2019 > 06

Hemma. Väldigt skönt, även om det tog några dagar att landa. Tänker varje dag tillbaka på Kurilsjön. På Kostja och Lana. Avsked är alltid svårt när man levt nära varandra så pass länge. Och Kamtjatka. Älskade halvö. Ja, alltså det spelar ingen roll att det var min sjunde resa till dit. Denna magiska plats har ända sedan 1991 fångat mitt hjärta och jag kommer alltid känna av en längtan dit. Så är det bara!
Veckan som gått har jag kommit ikapp i mitt liv här hemma. Firat midsommar med min fina familj. Skruttat runt på tomten. Myst med vår hund Silver.... Gått igenom mailskörden. Kort sagt kommit ikapp med livet.
Idag fortsatte jag att gå igenom bilder inför mitt vernissage 27/7 härute på ön (med framför allt björnar på Kamtjatka). Planerade inför mitt SUP-läger (ståpaddling) med barn och ungdomar 9-17 som drar igång om en dryg vecka. Det är rekorddeltagande i år, nästan 30 elever!!! Så himla skoj!! Dessutom blev min sjätte sup- och yogaretrat på Rågskär just fullbokad. Wohooo!! Det rullar på!
Och så läser jag på om Djingis Khan och Mongoliet. Om Altajbergen på både på både den mongoliska sidan och den ryska. Inte helt lätt att hitta litteratur då det är trakter som väldigt få besöker. Vilket gör det desto mer spännande förstås!!! En av höjdpunkterna på resan är Örnfestivalen där flickor numera får delta! Mongoliet har länge varit på min lista. Nu är det dags! Gobi. Altaj. Ser verkligen fram emot resan I september!!
Hemma då? Idag vid halv fem satte jag stopp för arbetsdagen för att tillsammans med sonen Pelle gå ner och bada och träna vår underbara Golden - som heter Silver - i ståpaddling. Hon älskar vatten. Just lärt sig hoppa från bryggan. SUP testade hon visserligen förra året men hon var så liten då. Hade glömt. Nu var det liite läskigt först. Och efter ett tag ville hon hoppa av (i flytväst förstås). (Vi var hela tiden nära stranden). Men så vände hon tillbaks till brädan och ville hoppa upp på den igen. Och så fortsatte det. Tror vi har en true sup-dog i familjen.:-)
I sommar kommer jag blogga om mitt liv härute i utskärgården. Om ståpaddling som är min passion sen nio år. Var först mer att supa härute och blev då ofta stoppad av båtar som undrade om jag var ok. Om jag tappat seglet. (De omtänksamma tänkte ju windsurfing). På den vägen är det. För jag tror att vi som lever nära havet känner en lycka i att göra just det. Vi kommer ju härifrån. Utan havets fisk hade våra hjärnor inte utvecklats och vi hade inte blivit den framstående art vi är idag. Vi hade inte börjat vandra och spritt oss runt jorden. Ska inte gå in på miljötemat hav och plast och annat sådant nu. Får bli en annan gång. För det är viktigt!!
Hörs om en vecka! Sköt om er!!! Och glöm inte tipsa andra om min blogg om du tycker om den. Imorgon drar jag en vinnare bland de som delat bloggen hittills. Den som vinner får en suplektion för två hos mig på Runmarö till ett värde av 1600kr. I höst gör jag en ny dragning bland de som från och med nu delar min blogg! Det enda du behöver göra för att delta är att dela länk till min blogg och meddela mig i messenger eller här i bloggen (eller via mail info@lenahaglund.se) att du delat. Så är du sugen på SUP i Stockholms vackra utskärgård, dela min blogg, NU :-)
Allt gott!
/Lena hemma på Runmarö

Läs hela inlägget »

Sitter på flyget. Min kompis Andrej skjutsade mig till flygplatsen. Han känner alla, överallt, och fixade så jag kunde checka in via business class. Utan kö. Och vip-rum med fika på det. Ryssland Kändes lyxigt. Och otroligt skönt. Sov dåligt inatt då tankarna snurrade kring allt som varit de senaste veckorna. Kring de mina därhemma. Att då få checka in på 5 minuter istället för 45-50 var otroligt skönt. Kamtjatka håller på och bygger om och bygger till på sin flygplats. Börjar se riktigt bra ut. Fin inredning. Så nästa gång jag kommer hit kommer jag nog inte känna igen mig när jag landar.


Det händer mycket här nu och snabbt. Men som tur är - för natur och djur - är enorma områden helt utan infrastruktur, och så hoppas jag det förblir. Ibland blir man påmind här om hur det var på sovjettiden. Som när man står i duschen på ett hotell. Man vrider på varmt. Väntar. Ut kommer iskallt vatten. Så vrider man mot kallt. Och se där kommer det varma vattnet. Som på mitt hotell denna gång, utanför Petropavlovsk. Ett tips för dig som reser till Ryssland för första gången. Kommer det inget varmvatten, vrid på det kalla. Det funkar varannan gång. Jag lovar. Lite charmigt ändå. Sånt som får mig att gilla Ryssland. Allt behöver inte vara perfekt. Det mesta funkar ändå och är oftast gjort med hjärtat på rätta stället ❤️❤️❤️


Blir mysigt att komma hem till värme och midsommar. Sen kör jag igång mina SUP-kurser på allvar. Är DU sugen att som Kostja och Lana lära dig ståpaddla? Gå in på min andra hemsida www.runmarosup.se och anmäl dig! I nästa vecka kommer jag att dra en vinnare bland de som delat min blogg i sociala media. Det är inte försent ännu att dela. Meddela mig bara i messenger eller i bloggen. Är runt 100 nu bland de som kan vinna en SUP-lektion för 2 till ett värde av 1600kr. Så passa på!


De närmaste veckorna kommer jag att skriva lite då och då om livet hemma i skärgården. Framåt hösten blir det resa till Mongoliet och en örnfestival där. En resa som även tar mig in på den ryska sidan av Altajbergen. Ser gram emot det. Blir givetvis bloggande därifrån också!


Tack för att ni följt med mig på denna resa! Fortsätt gärna läsa min blogg. Och dela om du tycker om den Kommer återvända till Kamtjatka nästa år. I ett spännande projekt. Ser fram emot det. Halvön som fångade mitt hjärta 1991 har inte sett mig för sista gången. Måste ju göra nåt åt abstinensen som brukar sätta in efter några månader hemma. Om det finns något sådant som tidigare liv, så har jag definitivt levt på Kamtjatka förut. Varför skulle jag annars känna mig så hemma där? Varför skulle jag annars känna en så stark kärlek till en plats så långt ifrån mitt hemland? You tell me!
Kram på er!
/Lena i luften någonstans ovanför centrala Sibirien

Läs hela inlägget »

Det stod klart att ingen helikopter skulle kunna flyga de närmaste dagarna. Så är det på Kamtjatka. Ingen blir förvånad om man får vänta några dar, eller tio, på att kunna flyga till/från någonstans. Men mitt flyg skulle ju inte vänta. Så. Vad göra? Jo man vänder sig till vänner. I byn Ozernovskij har Kostja och Lana en vän som driver en fiskverksamhet. Han lovade att på nåt sätt fixa skjuts från kusten och till Petropavlovsk.


Så igår vid 9 på morgonen trotsade vi spöregn och hård blåst med meterhöga vågor i Kostjas och Lanas lilla gummibåt. Bagaget var packat i plastsäckar och jag hade 5 lager kläder. Det var piskande blött och sved i ögonen. Men bitvis vackert då solen kikade fram bakom dramatiska moln över vulkanen Ilinskij. Och jag var glad att jag är skärgårdsbo och inte räds lite sjö.


Efter en halvtimme var vi på den andra lodgen där en vattenjet skulle skjutsa två killar till kusten. Jag hoppade i och kramade om mina vänner hårt och for iväg. 6 mil på 2 timmar längs den enda flod som rinner från Kurilsjön och ut i Ochotska havet. Alla andra rinner IN. Vi passerade fantastiska pimpstensformationer. Vackra vårgröna berg med snötäckta toppar. En jättehavsörn flög förbi nära. Liksom olika småfåglar och änder av olika slag. Strömand kände jag igen nu. Men under den delen av resan önskade jag att jag kunnat mer om fågelarter, som min fina man Anders. Men man kan ju inte kunna allt. Och jag får jobba på det :-)


Bitvis var det väldigt strömt och skumpigt. Men till slut började elledningar synas längs vägen och snart var vi i Ozernovskij. I hamnen låg rostiga fiskebåtar och regnet, det öste ner. Hade tagit på mig galon-stället ovanpå det vanliga regnstället. Och det var en himla tur. Annars hade jag blivit genomblöt. Mina vänners vän Oleg mötte upp med en jeep. Min packning och jag blev skjutsade till ett övernattningsställe för säsongsarbetare i fiskeindustrin här. Fick svida om, ta av det blöta och dricka lite te. Tog en kort prommis på byn då regnet lättade och framåt klockan ett var det dags för vidare avfärd.


Skakade hand med Alexander (Sasja) och Vladimir (Volodja) som skulle till Petropavlovsk med sin ryska lastbil Ural. Säga vad man vill om gamla ryska lastbilar, men de tar sig banne mig fram i vilken terräng som helst! Vi skulle åka 39 mil och de första 14 skulle ta oss drygt sex timmar. Jag känner fortfarande av de i kroppen.... Det är liksom ingen väg de där 14 milen. Snitthastigheten är 10-15km/timmen. Det skakar, skumpar och hoppar. Stora hål. Ibland kör man i gräset. Och ibland över hyfsat djupa vattendrag. Dessutom måste man åka dyr färja två gånger. Mellan 800-1000kr för en lastbil vilket för en kamtjatkabo är många gånger dyrare än så. Men om det bara finns en färja har man inget val.


Det blåste fortfarande hårt och ”vägen” går kant i kant med Ochotska havet. När vi kom till första färjeläget la färjan ut på andra sidan. Ombord var en lastbil vars kapell plötsligt blev till ett segel. Volodja såg lätt skärrad ut. Sasja sa att han tänkt rätt som lämnat kapellet hemma. Vi betraktade tyst färjan som har en liten motorbåt i sidan kopplad till sig. Den såg ut att slita hårt med sin motor i vinden som blåste rakt ut mot havet. Ett tag såg det ut som om den skulle blåsa iväg. Mina reskamrater såg alltmer skärrade ut och jag insåg allvaret. Det gick bra till slut. Färjan kunde lägga till, men färjekillen såg rätt blek ut. Sasja hade som tur var, varit klok och skippat kapell, så för oss blev överfarten lättare. Dessutom ackompanjerades vi av en mängd nyfikna sälar som ständigt stack upp sina huvuden intill färjan.


Nästa färja gick på en mer skyddas plats var så där var det inga problem. Och där blev jag också kompis med en ursöt lekfull liten blandrashund. Som tycktes längta efter uppmärksamhet. Vi lekte och busade i en lång stund tills det blev dags att köra ombord på förjan. Och jag insåg hur mycket jag längtar efter min Silver. Hemma på ön.


Efter andra färjan passerade vi en by som bara bestod av betongskelett. Där bodde folk ändå in på slutet av 80-talet berättade Sasja och pekade ut det som en gång varit affär, grisfarm, dagis.... Mitt bland betongen stod ett dass och det kändes lite lätt psykedeliskt att gå in där. Utanför dånade Ochotska havet. Plötsligt hörde jag ett hundskall. Det visade sig att en jägare slagit upp ett tält i den f d byn. Jag undrade ett ögonblick om allt detta var på riktigt eller om jag hamnat i en Tarkovskijfilm. Vi for vidare. Kamtjatka. Ryssland.


Vi har nu lärt känna varandra lite i förarhytten. Det visar sig att Sasja är född i Ozernovskij medan Volodja är ukrainare och flyttade hit i början av 2000-talet. Ja du vet ju hur det är med Krim och allt, sa Sasja. Vi krigar här också, fast bara i förarhytten. Om ditten och datten. Båda skrattade. För de tycks det som pågår mellan Ryssland och Ukraina obegripligt. De är nära vänner och åker ofta ihop. Att åka ensam på dessa icke-vägar kan vara farligt. Långs sträckor är utan mobilnät och de första 14 milen mötte vi bara 3 andra fordon. Men som Sasja sa, det är ju inte vinter. Då kan det ta 3 dagar att åka till Petropavlovsk. Om man över huvud taget kommer fram.


Sasja berättade många historier under vår långa resa. Bland annat hur han och en annan kille jagat björn en vår för ett tiotal år sen, med licens, och av misstag skjutit en hona med ungar. De insåg det när de såg att honan hade svullna bröstvårtor. De letade länge och lyckades hitta till slut hitta idet. Där satt 4 ungar. De hade inte hjärta att bara lämna de. De fick följa med. I bilen hade en av ungarna klättrat upp och satt sig på Sasjas axel och börjat suga honom på halsen. Där satt den sen i flera timmar. Han hade sugmärken i flera dagar sen. Och de gällde det sen att på rätt sätt förklara för frun. Björnungarna då? De togs om hand och hamnade sen på zoo i Ryssland. Två här och två i Moskva. En sorglig historia. För efter alla björnmöten önskar jag ingen björn att hamna på zoo. Men ungarna slapp i alla fall svälta ihjäl. Vad skulle ni ha gjort?


Sasja berättade också att förr - vilket Sten Bergman beskrev som var här på 20-talet - var det vanligt att många hade en björnunge som husdjur. Ända in på 60-talet. Just pga av att man av misstag råkat skjuta en hona med ungar. Kamtjatka. Även om jag varit här sju gånger nu. Och varje gång i 3-4 veckor. Så lär jag mig ständigt nya saker. Livet.


Efter sex timmar och 14 mil nådde vi byn Oktjabrskij. Där. Har tiden stått stilla. Eller inte. Många har flyttat. Stan förfaller. 3-4-våningshusen är det ingen som ser om. Rost. Förfall. Och några meter bort ryter Ochotska havet. I alla fall den här dagen. I kanten av byn låg rostiga skeppsvrak. Hade kunnat fota där i dagar. Tänkte på min kollega CM som kunnat fota här i år. Men mina lastbilskillar ville snabbt vidare och vädret var skit, så jag fick bita ihop. Ibland får det räcka med intryck. Och intrycken här etsar sig fast. Djupt.


Efter Oktjabrskij återstod 25 mil till stan. Nu blev vägen lite bättre och vi kunde damma på - och skallra på - i hela 60-70km/timmen. Till slut. När 10 mil återstod kom asfalten. Ja Kamtjatka är ju liksom 2/3 av Sveriges yta - egentligen större än Sverige beroende på hur många av länen man räknar in, och det där har ändrats nyligen - ändå finns här bara 30 mil asfalterad väg!!!!! Det var 12 mil när jag besökte första gången 1991. Någon kanske skrattar. Men jag ser fördelarna i det. För faktum är att om inte Kamtjatka varit stängd militärzon sen 30-talet och utbyggnaden av infrastrukturen inte varit så långsam, så hade denna halvö inte varit så unik och vild som den är idag. Sovjetsystemet hade sina fördelar för vildmark och natur. I alla fall här. På andra håll inte.


Nåväl. Med asfalten kom civilisationen. Sokotj, där man säljer hemkörda piroger och borsjtj dygnet runt. Vi åt. Tog en öl till rysk popmusik. Och så for vi de sista milen i mörkret mot stan. 39 mil på knappt 12 timmar. Väl framme tog jag fram uppgjord summa för färden. Sasja såg mig djupt i ögonen. Lena, sa han. Glöm det! Men, sa jag. Vi har ju åkt i tolv timmar. Låt mig få göra rätt för mig! Han. Aldrig. Så log han. Det är inte så här. Vi har lärt känna varandra. Haft en bra resa ihop. Då tar man inte betalt. Du kan försöka hur många gånger du vill Lena. Men jag kommer inte ta emot några pengar av dig. Jag blev rörd. Ville göra rätt för mig. Men förstod också hans stolthet och accepterade den. Fast krävde förstås hans adress. Här ska skickas nåt fint från Sverige!!! Banne mig!


Sådana är de Kamtjatka-borna. Varma, gästfria, bjuder på sig själva oavsett inkomst och ekonomiska möjligheter. Jag älskar de för det! Många i Sverige höjer på ögonbrynen när jag pratar varmt om Ryssland. Ursäkta mig, men DE, fattar ingenting. De har inte rest här på riktigt. Inte varit nära de som lever här. Inte pratat med de på tu man hand. Inte delat vardag. Jag säger bara. Kom igen när du gjort det och du kommer ha en helt annan syn på Ryssland. Putin och politik är en sak. Människorna som lever här en helt annan. Och jaa, nu vet jag att någon kommer säga nåt om jobbiga ryssar i Turkiet eller Egypten. Men va fasiken, hur många svenskar har inte gjort bort sig i alperna??? Det är ju lika samma. I alla länder. Dags att släppa rysskräcken nu. Låta Peter den stores skugga suddas ut. Se bortom Putin. Det finns så mycket fint och fantastiskt att upptäcka här. Och när det gäller vänskap så är den ryska djup. När man väl lärt känna varandra. Jag sa nånstans i början tror jag, att jag hyser en sorts hatkärlek till detta stora land. Men mest är det kärlek. Inte minst vad gäller Kamtjatka. Hela dan idag har jag chattat med Kurilsjön på Whatsapp. Vi har ett hemligt uttryck i vårt lilla slutna sällskap. Och. Det förblir hemligt ;-) Nu blir jag sentimental. Men. JAG ÄLSKAR KAMTJATKA OCH MÄNNISKORNA HÄR!!!!!


Nej. Nu ska jag packa om. Det mesta av det blöta har torkat. Imorrn flyger jag hem. Hem till min fina man och våra två underbara barn. Som förstår att deras fru/mamma ibland behöver åka österut. Och låter henne göra det. Å så längtar jag efter vårt tredje barn. Vår hund Silver.


Blir nog en sista blogg fr resans sista bit hem också. Om det finns internet på planet.


Kram på er!!


/Lena i Elizovo strax utanför Petropavlovsk

Läs hela inlägget »

Packar. Det regnar och blåser så att husen skakar. När jag gick till Kostja och Lanas hus spatserade en ung björnhanne längs stängslet och kikade på mig. Det var han som kom i sällskap med Den uppnästa häromdagen. Och han hängde här igår också. Lugn. La sig att sova en bit från elstängslet trots att vi stod där. Han är lätt att känna igen då han har ett ljusare parti päls på baken.


