet inte om det är tiden och Covid eller åldern - eller så är det en blandning - men oavsett så är det väldigt fint att vara lite extra lyhörd och upptäcka de där små sakerna, detaljerna, i sitt närområde. Jag har nog i och för sig alltid gjort det - och uppskattat det - MEN, det här senaste året så har det blivit så mycket starkare och viktigare på något vis. Jag blir liksom mer berörd. 
Återkommer inom sådär två veckor med lite nya spontana tankar och iaktagelser kring livet härute. Häng gärna med!
LÄNK TILL APOLLO-FILMSNUTT

Läs hela inlägget »

OBS! Missa inte länken till den lilla mobilfilmen längst ner i blogg-inlägget!!

Det är snart 30 år sen vi flyttade ut till Runmarö i Stockholms skärgård från Stockholms innerstad. Ett stort steg, men som ändå kändes helt rätt eftersom jag tillbringat en stor del av min uppväxt längre söderut i skärgården, på Ornö. När vi berättade om vårt beslut höjde många på ögonbrynen: Oj, hur ska ni klara det? Va!? Måste ni åka båt först för att ta er till stan? 

Och visst, det VAR lite pirrigt att flytta från Södermalm långt ut till en liten ö som gränsar till utskärgården, och vi var ju unga. Jag var 28 Anders 32. Men. Vi har aldrig ångrat det. Sjävklart finns det - som alltid med allt - för- och nackdelar. Men för mig har fördelarna alltid vägt tyngre. Och ju mer åren går, ju svårare har det blivit att tänka sig ett liv någon annanstans. Inte ens en flakmoppefärder i snöstorm på väg till jobbet lyckades ändra min inställning i början, eller allt evigt slit och släpande av grejer från fastlandet. För mig är det en ynnest att bara kunna öppna dörren och barfota gå ut på ängen utanför huset, se apollofjärilen flyga från blomma till blomma, höra en vacker svärmare i skymningen, se svarthakedoppingen simma i viken med nykläckt unge på ryggen eller höra måsarna varna för havsörnen som svävar förbi över huset.

Jag tänkte skriva några rader här ibland. Dela lite foton, en video då och då, om hur det är att leva härute. Om saker som händer och sker i vardagen. Så häng gärna med, och läs. Känner att det är dags att liva upp bloggen igen. Och jag tänkte börja med en otroligt fin händelse i torsdags, den 1 juli. Anders Olofsson - som jag kallar Ros-Anders - hade visning av sin magiska trädgård, fylld av de vackraste rosor. Han har som mest haft 500 sorters rosor, vilket är helt galet fantastiskt!!! Och denna sommar, som inleddes med tunga regn, följt av intensiv värme, visade sig vara riktigt gynnsamt för rosorna. Och nu var det alltså visning, den 1 juli. Jag bor ju ett stenkast bort, så självklart gick jag dit. Att kliva in i trädgården hos Anders och hans fru Ann-Sofi är som att hamna i en annan värld. När man passerar deras lilla vita grind öppnar sig en annan dimension. Överallt prunkar det. Husen är iklädda dessa vackra blommor från topp till tå. Klättrande rosor. Enkla, otroligt vackra, äldre sorters rosor. Rosor som ser ut att vara spritsade i lager på lager på en tårta. Och så färgerna: Vita, skirt ljusrosa, karmosinröda, djupt rosa, orangea…. Och hela tiden förnimmer du stråk av rosendoft som sveper förbi medvindens hjälp. Man blir lycklig och glad i hjärtat. Att det finns såna här små oaser, på vår lilla ö.

Tack igen Anders & Ann-Sofi för att ni delar med er av allt det vackra!! 

HÄR KAN DU KLICKA FÖR ATT SE EN LITEN MOBILFILM FRÅN DEN MAGISKA TRÄDGÅRDEN:
https://vimeo.com/570991022

Läs hela inlägget »

