2019 > 09

Ryssland - Delrepubliken Altaj


Vi lämnade Mongoliet och lilla Ölgii på 1700m och började med bilen klättra upp mot gränsen mellan Mongoliet och Ryssland på 2500m. Det blev allt kallare och till slut gick det lätta regnet över i blötsnö. De senaste dagarna med sol och T-shirtläge byttes till dunjacka, mössa och vantar. Det gick hyffsat snabbt på den mongoliska sidan. På den ryska kollades vi lite mer och vid passluckan utomhus fick vi vänta en stund på att någon skulle dyka upp. Kanske var det fikapaus. Mitt multivisa granskades lite extra men allt gick bra till slut. Och när jag berättade för tullpersonalen att jag länge velat besöka den ryska sidan av Altajbergen, så tinade de upp. Plötsligt fick vi flera tips om vad vi skulle se och några av våra väskor blev knappt kollade. Till slut, efter drygt 4 timmar, rullade vi in i Ryssland i södra Sibirien och delrepubliken Altaj. (Altajbergen breder ut sig i fyra länder: Kina och Kazakstan förutom Mongoliet och Ryssland).


Efter en stund nådde vi Kosh-Agatj - sol betyder det sista trädet på kazakiska. Här bor en hel del ryska medborgare med kazakiskt ursprung. Men ju längre in i delrepubliken Altaj man kommer, ju mer altajisk och rysk blir befolkningen. Av de ca 270 000 invånarna är ungefär 80 000 etniska altajer. Det är egentligen flera olika små folkgrupper som talar varianter av altajiska som alla är turkspråk. Traditionellt har man här utövat schamanistisk tro men många kristnades med ryssarnas intåg. En hel del schamanistiska traditioner lever dock kvar och är dessutom de på stark återmarsch. Här, som på många håll i det som en gång var Sovjetunionen, söker minoriteterna åter sina rötter och sitt ursprung. Språk och tradition är ju en oerhört viktig del när det gäller identitet.


När vi checkat in på vårt lilla hotell började ljuset mjukna och gå mot kväll. Då tog vi oss ut till Kosh-Agatjs ”Stonehenge”. En cirkel av stenar på 60 meter i diameter som tros ha använts i astronomiskt syfte för mycket länge sedan. En helig plats och idag kommer till exempel många altajiska kvinnor hit för att be om hjälp att bli med barn. De fäster ett tygband och ber till andarna.


Nästa dag började vår färd neråt genom delrepubliken. Omgärdade av snöklädda toppar - här ligger Altajs högsta berg på över 4500 meter - blev landskapet allt grönare och frodigare. Och då det är höst så lyste lärkträden i gyllene gult och orange. Det är härifrån det lokala uttrycket ”The Golden Mountains of Altai” kommer. Efter ett par timmar gjorde vi en kort promenad till gejsersjön. En turkos liten sjö vars sandiga botten fylls på från en källa underifrån. Det bubblande (kalla) källvattnet skapar fascinerande former och detta tillsammans med de mineraler som finns där färgar sjön skarpt turkos. Det är nästan overkligt vackert.


Sen vek vi av huvudvägen M52 - som av National Geographic listas som en av världens tio vackraste vägar - och skumpade upp mot byn Ulagan. Där lämnade vi bagaget och for vidare uppför till vackra Chulysman-kanjonen som vi utforskade efter lunch. Lunchen som bestod av lokal harr och hemodlade grönsaker, stod Lena och hennes svärdotter för i en traditionell ail (altajernas motsvarighet till ger eller jurta). Sen utforskade vi ravinen som stupade brant ner mot floden långt nedanför. En plats som även den anses helig av altajerna och som just här bebos av telengiter. På vägen tillbaka besökte vi de berömda pazyryk-gravhögarna. En högt stående kultur som även isprinsessan av Ukok tillhörde och som har 2400 år på nacken. Isprinsessans grav hittades i ett annat område 1993, nedfryst och perfekt bevarad tillsammans med sex hästar som hon fick med sig till nästa liv. Hennes skinn vittnade om att tatueringar var viktiga, då en stor del av hennes kropp bland annat hade mytiska djur förevigade. Föremålen i hennes grav visade också att hon förmodligen hade en högt uppsatt position och kanske var någon typ av överstepräst. Pazyryk är inget folk som många tycks tro, det är bara ett namn på området där ett stort antal s k kurgan-gravar hittats. Folket som levde här för 2400 år sen var ättlingar till dagens altajer och en blandning av skyter och hunner. De djupa gravhögarna är nu helt utgrävda och alla föremål i de på olika museum. Alla fantastiskt välbevarade då de legat djupt och nedfrysta. Bland annat världens äldsta bevarade matta i filtad ull. Och även många träföremål som hade förstörts om de inte legat frysta. Många forskare jämför betydelsen av dessa gravar - för mänskligheten - med Egyptens pyramider. Oerhört spännande!!