Längtar hem och efter familjen, men samtidigt känns det vemodigt att lämna. En slags sorg. En sådan som känns i hjärtat när man levt nära andra människor, och delat vardag, under en längre tid. Lana har bakat piroger med potatis och lök som sista middag. Jag bjöd de häromdan på köttbullar och potatismos med smetana-sås. De tyckte som tur var att mina var mycket godare än Ikeas, som är de enda köttbullar de ätit hittills :-)


Det blir ingen helikopter tillbaka. Det dåliga vädret ska hålla i sig och då missar jag flyger hem. Sveta som kom hit häromdagen för att som jag volontära, fick vänta på helikopter i en vecka.... Jag hade extrem tur med vädret på vägen ner hit. Nu blir det båt till den andra lodgen. En slags vattenjet (tror jag det heter) som kan gå i mycket grunda vatten längs floden ut mot Ochotska havet. Antingen halvvägs till byn Ozernovskij - och så blir jag mött av en vän till Kostja och Lana som har ett terrängfordon, om kör offroad - eller så hela vägen till byn. Där, beroende på hur resan gått så långt, blir det bil vidare till stan eller övernattning. Och då far jag vidare mot stan dagen därpå. Ozernovskij är en gammal fiskeby som fortfarande lever på fiske. Lax och laxrom framför allt. Har redan 10 burkar rom i bagaget. Köpte ingen färsk denna gång då den första laxen inte gått till ännu. Det är först i juli.

Så är Kamtjatka. Vädret bestämmer allt och man kan verkligen bli strandsatt. Den mest stabila perioden - vädermässigt - är aug-sep. Framför allt ca 15aug-15sep. Då brukar jag råda folk att åka hit. Helt säker är man aldrig. Och många områden är helt utan mobilnät och internetmöjligheter.


I förrgår besteg vi en liten vulkan mitt emot lodgen. Solen sken, vattnet var stilla. Det var svettigt med kameraryggsäck. (Idag är det fem grader och man blåser nästan bort när man går ut...). Vyn över sjön från toppen mot lodgen var sagolik. Och vägen - även upp på vulkanen - var kantad av björnspår. Vi såg 5 björnar under ca 2 timmar.


Ja jisses. Vilka fantastiska veckor det har varit. Kostja och Lana har varit heeelt underbara. De har förstärkt min önskan att komma åter med ett drömprojekt jag har. Å så har min ryska fräschats upp igen (brukar ta 2-3 veckor innan det sitter som jag vill). Har t o m börjat drömma på ryska. Det är ett gott språkligt tecken :-)


Min sjunde resa går mot sitt slut. Men jag kommer komma tillbaka hit. Flera gånger. Det finns nåt här som berör mig starkt. Som tar tag. Kanske är det de varma människorna med stark karaktär. Kanske är det de stora områdena med orörd vildmark som hittar in i det innersta mänskliga. Det ursprungliga. Där vi en gång kom ifrån. Kanske är det båda. Kamtjatka är en del av mitt hjärta ända sen 1991. Då min man Anders och jag reste hit och var bland de första utlänningarna sen 30-talet. Är så glad att jag kan ryska. För språket är ofta en barriär i andra länder och kulturer. Språk öppnar dörrar och knyter starka band.


Nej du tjuter hurran. Dags för eftermiddagskaffet!


På återhörande!
/Lena i köket hos Kostja och Lana vid Kurilsjön

Läs hela inlägget »

Vårt frukostfönster heter numera Kurils kanal 1. Bättre live-tv går nämligen inte att få. Det händer hela tiden saker utanför fönstret. Och runt omkring oss. Om man tar en båttur dyker björnar ständigt upp. Om man tar en promenad på en timme möter man åtminstone 4-5 björnar längs viltstigarna. Överallt ligger färsk spillning. I leran i skogen och i sanden på stranden är spåren många. Och om man - som häromdan - målar utomhus får man då och då ta rast för att fota de björnar som passerar förbi eller som tar en tur runt lodgen. För nu är det äntligen fint väder! Och vi har målat, hängt upp lodgens stora banner och rensat helikopterplattan från ogräs. De får ofta måla om då de hårda vintrarna tär hårt på byggnaderna.


När vi hade målat i runt två timmar dök en björnhona upp med en fjolårsunge. De verkade lite oroliga. Och snart kom förklaringen. Två andra björnar kom plötsligt springande på den del av lodgens spång som går utanför elstängslet. Honan och ungen satte fart i motsatt riktning och försvann. De andra två stannade i ett buskage i en brant vid sidan av lodgen och började leka. Det märktes tydligt att det var lek och inte bråk. De hade helt enkelt kul. Efter en stund la de sig bredvid varandra på stranden och vilade. Sen fortsatte leken en stund till innan de också gav sig av.


Då tog vi en kopp kaffe på trappen och njöt av solen som värmde gott efter dagar av kallt och småregnigt väder. Vårt samtal ackompanjerades av minkskrik under boden med trädgårdsredskap. Minkhonan som byggt bo där har fullt upp just nu med att mata sina ungar. Räven som strosar runt här då och då nosade intresserat där häromdagen. I år har de inga problem med möss här och det är förmodligen mycket tack vare minken och räven. Idag såg vi hur räven effektivt fångade möss som bor under helikopterplattans korrugerade plåt. (Som vi nu rensat från ogräs och gjort fin). Den hade hållit sig undan några dagar så vi undrade om det kunde ha hänt den något. Eller om den givit sig av. Den är klart nyfiken till sin natur om än försiktig och avvaktande. Och som man bör med alla vilda djur låter vi räven bestämma och den vill närma sig eller inte. När den följde efter oss till björnen för en vecka sen så märkte vi inte först att den gick försiktigt bakom oss.


Efter kaffet fortsatte vi målandet men snart började det hända saker igen. En större hona närmade sig lodgen med en ung hanne i släptåg. Lana såg snart att det var Курносая dvs ” Den uppnästa” eller uppnäsan. De har följt henne sen hon föddes 2013 och hon brukar varje vår komma förbi lodgen då och då. Det är lätt att känna igen henne då hon förutom sin uppnäsa har en kluven läpp efter att ha blivit skadad i ett bråk. Nu är hon inne på sitt sjätte år och är därmed könsmogen. Hon kommunicerade tydligt med den yngre hannen med olika läten. De betade sida vid sida längs kanten av elstängslet. Och när de var framför lodgen satte de sig ner en stund i gräset. Vi - som gått i motsatt riktning, utanför stängslet, till andra sidan av den lilla sjö som ligger framför lodgen - fotade ivrigt. De två björnarna såg ut som två stora hundar framför Kostja och Lanas hus. Nån kommenterade bilden på Facebook, och tyckte den såg ut som ett omslag på en sagobok. Och det är så det känns ibland. Som att vara del av en saga. Ibland börjar jag skratta för att det som händer runt omkring är så fantastiskt att det nästan blir overkligt.
Man får nypa sig själv i armen ibland för att påminna sig att det här är på riktigt!!! När de två hundarna, jag menar björnarna, började gå i vår riktning backade vi långsamt undan för att låta de passera oss på lagom avstånd. De tittade på oss, vädrade lite, och gick lugnt vidare.


Säkerhetsavståndet enligt rysk lag varierar mellan 30-50 meter. Men här är förhållandena så speciella och björnarna så många att det avståndet ibland är svårt att hålla av naturliga skäl. För är man ute i skogen kan det plötsligt dyka upp en björn väldigt nära. Som igår. Vi var ute på en promenad och kommer ut på en av sjöns stränder när en stor hona kliver ut ungefär samtidigt kanske 30-40 meter bort. Vi tittade på varandra och sen la hon sig på stranden. Då satte vi oss en bit upp, ovanför strandens viltstig, och väntade. Honan kliade sig lite och reste sig efter en stund och började gå emot oss. Lugnt och fint passerade hon på stigen, tittade inte ens åt vårt håll. En yngre, eller mer orolig björn hade kanske valt att gå tillbaka in i skogen, eller valt motsatt håll. Av respekt för djuren låter man de välja. Men Kostja och Lana känner in björnarna. Ser och uppfattar signaler. Och är det en stor hanne får man lugnt backa undan. De är potentiellt farligast. Med mindre honor eller unga djur kan man sätta sig och vänta och se om de själva väljer att närma sig. Samtidigt som man iaktar deras beteende. För det mesta kollar de in en, sniffar lite, ser att vi är flera, och fortsätter sen att beta gräs (som de äter mest nu). Då kan det vara 20-30 meter mellan oss. Jag litar helt på mina vänners omdöme. De har under sju år aldrig behövt döda någon björn. Bara vid ett par tillfällen har de fått avvärja ett alltför hastigt närmande, eller ett plötsligt oförutsett möte som känts hotfullt. Men då med ett varningsskott eller en nödfackla. Eller genom att stampa till med fötterna och ryta till. Det räcker oftast. Som när vi var ute på tundran och jag låg ner och fotade rhododendron....


Tiden går fort. Och snart är det dags att åka hem. Nu gäller det att njuta fullt ut av de sista dagarna. Och hoppas att vädret står sig. Det är avgörande för allt här.


Allt gott från Kurilsjön på södra Kamtjatka. Hörs snart igen!
/Lena


Läs hela inlägget »

En liten stuga. Byggd av någon som tänkt till. Så att den fungerar utan el och vatten. Även när det är 30-40 minus. En vedeldad spis som värmer. Vatten hämtas från sjön. På vedspisen en enorm kastrull som fylls på mellan varven och hålls varmt av elden. Därifrån tas varmt som blandas med kallt till en plastbehållare med kran över diskhon så att man kan diska. Ett gasolkök med två plattor. En kort stund på morgonen - och en längre på kvällen - värmer ett aggregat upp några element i stugan så att värmen hålls jämn och det inte blir kallt över natten. Och det ser också till att det som ligger i frysen inte tinar. När det är igång - morgon och kväll - lämnas också en rapport om läget liksom om vädret till nationalparkens säkerhetsansvarige via radio. (Det är inget kul att få tandvärk om vintern under en lång period av instabilt väder.... då kan man bli sittande i stugan.) Samtidigt som elverket går igång (men OM det inte funkar klarar man sig ändå) kan internet kopplas upp via satellit. Låååångsamt internet. Och DET, är nyttigt för en bortskämd västerlänning att vänja sig vid. Att inte ta för givet. Att allt bara funkar och att man hela tiden kan vara uppkopplad.


Jag kan känna att det är ganska skönt att inte vara tillgänglig. Att det kan gå 2-3 dagar utan att man har en aning om nyheter och det som sker i världen. Att bara vara. Göra det som måste göras. I lagom lugnt tempo. Ändå. Är tiden ”längre” här än hemma. Fast vatten ska hämtas. Spisen fyllas med ved. Mat som ska lagas. Ofta storkok som soppa. Skära. Steka. Koka. Och på kvällen blir det ibland bastu. Åhhhh jag älskar rysk banja. Igår kväll, efter tre dar utan dusch, körde Kostja igång banjan. Därinne tvättar man sig i själva varma delen av bastun och allt vatten rinner ut genom avlopp i golvet. Samtidigt kan man passa på att tvätta lite när det finns hett vatten. Rejält varmt och efteråt går man ut i kylan med rosiga kinder. Ser sig om. Och ibland ser man en betande björn. Går in. Tar en kopp tjaj - te - och klockan har ännu inte hunnit bli 8. Tiden. Kamtjatka. Livet.


(Nu finns ju som sagt också 16 sovplatser i två sovsalar för turister. I det stora huset på lodgen som också har ett kök. Där sover jag ibland och när värmen inte funkar sover jag på undervåningen hos Kostja och Lana. )


Idag har vi klippt gräs och rensat träspångarna. Fick bryta när ett vackert par småskrak - tror jag, får kolla m expertisen hemma - satt vackert intill lodgen. Men efter lunch sprack det upp så då gav vi oss ut till fots. Viltstigarna ska rensas snart inför säsongsstarten. Så det var dags för en första översyn efter dagar av dimma och regn. Rododendron hade börjat blomma fint ute på tundran. Jag filmade mest så därför blir det inte så mycket djurbilder. Men tre nära björnmöten blev det. (Å två på håll. ) Ett väldigt nära. Jag låg ner och fotade blommor när en dök upp på tundran bakom mig. Men Kostja och Lana hade förstås koll. När den såg att vi var tre stannade den och vädrade. Sen vek den av och försvann in i snåren en bit bort. Många frågar hur nära vi är. Och om det är farligt. Återkommer till det i nästa inlägg. Nu är det tedags. Pannan står på spisen och tjuter.


Ha det fint tills vi hörs igen!
/Lena






Läs hela inlägget »

Räven, björnen och jättehavsörnen. Det rimmar ju :-) Och så det lilla vattnet.


Det är mulet men Kurilsjön ligger stilla. På morgnarna ofta som en spegel. Regnskurarna kommer då och då. Nästan varje morgon betar en björn utanför fönstret och gör att morgonkaffet smakar extra gott.


Vi har nu firat Kostja i dagarna tre. Som sig bör på ryskt vis. Med besök av personalen på grannlodgen och två vänner som tagit sig hit med terränggående bil och specialbyggd båt (då floden från närmaste by är extremt grund). Det finns ingen väg att tala om men med rätt fordon och till sist båt så kan man komma till den andra lodgen från västkusten. Där lever man på fiske sen lång tid tillbaka. Lax och laxrom tillreds på olika sätt. Till vår lodge är det båt som gäller. Eller över isen om vintern. Ca 30 min från den andra lodgen m gummibåt. Hur som. På födelsen blev det grillspett, olika sallader, rökt fisk, laxrom..... och ett och annat glas av det ”lilla vattnet”. Kommer av olika skäl inte gå in på några detaljer kring detta. Av hänsyn till mina vänner och krångliga regler som råder.


Samma dag som Kostja fyllde år dök plötsligt en ung Björn, 3-åring, upp mitt emot lodgen. Jag och Lana tog våra kameror och gick ut. Plötsligt dyker vår vän räven upp. Den gulliga rufsiga hona som verkar gilla att hänga runt lodgen. Hon följer efter oss ut till björnen. Den - troligen en hanne - tittade nyfiket på den och på oss och fortsatte sen att beta lugnt. De gör verkligen det så här års! Betar gräs. Rävhonan fick plötsligt ett spel och började skutta runt björnen som mest verkade förvirrad av skådespelet. Det var nästan som om räven ville säga oss nåt. ”Håll er på lagom avstånd. Gå inte närmre nu. Jag håller ställningarna så länge”. Först när vi packade ihop och gick tillbaka lugnade sig rävhonan. Och följde efter oss tillbaka igen mot lodgen. Har några videoklipp som jag får dela senare. Det var helt fantastiskt att se räven och björnen i interaktion. Till och med Lana - som bott här i flera år - blev exalterad.


Dagen efter skulle vi skjutsa tillbaka två gäster och passade på att åka förbi några av uddarna där flera björnar brukar ha sina iden. En kikade snabbt ut. Troligen en hona m små ungar eftersom den fortfarande är kvar nära idet. Därefter såg vi en av jättehavsörnarna igen. Glömde ställa om kameran i upphetsningen och fick tyvärr inga bilder när den flög. Men det är ju några dagar kvar. Vilka majestätiska fåglar!!! De ser nästan overkliga ut med sin skarpt böjda grova gula näbb.


Idar bjöd jag på Chili con carne. Och det gick hem. Färskvarorna börjar ta slut men det finns lite olika förråd och dessutom numera en frys!!!

Jaaa. Tiden lever sitt eget liv här. Varje dag är fylld med nya intryck och det är svårt att fatta om man varit här i några dar eller i några veckor. Tänk vilken dröm att få leva här ett helt år och följa djur och natur genom alla årstider. Det vore heeelt fantastiskt. Vilket drömjobb de har Lana och Kostja! Och vilken tur jag har som får vara här som volontär. Det HÄR är bara början på något nytt och stort för mig.

Läs hela inlägget »

Jag har nu varit vid Kurilsjön på södra Kamtjatka i en vecka. Och jag har redan tappat greppet om vilken dag det är. Det råder en egen tid här som löper på i en stilla lunk. Ganska skönt för en stressad västerlänning. Igår och idag har vädret varit riktigt dåligt med regn och blåst. Då har vi passat på att jobba. Satt ihop nya sängar i lodgens besökshus. Städat ut köket och utrymmen där efter vintern. Vi har satt ihop piren invid lodgen. Och vi har börjat förbereda mat inför Kostjas födelsedag imorgon. Han fyller nämligen 60 då. Det väntas gäster från västkusten som kommer i terrängfordon/båt. Och så ett par killar från den andra lodgen. Vi har också fått igång värmen i besökshuset, så nu ska jag flytta in dit. Det gör att jag slipper gå ut på dass om natten. Där finns en toa inne. Vilket är ganska skönt :-) Inte minst då två par björnögon mötte mig igår natt när jag skulle ut och kissa. Visserligen utanför elstängslet, men ändå. Den halvstora ungen signalerade till honan att den blev lite orolig. Så jag gick in igen och väntade ett tag. Sen var de borta.


Här styrs allt av vädret. Så i förrgår - när vi vaknade vi upp till en strålande dag - gällde det att utnyttja tiden. Sjön låg spegelblank och vulkanernas och bergens spegling i sjön var makalös. Ett väder som hör till ovanligheterna! Så efter snabb frukost gav vi oss iväg i gummibåten på en 3-timmarstur runt sjön. Ganska snabbt såg vi en jättehavsörn på bo och därefter en flock strömmängder.


I nordöstra delen av sjön - dit de flesta besökare inte kommer - finns en liten skärgård med branta och klippiga vulkanöar. Några är halvöar. Här har många björnar sina iden i grottor. Och ganska snart dök den första björnen upp i kikaren. Sen en till, och en till. Längs sjöns sluttningar såg vi flera beta i sakta mak, nästan som kor. Så här års har laxen inte hunnit hit och den första tiden efter idet får de nöja sig med gräs och rötter. Därför är det extra farligt för honor med ungar, då inte minst hannarna är hungriga. Så det kan dröja innan man börjar se årets ungar ute i markerna. Honan är försiktig. Skulle man gå runt till fots och höra ett lustigt kurrande läte, så är det björnungar som diar. Supergulligt ljud! I juni börjar också parningsperioden då det är en spännande tid!! Vi såg sammanlagt 22 vuxna djur och 11 ungar på bara några timmar. Heeeelt fantastiskt!!! Tyvärr inte så många optimala fototillfällen, men ibland får man bara njuta av upplevelsen. Allt behöver inte hamna i kameragluggen.


Och just det - inte att förglömma - i förrgår blåste ju upp min medhavda SUP-bräda också. Jag hade nämligen lovat Kostja och Lana en lektion i ståpaddling. Såååå roligt!!! Själv har jag paddlat längre norrut förut, på Kamtjatkafloden. Jag har även surfat lite vid havet utanför Petropavlovsk. Men vid Kurilsjön var det premiär. Men tillbaka till nallarna.