2021 > 07

LÄNK TILL APOLLO-FILMSNUTT
Alla år är olika, inget är det andra likt. Det är ju så det är, i livet självt. Och inte minst i naturen. Olika förutsättningar och omständigheter gör att saker och ting blir som de blir. Den här våren regnade det mycket härute på Runmarö. Det känns alltid skönt. Man vet att det fylls på i grundvattenlagret. Efter det följde den intensiva värme som fortfarande omger oss, och den kom tidigt. Det tycks ha gynnat många insekter och inte minst Apollofjärilen.
Apollo är Europas största fjäril, och kan bli upp till 9cm mellan vingspetsarna. Denna sagolikt vackra och sköra varelse ser vi varje år härute. Den har nästan blivit en sorts symbol för ön. Bara hemma hos oss i trädgården flyger varje sommar en eller två Apollo omkring under säsong. De dras till vår lilla äng framför huset. Där var det en ganska alldaglig gräsmatta när vi flyttade in. Genom åren har maken/biologen Anders förvandlat den till en enormt artrik gammaldags blomsteräng, där Rönnerdahls-arterna och prästkragarna nu bytt plats med bland annat Apollos favorit - rödklinten. Och tro det eller ej, i år har vi SJU Apollofjärilar i trädgården!!! Det är faktiskt helt sanslöst!! För även om den är relativt vanlig i delar av skärgården och på Gotland, så har den försvunnit helt från många platser och är idag hotad. I slutet av 1800-talet luftade den sina vingar från södra Sverige och hela vägen upp till Ångermanland. Men med tiden har den typ av habitat där den trivs minskat alltmer och idag är den rödlistad.
En sak som jag lärde mig tidigt om Apollo var att deras larver helst livnär sig på en enda ört, som vi har på hällen utanför huset - kärleksört. Är inte det ganska fint på nåt sätt? Först växer de sig starka på kärlek. Sen omvandlar de denna energi, som via metamorfos gör att de släpps fria som vår största och kanske vackraste dagfjäril.
Härute tittar vi alltid efter olika tecken, vid olika årstider. Att se den första Apollon är något vi pratar om lite extra. Jamen sådär när vi öbor möter varandra på vägen på en promenad i skogen eller när man rastar hunden. Man är lite om sig och kring sig och blir lite orolig om de inte har dykt upp. Jag tycker också om hur den liksom fladdrar fram mer än flyger, lite sådär lätt disträ. Och ibland kan den nästan somna på en rödklint, som om den är däst av all mat.
En morgon gick jag runt på vår äng med mitt makroobjektiv för att försöka få till några närbilder. Av de tre Apollo som flög runt och kalasade på rödklinten just då, visade sig en vara extra oskygg. Den kändes nästan lite morgontrött. Och det är här knäböjandet kommer in. Ska man fota makro är det ner på knä som gäller. Ibland får man lägga sig helt platt. (Gäller i och för sig inte bara makro utan över huvud taget när man fotar. Känna in och hitta rätt vinkel.) Man liksom bugar ödmjukt inför naturens under, i stort som smått.
Precis när jag fixerat bilden på Apollons ögon, känner jag hur en stackmyra biter mig på foten samtidigt som ett par myggor hittar bra sugställen på armarna tillsammans med minst en broms (det är ju sjukt mycket bromsar i år!!). Jag gör mitt bästa för att ignorera dem, samtidigt som jag håller andan för att hålla kameran stilla. Inte helt lätt. Det blir flera försök innan jag känner mig hyffsat nöjd. Samtidigt känner jag en förvåning. Jag har ju sett att Apollo har små fjun på kroppen, men så här i extrem närbild inser jag att de nästan ut som håriga bestar. Skönheten och odjuret i ett liksom! Och där, på en av bilderna, kikar ett litet kvalster upp med sina små antenner ovanför kanten på Apollons ena vinge. Tänker att det är så mycket vi inte ser och inte heller förstår i denna insekternas värld. Allt detta liv som pågår överallt och som hänger ihop.
Men. Man får inte bli alltför sentimental. Så, SMACK, där dödade jag ett par myggor och försökte detsamma med hästbromsen som oberörd  bara flög vidare. Stannar sen upp. Sätter mig. Bara lyssnar. Överallt surrar det och brummar det. Humlor, bin, blomflugor. svärmare, sländor, flyn..… Högre upp sjunger småfåglar och en och annan mås skränar förbi. Plötsligt kryper en humla ut ur en liten blåklocka intill mig, för att sen flyga vidare i jakt på mer sötma. En blåklockshumla. Sug på det namnet ett tag: BLÅKLOCKSHUMLA! (OBS! på bilden är det troligen en åkerhumla!) Jag vrider på huvudet och där parar sig två centimeterstora små flugbaggar. Honan kan vara rätt tuff och äta upp hannen efter parning har jag läst, men det tycks inte ske denna gång. Går runt knuten där vi har lite lavendel som just nu blommar som bäst. Där tycks ett gammafly alldeles salig över de blålila blommorna och den svirrar runt på sina lätta snabba kolibriliknande vingar. Försöker filma den, men det är hart när omöjligt.
En kopp kaffe till på det och sen blir det jobb ett tag. Inser att jag får boka om min flygbiljett till Ryssland och Kamtjatka för tredje gången. Gränsen dit är fortfarande stängd för svenskar. Känns tungt. Men det är ju så här det är nu. Man får tänka om. Tänka nytt. Göra annat. Kanske blir resan till hösten. Projektet SKA fortsätta. Så är det bara.
På lunchen blev det tennis med Pelle, sonen. Varmt och svettigt. Mycket bromsar. STORA bormsar. Men väldigt, väldigt roligt att spela igen. Har haft uppehåll ett par år på grund av ett dumt knä. Så plötsligt, när jag ska serva, kommer en råbock gående utanför stängslet bakom Pelle. Den stannar. Tittar på oss. Vi väntar en stund. Tittar tillbaka. Sen servar jag. Och den  står kvar. Vi slår några slag fram och tillbaka. Den är fortfarande kvar och iakttar spelet. Kanske tycker den att den gamla mamma, som spelar med den extremt duktiga 18-åringen, ändå har en hyffsad backhand. Till sist, när Pelle ska hämta en boll nära stängslet, lunkar den bort in i grönskan och försvinner.
På eftermiddan går jag ut med Silver, vår Golden Retriever. Hon tvärstannar nästan direkt vid grannens tomt och vill gå in i det höga gräset. Jag håller henne tillbaka. Det är ju mycket orm i år. Och mycket riktigt. Där ligger det en med vidöppet gap helt uppfyllt av en stor padda! Ser sen att det är en snok. Inget att oroa sig för när det gäller hunden alltså, även om paddan förstås inte ser ut att må så bra. 
På kvällen klipper jag snabbt ihop drygt tre minuter från morgonens frukostfilmning med min Olympus. Mest Apollo. En liten opretentiös filmsnutt som får illustrera denna ganska händelserika julidag på ön. FILMEN kan ni se i länken ovan/nedan, liksom ett par av bilderna.
Till sist. Jag vet inte om det är tiden och Covid eller åldern - eller så är det en blandning - men oavsett så är det väldigt fint att vara lite extra lyhörd och upptäcka de där små sakerna, detaljerna, i sitt närområde. Jag har nog i och för sig alltid gjort det - och uppskattat det - MEN, det här senaste året så har det blivit så mycket starkare och viktigare på något vis. Jag blir liksom mer berörd. 
Återkommer inom sådär två veckor med lite nya spontana tankar och iaktagelser kring livet härute. Häng gärna med!
LÄNK TILL APOLLO-FILMSNUTT

Läs hela inlägget »

OBS! Missa inte länken till den lilla mobilfilmen längst ner i blogg-inlägget!!

Det är snart 30 år sen vi flyttade ut till Runmarö i Stockholms skärgård från Stockholms innerstad. Ett stort steg, men som ändå kändes helt rätt eftersom jag tillbringat en stor del av min uppväxt längre söderut i skärgården, på Ornö. När vi berättade om vårt beslut höjde många på ögonbrynen: Oj, hur ska ni klara det? Va!? Måste ni åka båt först för att ta er till stan? 

Och visst, det VAR lite pirrigt att flytta från Södermalm långt ut till en liten ö som gränsar till utskärgården, och vi var ju unga. Jag var 28 Anders 32. Men. Vi har aldrig ångrat det. Sjävklart finns det - som alltid med allt - för- och nackdelar. Men för mig har fördelarna alltid vägt tyngre. Och ju mer åren går, ju svårare har det blivit att tänka sig ett liv någon annanstans. Inte ens en flakmoppefärder i snöstorm på väg till jobbet lyckades ändra min inställning i början, eller allt evigt slit och släpande av grejer från fastlandet. För mig är det en ynnest att bara kunna öppna dörren och barfota gå ut på ängen utanför huset, se apollofjärilen flyga från blomma till blomma, höra en vacker svärmare i skymningen, se svarthakedoppingen simma i viken med nykläckt unge på ryggen eller höra måsarna varna för havsörnen som svävar förbi över huset.