Efter en natt på ett enkelt men rent vandrarhem i byn Ulagan for vi tillbaka ut på huvudvägen M52 igen. Ulagan är - som de flesta av de byarna som ligger utströsslade längs i bergen - en salig blandning av slitna ryska stugor med snickarglädje, sovjetiska envåningshus i betong och ett och annat övergivet hus. Precis som i världens i övrige sker en avfolkning av landsbygden. På vägen norrut stannade vi i Altajs hantverkscentrum där vi fick ta del av såväl ullfiltningskonst dom imponerande sadelmakeri. Även på den här sidan av bergen är ryttarkonsten stor. Sen passerade vi ett område med hällristningar från flera tidsepoker, liksom det svindlande Chike-Taman-passet där souvenirstånden sålde lokalt ”tuggummi” i form av lärkträdskåda liksom en uppsjö produkter med lokalt cederträolja i. Dagen avslutades i en ail med faschinerande altajisk strupsång ackompanjerad av det tvåsträngade instrumentet topshoor.


Vårt enkla hotell denna natt låg intill naturparken Uch-Enmek. Det är känt för sina många ”stelas”, dvs stenstoder som oftas rests till minne av någon eller för att hedra någon. Hjärtat av parken sägs ha extra starka magnetfält enligt en rysk forskare, så därför bad jag alla sätta sig där en stund och bara känna in denna plats, varpå jag ledde gruppen igenom en liten andningsmeditation. Det är lätt att bara registrera och hasta förbi. Inte bara på resande fot utan i livet i stort. Därför måste man ibland stanna upp. Bara känna in. Andas. Bara vara. Hos altajerna finns en djupt rotad uppfattning om att positivt
tänkande gör livets väg lättare. Och förstås tvärtom, onda tankar föder fler negativa tankar. Många ”sökare” - en hel del ryssar som letat efter livets mening - har kommit till dessa trakter och sen blivit kvar. Ibland har de hamnat i någon avkrok i bergen där de börjat följa en ledare och ibland bildat något som liknar en sekt. Men ibland har de bara känt att kraften här är speciell och därför stannat och börjat leva ett enklare liv. Ett liv långt från städernas materiella meckan. Några av de första ryssarna som kom hit var gammaltroende som flydde undan Peter den stores reformering av ryskortodoxa kyrkan. De pratar fortfarande en slags gammalryska. (Precis som en grupp gammaltroende ryssar jag stötte på för ett par år sen i Donaudeltat i Rumänien).


Där vi färdas gick en gång en nordlig gren av sidenvägen och genom historien har folk, religioner och idéer korsats och blandats här. Schamanism, buddhism, Islam, kristendom. I början av 1900-talet skapade några dessutom den s k burchanismen här. De ville skapa en egen tro som en motpol till allt det andra. I själva verket är det en slags blandning av schamanism/animism och buddhism och kristendom. Dvs de plockade lite från flera trosinriktningar. Tankarna blir som tidigare under resan många. Vad är egentligen religion? Går man till botten med det så är ju kärnan i all religion densamma. Precis som vi människor är desamma. Och allt handlar ju om bara om vårt behov av att tro. Av att förklara skeenden. Om det sen är en tro på världsalltet, på naturens krafter, på livet eller på något annat, det är upp till var och en. När man tittar på de som bor i Altaj så avspeglar sig denna smältdegel av historiens många lager i deras skiftande ansikten och olika hudfärg. Alltså det här är så sjuuukt fascinerande och spännande!!!