Brunbjörnen är lite som vi. Olika till karaktär och sinnelag och även till utseende. En del är ljusa andra mörka vissa till och med rödbruna. Storleken på öronen kan skilja markant, liksom formen på kropp, huvud, längden på benen….. Man brukar också säga här att någon procent av björnarna är farliga därför att de är lite halvgalna (återigen som vi människor) men de flesta undviker närkontakt med oss. De väljer en annan väg när de känner vår lukt - eller hör oss - och håller sig undan. (Det finns svensk forskning som visar detta väldigt tydligt). Vi är ju heller inget byte för de. Det som kan vara farligt (om tex vinden ligger på från fel håll) är ett plötsligt och överraskande möte på nära håll, där en björn känner sig trängd och upplever att den behöver försvara sig själv, sina ungar eller ett byte. Men generellt kan man säga att de få incidenter som ändå sker handlar oftast om jaktsituationer där björnen blivit irriterad (av tex en hund) eller skadad. Det är med andra ord nästan alltid vi människor som är orsaken till de olyckor som sker, inte björnen. Det sämsta man kan göra är att springa ifrån en björn. De är väldigt snabba på korta sträckor och skulle lätt slå oss människor i 100m sprint. Man bör försöka prata lugnt och backa bort i långsam takt. Skulle det ändå bli hotfullt har de flesta här med sig en nödfackla som de tänder genom att rycka i ett snöre, vilket brukar ha en avskräckande eftekt. I Alaska har många med sig pepparspray. Om det har hänt incidenter här? På 7 år har Kostja och Lana bara varit tvungna att skjuta varningsskott vid ett par tillfällen - och då finns det flera hundra björnar här runt sjön. Vid ngt tillfälle har de använt en nödfackla. Det säger ganska mycket. Sen bör man ALDRIG gå ensam. Förra året gick en ensam kille efter en ryggsäck för att vara snäll mot en turist (det var vid den andra lodgen). Vinden låg på från fel håll och han överraskade en björn med ett fällt byte på nära håll. Det gick inte bra alls. Det var första dödsfallet av två i trakten som man känner till. Det andra var en japansk fotograf som envisades med att sova i tält här. Och som förmodligen tappade respekten efter ett par dagars filmande och gick för nära en stor hanne. Det är vad man tror. Under laxsäsongen när björnarna bara bryr sig om maten och att äta sig feta är det lätt att glömma att det är vilda och potentiellt farliga djur. Men måste hela tiden ha det i bakhuvudet. Tyvärr glömmer många besökare bort det.....


Kostja och Lana följer ett antal individer här vid Kurilsjön och kan direkt se vem som är vem av de. Deras kunskap om björnar över huvud taget är imponerande. De är självlärda och då de bott här länge, året runt, har de haft unika möjligheter att studera björnarnas beteende, hur de lyckas eller misslyckas med sin ungar o s v. De har till och med sett hur en hona adopterade en föräldralös unge, vilket i björnarnas värld är ganska unikt.


Kamtjatkabrunbjörnen skiljer sig också lite från andra brunbjörnsraser (finns generellt fyra den europeiska (vår), grizzly, kodiak, och kamtjatkabrunbjörnen). Alla är samma art dvs brunbjörn. Kodiak och Kamtjatka-björnen tävlar om att vara störst (råder lite delade meningar där). Det är extremt god tillgång till lax här mellan juli-mars, som peakar i augusti (lite olika från år till år). Därför ligger de ofta kortare tid i ide än på andra håll och vissa kan ses en bra bit in på vintern, bara det finns fisk att äta. Då andra brunbjörnsungar ofta lämnar mamman vid 2 års ålder, lever många ungar här med sin mamma oftast 3 år. OCH. Här är det inte ovanligt med både 3 och 4 björnungar, mot normalt oftast 1-2. (Mycket mat!) När ungarns föds väger de inte mer än 250-600gram! Som marsvin! Men de lever ett hårt liv och varannan unge dör före ett års ålder, ofta pga av vuxna björnhannar. Brunbjörnen äter bär (ungefär hälften av det årliga energiintaget), myror och kött. Även gräs, andra växter och rötter, inte minst så här års. Medan våra björnar väger mellan 50-250kg, hittar man här exemplar på 5-600kg. Även större har stötts på. Förmodligen återigen på den goda tillgången på mat.


Björnen har ett extremt gott luktsinne och skarp hörsel, men däremot ser den (tror man) lite sämre än oss. När den behöver få bättre översikt ställer den sig ofta på bakbenen och spanar. Vilket alltså inte är ett hotbeteende. De klättrar också bra, så att fly upp i ett träd vid ett björnmöte är heller ingen smart ide. Spännande är också deras förmåga att ligga i ide så länge utan att äta, dricka, kissa och bajsa. (En anpassning för att det dels inte finns mat om vintern, och dels för att skydda de små ungarna). Om man skulle applicera delar av björnens liv på oss människor skulle vi få problem med fetma, hjärt/kärlsjukdomar, benskörhet och liggsår. Därför forskas det nu mycket på vad som egentligen händer i björnens kropp när den ligger i idé och hur den kan klara allt detta. Otroligt spännande!!


Ja det finns mycket att säga om björnen. Den har genom historien väckt respekt hos oss människor med sin styrka. Och hos många nordliga urbefolkningar har den haft - och har - stor betydelse som kultdjur. Ofta har man haft en stark andesmässig relation med björnen med hjälp av en schaman. Och när en björn fällts har det varit obligatoriskt med vördnadsfulla ritualer för att blidka djurets ande.


Nej nu har jag skrivit långt nog :-) Dags att jobba lite i köket. Återkommer om 2-3 dagar igen, eller när vår satellit-uppkoppling tillåter. Tyvärr är det svårt - p g a detta - att lägga ut flera bilder. Och oftast blir det max fyra av det 10-tal som jag försöker lägga upp. Och filmklipp får man glömma helt. Men jag kommer uppdatera och återkomma med sådant när jag kommer hem!


Ha det bra så länge. Vi hörs snart igen!


PS. Igår hade vi en lätt jordbävning. Det skakade till en stund. Men sen var det lugnt. Vi är ju i ett synnerligen vulkaniskt aktivt område. DS.


/Lena

Läs hela inlägget »

För sådär drygt 8000 år sen exploderade en vulkan i ett stort utbrott på södra Kamtjatka. Vulkanen kollapsade och fylldes med snö och vatten och i denna caldera föddes Kurilsjön. Sjön är Kamtjatkas näst största sjö, är 316m som djupast och har en liten skärgård i form av små skarpa vulkantoppar som till största delen ligger under ytan. Intill sjön finns tre större aktiva vulkaner varav Iliniskij och Kambalnij är de största. Området är skyddat av Unesco och unikt på flera sätt. När laxtågen är i full gång (juli-mars med topp i aug/sep) så är sjön brunbjörntätast i världen. I hela naturreservatet, som lyder under nationalparken Kronotskij - en av Rysslands finaste parker - finns över 1000 björnar. Bara runt sjön 250-300. På vintern samlas jättehavsörnen här i hundratal. Och även om det är ett naturreservat så är det inte det i svensk mening. Ryssland skiljer sig nämligen lite från oss vad gäller kategorisering av naturområden. Här råder striktare regler så det motsvarar nästan nationalparkstatus.


I förrgår skrev jag lite om de två lodgerna som finns här. Under perioden juli till september tar den ena - Ozernoj - emot upp till 45 övernattande besökare och även dagturister som flyger in med helikopter. Den andra mindre - Travjanoj - tar max emot 16 besökare som kommer byter av varandra var fjärde dag. Jag bor på den sistnämnda. Som enligt min åsikt både drivs och sköts mer proffesionellt. Kostar visserligen mer att besöka, men med de små grupperna blir upplevelsen som helhet bättre. Jag har varit här två gånger som reseledare och det har varit helt outstanding! Nu är jag här under lågsäsong. Utan turister i området. Det är bara jag och de som jobbar här. Laxen har inte börjat gå till ännu så björnarna äter mest gräs och rötter just nu. Men. Nu börjar parningsperioden. Och nu finns förhoppning om att få se ungar när de är riktigt små. Vi väntar bara på lite bättre väder nu. Det har regnat och blåst i två dagar. Det är liksom det ”normala” vädret här. Men så fort det blir lite bättre ska vi ge oss ut och utforska omgivningarna! Jag längtar nämligen efter att få jobba ordentligt med min nya fina kamera från Olympus!


Kommer också berätta mer om brunbjörnen snart. Kamtjatkabrunbjörnen är nämligen den brunbjörnsras som tillsammans med Kodiak räknas till världens största! Därför går man inte omkring i markerna här ensam. Och på lodgen har man alltid med sig en nödfackla. Vi hade ju en Björn innanför elstängslet häromdagen. Hittills har vi sett 4-8 björnar om dagen. Bland annat hona med tre ungar igår vid strandkanten. Och en STOOOR hanne! Bara man spanar runt i kikaren så ser man snabbt en björn eller två. Helt fantastiskt! Idag såg jag också en jättehavörn på håll. Den liknar vår men har grövre näbb och är större. Finns bara här och ner till norra Japan.


Efter jobb på lodgen blåste jag upp min supbräda som jag hoppas kunna testa imorgon. Har lovat mina ryska vänner en lektion. Just nu har jag avnjutit rysk Banja (bastu) efter att jag lagat borsjtj. En räv bor kring lodgen och hälsar på ibland. Ska gå ut strax och se om jag kan få några bilder på den. Supersöt men ganska ful päls då den håller på att byta.


Internet funkar bara sporadiskt och vissa dagar. Hoppas kunna återkomma snart med lite björnfakta. Ha det gott!

Läs hela inlägget »

2019 > 06

Hemma. Väldigt skönt, även om det tog några dagar att landa. Tänker varje dag tillbaka på Kurilsjön. På Kostja och Lana. Avsked är alltid svårt när man levt nära varandra så pass länge. Och Kamtjatka. Älskade halvö. Ja, alltså det spelar ingen roll att det var min sjunde resa till dit. Denna magiska plats har ända sedan 1991 fångat mitt hjärta och jag kommer alltid känna av en längtan dit. Så är det bara!
Veckan som gått har jag kommit ikapp i mitt liv här hemma. Firat midsommar med min fina familj. Skruttat runt på tomten. Myst med vår hund Silver.... Gått igenom mailskörden. Kort sagt kommit ikapp med livet.
Idag fortsatte jag att gå igenom bilder inför mitt vernissage 27/7 härute på ön (med framför allt björnar på Kamtjatka). Planerade inför mitt SUP-läger (ståpaddling) med barn och ungdomar 9-17 som drar igång om en dryg vecka. Det är rekorddeltagande i år, nästan 30 elever!!! Så himla skoj!! Dessutom blev min sjätte sup- och yogaretrat på Rågskär just fullbokad. Wohooo!! Det rullar på!
Och så läser jag på om Djingis Khan och Mongoliet. Om Altajbergen på både på både den mongoliska sidan och den ryska. Inte helt lätt att hitta litteratur då det är trakter som väldigt få besöker. Vilket gör det desto mer spännande förstås!!! En av höjdpunkterna på resan är Örnfestivalen där flickor numera får delta! Mongoliet har länge varit på min lista. Nu är det dags! Gobi. Altaj. Ser verkligen fram emot resan I september!!
Hemma då? Idag vid halv fem satte jag stopp för arbetsdagen för att tillsammans med sonen Pelle gå ner och bada och träna vår underbara Golden - som heter Silver - i ståpaddling. Hon älskar vatten. Just lärt sig hoppa från bryggan. SUP testade hon visserligen förra året men hon var så liten då. Hade glömt. Nu var det liite läskigt först. Och efter ett tag ville hon hoppa av (i flytväst förstås). (Vi var hela tiden nära stranden). Men så vände hon tillbaks till brädan och ville hoppa upp på den igen. Och så fortsatte det. Tror vi har en true sup-dog i familjen.:-)
I sommar kommer jag blogga om mitt liv härute i utskärgården. Om ståpaddling som är min passion sen nio år. Var först mer att supa härute och blev då ofta stoppad av båtar som undrade om jag var ok. Om jag tappat seglet. (De omtänksamma tänkte ju windsurfing). På den vägen är det. För jag tror att vi som lever nära havet känner en lycka i att göra just det. Vi kommer ju härifrån. Utan havets fisk hade våra hjärnor inte utvecklats och vi hade inte blivit den framstående art vi är idag. Vi hade inte börjat vandra och spritt oss runt jorden. Ska inte gå in på miljötemat hav och plast och annat sådant nu. Får bli en annan gång. För det är viktigt!!
Hörs om en vecka! Sköt om er!!! Och glöm inte tipsa andra om min blogg om du tycker om den. Imorgon drar jag en vinnare bland de som delat bloggen hittills. Den som vinner får en suplektion för två hos mig på Runmarö till ett värde av 1600kr. I höst gör jag en ny dragning bland de som från och med nu delar min blogg! Det enda du behöver göra för att delta är att dela länk till min blogg och meddela mig i messenger eller här i bloggen (eller via mail info@lenahaglund.se) att du delat. Så är du sugen på SUP i Stockholms vackra utskärgård, dela min blogg, NU :-)
Allt gott!
/Lena hemma på Runmarö

Läs hela inlägget »

Sitter på flyget. Min kompis Andrej skjutsade mig till flygplatsen. Han känner alla, överallt, och fixade så jag kunde checka in via business class. Utan kö. Och vip-rum med fika på det. Ryssland Kändes lyxigt. Och otroligt skönt. Sov dåligt inatt då tankarna snurrade kring allt som varit de senaste veckorna. Kring de mina därhemma. Att då få checka in på 5 minuter istället för 45-50 var otroligt skönt. Kamtjatka håller på och bygger om och bygger till på sin flygplats. Börjar se riktigt bra ut. Fin inredning. Så nästa gång jag kommer hit kommer jag nog inte känna igen mig när jag landar.


Det händer mycket här nu och snabbt. Men som tur är - för natur och djur - är enorma områden helt utan infrastruktur, och så hoppas jag det förblir. Ibland blir man påmind här om hur det var på sovjettiden. Som när man står i duschen på ett hotell. Man vrider på varmt. Väntar. Ut kommer iskallt vatten. Så vrider man mot kallt. Och se där kommer det varma vattnet. Som på mitt hotell denna gång, utanför Petropavlovsk. Ett tips för dig som reser till Ryssland för första gången. Kommer det inget varmvatten, vrid på det kalla. Det funkar varannan gång. Jag lovar. Lite charmigt ändå. Sånt som får mig att gilla Ryssland. Allt behöver inte vara perfekt. Det mesta funkar ändå och är oftast gjort med hjärtat på rätta stället ❤️❤️❤️


Blir mysigt att komma hem till värme och midsommar. Sen kör jag igång mina SUP-kurser på allvar. Är DU sugen att som Kostja och Lana lära dig ståpaddla? Gå in på min andra hemsida www.runmarosup.se och anmäl dig! I nästa vecka kommer jag att dra en vinnare bland de som delat min blogg i sociala media. Det är inte försent ännu att dela. Meddela mig bara i messenger eller i bloggen. Är runt 100 nu bland de som kan vinna en SUP-lektion för 2 till ett värde av 1600kr. Så passa på!


De närmaste veckorna kommer jag att skriva lite då och då om livet hemma i skärgården. Framåt hösten blir det resa till Mongoliet och en örnfestival där. En resa som även tar mig in på den ryska sidan av Altajbergen. Ser gram emot det. Blir givetvis bloggande därifrån också!


Tack för att ni följt med mig på denna resa! Fortsätt gärna läsa min blogg. Och dela om du tycker om den Kommer återvända till Kamtjatka nästa år. I ett spännande projekt. Ser fram emot det. Halvön som fångade mitt hjärta 1991 har inte sett mig för sista gången. Måste ju göra nåt åt abstinensen som brukar sätta in efter några månader hemma. Om det finns något sådant som tidigare liv, så har jag definitivt levt på Kamtjatka förut. Varför skulle jag annars känna mig så hemma där? Varför skulle jag annars känna en så stark kärlek till en plats så långt ifrån mitt hemland? You tell me!
Kram på er!
/Lena i luften någonstans ovanför centrala Sibirien

Läs hela inlägget »

Det stod klart att ingen helikopter skulle kunna flyga de närmaste dagarna. Så är det på Kamtjatka. Ingen blir förvånad om man får vänta några dar, eller tio, på att kunna flyga till/från någonstans. Men mitt flyg skulle ju inte vänta. Så. Vad göra? Jo man vänder sig till vänner. I byn Ozernovskij har Kostja och Lana en vän som driver en fiskverksamhet. Han lovade att på nåt sätt fixa skjuts från kusten och till Petropavlovsk.


Så igår vid 9 på morgonen trotsade vi spöregn och hård blåst med meterhöga vågor i Kostjas och Lanas lilla gummibåt. Bagaget var packat i plastsäckar och jag hade 5 lager kläder. Det var piskande blött och sved i ögonen. Men bitvis vackert då solen kikade fram bakom dramatiska moln över vulkanen Ilinskij. Och jag var glad att jag är skärgårdsbo och inte räds lite sjö.


Efter en halvtimme var vi på den andra lodgen där en vattenjet skulle skjutsa två killar till kusten. Jag hoppade i och kramade om mina vänner hårt och for iväg. 6 mil på 2 timmar längs den enda flod som rinner från Kurilsjön och ut i Ochotska havet. Alla andra rinner IN. Vi passerade fantastiska pimpstensformationer. Vackra vårgröna berg med snötäckta toppar. En jättehavsörn flög förbi nära. Liksom olika småfåglar och änder av olika slag. Strömand kände jag igen nu. Men under den delen av resan önskade jag att jag kunnat mer om fågelarter, som min fina man Anders. Men man kan ju inte kunna allt. Och jag får jobba på det :-)


Bitvis var det väldigt strömt och skumpigt. Men till slut började elledningar synas längs vägen och snart var vi i Ozernovskij. I hamnen låg rostiga fiskebåtar och regnet, det öste ner. Hade tagit på mig galon-stället ovanpå det vanliga regnstället. Och det var en himla tur. Annars hade jag blivit genomblöt. Mina vänners vän Oleg mötte upp med en jeep. Min packning och jag blev skjutsade till ett övernattningsställe för säsongsarbetare i fiskeindustrin här. Fick svida om, ta av det blöta och dricka lite te. Tog en kort prommis på byn då regnet lättade och framåt klockan ett var det dags för vidare avfärd.


Skakade hand med Alexander (Sasja) och Vladimir (Volodja) som skulle till Petropavlovsk med sin ryska lastbil Ural. Säga vad man vill om gamla ryska lastbilar, men de tar sig banne mig fram i vilken terräng som helst! Vi skulle åka 39 mil och de första 14 skulle ta oss drygt sex timmar. Jag känner fortfarande av de i kroppen.... Det är liksom ingen väg de där 14 milen. Snitthastigheten är 10-15km/timmen. Det skakar, skumpar och hoppar. Stora hål. Ibland kör man i gräset. Och ibland över hyfsat djupa vattendrag. Dessutom måste man åka dyr färja två gånger. Mellan 800-1000kr för en lastbil vilket för en kamtjatkabo är många gånger dyrare än så. Men om det bara finns en färja har man inget val.


Det blåste fortfarande hårt och ”vägen” går kant i kant med Ochotska havet. När vi kom till första färjeläget la färjan ut på andra sidan. Ombord var en lastbil vars kapell plötsligt blev till ett segel. Volodja såg lätt skärrad ut. Sasja sa att han tänkt rätt som lämnat kapellet hemma. Vi betraktade tyst färjan som har en liten motorbåt i sidan kopplad till sig. Den såg ut att slita hårt med sin motor i vinden som blåste rakt ut mot havet. Ett tag såg det ut som om den skulle blåsa iväg. Mina reskamrater såg alltmer skärrade ut och jag insåg allvaret. Det gick bra till slut. Färjan kunde lägga till, men färjekillen såg rätt blek ut. Sasja hade som tur var, varit klok och skippat kapell, så för oss blev överfarten lättare. Dessutom ackompanjerades vi av en mängd nyfikna sälar som ständigt stack upp sina huvuden intill färjan.


Nästa färja gick på en mer skyddas plats var så där var det inga problem. Och där blev jag också kompis med en ursöt lekfull liten blandrashund. Som tycktes längta efter uppmärksamhet. Vi lekte och busade i en lång stund tills det blev dags att köra ombord på förjan. Och jag insåg hur mycket jag längtar efter min Silver. Hemma på ön.


Efter andra färjan passerade vi en by som bara bestod av betongskelett. Där bodde folk ändå in på slutet av 80-talet berättade Sasja och pekade ut det som en gång varit affär, grisfarm, dagis.... Mitt bland betongen stod ett dass och det kändes lite lätt psykedeliskt att gå in där. Utanför dånade Ochotska havet. Plötsligt hörde jag ett hundskall. Det visade sig att en jägare slagit upp ett tält i den f d byn. Jag undrade ett ögonblick om allt detta var på riktigt eller om jag hamnat i en Tarkovskijfilm. Vi for vidare. Kamtjatka. Ryssland.


Vi har nu lärt känna varandra lite i förarhytten. Det visar sig att Sasja är född i Ozernovskij medan Volodja är ukrainare och flyttade hit i början av 2000-talet. Ja du vet ju hur det är med Krim och allt, sa Sasja. Vi krigar här också, fast bara i förarhytten. Om ditten och datten. Båda skrattade. För de tycks det som pågår mellan Ryssland och Ukraina obegripligt. De är nära vänner och åker ofta ihop. Att åka ensam på dessa icke-vägar kan vara farligt. Långs sträckor är utan mobilnät och de första 14 milen mötte vi bara 3 andra fordon. Men som Sasja sa, det är ju inte vinter. Då kan det ta 3 dagar att åka till Petropavlovsk. Om man över huvud taget kommer fram.


Sasja berättade många historier under vår långa resa. Bland annat hur han och en annan kille jagat björn en vår för ett tiotal år sen, med licens, och av misstag skjutit en hona med ungar. De insåg det när de såg att honan hade svullna bröstvårtor. De letade länge och lyckades hitta till slut hitta idet. Där satt 4 ungar. De hade inte hjärta att bara lämna de. De fick följa med. I bilen hade en av ungarna klättrat upp och satt sig på Sasjas axel och börjat suga honom på halsen. Där satt den sen i flera timmar. Han hade sugmärken i flera dagar sen. Och de gällde det sen att på rätt sätt förklara för frun. Björnungarna då? De togs om hand och hamnade sen på zoo i Ryssland. Två här och två i Moskva. En sorglig historia. För efter alla björnmöten önskar jag ingen björn att hamna på zoo. Men ungarna slapp i alla fall svälta ihjäl. Vad skulle ni ha gjort?


Sasja berättade också att förr - vilket Sten Bergman beskrev som var här på 20-talet - var det vanligt att många hade en björnunge som husdjur. Ända in på 60-talet. Just pga av att man av misstag råkat skjuta en hona med ungar. Kamtjatka. Även om jag varit här sju gånger nu. Och varje gång i 3-4 veckor. Så lär jag mig ständigt nya saker. Livet.


Efter sex timmar och 14 mil nådde vi byn Oktjabrskij. Där. Har tiden stått stilla. Eller inte. Många har flyttat. Stan förfaller. 3-4-våningshusen är det ingen som ser om. Rost. Förfall. Och några meter bort ryter Ochotska havet. I alla fall den här dagen. I kanten av byn låg rostiga skeppsvrak. Hade kunnat fota där i dagar. Tänkte på min kollega CM som kunnat fota här i år. Men mina lastbilskillar ville snabbt vidare och vädret var skit, så jag fick bita ihop. Ibland får det räcka med intryck. Och intrycken här etsar sig fast. Djupt.


Efter Oktjabrskij återstod 25 mil till stan. Nu blev vägen lite bättre och vi kunde damma på - och skallra på - i hela 60-70km/timmen. Till slut. När 10 mil återstod kom asfalten. Ja Kamtjatka är ju liksom 2/3 av Sveriges yta - egentligen större än Sverige beroende på hur många av länen man räknar in, och det där har ändrats nyligen - ändå finns här bara 30 mil asfalterad väg!!!!! Det var 12 mil när jag besökte första gången 1991. Någon kanske skrattar. Men jag ser fördelarna i det. För faktum är att om inte Kamtjatka varit stängd militärzon sen 30-talet och utbyggnaden av infrastrukturen inte varit så långsam, så hade denna halvö inte varit så unik och vild som den är idag. Sovjetsystemet hade sina fördelar för vildmark och natur. I alla fall här. På andra håll inte.


Nåväl. Med asfalten kom civilisationen. Sokotj, där man säljer hemkörda piroger och borsjtj dygnet runt. Vi åt. Tog en öl till rysk popmusik. Och så for vi de sista milen i mörkret mot stan. 39 mil på knappt 12 timmar. Väl framme tog jag fram uppgjord summa för färden. Sasja såg mig djupt i ögonen. Lena, sa han. Glöm det! Men, sa jag. Vi har ju åkt i tolv timmar. Låt mig få göra rätt för mig! Han. Aldrig. Så log han. Det är inte så här. Vi har lärt känna varandra. Haft en bra resa ihop. Då tar man inte betalt. Du kan försöka hur många gånger du vill Lena. Men jag kommer inte ta emot några pengar av dig. Jag blev rörd. Ville göra rätt för mig. Men förstod också hans stolthet och accepterade den. Fast krävde förstås hans adress. Här ska skickas nåt fint från Sverige!!! Banne mig!


Sådana är de Kamtjatka-borna. Varma, gästfria, bjuder på sig själva oavsett inkomst och ekonomiska möjligheter. Jag älskar de för det! Många i Sverige höjer på ögonbrynen när jag pratar varmt om Ryssland. Ursäkta mig, men DE, fattar ingenting. De har inte rest här på riktigt. Inte varit nära de som lever här. Inte pratat med de på tu man hand. Inte delat vardag. Jag säger bara. Kom igen när du gjort det och du kommer ha en helt annan syn på Ryssland. Putin och politik är en sak. Människorna som lever här en helt annan. Och jaa, nu vet jag att någon kommer säga nåt om jobbiga ryssar i Turkiet eller Egypten. Men va fasiken, hur många svenskar har inte gjort bort sig i alperna??? Det är ju lika samma. I alla länder. Dags att släppa rysskräcken nu. Låta Peter den stores skugga suddas ut. Se bortom Putin. Det finns så mycket fint och fantastiskt att upptäcka här. Och när det gäller vänskap så är den ryska djup. När man väl lärt känna varandra. Jag sa nånstans i början tror jag, att jag hyser en sorts hatkärlek till detta stora land. Men mest är det kärlek. Inte minst vad gäller Kamtjatka. Hela dan idag har jag chattat med Kurilsjön på Whatsapp. Vi har ett hemligt uttryck i vårt lilla slutna sällskap. Och. Det förblir hemligt ;-) Nu blir jag sentimental. Men. JAG ÄLSKAR KAMTJATKA OCH MÄNNISKORNA HÄR!!!!!


Nej. Nu ska jag packa om. Det mesta av det blöta har torkat. Imorrn flyger jag hem. Hem till min fina man och våra två underbara barn. Som förstår att deras fru/mamma ibland behöver åka österut. Och låter henne göra det. Å så längtar jag efter vårt tredje barn. Vår hund Silver.


Blir nog en sista blogg fr resans sista bit hem också. Om det finns internet på planet.


Kram på er!!


/Lena i Elizovo strax utanför Petropavlovsk

Läs hela inlägget »

Packar. Det regnar och blåser så att husen skakar. När jag gick till Kostja och Lanas hus spatserade en ung björnhanne längs stängslet och kikade på mig. Det var han som kom i sällskap med Den uppnästa häromdagen. Och han hängde här igår också. Lugn. La sig att sova en bit från elstängslet trots att vi stod där. Han är lätt att känna igen då han har ett ljusare parti päls på baken.


Längtar hem och efter familjen, men samtidigt känns det vemodigt att lämna. En slags sorg. En sådan som känns i hjärtat när man levt nära andra människor, och delat vardag, under en längre tid. Lana har bakat piroger med potatis och lök som sista middag. Jag bjöd de häromdan på köttbullar och potatismos med smetana-sås. De tyckte som tur var att mina var mycket godare än Ikeas, som är de enda köttbullar de ätit hittills :-)


Det blir ingen helikopter tillbaka. Det dåliga vädret ska hålla i sig och då missar jag flyger hem. Sveta som kom hit häromdagen för att som jag volontära, fick vänta på helikopter i en vecka.... Jag hade extrem tur med vädret på vägen ner hit. Nu blir det båt till den andra lodgen. En slags vattenjet (tror jag det heter) som kan gå i mycket grunda vatten längs floden ut mot Ochotska havet. Antingen halvvägs till byn Ozernovskij - och så blir jag mött av en vän till Kostja och Lana som har ett terrängfordon, om kör offroad - eller så hela vägen till byn. Där, beroende på hur resan gått så långt, blir det bil vidare till stan eller övernattning. Och då far jag vidare mot stan dagen därpå. Ozernovskij är en gammal fiskeby som fortfarande lever på fiske. Lax och laxrom framför allt. Har redan 10 burkar rom i bagaget. Köpte ingen färsk denna gång då den första laxen inte gått till ännu. Det är först i juli.

Så är Kamtjatka. Vädret bestämmer allt och man kan verkligen bli strandsatt. Den mest stabila perioden - vädermässigt - är aug-sep. Framför allt ca 15aug-15sep. Då brukar jag råda folk att åka hit. Helt säker är man aldrig. Och många områden är helt utan mobilnät och internetmöjligheter.


I förrgår besteg vi en liten vulkan mitt emot lodgen. Solen sken, vattnet var stilla. Det var svettigt med kameraryggsäck. (Idag är det fem grader och man blåser nästan bort när man går ut...). Vyn över sjön från toppen mot lodgen var sagolik. Och vägen - även upp på vulkanen - var kantad av björnspår. Vi såg 5 björnar under ca 2 timmar.


Ja jisses. Vilka fantastiska veckor det har varit. Kostja och Lana har varit heeelt underbara. De har förstärkt min önskan att komma åter med ett drömprojekt jag har. Å så har min ryska fräschats upp igen (brukar ta 2-3 veckor innan det sitter som jag vill). Har t o m börjat drömma på ryska. Det är ett gott språkligt tecken :-)


Min sjunde resa går mot sitt slut. Men jag kommer komma tillbaka hit. Flera gånger. Det finns nåt här som berör mig starkt. Som tar tag. Kanske är det de varma människorna med stark karaktär. Kanske är det de stora områdena med orörd vildmark som hittar in i det innersta mänskliga. Det ursprungliga. Där vi en gång kom ifrån. Kanske är det båda. Kamtjatka är en del av mitt hjärta ända sen 1991. Då min man Anders och jag reste hit och var bland de första utlänningarna sen 30-talet. Är så glad att jag kan ryska. För språket är ofta en barriär i andra länder och kulturer. Språk öppnar dörrar och knyter starka band.


Nej du tjuter hurran. Dags för eftermiddagskaffet!


På återhörande!
/Lena i köket hos Kostja och Lana vid Kurilsjön

Läs hela inlägget »

Vårt frukostfönster heter numera Kurils kanal 1. Bättre live-tv går nämligen inte att få. Det händer hela tiden saker utanför fönstret. Och runt omkring oss. Om man tar en båttur dyker björnar ständigt upp. Om man tar en promenad på en timme möter man åtminstone 4-5 björnar längs viltstigarna. Överallt ligger färsk spillning. I leran i skogen och i sanden på stranden är spåren många. Och om man - som häromdan - målar utomhus får man då och då ta rast för att fota de björnar som passerar förbi eller som tar en tur runt lodgen. För nu är det äntligen fint väder! Och vi har målat, hängt upp lodgens stora banner och rensat helikopterplattan från ogräs. De får ofta måla om då de hårda vintrarna tär hårt på byggnaderna.


När vi hade målat i runt två timmar dök en björnhona upp med en fjolårsunge. De verkade lite oroliga. Och snart kom förklaringen. Två andra björnar kom plötsligt springande på den del av lodgens spång som går utanför elstängslet. Honan och ungen satte fart i motsatt riktning och försvann. De andra två stannade i ett buskage i en brant vid sidan av lodgen och började leka. Det märktes tydligt att det var lek och inte bråk. De hade helt enkelt kul. Efter en stund la de sig bredvid varandra på stranden och vilade. Sen fortsatte leken en stund till innan de också gav sig av.


Då tog vi en kopp kaffe på trappen och njöt av solen som värmde gott efter dagar av kallt och småregnigt väder. Vårt samtal ackompanjerades av minkskrik under boden med trädgårdsredskap. Minkhonan som byggt bo där har fullt upp just nu med att mata sina ungar. Räven som strosar runt här då och då nosade intresserat där häromdagen. I år har de inga problem med möss här och det är förmodligen mycket tack vare minken och räven. Idag såg vi hur räven effektivt fångade möss som bor under helikopterplattans korrugerade plåt. (Som vi nu rensat från ogräs och gjort fin). Den hade hållit sig undan några dagar så vi undrade om det kunde ha hänt den något. Eller om den givit sig av. Den är klart nyfiken till sin natur om än försiktig och avvaktande. Och som man bör med alla vilda djur låter vi räven bestämma och den vill närma sig eller inte. När den följde efter oss till björnen för en vecka sen så märkte vi inte först att den gick försiktigt bakom oss.


Efter kaffet fortsatte vi målandet men snart började det hända saker igen. En större hona närmade sig lodgen med en ung hanne i släptåg. Lana såg snart att det var Курносая dvs ” Den uppnästa” eller uppnäsan. De har följt henne sen hon föddes 2013 och hon brukar varje vår komma förbi lodgen då och då. Det är lätt att känna igen henne då hon förutom sin uppnäsa har en kluven läpp efter att ha blivit skadad i ett bråk. Nu är hon inne på sitt sjätte år och är därmed könsmogen. Hon kommunicerade tydligt med den yngre hannen med olika läten. De betade sida vid sida längs kanten av elstängslet. Och när de var framför lodgen satte de sig ner en stund i gräset. Vi - som gått i motsatt riktning, utanför stängslet, till andra sidan av den lilla sjö som ligger framför lodgen - fotade ivrigt. De två björnarna såg ut som två stora hundar framför Kostja och Lanas hus. Nån kommenterade bilden på Facebook, och tyckte den såg ut som ett omslag på en sagobok. Och det är så det känns ibland. Som att vara del av en saga. Ibland börjar jag skratta för att det som händer runt omkring är så fantastiskt att det nästan blir overkligt.
Man får nypa sig själv i armen ibland för att påminna sig att det här är på riktigt!!! När de två hundarna, jag menar björnarna, började gå i vår riktning backade vi långsamt undan för att låta de passera oss på lagom avstånd. De tittade på oss, vädrade lite, och gick lugnt vidare.


Säkerhetsavståndet enligt rysk lag varierar mellan 30-50 meter. Men här är förhållandena så speciella och björnarna så många att det avståndet ibland är svårt att hålla av naturliga skäl. För är man ute i skogen kan det plötsligt dyka upp en björn väldigt nära. Som igår. Vi var ute på en promenad och kommer ut på en av sjöns stränder när en stor hona kliver ut ungefär samtidigt kanske 30-40 meter bort. Vi tittade på varandra och sen la hon sig på stranden. Då satte vi oss en bit upp, ovanför strandens viltstig, och väntade. Honan kliade sig lite och reste sig efter en stund och började gå emot oss. Lugnt och fint passerade hon på stigen, tittade inte ens åt vårt håll. En yngre, eller mer orolig björn hade kanske valt att gå tillbaka in i skogen, eller valt motsatt håll. Av respekt för djuren låter man de välja. Men Kostja och Lana känner in björnarna. Ser och uppfattar signaler. Och är det en stor hanne får man lugnt backa undan. De är potentiellt farligast. Med mindre honor eller unga djur kan man sätta sig och vänta och se om de själva väljer att närma sig. Samtidigt som man iaktar deras beteende. För det mesta kollar de in en, sniffar lite, ser att vi är flera, och fortsätter sen att beta gräs (som de äter mest nu). Då kan det vara 20-30 meter mellan oss. Jag litar helt på mina vänners omdöme. De har under sju år aldrig behövt döda någon björn. Bara vid ett par tillfällen har de fått avvärja ett alltför hastigt närmande, eller ett plötsligt oförutsett möte som känts hotfullt. Men då med ett varningsskott eller en nödfackla. Eller genom att stampa till med fötterna och ryta till. Det räcker oftast. Som när vi var ute på tundran och jag låg ner och fotade rhododendron....


Tiden går fort. Och snart är det dags att åka hem. Nu gäller det att njuta fullt ut av de sista dagarna. Och hoppas att vädret står sig. Det är avgörande för allt här.


Allt gott från Kurilsjön på södra Kamtjatka. Hörs snart igen!
/Lena


Läs hela inlägget »

En liten stuga. Byggd av någon som tänkt till. Så att den fungerar utan el och vatten. Även när det är 30-40 minus. En vedeldad spis som värmer. Vatten hämtas från sjön. På vedspisen en enorm kastrull som fylls på mellan varven och hålls varmt av elden. Därifrån tas varmt som blandas med kallt till en plastbehållare med kran över diskhon så att man kan diska. Ett gasolkök med två plattor. En kort stund på morgonen - och en längre på kvällen - värmer ett aggregat upp några element i stugan så att värmen hålls jämn och det inte blir kallt över natten. Och det ser också till att det som ligger i frysen inte tinar. När det är igång - morgon och kväll - lämnas också en rapport om läget liksom om vädret till nationalparkens säkerhetsansvarige via radio. (Det är inget kul att få tandvärk om vintern under en lång period av instabilt väder.... då kan man bli sittande i stugan.) Samtidigt som elverket går igång (men OM det inte funkar klarar man sig ändå) kan internet kopplas upp via satellit. Låååångsamt internet. Och DET, är nyttigt för en bortskämd västerlänning att vänja sig vid. Att inte ta för givet. Att allt bara funkar och att man hela tiden kan vara uppkopplad.


Jag kan känna att det är ganska skönt att inte vara tillgänglig. Att det kan gå 2-3 dagar utan att man har en aning om nyheter och det som sker i världen. Att bara vara. Göra det som måste göras. I lagom lugnt tempo. Ändå. Är tiden ”längre” här än hemma. Fast vatten ska hämtas. Spisen fyllas med ved. Mat som ska lagas. Ofta storkok som soppa. Skära. Steka. Koka. Och på kvällen blir det ibland bastu. Åhhhh jag älskar rysk banja. Igår kväll, efter tre dar utan dusch, körde Kostja igång banjan. Därinne tvättar man sig i själva varma delen av bastun och allt vatten rinner ut genom avlopp i golvet. Samtidigt kan man passa på att tvätta lite när det finns hett vatten. Rejält varmt och efteråt går man ut i kylan med rosiga kinder. Ser sig om. Och ibland ser man en betande björn. Går in. Tar en kopp tjaj - te - och klockan har ännu inte hunnit bli 8. Tiden. Kamtjatka. Livet.


(Nu finns ju som sagt också 16 sovplatser i två sovsalar för turister. I det stora huset på lodgen som också har ett kök. Där sover jag ibland och när värmen inte funkar sover jag på undervåningen hos Kostja och Lana. )


Idag har vi klippt gräs och rensat träspångarna. Fick bryta när ett vackert par småskrak - tror jag, får kolla m expertisen hemma - satt vackert intill lodgen. Men efter lunch sprack det upp så då gav vi oss ut till fots. Viltstigarna ska rensas snart inför säsongsstarten. Så det var dags för en första översyn efter dagar av dimma och regn. Rododendron hade börjat blomma fint ute på tundran. Jag filmade mest så därför blir det inte så mycket djurbilder. Men tre nära björnmöten blev det. (Å två på håll. ) Ett väldigt nära. Jag låg ner och fotade blommor när en dök upp på tundran bakom mig. Men Kostja och Lana hade förstås koll. När den såg att vi var tre stannade den och vädrade. Sen vek den av och försvann in i snåren en bit bort. Många frågar hur nära vi är. Och om det är farligt. Återkommer till det i nästa inlägg. Nu är det tedags. Pannan står på spisen och tjuter.


Ha det fint tills vi hörs igen!
/Lena






Läs hela inlägget »

Räven, björnen och jättehavsörnen. Det rimmar ju :-) Och så det lilla vattnet.


Det är mulet men Kurilsjön ligger stilla. På morgnarna ofta som en spegel. Regnskurarna kommer då och då. Nästan varje morgon betar en björn utanför fönstret och gör att morgonkaffet smakar extra gott.


Vi har nu firat Kostja i dagarna tre. Som sig bör på ryskt vis. Med besök av personalen på grannlodgen och två vänner som tagit sig hit med terränggående bil och specialbyggd båt (då floden från närmaste by är extremt grund). Det finns ingen väg att tala om men med rätt fordon och till sist båt så kan man komma till den andra lodgen från västkusten. Där lever man på fiske sen lång tid tillbaka. Lax och laxrom tillreds på olika sätt. Till vår lodge är det båt som gäller. Eller över isen om vintern. Ca 30 min från den andra lodgen m gummibåt. Hur som. På födelsen blev det grillspett, olika sallader, rökt fisk, laxrom..... och ett och annat glas av det ”lilla vattnet”. Kommer av olika skäl inte gå in på några detaljer kring detta. Av hänsyn till mina vänner och krångliga regler som råder.


Samma dag som Kostja fyllde år dök plötsligt en ung Björn, 3-åring, upp mitt emot lodgen. Jag och Lana tog våra kameror och gick ut. Plötsligt dyker vår vän räven upp. Den gulliga rufsiga hona som verkar gilla att hänga runt lodgen. Hon följer efter oss ut till björnen. Den - troligen en hanne - tittade nyfiket på den och på oss och fortsatte sen att beta lugnt. De gör verkligen det så här års! Betar gräs. Rävhonan fick plötsligt ett spel och började skutta runt björnen som mest verkade förvirrad av skådespelet. Det var nästan som om räven ville säga oss nåt. ”Håll er på lagom avstånd. Gå inte närmre nu. Jag håller ställningarna så länge”. Först när vi packade ihop och gick tillbaka lugnade sig rävhonan. Och följde efter oss tillbaka igen mot lodgen. Har några videoklipp som jag får dela senare. Det var helt fantastiskt att se räven och björnen i interaktion. Till och med Lana - som bott här i flera år - blev exalterad.


Dagen efter skulle vi skjutsa tillbaka två gäster och passade på att åka förbi några av uddarna där flera björnar brukar ha sina iden. En kikade snabbt ut. Troligen en hona m små ungar eftersom den fortfarande är kvar nära idet. Därefter såg vi en av jättehavsörnarna igen. Glömde ställa om kameran i upphetsningen och fick tyvärr inga bilder när den flög. Men det är ju några dagar kvar. Vilka majestätiska fåglar!!! De ser nästan overkliga ut med sin skarpt böjda grova gula näbb.


Idar bjöd jag på Chili con carne. Och det gick hem. Färskvarorna börjar ta slut men det finns lite olika förråd och dessutom numera en frys!!!

Jaaa. Tiden lever sitt eget liv här. Varje dag är fylld med nya intryck och det är svårt att fatta om man varit här i några dar eller i några veckor. Tänk vilken dröm att få leva här ett helt år och följa djur och natur genom alla årstider. Det vore heeelt fantastiskt. Vilket drömjobb de har Lana och Kostja! Och vilken tur jag har som får vara här som volontär. Det HÄR är bara början på något nytt och stort för mig.

Läs hela inlägget »

Jag har nu varit vid Kurilsjön på södra Kamtjatka i en vecka. Och jag har redan tappat greppet om vilken dag det är. Det råder en egen tid här som löper på i en stilla lunk. Ganska skönt för en stressad västerlänning. Igår och idag har vädret varit riktigt dåligt med regn och blåst. Då har vi passat på att jobba. Satt ihop nya sängar i lodgens besökshus. Städat ut köket och utrymmen där efter vintern. Vi har satt ihop piren invid lodgen. Och vi har börjat förbereda mat inför Kostjas födelsedag imorgon. Han fyller nämligen 60 då. Det väntas gäster från västkusten som kommer i terrängfordon/båt. Och så ett par killar från den andra lodgen. Vi har också fått igång värmen i besökshuset, så nu ska jag flytta in dit. Det gör att jag slipper gå ut på dass om natten. Där finns en toa inne. Vilket är ganska skönt :-) Inte minst då två par björnögon mötte mig igår natt när jag skulle ut och kissa. Visserligen utanför elstängslet, men ändå. Den halvstora ungen signalerade till honan att den blev lite orolig. Så jag gick in igen och väntade ett tag. Sen var de borta.


Här styrs allt av vädret. Så i förrgår - när vi vaknade vi upp till en strålande dag - gällde det att utnyttja tiden. Sjön låg spegelblank och vulkanernas och bergens spegling i sjön var makalös. Ett väder som hör till ovanligheterna! Så efter snabb frukost gav vi oss iväg i gummibåten på en 3-timmarstur runt sjön. Ganska snabbt såg vi en jättehavsörn på bo och därefter en flock strömmängder.


I nordöstra delen av sjön - dit de flesta besökare inte kommer - finns en liten skärgård med branta och klippiga vulkanöar. Några är halvöar. Här har många björnar sina iden i grottor. Och ganska snart dök den första björnen upp i kikaren. Sen en till, och en till. Längs sjöns sluttningar såg vi flera beta i sakta mak, nästan som kor. Så här års har laxen inte hunnit hit och den första tiden efter idet får de nöja sig med gräs och rötter. Därför är det extra farligt för honor med ungar, då inte minst hannarna är hungriga. Så det kan dröja innan man börjar se årets ungar ute i markerna. Honan är försiktig. Skulle man gå runt till fots och höra ett lustigt kurrande läte, så är det björnungar som diar. Supergulligt ljud! I juni börjar också parningsperioden då det är en spännande tid!! Vi såg sammanlagt 22 vuxna djur och 11 ungar på bara några timmar. Heeeelt fantastiskt!!! Tyvärr inte så många optimala fototillfällen, men ibland får man bara njuta av upplevelsen. Allt behöver inte hamna i kameragluggen.


Och just det - inte att förglömma - i förrgår blåste ju upp min medhavda SUP-bräda också. Jag hade nämligen lovat Kostja och Lana en lektion i ståpaddling. Såååå roligt!!! Själv har jag paddlat längre norrut förut, på Kamtjatkafloden. Jag har även surfat lite vid havet utanför Petropavlovsk. Men vid Kurilsjön var det premiär. Men tillbaka till nallarna.


Brunbjörnen är lite som vi. Olika till karaktär och sinnelag och även till utseende. En del är ljusa andra mörka vissa till och med rödbruna. Storleken på öronen kan skilja markant, liksom formen på kropp, huvud, längden på benen….. Man brukar också säga här att någon procent av björnarna är farliga därför att de är lite halvgalna (återigen som vi människor) men de flesta undviker närkontakt med oss. De väljer en annan väg när de känner vår lukt - eller hör oss - och håller sig undan. (Det finns svensk forskning som visar detta väldigt tydligt). Vi är ju heller inget byte för de. Det som kan vara farligt (om tex vinden ligger på från fel håll) är ett plötsligt och överraskande möte på nära håll, där en björn känner sig trängd och upplever att den behöver försvara sig själv, sina ungar eller ett byte. Men generellt kan man säga att de få incidenter som ändå sker handlar oftast om jaktsituationer där björnen blivit irriterad (av tex en hund) eller skadad. Det är med andra ord nästan alltid vi människor som är orsaken till de olyckor som sker, inte björnen. Det sämsta man kan göra är att springa ifrån en björn. De är väldigt snabba på korta sträckor och skulle lätt slå oss människor i 100m sprint. Man bör försöka prata lugnt och backa bort i långsam takt. Skulle det ändå bli hotfullt har de flesta här med sig en nödfackla som de tänder genom att rycka i ett snöre, vilket brukar ha en avskräckande eftekt. I Alaska har många med sig pepparspray. Om det har hänt incidenter här? På 7 år har Kostja och Lana bara varit tvungna att skjuta varningsskott vid ett par tillfällen - och då finns det flera hundra björnar här runt sjön. Vid ngt tillfälle har de använt en nödfackla. Det säger ganska mycket. Sen bör man ALDRIG gå ensam. Förra året gick en ensam kille efter en ryggsäck för att vara snäll mot en turist (det var vid den andra lodgen). Vinden låg på från fel håll och han överraskade en björn med ett fällt byte på nära håll. Det gick inte bra alls. Det var första dödsfallet av två i trakten som man känner till. Det andra var en japansk fotograf som envisades med att sova i tält här. Och som förmodligen tappade respekten efter ett par dagars filmande och gick för nära en stor hanne. Det är vad man tror. Under laxsäsongen när björnarna bara bryr sig om maten och att äta sig feta är det lätt att glömma att det är vilda och potentiellt farliga djur. Men måste hela tiden ha det i bakhuvudet. Tyvärr glömmer många besökare bort det.....


Kostja och Lana följer ett antal individer här vid Kurilsjön och kan direkt se vem som är vem av de. Deras kunskap om björnar över huvud taget är imponerande. De är självlärda och då de bott här länge, året runt, har de haft unika möjligheter att studera björnarnas beteende, hur de lyckas eller misslyckas med sin ungar o s v. De har till och med sett hur en hona adopterade en föräldralös unge, vilket i björnarnas värld är ganska unikt.


Kamtjatkabrunbjörnen skiljer sig också lite från andra brunbjörnsraser (finns generellt fyra den europeiska (vår), grizzly, kodiak, och kamtjatkabrunbjörnen). Alla är samma art dvs brunbjörn. Kodiak och Kamtjatka-björnen tävlar om att vara störst (råder lite delade meningar där). Det är extremt god tillgång till lax här mellan juli-mars, som peakar i augusti (lite olika från år till år). Därför ligger de ofta kortare tid i ide än på andra håll och vissa kan ses en bra bit in på vintern, bara det finns fisk att äta. Då andra brunbjörnsungar ofta lämnar mamman vid 2 års ålder, lever många ungar här med sin mamma oftast 3 år. OCH. Här är det inte ovanligt med både 3 och 4 björnungar, mot normalt oftast 1-2. (Mycket mat!) När ungarns föds väger de inte mer än 250-600gram! Som marsvin! Men de lever ett hårt liv och varannan unge dör före ett års ålder, ofta pga av vuxna björnhannar. Brunbjörnen äter bär (ungefär hälften av det årliga energiintaget), myror och kött. Även gräs, andra växter och rötter, inte minst så här års. Medan våra björnar väger mellan 50-250kg, hittar man här exemplar på 5-600kg. Även större har stötts på. Förmodligen återigen på den goda tillgången på mat.


Björnen har ett extremt gott luktsinne och skarp hörsel, men däremot ser den (tror man) lite sämre än oss. När den behöver få bättre översikt ställer den sig ofta på bakbenen och spanar. Vilket alltså inte är ett hotbeteende. De klättrar också bra, så att fly upp i ett träd vid ett björnmöte är heller ingen smart ide. Spännande är också deras förmåga att ligga i ide så länge utan att äta, dricka, kissa och bajsa. (En anpassning för att det dels inte finns mat om vintern, och dels för att skydda de små ungarna). Om man skulle applicera delar av björnens liv på oss människor skulle vi få problem med fetma, hjärt/kärlsjukdomar, benskörhet och liggsår. Därför forskas det nu mycket på vad som egentligen händer i björnens kropp när den ligger i idé och hur den kan klara allt detta. Otroligt spännande!!


Ja det finns mycket att säga om björnen. Den har genom historien väckt respekt hos oss människor med sin styrka. Och hos många nordliga urbefolkningar har den haft - och har - stor betydelse som kultdjur. Ofta har man haft en stark andesmässig relation med björnen med hjälp av en schaman. Och när en björn fällts har det varit obligatoriskt med vördnadsfulla ritualer för att blidka djurets ande.


Nej nu har jag skrivit långt nog :-) Dags att jobba lite i köket. Återkommer om 2-3 dagar igen, eller när vår satellit-uppkoppling tillåter. Tyvärr är det svårt - p g a detta - att lägga ut flera bilder. Och oftast blir det max fyra av det 10-tal som jag försöker lägga upp. Och filmklipp får man glömma helt. Men jag kommer uppdatera och återkomma med sådant när jag kommer hem!


Ha det bra så länge. Vi hörs snart igen!


PS. Igår hade vi en lätt jordbävning. Det skakade till en stund. Men sen var det lugnt. Vi är ju i ett synnerligen vulkaniskt aktivt område. DS.


/Lena

Läs hela inlägget »

För sådär drygt 8000 år sen exploderade en vulkan i ett stort utbrott på södra Kamtjatka. Vulkanen kollapsade och fylldes med snö och vatten och i denna caldera föddes Kurilsjön. Sjön är Kamtjatkas näst största sjö, är 316m som djupast och har en liten skärgård i form av små skarpa vulkantoppar som till största delen ligger under ytan. Intill sjön finns tre större aktiva vulkaner varav Iliniskij och Kambalnij är de största. Området är skyddat av Unesco och unikt på flera sätt. När laxtågen är i full gång (juli-mars med topp i aug/sep) så är sjön brunbjörntätast i världen. I hela naturreservatet, som lyder under nationalparken Kronotskij - en av Rysslands finaste parker - finns över 1000 björnar. Bara runt sjön 250-300. På vintern samlas jättehavsörnen här i hundratal. Och även om det är ett naturreservat så är det inte det i svensk mening. Ryssland skiljer sig nämligen lite från oss vad gäller kategorisering av naturområden. Här råder striktare regler så det motsvarar nästan nationalparkstatus.


I förrgår skrev jag lite om de två lodgerna som finns här. Under perioden juli till september tar den ena - Ozernoj - emot upp till 45 övernattande besökare och även dagturister som flyger in med helikopter. Den andra mindre - Travjanoj - tar max emot 16 besökare som kommer byter av varandra var fjärde dag. Jag bor på den sistnämnda. Som enligt min åsikt både drivs och sköts mer proffesionellt. Kostar visserligen mer att besöka, men med de små grupperna blir upplevelsen som helhet bättre. Jag har varit här två gånger som reseledare och det har varit helt outstanding! Nu är jag här under lågsäsong. Utan turister i området. Det är bara jag och de som jobbar här. Laxen har inte börjat gå till ännu så björnarna äter mest gräs och rötter just nu. Men. Nu börjar parningsperioden. Och nu finns förhoppning om att få se ungar när de är riktigt små. Vi väntar bara på lite bättre väder nu. Det har regnat och blåst i två dagar. Det är liksom det ”normala” vädret här. Men så fort det blir lite bättre ska vi ge oss ut och utforska omgivningarna! Jag längtar nämligen efter att få jobba ordentligt med min nya fina kamera från Olympus!


Kommer också berätta mer om brunbjörnen snart. Kamtjatkabrunbjörnen är nämligen den brunbjörnsras som tillsammans med Kodiak räknas till världens största! Därför går man inte omkring i markerna här ensam. Och på lodgen har man alltid med sig en nödfackla. Vi hade ju en Björn innanför elstängslet häromdagen. Hittills har vi sett 4-8 björnar om dagen. Bland annat hona med tre ungar igår vid strandkanten. Och en STOOOR hanne! Bara man spanar runt i kikaren så ser man snabbt en björn eller två. Helt fantastiskt! Idag såg jag också en jättehavörn på håll. Den liknar vår men har grövre näbb och är större. Finns bara här och ner till norra Japan.


Efter jobb på lodgen blåste jag upp min supbräda som jag hoppas kunna testa imorgon. Har lovat mina ryska vänner en lektion. Just nu har jag avnjutit rysk Banja (bastu) efter att jag lagat borsjtj. En räv bor kring lodgen och hälsar på ibland. Ska gå ut strax och se om jag kan få några bilder på den. Supersöt men ganska ful päls då den håller på att byta.


Internet funkar bara sporadiskt och vissa dagar. Hoppas kunna återkomma snart med lite björnfakta. Ha det gott!

Läs hela inlägget »

Ukraina kämpar inte bara för sin egen frihet - utan också för Rysslands - OCH VÅR - Del 2

Jag skulle ha varit i Ryssland nu. Det blev inte så. Istället kommer jag under en tid att fortsätta dela lite tankar och känslor här, inifrån Ryssland. Från samtal med nära vänner där. Från ryska media som jag följer, där det publiceras många kloka och insiktsfulla intervjuer. Det här är mitt andra inlägg. Ledsen att det dröjde och är lite långt, men en sjukdom kom emellan och det här är ändå bara små smulor av allt jag skulle vilja berätta. Hoppas du ändå vill läsa. Det är kanske lite ostrukturerat och finns säkert insmugna fel här och där. Men du får ta det som den bloggtext det är. Och du får gärna dela om du vill.

När jag skrev det här igår var det krigets 16:e dag, ändå känns det som om det har pågått i flera månader. Över två miljoner är på flykt, flera tusen har dödats, även många barn. Stad efter stad bombas sönder. Mitt hjärta brister när jag tänker på dem som är mitt i krigets fasor. Alltfler flyktingar kommer även till Sverige. Nu måste vi, du och jag, göra vad vi kan för att hjälpa. Alla kan göra något!

En av många kloka och starka ryska kvinnor jag mött genom åren. Hon finns inte med oss längre. Men hon  bodde på Segergatan 1, i en liten rysk by. Och hade hon fått bestämma, hade förnuftet segrat. 
 

Del 2:

Vi börjar i en stor rysk stad i väster:
”Lena. När jag vaknar på morgonen tänker jag: det är nog bara en mardröm. Så slår jag på tv:n och kastas brutalt tillbaka in i den hemska verklighet som råder och som jag fortfarande inte kan ta in. Var ska det här sluta, och hur? Alla hatar ju oss nu…..”
Orden är min ryska väninnas. Vi har känt varandra sen vi var unga och Ryssland fortfarande var en del av Sovjetunionen. Jag var ofta i hennes hemstad på 80-talet och står även hennes mamma nära. Mamman är förresten en sån där kvinna som burit allt och lite till på sina axlar, livet igenom, men som trots det alltid stått stark och fast som en fura. Som om ingenting kan få henne på fall. Hennes sovjetiska bagage, där kvinnlig jävlar anamma och konstruktivitet var ett måste för att överleva, genomsyrar fortfarande hennes personlighet. Det var ju de som skötte allt. Man, barn och hushåll samtidigt som de arbetade! Starka och rättrådiga kvinnor, utan vilka samhället hade gått under.

Hur som helst - ja ni får ursäkta, men i dessa tider översköljs jag av minnen och tankar från möten och erfarenheter i öst genom åren - så pratade min väninna och jag länge i onsdags. Det började med att jag drömde att hennes numera vuxne son hade arresterats under en demonstration mot kriget i Ukraina. ( Han gjorde redan som 14-åring klart vad han tyckte om det rådande korrupta systemet och visade mig politiska klipp på YouTube långt innan Navalnyj blev känd av allmänheten i väst. ) Jag blev orolig. Ringde henne direkt men fick inget svar. Efter några timmar messade hon och skrev att allt var lugnt med sonen, men nu var hon ute och jagade medicin på stan, liksom andra saker som riskerade att försvinna. Lite senare ringde hon.

” Lena. Jag är helt slut. Har sprungit runt på säkert 20 apotek idag. Långa köer överallt. Till slut fick jag tag på min medicin. Nu klarar jag mig ett tag, men jag vet inte vad som händer sen. Det är ju en utländsk produkt.… När jag kom hem såg jag hur grannar kom släpande på tv-apparater, tvättmaskiner, datorer, ja allt möjligt som nu kommer blir allt dyrare och som kanske kommer försvinna helt. Och snart kan vi inte ta ut utländsk valuta längre i cash, utan får hålla oss till rubeln. Den stod i 70 mot 1 dollar före kriget. Så gick den upp till 150, men nu tror jag den ligger på runt 120. Och priserna på mat och vatten har ju blivit därefter. ( Anm. Det kommunala vattnet i staden är så dåligt att det måste kokas om det ska kunna drickas) Och så hör vi hur företag efter företag lämnar den ryska marknaden. Jag har tur som jobbar för ett ryskt företag, men många vänner är jätteoroliga. För även om flera av de utländska företagen som lämnat Ryssland, ger dem lön i några månader, så vet de inte vad som händer sen. Ska de behålla sin anställning och hoppas? Ska de söka nya jobb? Gå en ny utbildning?
Men det jag är mest rädd för Lena. Ja du vet ju. Jag är så fruktansvärt rädd att han ska kallas in (om sonen). De har ju lovat att inga värnpliktiga ska delta, men kan man verkligen lite på det? Man kan ju inte lita på nånting. Vi vet ju INGENTING om nånting! Samtidigt blir vi alltmer isolerade från omvärlden. Steg för steg. Lena, jag tänkte idag på hur alla förut pratade negativt om sovjettiden. Men när jag ser tillbaka har jag faktiskt många ljusa minnen från den tiden. Jag var ju ung då och som ung hittar man alltid utvägar. Som när vi var ute och festade. Du och jag. Självklart var det mycket som var fel med hela det systemet, och jag vill verkligen inte tillbaka dit, men nu känner jag att det här…. Det är nånting helt annat. Det är någonting mycket värre.”

Dagen efter vårt samtal gick ryska försvarsministeriet ut och erkände - trots tidigare löften till folket - att det hade förekommit värnpliktiga i striderna i Ukraina. ( Putin själv hade lovat bara några dagar innan att enbart yrkessoldater deltog i ”specialoperationen”. ) Det bekräftade bara det som många redan vetat om. Samtidigt är det viktigt att här flika in en sak. Det har spridits många klipp under de här dagarna, från båda sidor. Ett exempel är de med krigsfångar. Klipp där man ibland tydligt kan känna att soldaterna i bild uttalar sig under hot, i både ryska och ukrainska klipp. I våra media hör man hela tiden ” enligt källan den och den ” o s v. Och precis det måste vi påminna oss om. Ständigt. För det är så lätt att svepas med och köpa allt som kommer från den ena sidan, när man är känslomässigt engagerad. Men under ett krig är desinformation ett tungt vapnen, och det är väldigt mycket som delas just nu som är svårt att verifiera.

Hur som. I samband med det här med ryska värnpliktiga, om de deltog eller inte i kriget, så läste jag en intervju med människorättsorganisationen Petersburgs soldatmödrar, på den oberoende ryska nyhetskanalen Meduza. ( Meduza har, som i stort sett alla oberoende kanaler, blivit blockerad och hankar sig nu fram i den krypterade appen Telegram. Som många andra likasinnade. ) Petersburgs soldatmödrar gör, tillsammans med liknande organisationer i andra ryska städer, ett fantastiskt jobb. Ofta på volontär basis. De har varit en stark kraft att räkna med i Ryssland sen kriget i Afghanistan, och även under krigen i Tjetjenien. Nu. Sitter de i en rävsax. I oktober förra året infördes en ny lag som gör att all typ av efterforskning som har med det militära att göra är förbjuden. Det innebär att de inte längre kan gräva i fall där en soldat har försvunnit. De kan inte med rättsliga medel kräva svar från myndigheter, för då kan de själva riskera åtal. De kan alltså inte fortsatt erbjuda juridisk hjälp till oroliga föräldrar, utan bara ge dem råd. Så nu måste föräldrar som mår dåligt och som oroar sig över om deras söner blivit dödade, själva kämpa vidare i byråkratins snårskogar.
Samtidigt berättar organisationens ordförande, Oksana Paramonova, i intervjun att antalet samtal till dem - jämfört med slutet på förra året - har blivit tjugo gånger fler sen kriget började. Hon säger också att många soldater aldrig kommer hem, inte ens någon kropp. Då får familjen nöja sig med en hedersbetygelse och en plakett på soldatens skola. Och där, tar det slut. Gällande den kompensation som Putin nu utlovat till stupade soldaters familjer, är hon heller inte så optimistisk. För om man inte får hem någon kropp, kan det vara svårt med bevisning. Och även om man får hem sin sons eller anhöriges kropp, så kan det vara en lång och krånglig process att få ut pengarna. Mitt i sorgen är det ju heller inte många som orkar kämpa för en ersättning….

Jag tittar på siffror över dödade ryska soldater. Det är många dagar nu sen Ryssland för första gången nämnde antalet stupade. 498 sa de då. Sen har det varit tyst. Ukrainska källor menar att det handlar om mer än 10 000 ryska soldater, medan oberoende källor säger att rör sig om åtminstone ett par tusen vid det här laget. Jag har själv en son som snart är 19 och kan inte föreställa mig vad de familjer går igenom som i detta nu inte har kontakt med sina söner. Vi ser på kriget, hör om kriget, läser om kriget, drömmer om kriget. Bilderna är hemska. Fruktansvärda. Overkliga. Men det är först när vi sätter allt i ett eget perspektiv, som vi kan förstå en liten skärva av detta helvete. Förstå det helt, kan vi inte, inte om vi inte är där själva.

Innan vi la på luren, min vännina och jag i onsdags, sa hon:
” Lena, jag är bara drygt 50, men just nu känner jag mig så gammal, så fruktansvärt trött. Jag har inga krafter. Jag bara gör det jag måste, nästan mekaniskt. Och så denna ständiga propaganda.… Men det ska man komma ihåg, att den kommer faktiskt från båda håll, men jag vet vem och vad jag ska tro på. Hur jag ska sålla. Vi har ju också vänner i Ukraina och från dem får vi förstahandsinformation. ”

Jag hörde sen att hon var nära gråt.
” De lever mitt i kriget Lena. Mitt i allt det hemska….. Det är så ofattbart…. Jag vet inte vad jag ska säga….. Enda trösten är att de i alla fall är välbehållna. Än så länge…..
Lena, jag var jag helt paralyserad de första dagarna. Jag satt vid tv:n, datorn och telefonen dygnet runt. Sov knappt nånting. Nu försöker jag hålla det till morgon och kväll annars kommer jag gå under. Men det är det en sak jag inte kan släppa, och som jag tänker på hela tiden….. Och det är, att alla hatar oss nu. Alla. …”
Sen brast hennes röst. Jag försökte lugna henne. Sa att vi vet att ni inte vill det här. Att det är Putins krig, inte ert. Att vi vet att de också blir hårt drabbade. Men det var svårt att nå fram. För hon är inte där än. Hon befinner sig fortfarande i ett slags chocktillstånd och är inte mottaglig. Jag kunde bara lyssna och finnas där som vän. Humma förstående. Säga nåt tröstande ord då och då. När vi la på luren brast jag själv i gråt.

Vi har känt varann sen 80-talet, gjort de mest galna och roliga saker ihop, och hon är en av de mest positiva, levnadsglada människor jag vet. Därför tar det så hårt och jag blir ledsen bara av att skriva om det. Hon lever liksom min Moskvavän, som jag skrev om sist, i storstan. Hon är utbildad och har rest en del, om än inte lika mycket som han. De tillhör båda en slags rysk medelklass. På drygt två veckor har deras liv förändrats radikalt. De har kastats tillbaka i tiden och in i en oviss framtid, i ett land som redan nu nästan helt isolerat sig från omvärlden. De är båda två mot kriget. De förstår inte att det här får ske. Hur regimen kan göra så här mot både Ukraina och mot dem och Ryssland.

Vi har alla sett klipp på tv med människor som trots att de blir misshandlade och riskerar fängelsestraff ger sig ut på gatorna och protesterar. Modiga människor med plakat mot kriget. Många i Ryssland skulle vilja göra detsamma, men vågar inte det. Skulle DU våga? Om du hotades av misshandel och fängelsestraff på upp till 15 år? Dessutom är det så att man nu förstärker lagen om censur, eller lagen mot ”fejknyheter” om kriget. Förutom att man blockerat i stort sett alla oberoende media, pratas det nu om att upprätta ett register över dem och andra oberoende organisationer som är emot kriget. Men inte bara. Registret ska dessutom inkludera alla personer med anknytning till organisationerna. Alltså ett register över ”oliktänkande” precis som man hade förr, under sovjettiden. Ett register som visar vilka som är rätt och vilka som är fel. Och hamnar du på  den listan, kommer du få väldigt svårt att tvätta bort den stämpeln när du ska söka jobb eller studera. Så jag frågar igen, skulle DU våga höja rösten?

Jag följer en kanal på Telegram som administreras av ryska studentorganisationer runt om i landet. Varje dag delar de rapporter om studenter som blivit utkastade från sina universitet för att de deltagit i demonstrationer mot kriget. De beskriver också hur både lärare och skolans ledning föreläser om ”specialoperationen” i Ukraina och hur man måste förhålla sig till den. Där läste jag också en intervju med en historielärare som på sitt Instagramkonto skrivit att han var emot kriget. Han hade inte gjort någon lång utläggning, bara skrivit att han var emot. Efter en kvart fick han ett samtal från skolans rektor som sa att han kunde komma och hämta sina saker. Hans elever, och deras föräldrar, försökte förhindra hans avsked, eftersom de tyckte det var fel och han var ju dessutom en väldigt populär och bra lärare. Men det hjälpte inte. Nu är han arbetslös och har en stämpel på sig.
Jag hinner knappt med att läsa om alla dessa tragiska historier. De är så många. Samtidigt känner jag hur tumskruvarna dras åt, allt hårdare. Det blir svårare och svårare för de som tappert försöker höja rösten och göra motstånd. Skuggan från den mur som håller på att byggas upp runt omkring dem blir allt längre och mörkare. Vi närmar oss en tid som jag trodde var förbi. En tid jag där jag som västerlänning alltid klarade mig, men där jag alltid oroade mig för mina vänner, för dem jag jobbat med, umgåtts med. Det gör så ont. Så jävla ont!

Alla de jag har nämnt hittills kan vi sympatisera med. Vi förstår att de inte vill ha det här kriget. Vi förstår att de också har drabbats hårt för något de inte på något sätt är skyldiga till. Men hur är det med de som faktiskt tror på propagandan? De som tycker att Putin gör rätt, som köper det han säger på stats-TV? Hur tänker vi om dem? Och hur tänker vi om dem som desperat försöker hitta förklaringar till att det blivit som det blivit, därför att sanningen är för svår att ta in. Och hur tänker vi om dem som egentligen aldrig gillat Putin, men som nu sluter upp bakom honom för att man gör det när ens land är i krig? Kan vi, på något sätt, förstå dem? Går det ens?

Hur många gånger har jag inte hört folk säga de senaste veckorna:
” Hur faan kan man tycka så? Hur kan de gå på det där? Är de helt jävla dumma i huvudet? ”
Det är så lätt att sitta här hos oss, i trygghet, uppvuxna som vi är i en demokrati, och bara avfärda människor just precis så här. För vår bakgrund gör att många av oss inte kan, eller har svårt, att förstå. För det är komplext, och har många underliggande mekanismer. Och de måste man djupdyka i, annars kommer man aldrig förstå hur en redig och klok människa faktiskt kan ställa sig bakom ett krig som detta. Det handlar om känslor. Det handlar om förnekelse och om tro. Det handlar om långvarig lågintensiv propaganda och om begränsad information. Det handlar om uppväxt och om historia. Och mer än så.
Hur ska vi, du och jag, förhålla oss till det här? Jag tror att det är viktigt att vi ändå försöker förstå, även om vi inte kan acceptera vissa åsikter.

I kommande inlägg kommer jag ta upp just de här frågorna. De är svåra, men otroligt  viktiga, inte bara för mig, utan för oss alla. Och jag kommer även beröra dem som står lite mitt emellan. Ryssar som egentligen aldrig brytt sig om politik, därför att det är som de själva säger ”för jobbigt och man blir bara deppig av det. Kan vi inte prata om nåt annat? Det går ändå inte att göra nåt åt det.... ” o s v och som nu inte vet vad de ska göra.

Det är så mycket som hänt sen förra inlägget. På bara en vecka. Jag hade tänkt skriva tidigare men så kom en influensa emellan och jag fick prioritera att ha kontakt med mina vänner. Jag följer hela tiden flera oberoende kanaler och även sådana som är statsstyrda. Både i Ryssland och i Ukraina. För att försöka få en helhetsbild. Och ibland har jag knappt hunnit se ett klipp från ena sidan förrän den andra använder samma eller liknande bilder och säger precis tvärtom. Som en slags sjuk kapplöpning. Ett, verifierat klipp, som gjorde mig helt förfärad häromdan, var från ett köpcenter i den ryska staden Kazan. Där man ser hur unga ryska killar och tjejer, iklädda vita t-shirts med Z-symbolen på bröstet, skanderar ”Ryssland, Ryssland, Ryssland!” och höjer höger näve upp i luften. Och samtidigt pratar Putin om avnazifiering.

Det jag undrar mycket över nu är hur det egentligen står till med den ryska opinionen. Hur många står egentligen bakom Putin och hur har opinionen förändrats sen kriget började? Det är omöjligt att veta, eftersom det inte går att få fram den informationen på ett objektivt sätt just nu. Enligt en undersökning som Navalnyjs team gjorde i förra veckan, så har motståndet mot kriget ökat markant och en majoritet är nu emot kriget. Men samtidigt har jag hört intervjuer med flera ryska analytiker och politiker i exil, som är betydligt mer pessimistiska. När ett land är i kris kan mycket hända som man kanske inte förväntar sig menar de. En nära vän till mig sa: "Jag tror att det just nu är 50/50. Två läger. De som tittar på TV och de som inte tittar på TV. Men det kan ändras. Allt beror på hur kriget utvecklas". Svårt detta.

Jag ska avrunda strax. Måste försöka begränsa mig i allt jag vill berätta. Men först vill jag uppdatera er om min Moskvavän som jag skrev om i förra inlägget. Vi pratades vid igår kväll i nästan två timmar och då sa han bland annat så här:
” Lena. Nu har jag landat efter den värsta chocken. De senaste dagarna har jag hängt med nära vänner och bara pratat och pratat. Skrattat. Gråtit. Druckit vin. Ja du vet ju att jag dricker väldigt måttligt. Max ett glas vin eller två. Men nu… Jag har aldrig druckit så mycket vin i hela mitt liv. Det är helt sjukt! Men jag tror att jag behövde det nu. Det får vara så bara. Insåg idag att min lön i princip är halverad mot dollarn, men som tur är ligger hyran ändå fast tills vidare. Annars hade det gått åt pipan med lägenheten.
Jag tänkte också på min fina mormor idag. Vi har ett väldigt nära förhållande. Har bott hos henne ibland, eftersom mamma och jag inte alltid dragit jämnt. Mormor har alltid levt ett enkelt liv, eller snarare fattigt. Hon har någon tusenlapp i pension. Bor i sin lilla by i södra Ryssland, i en gammal sliten stuga. Med få bekvämligheter. Det som händer nu kommer egentligen inte påverka henne så mycket. Inte heller andra andra som lever som hon. Hon - och de - har ju alltid levt så här. Och kommer fortsätta leva så. Som ”vanligt” liksom. Det får mig att bli så ledsen. När jag ser det perspektivet. I ett land som har sådana rikedomar men som ändå låtit många leva under existensminimum. Och även om jag nu - när jag äntligen fått det lite bättre - kan hjälpa henne mer, så kommer jag snart inte kunna det längre. Jag tänkte i höstas att jag börjat tillhöra medelklassen, eller kanske egentligen den undre medelklassen, men nu, ja nu halkar man väl ner till botten igen…. Medelklassen kommer att få betala den en stor del av det här kriget. Och de rika, de klarar sig alltid, det vet vi sen gammalt.
Hörde du förresten att de i Moskvas tunnelbana i söndags krävde att få se folks mobiler för att se om de följde ”fel” sidor/appar och för att hitta bevis att de deltagit i en demonstration? Den listan vill man inte hamna på. Då är det kört! Nu får man börja vara försiktig…”

” Men du. Ska inte bara prata nattsvart här nu. Det finns faktiskt glädjeämnen också. Min vän som åkte till Turkiet är nu i Istanbul och hans spanske pojkvän har precis mött upp där. Nu ska de bara försöka hitta ett sätt att gifta sig. Är så himla glad för dem! Och min ukrainske kollega, som jag jag berättade om, som råkade vara på besök i Kiev när kriget drog igång, han mår efter förhållandena ok. Ett tag var vi riktigt oroliga för honom. Det blev plötsligt tyst i vår Telegramkanal där han uppdaterade mig och kollegorna om läget i Kiev. Vi hörde inget på flera dagar och började befara det värsta. Till slut hörde han av sig igen och då visade det sig att han hade lyckats ta sig till den västra delen av landet där han börjat hjälpa dem som flyr. Det var en sån otrolig lättnad när vi fick kontakt igen. Och vet du - du kommer inte tro mig nu - han skulle ha lånat en lägenhet i det där höghuset i Kiev som blev bombat! Höghuset som delades i alla media. Men istället hade han alltså tagit ett beslut att fly västerut som så många andra. Och eftersom han som man inte kan lämna landet hjälper han nu kvinnor, barn och gamla som flyr. Jag är så otroligt tacksam för att han är i livet.”
  
” Lena, jag måste berätta en sak till. I slutet på förra veckan ringde min pappa. Du vet ju att han också bor i södra Ryssland. Han är i alla fall den mest sansade person jag vet. Men nu var han i upplösningstillstånd. Det fanns inte en enda dollar i hans lilla by och han såg hela sin lilla livsbesparing gå om intet. Vi lyckades föra över hans pengar till mig och hann växla dem innan kursen blev alltför dålig. Och det var i grevens tid. Nu kan man ju inte ta ut utländsk valuta i cash längre….. Vet du förresten vad pappa sa till mig? Alltså det här är heeeelt galet! Min pappa, min sansade och alltid lika kloka pappa, säger plötsligt till mig:
”Xxxxx du måste emigrera! Nu råder tider vi aldrig sett förut. Har du möjlighet, så vänta inte. Åk!!! ”
Kan du fatta. Min pappa skulle aldrig ha sagt nåt sånt här för bara några veckor sen. Aldrig!! Själv har jag ju, likt många av mina vänner, gått i de tankarna sen 24/2. Kanske är det därför jag druckit så mycket vin. Allt har gått så fort! På två veckor har min värld, där jag levde och hade det ok - eller ÄNTLIGEN hade fått det ok - vänts upp- och ner. Ingenting är om som förut och kommer heller inte att bli det. Nu när jag börjat hämta mig efter den första chocken så har jag börjat kolla på olika universitet som kan ha nytta av min utbildning. Hittar jag rätt kanske jag kan göra det officiellt utan att hamna på svarta listan (se det jag skrev om registret ovan). Kanske blir det ett land i Sydamerika en period. Jag vet inte. Det är mycket papper som ska till. Bara en sån sak som att få Schengenvisum nu för mellanlandning på vägen är en svår nöt att knäcka.… Och hur man ens ska ta sig dit när inga flyg går. Alla våra flygplan står ju still eftersom de är leasade av utländska företag. Vi har bara ett 60-tal ryska flygplan i vårt lands flotta, läste jag idag. Bara det liksom!! Men än så länge är Turkiet och Georgien öppet. Vi får se. Kanske är det ett önsketänkande. Men jag har i alla fall nåt som håller mig gående nu, nåt att hålla fast vid.”

I början av det här inlägget berättade jag om min väninnas rättrådiga mamma. Och genom åren har jag träffat många som hon. Starka kvinnor som under sovjettiden bar otroligt mycket på sina axlar och som har fortsatt att göra det. Kvinnor som hanterade ett omöjligt livspussel men som ändå stod pall. Hur sjutton fixade de det? Jo därför att de inte hade något annat val. De är gamla nu, och några av dem har gått ur tiden, som kvinnan på fotot överst i det här inlägget. Och jag kan inte låta bli leka med tanken:
Hur hade Ryssland sett ut idag, om de hade fått ta över när Sovjetunionen kollapsade 1991? Om de hade fått styra och ställa? Vi hade i alla fall fått en helt annan utveckling än den vi ser idag.

НЕТ ВОЙНЕ!  NEJ TILL KRIGET!
 

Ryska tanter som inte går av för hackor. 

2019 > 06

Hemma. Väldigt skönt, även om det tog några dagar att landa. Tänker varje dag tillbaka på Kurilsjön. På Kostja och Lana. Avsked är alltid svårt när man levt nära varandra så pass länge. Och Kamtjatka. Älskade halvö. Ja, alltså det spelar ingen roll att det var min sjunde resa till dit. Denna magiska plats har ända sedan 1991 fångat mitt hjärta och jag kommer alltid känna av en längtan dit. Så är det bara!
Veckan som gått har jag kommit ikapp i mitt liv här hemma. Firat midsommar med min fina familj. Skruttat runt på tomten. Myst med vår hund Silver.... Gått igenom mailskörden. Kort sagt kommit ikapp med livet.
Idag fortsatte jag att gå igenom bilder inför mitt vernissage 27/7 härute på ön (med framför allt björnar på Kamtjatka). Planerade inför mitt SUP-läger (ståpaddling) med barn och ungdomar 9-17 som drar igång om en dryg vecka. Det är rekorddeltagande i år, nästan 30 elever!!! Så himla skoj!! Dessutom blev min sjätte sup- och yogaretrat på Rågskär just fullbokad. Wohooo!! Det rullar på!
Och så läser jag på om Djingis Khan och Mongoliet. Om Altajbergen på både på både den mongoliska sidan och den ryska. Inte helt lätt att hitta litteratur då det är trakter som väldigt få besöker. Vilket gör det desto mer spännande förstås!!! En av höjdpunkterna på resan är Örnfestivalen där flickor numera får delta! Mongoliet har länge varit på min lista. Nu är det dags! Gobi. Altaj. Ser verkligen fram emot resan I september!!
Hemma då? Idag vid halv fem satte jag stopp för arbetsdagen för att tillsammans med sonen Pelle gå ner och bada och träna vår underbara Golden - som heter Silver - i ståpaddling. Hon älskar vatten. Just lärt sig hoppa från bryggan. SUP testade hon visserligen förra året men hon var så liten då. Hade glömt. Nu var det liite läskigt först. Och efter ett tag ville hon hoppa av (i flytväst förstås). (Vi var hela tiden nära stranden). Men så vände hon tillbaks till brädan och ville hoppa upp på den igen. Och så fortsatte det. Tror vi har en true sup-dog i familjen.:-)
I sommar kommer jag blogga om mitt liv härute i utskärgården. Om ståpaddling som är min passion sen nio år. Var först mer att supa härute och blev då ofta stoppad av båtar som undrade om jag var ok. Om jag tappat seglet. (De omtänksamma tänkte ju windsurfing). På den vägen är det. För jag tror att vi som lever nära havet känner en lycka i att göra just det. Vi kommer ju härifrån. Utan havets fisk hade våra hjärnor inte utvecklats och vi hade inte blivit den framstående art vi är idag. Vi hade inte börjat vandra och spritt oss runt jorden. Ska inte gå in på miljötemat hav och plast och annat sådant nu. Får bli en annan gång. För det är viktigt!!
Hörs om en vecka! Sköt om er!!! Och glöm inte tipsa andra om min blogg om du tycker om den. Imorgon drar jag en vinnare bland de som delat bloggen hittills. Den som vinner får en suplektion för två hos mig på Runmarö till ett värde av 1600kr. I höst gör jag en ny dragning bland de som från och med nu delar min blogg! Det enda du behöver göra för att delta är att dela länk till min blogg och meddela mig i messenger eller här i bloggen (eller via mail info@lenahaglund.se) att du delat. Så är du sugen på SUP i Stockholms vackra utskärgård, dela min blogg, NU :-)
Allt gott!
/Lena hemma på Runmarö

Läs hela inlägget »

Sitter på flyget. Min kompis Andrej skjutsade mig till flygplatsen. Han känner alla, överallt, och fixade så jag kunde checka in via business class. Utan kö. Och vip-rum med fika på det. Ryssland Kändes lyxigt. Och otroligt skönt. Sov dåligt inatt då tankarna snurrade kring allt som varit de senaste veckorna. Kring de mina därhemma. Att då få checka in på 5 minuter istället för 45-50 var otroligt skönt. Kamtjatka håller på och bygger om och bygger till på sin flygplats. Börjar se riktigt bra ut. Fin inredning. Så nästa gång jag kommer hit kommer jag nog inte känna igen mig när jag landar.


Det händer mycket här nu och snabbt. Men som tur är - för natur och djur - är enorma områden helt utan infrastruktur, och så hoppas jag det förblir. Ibland blir man påmind här om hur det var på sovjettiden. Som när man står i duschen på ett hotell. Man vrider på varmt. Väntar. Ut kommer iskallt vatten. Så vrider man mot kallt. Och se där kommer det varma vattnet. Som på mitt hotell denna gång, utanför Petropavlovsk. Ett tips för dig som reser till Ryssland för första gången. Kommer det inget varmvatten, vrid på det kalla. Det funkar varannan gång. Jag lovar. Lite charmigt ändå. Sånt som får mig att gilla Ryssland. Allt behöver inte vara perfekt. Det mesta funkar ändå och är oftast gjort med hjärtat på rätta stället ❤️❤️❤️


Blir mysigt att komma hem till värme och midsommar. Sen kör jag igång mina SUP-kurser på allvar. Är DU sugen att som Kostja och Lana lära dig ståpaddla? Gå in på min andra hemsida www.runmarosup.se och anmäl dig! I nästa vecka kommer jag att dra en vinnare bland de som delat min blogg i sociala media. Det är inte försent ännu att dela. Meddela mig bara i messenger eller i bloggen. Är runt 100 nu bland de som kan vinna en SUP-lektion för 2 till ett värde av 1600kr. Så passa på!


De närmaste veckorna kommer jag att skriva lite då och då om livet hemma i skärgården. Framåt hösten blir det resa till Mongoliet och en örnfestival där. En resa som även tar mig in på den ryska sidan av Altajbergen. Ser gram emot det. Blir givetvis bloggande därifrån också!


Tack för att ni följt med mig på denna resa! Fortsätt gärna läsa min blogg. Och dela om du tycker om den Kommer återvända till Kamtjatka nästa år. I ett spännande projekt. Ser fram emot det. Halvön som fångade mitt hjärta 1991 har inte sett mig för sista gången. Måste ju göra nåt åt abstinensen som brukar sätta in efter några månader hemma. Om det finns något sådant som tidigare liv, så har jag definitivt levt på Kamtjatka förut. Varför skulle jag annars känna mig så hemma där? Varför skulle jag annars känna en så stark kärlek till en plats så långt ifrån mitt hemland? You tell me!
Kram på er!
/Lena i luften någonstans ovanför centrala Sibirien

Läs hela inlägget »

Det stod klart att ingen helikopter skulle kunna flyga de närmaste dagarna. Så är det på Kamtjatka. Ingen blir förvånad om man får vänta några dar, eller tio, på att kunna flyga till/från någonstans. Men mitt flyg skulle ju inte vänta. Så. Vad göra? Jo man vänder sig till vänner. I byn Ozernovskij har Kostja och Lana en vän som driver en fiskverksamhet. Han lovade att på nåt sätt fixa skjuts från kusten och till Petropavlovsk.


Så igår vid 9 på morgonen trotsade vi spöregn och hård blåst med meterhöga vågor i Kostjas och Lanas lilla gummibåt. Bagaget var packat i plastsäckar och jag hade 5 lager kläder. Det var piskande blött och sved i ögonen. Men bitvis vackert då solen kikade fram bakom dramatiska moln över vulkanen Ilinskij. Och jag var glad att jag är skärgårdsbo och inte räds lite sjö.


Efter en halvtimme var vi på den andra lodgen där en vattenjet skulle skjutsa två killar till kusten. Jag hoppade i och kramade om mina vänner hårt och for iväg. 6 mil på 2 timmar längs den enda flod som rinner från Kurilsjön och ut i Ochotska havet. Alla andra rinner IN. Vi passerade fantastiska pimpstensformationer. Vackra vårgröna berg med snötäckta toppar. En jättehavsörn flög förbi nära. Liksom olika småfåglar och änder av olika slag. Strömand kände jag igen nu. Men under den delen av resan önskade jag att jag kunnat mer om fågelarter, som min fina man Anders. Men man kan ju inte kunna allt. Och jag får jobba på det :-)


Bitvis var det väldigt strömt och skumpigt. Men till slut började elledningar synas längs vägen och snart var vi i Ozernovskij. I hamnen låg rostiga fiskebåtar och regnet, det öste ner. Hade tagit på mig galon-stället ovanpå det vanliga regnstället. Och det var en himla tur. Annars hade jag blivit genomblöt. Mina vänners vän Oleg mötte upp med en jeep. Min packning och jag blev skjutsade till ett övernattningsställe för säsongsarbetare i fiskeindustrin här. Fick svida om, ta av det blöta och dricka lite te. Tog en kort prommis på byn då regnet lättade och framåt klockan ett var det dags för vidare avfärd.


Skakade hand med Alexander (Sasja) och Vladimir (Volodja) som skulle till Petropavlovsk med sin ryska lastbil Ural. Säga vad man vill om gamla ryska lastbilar, men de tar sig banne mig fram i vilken terräng som helst! Vi skulle åka 39 mil och de första 14 skulle ta oss drygt sex timmar. Jag känner fortfarande av de i kroppen.... Det är liksom ingen väg de där 14 milen. Snitthastigheten är 10-15km/timmen. Det skakar, skumpar och hoppar. Stora hål. Ibland kör man i gräset. Och ibland över hyfsat djupa vattendrag. Dessutom måste man åka dyr färja två gånger. Mellan 800-1000kr för en lastbil vilket för en kamtjatkabo är många gånger dyrare än så. Men om det bara finns en färja har man inget val.


Det blåste fortfarande hårt och ”vägen” går kant i kant med Ochotska havet. När vi kom till första färjeläget la färjan ut på andra sidan. Ombord var en lastbil vars kapell plötsligt blev till ett segel. Volodja såg lätt skärrad ut. Sasja sa att han tänkt rätt som lämnat kapellet hemma. Vi betraktade tyst färjan som har en liten motorbåt i sidan kopplad till sig. Den såg ut att slita hårt med sin motor i vinden som blåste rakt ut mot havet. Ett tag såg det ut som om den skulle blåsa iväg. Mina reskamrater såg alltmer skärrade ut och jag insåg allvaret. Det gick bra till slut. Färjan kunde lägga till, men färjekillen såg rätt blek ut. Sasja hade som tur var, varit klok och skippat kapell, så för oss blev överfarten lättare. Dessutom ackompanjerades vi av en mängd nyfikna sälar som ständigt stack upp sina huvuden intill färjan.


Nästa färja gick på en mer skyddas plats var så där var det inga problem. Och där blev jag också kompis med en ursöt lekfull liten blandrashund. Som tycktes längta efter uppmärksamhet. Vi lekte och busade i en lång stund tills det blev dags att köra ombord på förjan. Och jag insåg hur mycket jag längtar efter min Silver. Hemma på ön.


Efter andra färjan passerade vi en by som bara bestod av betongskelett. Där bodde folk ändå in på slutet av 80-talet berättade Sasja och pekade ut det som en gång varit affär, grisfarm, dagis.... Mitt bland betongen stod ett dass och det kändes lite lätt psykedeliskt att gå in där. Utanför dånade Ochotska havet. Plötsligt hörde jag ett hundskall. Det visade sig att en jägare slagit upp ett tält i den f d byn. Jag undrade ett ögonblick om allt detta var på riktigt eller om jag hamnat i en Tarkovskijfilm. Vi for vidare. Kamtjatka. Ryssland.


Vi har nu lärt känna varandra lite i förarhytten. Det visar sig att Sasja är född i Ozernovskij medan Volodja är ukrainare och flyttade hit i början av 2000-talet. Ja du vet ju hur det är med Krim och allt, sa Sasja. Vi krigar här också, fast bara i förarhytten. Om ditten och datten. Båda skrattade. För de tycks det som pågår mellan Ryssland och Ukraina obegripligt. De är nära vänner och åker ofta ihop. Att åka ensam på dessa icke-vägar kan vara farligt. Långs sträckor är utan mobilnät och de första 14 milen mötte vi bara 3 andra fordon. Men som Sasja sa, det är ju inte vinter. Då kan det ta 3 dagar att åka till Petropavlovsk. Om man över huvud taget kommer fram.


Sasja berättade många historier under vår långa resa. Bland annat hur han och en annan kille jagat björn en vår för ett tiotal år sen, med licens, och av misstag skjutit en hona med ungar. De insåg det när de såg att honan hade svullna bröstvårtor. De letade länge och lyckades hitta till slut hitta idet. Där satt 4 ungar. De hade inte hjärta att bara lämna de. De fick följa med. I bilen hade en av ungarna klättrat upp och satt sig på Sasjas axel och börjat suga honom på halsen. Där satt den sen i flera timmar. Han hade sugmärken i flera dagar sen. Och de gällde det sen att på rätt sätt förklara för frun. Björnungarna då? De togs om hand och hamnade sen på zoo i Ryssland. Två här och två i Moskva. En sorglig historia. För efter alla björnmöten önskar jag ingen björn att hamna på zoo. Men ungarna slapp i alla fall svälta ihjäl. Vad skulle ni ha gjort?


Sasja berättade också att förr - vilket Sten Bergman beskrev som var här på 20-talet - var det vanligt att många hade en björnunge som husdjur. Ända in på 60-talet. Just pga av att man av misstag råkat skjuta en hona med ungar. Kamtjatka. Även om jag varit här sju gånger nu. Och varje gång i 3-4 veckor. Så lär jag mig ständigt nya saker. Livet.


Efter sex timmar och 14 mil nådde vi byn Oktjabrskij. Där. Har tiden stått stilla. Eller inte. Många har flyttat. Stan förfaller. 3-4-våningshusen är det ingen som ser om. Rost. Förfall. Och några meter bort ryter Ochotska havet. I alla fall den här dagen. I kanten av byn låg rostiga skeppsvrak. Hade kunnat fota där i dagar. Tänkte på min kollega CM som kunnat fota här i år. Men mina lastbilskillar ville snabbt vidare och vädret var skit, så jag fick bita ihop. Ibland får det räcka med intryck. Och intrycken här etsar sig fast. Djupt.


Efter Oktjabrskij återstod 25 mil till stan. Nu blev vägen lite bättre och vi kunde damma på - och skallra på - i hela 60-70km/timmen. Till slut. När 10 mil återstod kom asfalten. Ja Kamtjatka är ju liksom 2/3 av Sveriges yta - egentligen större än Sverige beroende på hur många av länen man räknar in, och det där har ändrats nyligen - ändå finns här bara 30 mil asfalterad väg!!!!! Det var 12 mil när jag besökte första gången 1991. Någon kanske skrattar. Men jag ser fördelarna i det. För faktum är att om inte Kamtjatka varit stängd militärzon sen 30-talet och utbyggnaden av infrastrukturen inte varit så långsam, så hade denna halvö inte varit så unik och vild som den är idag. Sovjetsystemet hade sina fördelar för vildmark och natur. I alla fall här. På andra håll inte.


Nåväl. Med asfalten kom civilisationen. Sokotj, där man säljer hemkörda piroger och borsjtj dygnet runt. Vi åt. Tog en öl till rysk popmusik. Och så for vi de sista milen i mörkret mot stan. 39 mil på knappt 12 timmar. Väl framme tog jag fram uppgjord summa för färden. Sasja såg mig djupt i ögonen. Lena, sa han. Glöm det! Men, sa jag. Vi har ju åkt i tolv timmar. Låt mig få göra rätt för mig! Han. Aldrig. Så log han. Det är inte så här. Vi har lärt känna varandra. Haft en bra resa ihop. Då tar man inte betalt. Du kan försöka hur många gånger du vill Lena. Men jag kommer inte ta emot några pengar av dig. Jag blev rörd. Ville göra rätt för mig. Men förstod också hans stolthet och accepterade den. Fast krävde förstås hans adress. Här ska skickas nåt fint från Sverige!!! Banne mig!


Sådana är de Kamtjatka-borna. Varma, gästfria, bjuder på sig själva oavsett inkomst och ekonomiska möjligheter. Jag älskar de för det! Många i Sverige höjer på ögonbrynen när jag pratar varmt om Ryssland. Ursäkta mig, men DE, fattar ingenting. De har inte rest här på riktigt. Inte varit nära de som lever här. Inte pratat med de på tu man hand. Inte delat vardag. Jag säger bara. Kom igen när du gjort det och du kommer ha en helt annan syn på Ryssland. Putin och politik är en sak. Människorna som lever här en helt annan. Och jaa, nu vet jag att någon kommer säga nåt om jobbiga ryssar i Turkiet eller Egypten. Men va fasiken, hur många svenskar har inte gjort bort sig i alperna??? Det är ju lika samma. I alla länder. Dags att släppa rysskräcken nu. Låta Peter den stores skugga suddas ut. Se bortom Putin. Det finns så mycket fint och fantastiskt att upptäcka här. Och när det gäller vänskap så är den ryska djup. När man väl lärt känna varandra. Jag sa nånstans i början tror jag, att jag hyser en sorts hatkärlek till detta stora land. Men mest är det kärlek. Inte minst vad gäller Kamtjatka. Hela dan idag har jag chattat med Kurilsjön på Whatsapp. Vi har ett hemligt uttryck i vårt lilla slutna sällskap. Och. Det förblir hemligt ;-) Nu blir jag sentimental. Men. JAG ÄLSKAR KAMTJATKA OCH MÄNNISKORNA HÄR!!!!!


Nej. Nu ska jag packa om. Det mesta av det blöta har torkat. Imorrn flyger jag hem. Hem till min fina man och våra två underbara barn. Som förstår att deras fru/mamma ibland behöver åka österut. Och låter henne göra det. Å så längtar jag efter vårt tredje barn. Vår hund Silver.


Blir nog en sista blogg fr resans sista bit hem också. Om det finns internet på planet.


Kram på er!!


/Lena i Elizovo strax utanför Petropavlovsk

Läs hela inlägget »

Packar. Det regnar och blåser så att husen skakar. När jag gick till Kostja och Lanas hus spatserade en ung björnhanne längs stängslet och kikade på mig. Det var han som kom i sällskap med Den uppnästa häromdagen. Och han hängde här igår också. Lugn. La sig att sova en bit från elstängslet trots att vi stod där. Han är lätt att känna igen då han har ett ljusare parti päls på baken.


Längtar hem och efter familjen, men samtidigt känns det vemodigt att lämna. En slags sorg. En sådan som känns i hjärtat när man levt nära andra människor, och delat vardag, under en längre tid. Lana har bakat piroger med potatis och lök som sista middag. Jag bjöd de häromdan på köttbullar och potatismos med smetana-sås. De tyckte som tur var att mina var mycket godare än Ikeas, som är de enda köttbullar de ätit hittills :-)


Det blir ingen helikopter tillbaka. Det dåliga vädret ska hålla i sig och då missar jag flyger hem. Sveta som kom hit häromdagen för att som jag volontära, fick vänta på helikopter i en vecka.... Jag hade extrem tur med vädret på vägen ner hit. Nu blir det båt till den andra lodgen. En slags vattenjet (tror jag det heter) som kan gå i mycket grunda vatten längs floden ut mot Ochotska havet. Antingen halvvägs till byn Ozernovskij - och så blir jag mött av en vän till Kostja och Lana som har ett terrängfordon, om kör offroad - eller så hela vägen till byn. Där, beroende på hur resan gått så långt, blir det bil vidare till stan eller övernattning. Och då far jag vidare mot stan dagen därpå. Ozernovskij är en gammal fiskeby som fortfarande lever på fiske. Lax och laxrom framför allt. Har redan 10 burkar rom i bagaget. Köpte ingen färsk denna gång då den första laxen inte gått till ännu. Det är först i juli.

Så är Kamtjatka. Vädret bestämmer allt och man kan verkligen bli strandsatt. Den mest stabila perioden - vädermässigt - är aug-sep. Framför allt ca 15aug-15sep. Då brukar jag råda folk att åka hit. Helt säker är man aldrig. Och många områden är helt utan mobilnät och internetmöjligheter.


I förrgår besteg vi en liten vulkan mitt emot lodgen. Solen sken, vattnet var stilla. Det var svettigt med kameraryggsäck. (Idag är det fem grader och man blåser nästan bort när man går ut...). Vyn över sjön från toppen mot lodgen var sagolik. Och vägen - även upp på vulkanen - var kantad av björnspår. Vi såg 5 björnar under ca 2 timmar.


Ja jisses. Vilka fantastiska veckor det har varit. Kostja och Lana har varit heeelt underbara. De har förstärkt min önskan att komma åter med ett drömprojekt jag har. Å så har min ryska fräschats upp igen (brukar ta 2-3 veckor innan det sitter som jag vill). Har t o m börjat drömma på ryska. Det är ett gott språkligt tecken :-)


Min sjunde resa går mot sitt slut. Men jag kommer komma tillbaka hit. Flera gånger. Det finns nåt här som berör mig starkt. Som tar tag. Kanske är det de varma människorna med stark karaktär. Kanske är det de stora områdena med orörd vildmark som hittar in i det innersta mänskliga. Det ursprungliga. Där vi en gång kom ifrån. Kanske är det båda. Kamtjatka är en del av mitt hjärta ända sen 1991. Då min man Anders och jag reste hit och var bland de första utlänningarna sen 30-talet. Är så glad att jag kan ryska. För språket är ofta en barriär i andra länder och kulturer. Språk öppnar dörrar och knyter starka band.


Nej du tjuter hurran. Dags för eftermiddagskaffet!


På återhörande!
/Lena i köket hos Kostja och Lana vid Kurilsjön

Läs hela inlägget »

Vårt frukostfönster heter numera Kurils kanal 1. Bättre live-tv går nämligen inte att få. Det händer hela tiden saker utanför fönstret. Och runt omkring oss. Om man tar en båttur dyker björnar ständigt upp. Om man tar en promenad på en timme möter man åtminstone 4-5 björnar längs viltstigarna. Överallt ligger färsk spillning. I leran i skogen och i sanden på stranden är spåren många. Och om man - som häromdan - målar utomhus får man då och då ta rast för att fota de björnar som passerar förbi eller som tar en tur runt lodgen. För nu är det äntligen fint väder! Och vi har målat, hängt upp lodgens stora banner och rensat helikopterplattan från ogräs. De får ofta måla om då de hårda vintrarna tär hårt på byggnaderna.


När vi hade målat i runt två timmar dök en björnhona upp med en fjolårsunge. De verkade lite oroliga. Och snart kom förklaringen. Två andra björnar kom plötsligt springande på den del av lodgens spång som går utanför elstängslet. Honan och ungen satte fart i motsatt riktning och försvann. De andra två stannade i ett buskage i en brant vid sidan av lodgen och började leka. Det märktes tydligt att det var lek och inte bråk. De hade helt enkelt kul. Efter en stund la de sig bredvid varandra på stranden och vilade. Sen fortsatte leken en stund till innan de också gav sig av.


Då tog vi en kopp kaffe på trappen och njöt av solen som värmde gott efter dagar av kallt och småregnigt väder. Vårt samtal ackompanjerades av minkskrik under boden med trädgårdsredskap. Minkhonan som byggt bo där har fullt upp just nu med att mata sina ungar. Räven som strosar runt här då och då nosade intresserat där häromdagen. I år har de inga problem med möss här och det är förmodligen mycket tack vare minken och räven. Idag såg vi hur räven effektivt fångade möss som bor under helikopterplattans korrugerade plåt. (Som vi nu rensat från ogräs och gjort fin). Den hade hållit sig undan några dagar så vi undrade om det kunde ha hänt den något. Eller om den givit sig av. Den är klart nyfiken till sin natur om än försiktig och avvaktande. Och som man bör med alla vilda djur låter vi räven bestämma och den vill närma sig eller inte. När den följde efter oss till björnen för en vecka sen så märkte vi inte först att den gick försiktigt bakom oss.


Efter kaffet fortsatte vi målandet men snart började det hända saker igen. En större hona närmade sig lodgen med en ung hanne i släptåg. Lana såg snart att det var Курносая dvs ” Den uppnästa” eller uppnäsan. De har följt henne sen hon föddes 2013 och hon brukar varje vår komma förbi lodgen då och då. Det är lätt att känna igen henne då hon förutom sin uppnäsa har en kluven läpp efter att ha blivit skadad i ett bråk. Nu är hon inne på sitt sjätte år och är därmed könsmogen. Hon kommunicerade tydligt med den yngre hannen med olika läten. De betade sida vid sida längs kanten av elstängslet. Och när de var framför lodgen satte de sig ner en stund i gräset. Vi - som gått i motsatt riktning, utanför stängslet, till andra sidan av den lilla sjö som ligger framför lodgen - fotade ivrigt. De två björnarna såg ut som två stora hundar framför Kostja och Lanas hus. Nån kommenterade bilden på Facebook, och tyckte den såg ut som ett omslag på en sagobok. Och det är så det känns ibland. Som att vara del av en saga. Ibland börjar jag skratta för att det som händer runt omkring är så fantastiskt att det nästan blir overkligt.
Man får nypa sig själv i armen ibland för att påminna sig att det här är på riktigt!!! När de två hundarna, jag menar björnarna, började gå i vår riktning backade vi långsamt undan för att låta de passera oss på lagom avstånd. De tittade på oss, vädrade lite, och gick lugnt vidare.


Säkerhetsavståndet enligt rysk lag varierar mellan 30-50 meter. Men här är förhållandena så speciella och björnarna så många att det avståndet ibland är svårt att hålla av naturliga skäl. För är man ute i skogen kan det plötsligt dyka upp en björn väldigt nära. Som igår. Vi var ute på en promenad och kommer ut på en av sjöns stränder när en stor hona kliver ut ungefär samtidigt kanske 30-40 meter bort. Vi tittade på varandra och sen la hon sig på stranden. Då satte vi oss en bit upp, ovanför strandens viltstig, och väntade. Honan kliade sig lite och reste sig efter en stund och började gå emot oss. Lugnt och fint passerade hon på stigen, tittade inte ens åt vårt håll. En yngre, eller mer orolig björn hade kanske valt att gå tillbaka in i skogen, eller valt motsatt håll. Av respekt för djuren låter man de välja. Men Kostja och Lana känner in björnarna. Ser och uppfattar signaler. Och är det en stor hanne får man lugnt backa undan. De är potentiellt farligast. Med mindre honor eller unga djur kan man sätta sig och vänta och se om de själva väljer att närma sig. Samtidigt som man iaktar deras beteende. För det mesta kollar de in en, sniffar lite, ser att vi är flera, och fortsätter sen att beta gräs (som de äter mest nu). Då kan det vara 20-30 meter mellan oss. Jag litar helt på mina vänners omdöme. De har under sju år aldrig behövt döda någon björn. Bara vid ett par tillfällen har de fått avvärja ett alltför hastigt närmande, eller ett plötsligt oförutsett möte som känts hotfullt. Men då med ett varningsskott eller en nödfackla. Eller genom att stampa till med fötterna och ryta till. Det räcker oftast. Som när vi var ute på tundran och jag låg ner och fotade rhododendron....


Tiden går fort. Och snart är det dags att åka hem. Nu gäller det att njuta fullt ut av de sista dagarna. Och hoppas att vädret står sig. Det är avgörande för allt här.


Allt gott från Kurilsjön på södra Kamtjatka. Hörs snart igen!
/Lena


Läs hela inlägget »

En liten stuga. Byggd av någon som tänkt till. Så att den fungerar utan el och vatten. Även när det är 30-40 minus. En vedeldad spis som värmer. Vatten hämtas från sjön. På vedspisen en enorm kastrull som fylls på mellan varven och hålls varmt av elden. Därifrån tas varmt som blandas med kallt till en plastbehållare med kran över diskhon så att man kan diska. Ett gasolkök med två plattor. En kort stund på morgonen - och en längre på kvällen - värmer ett aggregat upp några element i stugan så att värmen hålls jämn och det inte blir kallt över natten. Och det ser också till att det som ligger i frysen inte tinar. När det är igång - morgon och kväll - lämnas också en rapport om läget liksom om vädret till nationalparkens säkerhetsansvarige via radio. (Det är inget kul att få tandvärk om vintern under en lång period av instabilt väder.... då kan man bli sittande i stugan.) Samtidigt som elverket går igång (men OM det inte funkar klarar man sig ändå) kan internet kopplas upp via satellit. Låååångsamt internet. Och DET, är nyttigt för en bortskämd västerlänning att vänja sig vid. Att inte ta för givet. Att allt bara funkar och att man hela tiden kan vara uppkopplad.


Jag kan känna att det är ganska skönt att inte vara tillgänglig. Att det kan gå 2-3 dagar utan att man har en aning om nyheter och det som sker i världen. Att bara vara. Göra det som måste göras. I lagom lugnt tempo. Ändå. Är tiden ”längre” här än hemma. Fast vatten ska hämtas. Spisen fyllas med ved. Mat som ska lagas. Ofta storkok som soppa. Skära. Steka. Koka. Och på kvällen blir det ibland bastu. Åhhhh jag älskar rysk banja. Igår kväll, efter tre dar utan dusch, körde Kostja igång banjan. Därinne tvättar man sig i själva varma delen av bastun och allt vatten rinner ut genom avlopp i golvet. Samtidigt kan man passa på att tvätta lite när det finns hett vatten. Rejält varmt och efteråt går man ut i kylan med rosiga kinder. Ser sig om. Och ibland ser man en betande björn. Går in. Tar en kopp tjaj - te - och klockan har ännu inte hunnit bli 8. Tiden. Kamtjatka. Livet.


(Nu finns ju som sagt också 16 sovplatser i två sovsalar för turister. I det stora huset på lodgen som också har ett kök. Där sover jag ibland och när värmen inte funkar sover jag på undervåningen hos Kostja och Lana. )


Idag har vi klippt gräs och rensat träspångarna. Fick bryta när ett vackert par småskrak - tror jag, får kolla m expertisen hemma - satt vackert intill lodgen. Men efter lunch sprack det upp så då gav vi oss ut till fots. Viltstigarna ska rensas snart inför säsongsstarten. Så det var dags för en första översyn efter dagar av dimma och regn. Rododendron hade börjat blomma fint ute på tundran. Jag filmade mest så därför blir det inte så mycket djurbilder. Men tre nära björnmöten blev det. (Å två på håll. ) Ett väldigt nära. Jag låg ner och fotade blommor när en dök upp på tundran bakom mig. Men Kostja och Lana hade förstås koll. När den såg att vi var tre stannade den och vädrade. Sen vek den av och försvann in i snåren en bit bort. Många frågar hur nära vi är. Och om det är farligt. Återkommer till det i nästa inlägg. Nu är det tedags. Pannan står på spisen och tjuter.


Ha det fint tills vi hörs igen!
/Lena






Läs hela inlägget »

Räven, björnen och jättehavsörnen. Det rimmar ju :-) Och så det lilla vattnet.


Det är mulet men Kurilsjön ligger stilla. På morgnarna ofta som en spegel. Regnskurarna kommer då och då. Nästan varje morgon betar en björn utanför fönstret och gör att morgonkaffet smakar extra gott.


Vi har nu firat Kostja i dagarna tre. Som sig bör på ryskt vis. Med besök av personalen på grannlodgen och två vänner som tagit sig hit med terränggående bil och specialbyggd båt (då floden från närmaste by är extremt grund). Det finns ingen väg att tala om men med rätt fordon och till sist båt så kan man komma till den andra lodgen från västkusten. Där lever man på fiske sen lång tid tillbaka. Lax och laxrom tillreds på olika sätt. Till vår lodge är det båt som gäller. Eller över isen om vintern. Ca 30 min från den andra lodgen m gummibåt. Hur som. På födelsen blev det grillspett, olika sallader, rökt fisk, laxrom..... och ett och annat glas av det ”lilla vattnet”. Kommer av olika skäl inte gå in på några detaljer kring detta. Av hänsyn till mina vänner och krångliga regler som råder.


Samma dag som Kostja fyllde år dök plötsligt en ung Björn, 3-åring, upp mitt emot lodgen. Jag och Lana tog våra kameror och gick ut. Plötsligt dyker vår vän räven upp. Den gulliga rufsiga hona som verkar gilla att hänga runt lodgen. Hon följer efter oss ut till björnen. Den - troligen en hanne - tittade nyfiket på den och på oss och fortsatte sen att beta lugnt. De gör verkligen det så här års! Betar gräs. Rävhonan fick plötsligt ett spel och började skutta runt björnen som mest verkade förvirrad av skådespelet. Det var nästan som om räven ville säga oss nåt. ”Håll er på lagom avstånd. Gå inte närmre nu. Jag håller ställningarna så länge”. Först när vi packade ihop och gick tillbaka lugnade sig rävhonan. Och följde efter oss tillbaka igen mot lodgen. Har några videoklipp som jag får dela senare. Det var helt fantastiskt att se räven och björnen i interaktion. Till och med Lana - som bott här i flera år - blev exalterad.


Dagen efter skulle vi skjutsa tillbaka två gäster och passade på att åka förbi några av uddarna där flera björnar brukar ha sina iden. En kikade snabbt ut. Troligen en hona m små ungar eftersom den fortfarande är kvar nära idet. Därefter såg vi en av jättehavsörnarna igen. Glömde ställa om kameran i upphetsningen och fick tyvärr inga bilder när den flög. Men det är ju några dagar kvar. Vilka majestätiska fåglar!!! De ser nästan overkliga ut med sin skarpt böjda grova gula näbb.


Idar bjöd jag på Chili con carne. Och det gick hem. Färskvarorna börjar ta slut men det finns lite olika förråd och dessutom numera en frys!!!

Jaaa. