2021

LÄNK TILL APOLLO-FILMSNUTT
Alla år är olika, inget är det andra likt. Det är ju så det är, i livet självt. Och inte minst i naturen. Olika förutsättningar och omständigheter gör att saker och ting blir som de blir. Den här våren regnade det mycket härute på Runmarö. Det känns alltid skönt. Man vet att det fylls på i grundvattenlagret. Efter det följde den intensiva värme som fortfarande omger oss, och den kom tidigt. Det tycks ha gynnat många insekter och inte minst Apollofjärilen.
Apollo är Europas största fjäril, och kan bli upp till 9cm mellan vingspetsarna. Denna sagolikt vackra och sköra varelse ser vi varje år härute. Den har nästan blivit en sorts symbol för ön. Bara hemma hos oss i trädgården flyger varje sommar en eller två Apollo omkring under säsong. De dras till vår lilla äng framför huset. Där var det en ganska alldaglig gräsmatta när vi flyttade in. Genom åren har maken/biologen Anders förvandlat den till en enormt artrik gammaldags blomsteräng, där Rönnerdahls-arterna och prästkragarna nu bytt plats med bland annat Apollos favorit - rödklinten. Och tro det eller ej, i år har vi SJU Apollofjärilar i trädgården!!! Det är faktiskt helt sanslöst!! För även om den är relativt vanlig i delar av skärgården och på Gotland, så har den försvunnit helt från många platser och är idag hotad. I slutet av 1800-talet luftade den sina vingar från södra Sverige och hela vägen upp till Ångermanland. Men med tiden har den typ av habitat där den trivs minskat alltmer och idag är den rödlistad.
En sak som jag lärde mig tidigt om Apollo var att deras larver helst livnär sig på en enda ört, som vi har på hällen utanför huset - kärleksört. Är inte det ganska fint på nåt sätt? Först växer de sig starka på kärlek. Sen omvandlar de denna energi, som via metamorfos gör att de släpps fria som vår största och kanske vackraste dagfjäril.
Härute tittar vi alltid efter olika tecken, vid olika årstider. Att se den första Apollon är något vi pratar om lite extra. Jamen sådär när vi öbor möter varandra på vägen på en promenad i skogen eller när man rastar hunden. Man är lite om sig och kring sig och blir lite orolig om de inte har dykt upp. Jag tycker också om hur den liksom fladdrar fram mer än flyger, lite sådär lätt disträ. Och ibland kan den nästan somna på en rödklint, som om den är däst av all mat.
En morgon gick jag runt på vår äng med mitt makroobjektiv för att försöka få till några närbilder. Av de tre Apollo som flög runt och kalasade på rödklinten just då, visade sig en vara extra oskygg. Den kändes nästan lite morgontrött. Och det är här knäböjandet kommer in. Ska man fota makro är det ner på knä som gäller. Ibland får man lägga sig helt platt. (Gäller i och för sig inte bara makro utan över huvud taget när man fotar. Känna in och hitta rätt vinkel.) Man liksom bugar ödmjukt inför naturens under, i stort som smått.
Precis när jag fixerat bilden på Apollons ögon, känner jag hur en stackmyra biter mig på foten samtidigt som ett par myggor hittar bra sugställen på armarna tillsammans med minst en broms (det är ju sjukt mycket bromsar i år!!). Jag gör mitt bästa för att ignorera dem, samtidigt som jag håller andan för att hålla kameran stilla. Inte helt lätt. Det blir flera försök innan jag känner mig hyffsat nöjd. Samtidigt känner jag en förvåning. Jag har ju sett att Apollo har små fjun på kroppen, men så här i extrem närbild inser jag att de nästan ut som håriga bestar. Skönheten och odjuret i ett liksom! Och där, på en av bilderna, kikar ett litet kvalster upp med sina små antenner ovanför kanten på Apollons ena vinge. Tänker att det är så mycket vi inte ser och inte heller förstår i denna insekternas värld. Allt detta liv som pågår överallt och som hänger ihop.
Men. Man får inte bli alltför sentimental. Så, SMACK, där dödade jag ett par myggor och försökte detsamma med hästbromsen som oberörd  bara flög vidare. Stannar sen upp. Sätter mig. Bara lyssnar. Överallt surrar det och brummar det. Humlor, bin, blomflugor. svärmare, sländor, flyn..… Högre upp sjunger småfåglar och en och annan mås skränar förbi. Plötsligt kryper en humla ut ur en liten blåklocka intill mig, för att sen flyga vidare i jakt på mer sötma. En blåklockshumla. Sug på det namnet ett tag: BLÅKLOCKSHUMLA! (OBS! på bilden är det troligen en åkerhumla!) Jag vrider på huvudet och där parar sig två centimeterstora små flugbaggar. Honan kan vara rätt tuff och äta upp hannen efter parning har jag läst, men det tycks inte ske denna gång. Går runt knuten där vi har lite lavendel som just nu blommar som bäst. Där tycks ett gammafly alldeles salig över de blålila blommorna och den svirrar runt på sina lätta snabba kolibriliknande vingar. Försöker filma den, men det är hart när omöjligt.
En kopp kaffe till på det och sen blir det jobb ett tag. Inser att jag får boka om min flygbiljett till Ryssland och Kamtjatka för tredje gången. Gränsen dit är fortfarande stängd för svenskar. Känns tungt. Men det är ju så här det är nu. Man får tänka om. Tänka nytt. Göra annat. Kanske blir resan till hösten. Projektet SKA fortsätta. Så är det bara.
På lunchen blev det tennis med Pelle, sonen. Varmt och svettigt. Mycket bromsar. STORA bormsar. Men väldigt, väldigt roligt att spela igen. Har haft uppehåll ett par år på grund av ett dumt knä. Så plötsligt, när jag ska serva, kommer en råbock gående utanför stängslet bakom Pelle. Den stannar. Tittar på oss. Vi väntar en stund. Tittar tillbaka. Sen servar jag. Och den  står kvar. Vi slår några slag fram och tillbaka. Den är fortfarande kvar och iakttar spelet. Kanske tycker den att den gamla mamma, som spelar med den extremt duktiga 18-åringen, ändå har en hyffsad backhand. Till sist, när Pelle ska hämta en boll nära stängslet, lunkar den bort in i grönskan och försvinner.
På eftermiddan går jag ut med Silver, vår Golden Retriever. Hon tvärstannar nästan direkt vid grannens tomt och vill gå in i det höga gräset. Jag håller henne tillbaka. Det är ju mycket orm i år. Och mycket riktigt. Där ligger det en med vidöppet gap helt uppfyllt av en stor padda! Ser sen att det är en snok. Inget att oroa sig för när det gäller hunden alltså, även om paddan förstås inte ser ut att må så bra. 
På kvällen klipper jag snabbt ihop drygt tre minuter från morgonens frukostfilmning med min Olympus. Mest Apollo. En liten opretentiös filmsnutt som får illustrera denna ganska händelserika julidag på ön. FILMEN kan ni se i länken ovan/nedan, liksom ett par av bilderna.
Till sist. Jag vet inte om det är tiden och Covid eller åldern - eller så är det en blandning - men oavsett så är det väldigt fint att vara lite extra lyhörd och upptäcka de där små sakerna, detaljerna, i sitt närområde. Jag har nog i och för sig alltid gjort det - och uppskattat det - MEN, det här senaste året så har det blivit så mycket starkare och viktigare på något vis. Jag blir liksom mer berörd. 
Återkommer inom sådär två veckor med lite nya spontana tankar och iaktagelser kring livet härute. Häng gärna med!
LÄNK TILL APOLLO-FILMSNUTT

Läs hela inlägget »

OBS! Missa inte länken till den lilla mobilfilmen längst ner i blogg-inlägget!!

Det är snart 30 år sen vi flyttade ut till Runmarö i Stockholms skärgård från Stockholms innerstad. Ett stort steg, men som ändå kändes helt rätt eftersom jag tillbringat en stor del av min uppväxt längre söderut i skärgården, på Ornö. När vi berättade om vårt beslut höjde många på ögonbrynen: Oj, hur ska ni klara det? Va!? Måste ni åka båt först för att ta er till stan? 

Och visst, det VAR lite pirrigt att flytta från Södermalm långt ut till en liten ö som gränsar till utskärgården, och vi var ju unga. Jag var 28 Anders 32. Men. Vi har aldrig ångrat det. Sjävklart finns det - som alltid med allt - för- och nackdelar. Men för mig har fördelarna alltid vägt tyngre. Och ju mer åren går, ju svårare har det blivit att tänka sig ett liv någon annanstans. Inte ens en flakmoppefärder i snöstorm på väg till jobbet lyckades ändra min inställning i början, eller allt evigt slit och släpande av grejer från fastlandet. För mig är det en ynnest att bara kunna öppna dörren och barfota gå ut på ängen utanför huset, se apollofjärilen flyga från blomma till blomma, höra en vacker svärmare i skymningen, se svarthakedoppingen simma i viken med nykläckt unge på ryggen eller höra måsarna varna för havsörnen som svävar förbi över huset.

Jag tänkte skriva några rader här ibland. Dela lite foton, en video då och då, om hur det är att leva härute. Om saker som händer och sker i vardagen. Så häng gärna med, och läs. Känner att det är dags att liva upp bloggen igen. Och jag tänkte börja med en otroligt fin händelse i torsdags, den 1 juli. Anders Olofsson - som jag kallar Ros-Anders - hade visning av sin magiska trädgård, fylld av de vackraste rosor. Han har som mest haft 500 sorters rosor, vilket är helt galet fantastiskt!!! Och denna sommar, som inleddes med tunga regn, följt av intensiv värme, visade sig vara riktigt gynnsamt för rosorna. Och nu var det alltså visning, den 1 juli. Jag bor ju ett stenkast bort, så självklart gick jag dit. Att kliva in i trädgården hos Anders och hans fru Ann-Sofi är som att hamna i en annan värld. När man passerar deras lilla vita grind öppnar sig en annan dimension. Överallt prunkar det. Husen är iklädda dessa vackra blommor från topp till tå. Klättrande rosor. Enkla, otroligt vackra, äldre sorters rosor. Rosor som ser ut att vara spritsade i lager på lager på en tårta. Och så färgerna: Vita, skirt ljusrosa, karmosinröda, djupt rosa, orangea…. Och hela tiden förnimmer du stråk av rosendoft som sveper förbi medvindens hjälp. Man blir lycklig och glad i hjärtat. Att det finns såna här små oaser, på vår lilla ö.

Tack igen Anders & Ann-Sofi för att ni delar med er av allt det vackra!! 

HÄR KAN DU KLICKA FÖR ATT SE EN LITEN MOBILFILM FRÅN DEN MAGISKA TRÄDGÅRDEN:
https://vimeo.com/570991022

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter

-