Nåväl. Vi fortsatte sedan vidare längs med floden Chuya (som sen blir floden Katun och som sen i sin tur blir den enorma floden Ob ihop med bifloden Biysk) och kom så småningom till delrepubliken Altajs huvudstad Gorno-Altajsk. Där åt vi middag och dansade loss med födelsedagsfirande ryssar och altajer och stupade i säng. Och innan vi nästa morgon lämnade stan hälsade vi på hos isprinsessan av Ukok på ortens finfina museum! Några timmar senare kom vi in i Altajskij Kraj nere på stäppen och så småningom dess huvudstad Barnaul. Där bordade vi vårt första plan hemåt, uppfyllda av möten, tankar och intryck. Och kanske av den urkraft som sägs bo i Altajbergen. För ger man sig hän och vågar släppa taget lite, så släpper man in denna kraft i sin själ och gör den lite ljusare. Det är något man vetat här sen tidernas begynnelse.


/Lena någonstans i Sibiriens luftrum

Läs hela inlägget »

I över 2000 år har de jagat med hjälp av sina mäktiga kungsörnar. Steg för steg lärt de fånga räv, varg och hare vars skinn sedan värmt deras kroppar i den om vintern iskalla kylan. En kunskap som förts vidare från generation till generation och som varit livsavgörande. Infångade som små ungar har örnarna så småningom blivit familjemedlemmar som sedan vid könsmogen ålder släppts tillbaka ut på vidderna i nordvästra Mongoliet. Ett beslut som inte alltid varit lätt, men som med den stora respekt som finns för örnen varit det enda rätta. För så säger traditionen.

När jag fick frågan att leda denna resa var jag först kluven. Men när jag läst på lite mer insåg jag att just respekten för örnarna, i kombination med den långa traditionen, faktiskt bidragit till att kungsörnsstammen blivit livskraftig och stark i området. (Till skillnad från i en del andra delar av världen där örnen ibland ses som ett rovdjur som hotar tamdjur och därför till och med hatas. ) Och jag har en respekt för gamla traditioner, även när de går stick i stäv med vad jag personligen kan tycka är ok. Ungefär som jag har för inuiter som sen urminnes tider har jagat val, då de tar tillvara på allt djuret kan ge. (Som är nåt helt annat än det som Japan, Norge och Island skenheligt håller på med när de hävdar tradition eller att jakten görs i forskningssyfte.)

Efter de inledande dagarna i fantastiska Gobi flög vi nu tre timmar nordväst från Ulan-Bator till den lilla staden Ölgii i Altajbergen, nära gränsen till Ryssland. Där tog vi in på det enkla hotellet Örnnästet för att sedan inspektera omgivningarna. Vi började med att åka jeep off-road en bit söderut till byn Altanögts. Där höll skolan ett 80-årsjubileum. Barn och ungdomar mellan 6-15 år stod uppställda på skolgården, finklädda till tårna. Små killar i finkostym och flickor i klänning och långa flätor med rosetter, viftandes med ballonger i händerna. Vi fick träffa skolans rektor och via Monika i gruppen överlämnade vi insamlat skolmaterial.

Vi for vidare ut på stäppen till vår lokala guides kusin som hade en otroligt vacker ger (jurta). Kazakiska ger är betydligt med utsmyckade invändigt än de traditionella mongoliska. Färgglada handbroderad, mönstrade väggbonader lyste upp när vi klev in. Snabbt serverades vi varm jäst stomjölk, egentillverkad ost och lammkött. Utanför strövade deras hästar, kor, getter och får fritt, liksom en och annan kamel. Det öppna landskapet skiftade i grönt, rostrött och gult och i fjärran anades Altajs snöklädda toppar. Tiden stannade upp.

Nästa morgon for vi iväg tidigt mot sjön Tolbo. På vägen ut såg vi en folksamling vid vägen och en mängd hästar. Det var en lokal kappridning för små barn. Många satt barbacka, medan andra satt i sadel. När startskottet gick satte de av i full galopp, som gjutna på hästryggen, så otroligt imponerande. Vilka kids!! De skulle rida mellan 6-10 km beroende på ålder. Vi for vidare söderut.

Framme vi Tolbosjön hade kazaker och mongoler börjat sätta upp stånd med hantverk medan örnjägarna började anlända. Mest män i olika åldrar, men också ett par kvinnor. De flesta var iklädda traditionella skinnkläder från topp till tå med kungsörnen vid sin sida på hästen. Örnarna är ju ganska tunga - 5-8 kg - så som stöd för den handskbeklädda handen har de en klyka i trä att vila armen mot. Man hälsade på varandra under skratt och stoj. Och stämningen blev allt högre.  Många lät sig gärna bli fotade och stolthet lyste ut deras ansikten. Inträdet till örnfestivalen - fick vi veta - skulle till största delen gå till en förening som stödjer örnjägartraditionen.

Under två dagar fick sedan ta del av festivalens många fantastiska deltagares unika förmågor. Det var örnjägare som kallade på sina örnar som släpptes från en bergstopp. Örnar som jagade efter rävskinn bakom sin "husse/mattes" häst. Kok-Boro - där två ryttare i galopp hade dragkamp om ett getkadaver. Ryttare som i full galopp plockade upp flaggor på marken. Bågskytte. Dressyr. Lekfullt samspel mellan man och kvinna till häst. Och mitt i allt serverades vi lunch ackompanjerad av mäktig strupsång. Dessutom kände en av våra chaufförer en av de bästa unga örnjägarna och i mötet med honom fick vi möjlighet att ställa frågor om hans liv och vardag. Självklart var det sedan honom vi hejade på. Och han hamnade i topp i tävlingarna. Jag som älskar att ta porträtt av äldre när jag reserm kunde nu också gå all in vad gäller den biten. Väderbitna, fårade äldre herrar där livsvisdomen stod skriven i pannan omringade mig. Tänk om man fick ägna några veckor åt att bara sitta ned och dricka te med de och höra om deras liv och allt de varit med om!

Finns det då ingen baksida med det här? Jo det gör kanske det, precis som med allt annat. Alltsedan filmen om den första örnjägande unga kvinnan Aisholpan spreds över världen, har många fått upp ögonen för örnjägarna och turisterna har blivit fler. Det skapar förstås arbetstillfällen för ett annars lite utsatt område i landet, men risken är också att det som är en fantastisk årlig tävling och en uppvisning av denna urgamla tradition med tiden blir mer av en show för turister. Och det ihop med tanklösa turister som betalar för att ta selfies kan på sikt rasera kulturen. För det kan skapa en efterfrågan som kan få lokalbor som INTE är örnjägare att börja ta betalt för denna tjänst. Lokalbor som sedan inte släpper örnarna när de blir könsmogna - som traditionen säger - utan ser örnarna som ett sätt att tjäna pengar och därför behåller de. DÄR har vi som besökare ett enormt stort ansvar. Vi måste se till att INTE skapa en sådan efterfrågan. Precis som vi säger nej i andra länder där man kommer med vilda djur och undrar om man vill fota sig med de. Precis som väljer att inte gå på delfinarium eller Sea World för att se på valar. Det ligger på oss som besökare att se till att inte skapa en sådan efterfrågan. Vi är inte där än, och vi får se till att heller inte hamna där. För just nu var våra två dagar på festivalen heeeeelt fantastiska. Intrycken var överväldigande och man blev så tagen. Tagen av alla dessa - unga och gamla - kunniga ryttare, jägare och örnar. Samspelet. Traditionen. Stoltheten. Och inte minst att fler kvinnor är på väg in.

När vi några dagar senare for över gränsen till Ryssland var vi uppfyllda av allt vi fått se och ta del av. Av möten och kunskap. Av ödmjukhet. Från 15-16 grader på stäppen på 1700 meter lämnade vi Mongoliet på drygt 2500 meter i blötsnö och kyla. For in i Ryssland efter ett par timmars tullpassage. Och kom in i en helt ny del av Altaj. En grönare, med mer skog. Södra Sibirien.

På återhörande!

/Lena i byn Ulagan på ryska sidan av Altaj

Läs hela inlägget »

OBS! Dålig uppkoppling här! För fler bilder se min Facebook och Instagram!! Kunde bara ladda upp en här...

Jag leder en resa för Gränslösa Resor i Asiens allra innersta. Vi är så långt ifrån världshaven man kan komma. I ett av världens mest glesbefolkade länder. Här bor bara i snitt 2 personer per kvadratkilometer. Tre miljoner på ett område som är ungefär 4 gånger Sverige till ytan. Men inte nog med det. Det är som en ekologisk transitzon. För här möter Sibiriens djur och natur Centralasiens stäpp och öken. I samma land kan du se renar och kameler. Fantastiskt, eller hur?

Vi landade lite halvmöra på flygplatsen i Huvudstaden Ulan Bator, där ungefär hälften av de tre miljoner invånarna lever. Det sägs vara världens kallaste huvudstad, men bara temperaturmässigt, för människorna är otroligt vänliga och hjälpsamma. När vi efter lunch intog staden hamnade vi på stadens enda utomhusarena där Danshig Naadam hade sin avslutningsceremoni. En urgammal tradition där Mongoliets nationalsporter blandas med religiösa buddhistiska ceremonier. Vi fick beskåda sång, dans och väldigt vackra dräkter och masker. Och då landet står för 1/3 av världens kashmirproduktion gjorde vi också ett besök på en kashmirfabrik för att se hur produktionen går till och för att prova tröjor av mjukaste ull. 

Nästa dag var det dags för Gobi. Många tror att det är en enda stor sandöken, men den mongoliska delen av Gobi betsår bara till 3 % av ren sand. Resten är stepp eller halvöken med stor biologisk mångfald. Därute lever många av som nomader eller halvnomadiserat. Faktum är att runt 35% av landets befolkning lever av sina djur och bor helt eller delvids i ger (jurta). Vi skulle bo hos Chooiog Batbadrakh, vars släkt levt härute så länge att ingen vet i hur många generationer. Resan ut tog tre timmar. Först på asfalt och sen på en liten väg rakt ut på stäppen. Vi såg hjordar med hästar, getter, får och kor på vägen. Som strövar fritt. Och jag tänkte att om jag föds som häst i nästa liv så vill jag att det ska vara i Mongoliet. Till sist nådde vi vår camp och "checkade in" i var sin ger. Tog en tur ut på vidderna bort till en stor sanddyn med solen sänkte sig över bergen i fjärran.

Efter middan tändes elden i kaminen inne i våra ger och gav lite värme medan vi somnade in under tjocka, tunga ulltäcken. Utanför frustade hästarna mdan nattaktiva gnagare började kika fram ur sina hålor. 

Nästa morgon serverades vi nygjord yougurt till frukost och gav oss iväg ut över slätten bort mot det heliga berget Zorgol Kharikhan. Och snart fick vi utdelning: en stor flock mongoliska gaseller, stäppörn, sisel, grågamar,  centralasiatisk huggorm och DÄR: Argali - världens största vilda får -  liksom sibirisk stenbock. Båda på ganska långt håll, men ändå väldigt häftigt, och jag är fortfarande imponerad över hur vår värd kunde hitta på de. Allra roligast var nog ändå korsak-räven som poserade för oss. Heeeelt fantastisk dag som avslutades med att vi efter en stunds klättring kom fram till en vägg med 4000 år gamla hällristningar med stenbockar, hästar och människor.

På eftermiddan besökte vi Chooiog Batbadrakhs storebror Patpajir. Han berättade att han "bara" hade 150 hästar, 40 kor och runt 2000 får och getter. "Bara". Hans dotter mjölkade deras ston och vi fick smaka både jäst stomjölk och airag som är en 20-procentig sprit som görs av den jästa stomjölken. Vi satt en stund i deras ger och pratade om deras vardag. Patpajir sa lite sorgset att snart kommer det här sättet att leva försvinna. Hans barn lever fortfarande härute men nästa generation....  Saker och ting ändras fort men det finns inte mycket man kan göra sa han..... Livets gång. Man känner sig ödmjuk som får vara med om det här, medan det varar.

Efter middan läste jag högt ur en bok om Djingis Khan och den natten var det lätt att drömma sig tillbaka till 1200-talet när världens största rike började byggas upp. Djingis erövrade ju mer land på 25 år än romarna på 400 år. Och skulle man jämföra det mongoliska riket när det var som störst - under hans sonson Kublai Khan - så skulle det idag motsvara runt 30 länder och 3 miljarder människor. SVINDLANDE! 

Är nu tillbaka i Ulan Bator. Här har vi precis lyssnat på strupsång och riktigt cool mongolisk musik. Imorgon drar vi västerut mot den del av Mongoliet som till stor del bebos av kazaker. Där ska vi vara med på den kommande helgens örnfestival. DET ska bli otroligt spännande. Nej, klockan är nu nästan 2 på natten och imorgon väntar en ny arbetsdag i detta fantastiska land. Dags att sova!

/Lena i Ulan Bator 190911



 

Läs hela inlägget »

Laddar inför Mongoliet och Altajbergen på både den ryska och mongoliska sidan!


Sommaren har sprungit förbi. Så känns det verkligen. Efter volontärarbetet på Kamtjatka tog vardagen och jobb vid. Parallellt med mina SUP-kurser hemma på Runmarö jobbade jag fram ett urval bilder till en utställning med framför allt björnbilder - men också annat - från Kamtjatka - och hade en underbar vernissage med bortåt 150 besökare på Veronica Thingvalls fina galleri ”Krukmakeri och Galleri” på Runmarö. Hennes man Per Stenstrand fixade en passande meny till besökarna i form av borsjtj-shots och små blinier med rom. Dagen bjöd på strålande sol och sköna besökare från när och fjärran. Utställningen pågår till sista september, så passa på att ta en tur ut i vår vackra skärgård och gör ett besök!! Se adress och kontaktsida på Facebook (Krukmakeri och Galleri på Runmarö). I höst kommer intresserade också att kunna köpa foton, canvastavlor, anteckningsböcker m m med motiven från utställningen här via min hemsida!! Så håll utkik!


I DN publicerades min artikel om fantastiska Tbilisi, en av mina favoritstäder. Till min SUP-vecka för barn och ungdomar slog vi rekord med nästan 30 deltagare. Och flera tidiga morgon-SUP-turer och SUPYOGA-pass med glada deltagare har också givit skön energi.


Mitt i allt blev det en kort härlig och behövlig paus med familjen på Öland. Och därefter landade jag i "mitt" lilla paradis, en halvtimme från hemmaön. Det är en enslig liten ö i Bullerö Naturreservat. Där höll jag i vårt sjätte år med SUP- och YOGA-retreat. Och som alla tidigare år var det fina Hanna Stenstrand - Per och Veronicas dotter (som jag nämnde ovan) - som stod för maten och med den förhöjde vistelsen därute till skyarna. Jag laddade också batterierna därute, ensam med vår älskade Golden Silver och bara var. SUP:ade, vandrade, badat och bastade. Njöt av stunden. Ju äldre jag blir, ju viktigare blir dessa dagar då jag bara släpper allt. Inga måsten. Bara vara. Efter en sommar med mycket jobb känns det oerhört vardags-lyxigt. Tänker: finns det nåt vackrare än Stockholms utskärgård? Om man har rötter här, vuxit upp i skärgårdsmiljö, så gör det nog inte det. Bara att sitta där vid den magiska jätte-asken, som breder ut sina grenar över mig. Livets träd. Yggdrasil. DET är paradiset för mig!!

Dit ut kom också vår underbara dotter och hälsade på. Är så stolt över henne och allt hon gör och arbetar och brinner för. Snart är hon klar socionom! Och vår fina son började gymnasiet. Han kom in dit han ville trots tuffa intagningspoäng. Och när jag ser tillbaka på allt som hänt de senaste månaderna känner jag mig ödmjukt tacksam. Tacksam för livet som rullar på med små och stora glädjeämnen.


Nu laddar jag själv för att upptäcka nya fantastiska platser på vår planet. På lördag ska jag sticka iväg och leda en resa till Mongoliet för att bland annat vara med på Örnfestivalen där. Sen åker vi över Altajbergen till den ryska sidan. Ett område som länge stått högt på önskelistan och som ska vara galet vackert! Det är en bergskedja förknippad med magi och starka krafter och som sägs inte lämnar någon oberörd. Ska bli såååå spännande!! Det blir knepigt med internet under resan, men där det är möjligt kommer jag att dela några ögonblick med er. Så häng med mig dit vettja!!!


Det var allt för nu. Ta hand om er! Njut av det lilla i stunden. En promenad i skogen, vid havet eller i stan. Stanna upp ett slag. Ta in. Känn. Livet.


/Lena Runmarö 20190902

Läs hela inlägget »