Jag tänkte skriva några rader här ibland. Dela lite foton, en video då och då, om hur det är att leva härute. Om saker som händer och sker i vardagen. Så häng gärna med, och läs. Känner att det är dags att liva upp bloggen igen. Och jag tänkte börja med en otroligt fin händelse i torsdags, den 1 juli. Anders Olofsson - som jag kallar Ros-Anders - hade visning av sin magiska trädgård, fylld av de vackraste rosor. Han har som mest haft 500 sorters rosor, vilket är helt galet fantastiskt!!! Och denna sommar, som inleddes med tunga regn, följt av intensiv värme, visade sig vara riktigt gynnsamt för rosorna. Och nu var det alltså visning, den 1 juli. Jag bor ju ett stenkast bort, så självklart gick jag dit. Att kliva in i trädgården hos Anders och hans fru Ann-Sofi är som att hamna i en annan värld. När man passerar deras lilla vita grind öppnar sig en annan dimension. Överallt prunkar det. Husen är iklädda dessa vackra blommor från topp till tå. Klättrande rosor. Enkla, otroligt vackra, äldre sorters rosor. Rosor som ser ut att vara spritsade i lager på lager på en tårta. Och så färgerna: Vita, skirt ljusrosa, karmosinröda, djupt rosa, orangea…. Och hela tiden förnimmer du stråk av rosendoft som sveper förbi medvindens hjälp. Man blir lycklig och glad i hjärtat. Att det finns såna här små oaser, på vår lilla ö.

Tack igen Anders & Ann-Sofi för att ni delar med er av allt det vackra!! 

HÄR KAN DU KLICKA FÖR ATT SE EN LITEN MOBILFILM FRÅN DEN MAGISKA TRÄDGÅRDEN:
https://vimeo.com/570991022

Läs hela inlägget »

Ukraina kämpar inte bara för sin egen frihet - utan också för Rysslands - OCH VÅR - Del 2

Jag skulle ha varit i Ryssland nu. Det blev inte så. Istället kommer jag under en tid att fortsätta dela lite tankar och känslor här, inifrån Ryssland. Från samtal med nära vänner där. Från ryska media som jag följer, där det publiceras många kloka och insiktsfulla intervjuer. Det här är mitt andra inlägg. Ledsen att det dröjde och är lite långt, men en sjukdom kom emellan och det här är ändå bara små smulor av allt jag skulle vilja berätta. Hoppas du ändå vill läsa. Det är kanske lite ostrukturerat och finns säkert insmugna fel här och där. Men du får ta det som den bloggtext det är. Och du får gärna dela om du vill.

När jag skrev det här igår var det krigets 16:e dag, ändå känns det som om det har pågått i flera månader. Över två miljoner är på flykt, flera tusen har dödats, även många barn. Stad efter stad bombas sönder. Mitt hjärta brister när jag tänker på dem som är mitt i krigets fasor. Alltfler flyktingar kommer även till Sverige. Nu måste vi, du och jag, göra vad vi kan för att hjälpa. Alla kan göra något!

En av många kloka och starka ryska kvinnor jag mött genom åren. Hon finns inte med oss längre. Men hon  bodde på Segergatan 1, i en liten rysk by. Och hade hon fått bestämma, hade förnuftet segrat. 
 

Del 2:

Vi börjar i en stor rysk stad i väster:
”Lena. När jag vaknar på morgonen tänker jag: det är nog bara en mardröm. Så slår jag på tv:n och kastas brutalt tillbaka in i den hemska verklighet som råder och som jag fortfarande inte kan ta in. Var ska det här sluta, och hur? Alla hatar ju oss nu…..”
Orden är min ryska väninnas. Vi har känt varandra sen vi var unga och Ryssland fortfarande var en del av Sovjetunionen. Jag var ofta i hennes hemstad på 80-talet och står även hennes mamma nära. Mamman är förresten en sån där kvinna som burit allt och lite till på sina axlar, livet igenom, men som trots det alltid stått stark och fast som en fura. Som om ingenting kan få henne på fall. Hennes sovjetiska bagage, där kvinnlig jävlar anamma och konstruktivitet var ett måste för att överleva, genomsyrar fortfarande hennes personlighet. Det var ju de som skötte allt. Man, barn och hushåll samtidigt som de arbetade! Starka och rättrådiga kvinnor, utan vilka samhället hade gått under.

Hur som helst - ja ni får ursäkta, men i dessa tider översköljs jag av minnen och tankar från möten och erfarenheter i öst genom åren - så pratade min väninna och jag länge i onsdags. Det började med att jag drömde att hennes numera vuxne son hade arresterats under en demonstration mot kriget i Ukraina. ( Han gjorde redan som 14-åring klart vad han tyckte om det rådande korrupta systemet och visade mig politiska klipp på YouTube långt innan Navalnyj blev känd av allmänheten i väst. ) Jag blev orolig. Ringde henne direkt men fick inget svar. Efter några timmar messade hon och skrev att allt var lugnt med sonen, men nu var hon ute och jagade medicin på stan, liksom andra saker som riskerade att försvinna. Lite senare ringde hon.

” Lena. Jag är helt slut. Har sprungit runt på säkert 20 apotek idag. Långa köer överallt. Till slut fick jag tag på min medicin. Nu klarar jag mig ett tag, men jag vet inte vad som händer sen. Det är ju en utländsk produkt.… När jag kom hem såg jag hur grannar kom släpande på tv-apparater, tvättmaskiner, datorer, ja allt möjligt som nu kommer blir allt dyrare och som kanske kommer försvinna helt. Och snart kan vi inte ta ut utländsk valuta längre i cash, utan får hålla oss till rubeln. Den stod i 70 mot 1 dollar före kriget. Så gick den upp till 150, men nu tror jag den ligger på runt 120. Och priserna på mat och vatten har ju blivit därefter. ( Anm. Det kommunala vattnet i staden är så dåligt att det måste kokas om det ska kunna drickas) Och så hör vi hur företag efter företag lämnar den ryska marknaden. Jag har tur som jobbar för ett ryskt företag, men många vänner är jätteoroliga. För även om flera av de utländska företagen som lämnat Ryssland, ger dem lön i några månader, så vet de inte vad som händer sen. Ska de behålla sin anställning och hoppas? Ska de söka nya jobb? Gå en ny utbildning?
Men det jag är mest rädd för Lena. Ja du vet ju. Jag är så fruktansvärt rädd att han ska kallas in (om sonen). De har ju lovat att inga värnpliktiga ska delta, men kan man verkligen lite på det? Man kan ju inte lita på nånting. Vi vet ju INGENTING om nånting! Samtidigt blir vi alltmer isolerade från omvärlden. Steg för steg. Lena, jag tänkte idag på hur alla förut pratade negativt om sovjettiden. Men när jag ser tillbaka har jag faktiskt många ljusa minnen från den tiden. Jag var ju ung då och som ung hittar man alltid utvägar. Som när vi var ute och festade. Du och jag. Självklart var det mycket som var fel med hela det systemet, och jag vill verkligen inte tillbaka dit, men nu känner jag att det här…. Det är nånting helt annat. Det är någonting mycket värre.”

Dagen efter vårt samtal gick ryska försvarsministeriet ut och erkände - trots tidigare löften till folket - att det hade förekommit värnpliktiga i striderna i Ukraina. ( Putin själv hade lovat bara några dagar innan att enbart yrkessoldater deltog i ”specialoperationen”. ) Det bekräftade bara det som många redan vetat om. Samtidigt är det viktigt att här flika in en sak. Det har spridits många klipp under de här dagarna, från båda sidor. Ett exempel är de med krigsfångar. Klipp där man ibland tydligt kan känna att soldaterna i bild uttalar sig under hot, i både ryska och ukrainska klipp. I våra media hör man hela tiden ” enligt källan den och den ” o s v. Och precis det måste vi påminna oss om. Ständigt. För det är så lätt att svepas med och köpa allt som kommer från den ena sidan, när man är känslomässigt engagerad. Men under ett krig är desinformation ett tungt vapnen, och det är väldigt mycket som delas just nu som är svårt att verifiera.

Hur som. I samband med det här med ryska värnpliktiga, om de deltog eller inte i kriget, så läste jag en intervju med människorättsorganisationen Petersburgs soldatmödrar, på den oberoende ryska nyhetskanalen Meduza. ( Meduza har, som i stort sett alla oberoende kanaler, blivit blockerad och hankar sig nu fram i den krypterade appen Telegram. Som många andra likasinnade. ) Petersburgs soldatmödrar gör, tillsammans med liknande organisationer i andra ryska städer, ett fantastiskt jobb. Ofta på volontär basis. De har varit en stark kraft att räkna med i Ryssland sen kriget i Afghanistan, och även under krigen i Tjetjenien. Nu. Sitter de i en rävsax. I oktober förra året infördes en ny lag som gör att all typ av efterforskning som har med det militära att göra är förbjuden. Det innebär att de inte längre kan gräva i fall där en soldat har försvunnit. De kan inte med rättsliga medel kräva svar från myndigheter, för då kan de själva riskera åtal. De kan alltså inte fortsatt erbjuda juridisk hjälp till oroliga föräldrar, utan bara ge dem råd. Så nu måste föräldrar som mår dåligt och som oroar sig över om deras söner blivit dödade, själva kämpa vidare i byråkratins snårskogar.
Samtidigt berättar organisationens ordförande, Oksana Paramonova, i intervjun att antalet samtal till dem - jämfört med slutet på förra året - har blivit tjugo gånger fler sen kriget började. Hon säger också att många soldater aldrig kommer hem, inte ens någon kropp. Då får familjen nöja sig med en hedersbetygelse och en plakett på soldatens skola. Och där, tar det slut. Gällande den kompensation som Putin nu utlovat till stupade soldaters familjer, är hon heller inte så optimistisk. För om man inte får hem någon kropp, kan det vara svårt med bevisning. Och även om man får hem sin sons eller anhöriges kropp, så kan det vara en lång och krånglig process att få ut pengarna. Mitt i sorgen är det ju heller inte många som orkar kämpa för en ersättning….

Jag tittar på siffror över dödade ryska soldater. Det är många dagar nu sen Ryssland för första gången nämnde antalet stupade. 498 sa de då. Sen har det varit tyst. Ukrainska källor menar att det handlar om mer än 10 000 ryska soldater, medan oberoende källor säger att rör sig om åtminstone ett par tusen vid det här laget. Jag har själv en son som snart är 19 och kan inte föreställa mig vad de familjer går igenom som i detta nu inte har kontakt med sina söner. Vi ser på kriget, hör om kriget, läser om kriget, drömmer om kriget. Bilderna är hemska. Fruktansvärda. Overkliga. Men det är först när vi sätter allt i ett eget perspektiv, som vi kan förstå en liten skärva av detta helvete. Förstå det helt, kan vi inte, inte om vi inte är där själva.

Innan vi la på luren, min vännina och jag i onsdags, sa hon:
” Lena, jag är bara drygt 50, men just nu känner jag mig så gammal, så fruktansvärt trött. Jag har inga krafter. Jag bara gör det jag måste, nästan mekaniskt. Och så denna ständiga propaganda.… Men det ska man komma ihåg, att den kommer faktiskt från båda håll, men jag vet vem och vad jag ska tro på. Hur jag ska sålla. Vi har ju också vänner i Ukraina och från dem får vi förstahandsinformation. ”

Jag hörde sen att hon var nära gråt.
” De lever mitt i kriget Lena. Mitt i allt det hemska….. Det är så ofattbart…. Jag vet inte vad jag ska säga….. Enda trösten är att de i alla fall är välbehållna. Än så länge…..
Lena, jag var jag helt paralyserad de första dagarna. Jag satt vid tv:n, datorn och telefonen dygnet runt. Sov knappt nånting. Nu försöker jag hålla det till morgon och kväll annars kommer jag gå under. Men det är det en sak jag inte kan släppa, och som jag tänker på hela tiden….. Och det är, att alla hatar oss nu. Alla. …”
Sen brast hennes röst. Jag försökte lugna henne. Sa att vi vet att ni inte vill det här. Att det är Putins krig, inte ert. Att vi vet att de också blir hårt drabbade. Men det var svårt att nå fram. För hon är inte där än. Hon befinner sig fortfarande i ett slags chocktillstånd och är inte mottaglig. Jag kunde bara lyssna och finnas där som vän. Humma förstående. Säga nåt tröstande ord då och då. När vi la på luren brast jag själv i gråt.

Vi har känt varann sen 80-talet, gjort de mest galna och roliga saker ihop, och hon är en av de mest positiva, levnadsglada människor jag vet. Därför tar det så hårt och jag blir ledsen bara av att skriva om det. Hon lever liksom min Moskvavän, som jag skrev om sist, i storstan. Hon är utbildad och har rest en del, om än inte lika mycket som han. De tillhör båda en slags rysk medelklass. På drygt två veckor har deras liv förändrats radikalt. De har kastats tillbaka i tiden och in i en oviss framtid, i ett land som redan nu nästan helt isolerat sig från omvärlden. De är båda två mot kriget. De förstår inte att det här får ske. Hur regimen kan göra så här mot både Ukraina och mot dem och Ryssland.

Vi har alla sett klipp på tv med människor som trots att de blir misshandlade och riskerar fängelsestraff ger sig ut på gatorna och protesterar. Modiga människor med plakat mot kriget. Många i Ryssland skulle vilja göra detsamma, men vågar inte det. Skulle DU våga? Om du hotades av misshandel och fängelsestraff på upp till 15 år? Dessutom är det så att man nu förstärker lagen om censur, eller lagen mot ”fejknyheter” om kriget. Förutom att man blockerat i stort sett alla oberoende media, pratas det nu om att upprätta ett register över dem och andra oberoende organisationer som är emot kriget. Men inte bara. Registret ska dessutom inkludera alla personer med anknytning till organisationerna. Alltså ett register över ”oliktänkande” precis som man hade förr, under sovjettiden. Ett register som visar vilka som är rätt och vilka som är fel. Och hamnar du på  den listan, kommer du få väldigt svårt att tvätta bort den stämpeln när du ska söka jobb eller studera. Så jag frågar igen, skulle DU våga höja rösten?

Jag följer en kanal på Telegram som administreras av ryska studentorganisationer runt om i landet. Varje dag delar de rapporter om studenter som blivit utkastade från sina universitet för att de deltagit i demonstrationer mot kriget. De beskriver också hur både lärare och skolans ledning föreläser om ”specialoperationen” i Ukraina och hur man måste förhålla sig till den. Där läste jag också en intervju med en historielärare som på sitt Instagramkonto skrivit att han var emot kriget. Han hade inte gjort någon lång utläggning, bara skrivit att han var emot. Efter en kvart fick han ett samtal från skolans rektor som sa att han kunde komma och hämta sina saker. Hans elever, och deras föräldrar, försökte förhindra hans avsked, eftersom de tyckte det var fel och han var ju dessutom en väldigt populär och bra lärare. Men det hjälpte inte. Nu är han arbetslös och har en stämpel på sig.
Jag hinner knappt med att läsa om alla dessa tragiska historier. De är så många. Samtidigt känner jag hur tumskruvarna dras åt, allt hårdare. Det blir svårare och svårare för de som tappert försöker höja rösten och göra motstånd. Skuggan från den mur som håller på att byggas upp runt omkring dem blir allt längre och mörkare. Vi närmar oss en tid som jag trodde var förbi. En tid jag där jag som västerlänning alltid klarade mig, men där jag alltid oroade mig för mina vänner, för dem jag jobbat med, umgåtts med. Det gör så ont. Så jävla ont!

Alla de jag har nämnt hittills kan vi sympatisera med. Vi förstår att de inte vill ha det här kriget. Vi förstår att de också har drabbats hårt för något de inte på något sätt är skyldiga till. Men hur är det med de som faktiskt tror på propagandan? De som tycker att Putin gör rätt, som köper det han säger på stats-TV? Hur tänker vi om dem? Och hur tänker vi om dem som desperat försöker hitta förklaringar till att det blivit som det blivit, därför att sanningen är för svår att ta in. Och hur tänker vi om dem som egentligen aldrig gillat Putin, men som nu sluter upp bakom honom för att man gör det när ens land är i krig? Kan vi, på något sätt, förstå dem? Går det ens?

Hur många gånger har jag inte hört folk säga de senaste veckorna:
” Hur faan kan man tycka så? Hur kan de gå på det där? Är de helt jävla dumma i huvudet? ”
Det är så lätt att sitta här hos oss, i trygghet, uppvuxna som vi är i en demokrati, och bara avfärda människor just precis så här. För vår bakgrund gör att många av oss inte kan, eller har svårt, att förstå. För det är komplext, och har många underliggande mekanismer. Och de måste man djupdyka i, annars kommer man aldrig förstå hur en redig och klok människa faktiskt kan ställa sig bakom ett krig som detta. Det handlar om känslor. Det handlar om förnekelse och om tro. Det handlar om långvarig lågintensiv propaganda och om begränsad information. Det handlar om uppväxt och om historia. Och mer än så.
Hur ska vi, du och jag, förhålla oss till det här? Jag tror att det är viktigt att vi ändå försöker förstå, även om vi inte kan acceptera vissa åsikter.

I kommande inlägg kommer jag ta upp just de här frågorna. De är svåra, men otroligt  viktiga, inte bara för mig, utan för oss alla. Och jag kommer även beröra dem som står lite mitt emellan. Ryssar som egentligen aldrig brytt sig om politik, därför att det är som de själva säger ”för jobbigt och man blir bara deppig av det. Kan vi inte prata om nåt annat? Det går ändå inte att göra nåt åt det.... ” o s v och som nu inte vet vad de ska göra.

Det är så mycket som hänt sen förra inlägget. På bara en vecka. Jag hade tänkt skriva tidigare men så kom en influensa emellan och jag fick prioritera att ha kontakt med mina vänner. Jag följer hela tiden flera oberoende kanaler och även sådana som är statsstyrda. Både i Ryssland och i Ukraina. För att försöka få en helhetsbild. Och ibland har jag knappt hunnit se ett klipp från ena sidan förrän den andra använder samma eller liknande bilder och säger precis tvärtom. Som en slags sjuk kapplöpning. Ett, verifierat klipp, som gjorde mig helt förfärad häromdan, var från ett köpcenter i den ryska staden Kazan. Där man ser hur unga ryska killar och tjejer, iklädda vita t-shirts med Z-symbolen på bröstet, skanderar ”Ryssland, Ryssland, Ryssland!” och höjer höger näve upp i luften. Och samtidigt pratar Putin om avnazifiering.

Det jag undrar mycket över nu är hur det egentligen står till med den ryska opinionen. Hur många står egentligen bakom Putin och hur har opinionen förändrats sen kriget började? Det är omöjligt att veta, eftersom det inte går att få fram den informationen på ett objektivt sätt just nu. Enligt en undersökning som Navalnyjs team gjorde i förra veckan, så har motståndet mot kriget ökat markant och en majoritet är nu emot kriget. Men samtidigt har jag hört intervjuer med flera ryska analytiker och politiker i exil, som är betydligt mer pessimistiska. När ett land är i kris kan mycket hända som man kanske inte förväntar sig menar de. En nära vän till mig sa: "Jag tror att det just nu är 50/50. Två läger. De som tittar på TV och de som inte tittar på TV. Men det kan ändras. Allt beror på hur kriget utvecklas". Svårt detta.

Jag ska avrunda strax. Måste försöka begränsa mig i allt jag vill berätta. Men först vill jag uppdatera er om min Moskvavän som jag skrev om i förra inlägget. Vi pratades vid igår kväll i nästan två timmar och då sa han bland annat så här:
” Lena. Nu har jag landat efter den värsta chocken. De senaste dagarna har jag hängt med nära vänner och bara pratat och pratat. Skrattat. Gråtit. Druckit vin. Ja du vet ju att jag dricker väldigt måttligt. Max ett glas vin eller två. Men nu… Jag har aldrig druckit så mycket vin i hela mitt liv. Det är helt sjukt! Men jag tror att jag behövde det nu. Det får vara så bara. Insåg idag att min lön i princip är halverad mot dollarn, men som tur är ligger hyran ändå fast tills vidare. Annars hade det gått åt pipan med lägenheten.
Jag tänkte också på min fina mormor idag. Vi har ett väldigt nära förhållande. Har bott hos henne ibland, eftersom mamma och jag inte alltid dragit jämnt. Mormor har alltid levt ett enkelt liv, eller snarare fattigt. Hon har någon tusenlapp i pension. Bor i sin lilla by i södra Ryssland, i en gammal sliten stuga. Med få bekvämligheter. Det som händer nu kommer egentligen inte påverka henne så mycket. Inte heller andra andra som lever som hon. Hon - och de - har ju alltid levt så här. Och kommer fortsätta leva så. Som ”vanligt” liksom. Det får mig att bli så ledsen. När jag ser det perspektivet. I ett land som har sådana rikedomar men som ändå låtit många leva under existensminimum. Och även om jag nu - när jag äntligen fått det lite bättre - kan hjälpa henne mer, så kommer jag snart inte kunna det längre. Jag tänkte i höstas att jag börjat tillhöra medelklassen, eller kanske egentligen den undre medelklassen, men nu, ja nu halkar man väl ner till botten igen…. Medelklassen kommer att få betala den en stor del av det här kriget. Och de rika, de klarar sig alltid, det vet vi sen gammalt.
Hörde du förresten att de i Moskvas tunnelbana i söndags krävde att få se folks mobiler för att se om de följde ”fel” sidor/appar och för att hitta bevis att de deltagit i en demonstration? Den listan vill man inte hamna på. Då är det kört! Nu får man börja vara försiktig…”

” Men du. Ska inte bara prata nattsvart här nu. Det finns faktiskt glädjeämnen också. Min vän som åkte till Turkiet är nu i Istanbul och hans spanske pojkvän har precis mött upp där. Nu ska de bara försöka hitta ett sätt att gifta sig. Är så himla glad för dem! Och min ukrainske kollega, som jag jag berättade om, som råkade vara på besök i Kiev när kriget drog igång, han mår efter förhållandena ok. Ett tag var vi riktigt oroliga för honom. Det blev plötsligt tyst i vår Telegramkanal där han uppdaterade mig och kollegorna om läget i Kiev. Vi hörde inget på flera dagar och började befara det värsta. Till slut hörde han av sig igen och då visade det sig att han hade lyckats ta sig till den västra delen av landet där han börjat hjälpa dem som flyr. Det var en sån otrolig lättnad när vi fick kontakt igen. Och vet du - du kommer inte tro mig nu - han skulle ha lånat en lägenhet i det där höghuset i Kiev som blev bombat! Höghuset som delades i alla media. Men istället hade han alltså tagit ett beslut att fly västerut som så många andra. Och eftersom han som man inte kan lämna landet hjälper han nu kvinnor, barn och gamla som flyr. Jag är så otroligt tacksam för att han är i livet.”
  
” Lena, jag måste berätta en sak till. I slutet på förra veckan ringde min pappa. Du vet ju att han också bor i södra Ryssland. Han är i alla fall den mest sansade person jag vet. Men nu var han i upplösningstillstånd. Det fanns inte en enda dollar i hans lilla by och han såg hela sin lilla livsbesparing gå om intet. Vi lyckades föra över hans pengar till mig och hann växla dem innan kursen blev alltför dålig. Och det var i grevens tid. Nu kan man ju inte ta ut utländsk valuta i cash längre….. Vet du förresten vad pappa sa till mig? Alltså det här är heeeelt galet! Min pappa, min sansade och alltid lika kloka pappa, säger plötsligt till mig:
”Xxxxx du måste emigrera! Nu råder tider vi aldrig sett förut. Har du möjlighet, så vänta inte. Åk!!! ”
Kan du fatta. Min pappa skulle aldrig ha sagt nåt sånt här för bara några veckor sen. Aldrig!! Själv har jag ju, likt många av mina vänner, gått i de tankarna sen 24/2. Kanske är det därför jag druckit så mycket vin. Allt har gått så fort! På två veckor har min värld, där jag levde och hade det ok - eller ÄNTLIGEN hade fått det ok - vänts upp- och ner. Ingenting är om som förut och kommer heller inte att bli det. Nu när jag börjat hämta mig efter den första chocken så har jag börjat kolla på olika universitet som kan ha nytta av min utbildning. Hittar jag rätt kanske jag kan göra det officiellt utan att hamna på svarta listan (se det jag skrev om registret ovan). Kanske blir det ett land i Sydamerika en period. Jag vet inte. Det är mycket papper som ska till. Bara en sån sak som att få Schengenvisum nu för mellanlandning på vägen är en svår nöt att knäcka.… Och hur man ens ska ta sig dit när inga flyg går. Alla våra flygplan står ju still eftersom de är leasade av utländska företag. Vi har bara ett 60-tal ryska flygplan i vårt lands flotta, läste jag idag. Bara det liksom!! Men än så länge är Turkiet och Georgien öppet. Vi får se. Kanske är det ett önsketänkande. Men jag har i alla fall nåt som håller mig gående nu, nåt att hålla fast vid.”

I början av det här inlägget berättade jag om min väninnas rättrådiga mamma. Och genom åren har jag träffat många som hon. Starka kvinnor som under sovjettiden bar otroligt mycket på sina axlar och som har fortsatt att göra det. Kvinnor som hanterade ett omöjligt livspussel men som ändå stod pall. Hur sjutton fixade de det? Jo därför att de inte hade något annat val. De är gamla nu, och några av dem har gått ur tiden, som kvinnan på fotot överst i det här inlägget. Och jag kan inte låta bli leka med tanken:
Hur hade Ryssland sett ut idag, om de hade fått ta över när Sovjetunionen kollapsade 1991? Om de hade fått styra och ställa? Vi hade i alla fall fått en helt annan utveckling än den vi ser idag.

НЕТ ВОЙНЕ!  NEJ TILL KRIGET!
 

Ryska tanter som inte går av för hackor. 

2021 > 07

LÄNK TILL APOLLO-FILMSNUTT
Alla år är olika, inget är det andra likt. Det är ju så det är, i livet självt. Och inte minst i naturen. Olika förutsättningar och omständigheter gör att saker och ting blir som de blir. Den här våren regnade det mycket härute på Runmarö. Det känns alltid skönt. Man vet att det fylls på i grundvattenlagret. Efter det följde den intensiva värme som fortfarande omger oss, och den kom tidigt. Det tycks ha gynnat många insekter och inte minst Apollofjärilen.
Apollo är Europas största fjäril, och kan bli upp till 9cm mellan vingspetsarna. Denna sagolikt vackra och sköra varelse ser vi varje år härute. Den har nästan blivit en sorts symbol för ön. Bara hemma hos oss i trädgården flyger varje sommar en eller två Apollo omkring under säsong. De dras till vår lilla äng framför huset. Där var det en ganska alldaglig gräsmatta när vi flyttade in. Genom åren har maken/biologen Anders förvandlat den till en enormt artrik gammaldags blomsteräng, där Rönnerdahls-arterna och prästkragarna nu bytt plats med bland annat Apollos favorit - rödklinten. Och tro det eller ej, i år har vi SJU Apollofjärilar i trädgården!!! Det är faktiskt helt sanslöst!! För även om den är relativt vanlig i delar av skärgården och på Gotland, så har den försvunnit helt från många platser och är idag hotad. I slutet av 1800-talet luftade den sina vingar från södra Sverige och hela vägen upp till Ångermanland. Men med tiden har den typ av habitat där den trivs minskat alltmer och idag är den rödlistad.
En sak som jag lärde mig tidigt om Apollo var att deras larver helst livnär sig på en enda ört, som vi har på hällen utanför huset - kärleksört. Är inte det ganska fint på nåt sätt? Först växer de sig starka på kärlek. Sen omvandlar de denna energi, som via metamorfos gör att de släpps fria som vår största och kanske vackraste dagfjäril.
Härute tittar vi alltid efter olika tecken, vid olika årstider. Att se den första Apollon är något vi pratar om lite extra. Jamen sådär när vi öbor möter varandra på vägen på en promenad i skogen eller när man rastar hunden. Man är lite om sig och kring sig och blir lite orolig om de inte har dykt upp. Jag tycker också om hur den liksom fladdrar fram mer än flyger, lite sådär lätt disträ. Och ibland kan den nästan somna på en rödklint, som om den är däst av all mat.
En morgon gick jag runt på vår äng med mitt makroobjektiv för att försöka få till några närbilder. Av de tre Apollo som flög runt och kalasade på rödklinten just då, visade sig en vara extra oskygg. Den kändes nästan lite morgontrött. Och det är här knäböjandet kommer in. Ska man fota makro är det ner på knä som gäller. Ibland får man lägga sig helt platt. (Gäller i och för sig inte bara makro utan över huvud taget när man fotar. Känna in och hitta rätt vinkel.) Man liksom bugar ödmjukt inför naturens under, i stort som smått.
Precis när jag fixerat bilden på Apollons ögon, känner jag hur en stackmyra biter mig på foten samtidigt som ett par myggor hittar bra sugställen på armarna tillsammans med minst en broms (det är ju sjukt mycket bromsar i år!!). Jag gör mitt bästa för att ignorera dem, samtidigt som jag håller andan för att hålla kameran stilla. Inte helt lätt. Det blir flera försök innan jag känner mig hyffsat nöjd. Samtidigt känner jag en förvåning. Jag har ju sett att Apollo har små fjun på kroppen, men så här i extrem närbild inser jag att de nästan ut som håriga bestar. Skönheten och odjuret i ett liksom! Och där, på en av bilderna, kikar ett litet kvalster upp med sina små antenner ovanför kanten på Apollons ena vinge. Tänker att det är så mycket vi inte ser och inte heller förstår i denna insekternas värld. Allt detta liv som pågår överallt och som hänger ihop.
Men. Man får inte bli alltför sentimental. Så, SMACK, där dödade jag ett par myggor och försökte detsamma med hästbromsen som oberörd  bara flög vidare. Stannar sen upp. Sätter mig. Bara lyssnar. Överallt surrar det och brummar det. Humlor, bin, blomflugor. svärmare, sländor, flyn..… Högre upp sjunger småfåglar och en och annan mås skränar förbi. Plötsligt kryper en humla ut ur en liten blåklocka intill mig, för att sen flyga vidare i jakt på mer sötma. En blåklockshumla. Sug på det namnet ett tag: BLÅKLOCKSHUMLA! (OBS! på bilden är det troligen en åkerhumla!) Jag vrider på huvudet och där parar sig två centimeterstora små flugbaggar. Honan kan vara rätt tuff och äta upp hannen efter parning har jag läst, men det tycks inte ske denna gång. Går runt knuten där vi har lite lavendel som just nu blommar som bäst. Där tycks ett gammafly alldeles salig över de blålila blommorna och den svirrar runt på sina lätta snabba kolibriliknande vingar. Försöker filma den, men det är hart när omöjligt.
En kopp kaffe till på det och sen blir det jobb ett tag. Inser att jag får boka om min flygbiljett till Ryssland och Kamtjatka för tredje gången. Gränsen dit är fortfarande stängd för svenskar. Känns tungt. Men det är ju så här det är nu. Man får tänka om. Tänka nytt. Göra annat. Kanske blir resan till hösten. Projektet SKA fortsätta. Så är det bara.
På lunchen blev det tennis med Pelle, sonen. Varmt och svettigt. Mycket bromsar. STORA bormsar. Men väldigt, väldigt roligt att spela igen. Har haft uppehåll ett par år på grund av ett dumt knä. Så plötsligt, när jag ska serva, kommer en råbock gående utanför stängslet bakom Pelle. Den stannar. Tittar på oss. Vi väntar en stund. Tittar tillbaka. Sen servar jag. Och den  står kvar. Vi slår några slag fram och tillbaka. Den är fortfarande kvar och iakttar spelet. Kanske tycker den att den gamla mamma, som spelar med den extremt duktiga 18-åringen, ändå har en hyffsad backhand. Till sist, när Pelle ska hämta en boll nära stängslet, lunkar den bort in i grönskan och försvinner.
På eftermiddan går jag ut med Silver, vår Golden Retriever. Hon tvärstannar nästan direkt vid grannens tomt och vill gå in i det höga gräset. Jag håller henne tillbaka. Det är ju mycket orm i år. Och mycket riktigt. Där ligger det en med vidöppet gap helt uppfyllt av en stor padda! Ser sen att det är en snok. Inget att oroa sig för när det gäller hunden alltså, även om paddan förstås inte ser ut att må så bra. 
På kvällen klipper jag snabbt ihop drygt tre minuter från morgonens frukostfilmning med min Olympus. Mest Apollo. En liten opretentiös filmsnutt som får illustrera denna ganska händelserika julidag på ön. FILMEN kan ni se i länken ovan/nedan, liksom ett par av bilderna.
Till sist. Jag vet inte om det är tiden och Covid eller åldern - eller så är det en blandning - men oavsett så är det väldigt fint att vara lite extra lyhörd och upptäcka de där små sakerna, detaljerna, i sitt närområde. Jag har nog i och för sig alltid gjort det - och uppskattat det - MEN, det här senaste året så har det blivit så mycket starkare och viktigare på något vis. Jag blir liksom mer berörd. 
Återkommer inom sådär två veckor med lite nya spontana tankar och iaktagelser kring livet härute. Häng gärna med!
LÄNK TILL APOLLO-FILMSNUTT

Läs hela inlägget »

OBS! Missa inte länken till den lilla mobilfilmen längst ner i blogg-inlägget!!

Det är snart 30 år sen vi flyttade ut till Runmarö i Stockholms skärgård från Stockholms innerstad. Ett stort steg, men som ändå kändes helt rätt eftersom jag tillbringat en stor del av min uppväxt längre söderut i skärgården, på Ornö. När vi berättade om vårt beslut höjde många på ögonbrynen: Oj, hur ska ni klara det? Va!? Måste ni åka båt först för att ta er till stan? 

Och visst, det VAR lite pirrigt att flytta från Södermalm långt ut till en liten ö som gränsar till utskärgården, och vi var ju unga. Jag var 28 Anders 32. Men. Vi har aldrig ångrat det. Sjävklart finns det - som alltid med allt - för- och nackdelar. Men för mig har fördelarna alltid vägt tyngre. Och ju mer åren går, ju svårare har det blivit att tänka sig ett liv någon annanstans. Inte ens en flakmoppefärder i snöstorm på väg till jobbet lyckades ändra min inställning i början, eller allt evigt slit och släpande av grejer från fastlandet. För mig är det en ynnest att bara kunna öppna dörren och barfota gå ut på ängen utanför huset, se apollofjärilen flyga från blomma till blomma, höra en vacker svärmare i skymningen, se svarthakedoppingen simma i viken med nykläckt unge på ryggen eller höra måsarna varna för havsörnen som svävar förbi över huset.

Jag tänkte skriva några rader här ibland. Dela lite foton, en video då och då, om hur det är att leva härute. Om saker som händer och sker i vardagen. Så häng gärna med, och läs. Känner att det är dags att liva upp bloggen igen. Och jag tänkte börja med en otroligt fin händelse i torsdags, den 1 juli. Anders Olofsson - som jag kallar Ros-Anders - hade visning av sin magiska trädgård, fylld av de vackraste rosor. Han har som mest haft 500 sorters rosor, vilket är helt galet fantastiskt!!! Och denna sommar, som inleddes med tunga regn, följt av intensiv värme, visade sig vara riktigt gynnsamt för rosorna. Och nu var det alltså visning, den 1 juli. Jag bor ju ett stenkast bort, så självklart gick jag dit. Att kliva in i trädgården hos Anders och hans fru Ann-Sofi är som att hamna i en annan värld. När man passerar deras lilla vita grind öppnar sig en annan dimension. Överallt prunkar det. Husen är iklädda dessa vackra blommor från topp till tå. Klättrande rosor. Enkla, otroligt vackra, äldre sorters rosor. Rosor som ser ut att vara spritsade i lager på lager på en tårta. Och så färgerna: Vita, skirt ljusrosa, karmosinröda, djupt rosa, orangea…. Och hela tiden förnimmer du stråk av rosendoft som sveper förbi medvindens hjälp. Man blir lycklig och glad i hjärtat. Att det finns såna här små oaser, på vår lilla ö.

Tack igen Anders & Ann-Sofi för att ni delar med er av allt det vackra!! 

HÄR KAN DU KLICKA FÖR ATT SE EN LITEN MOBILFILM FRÅN DEN MAGISKA TRÄDGÅRDEN:
https://vimeo.com/570991022

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter

-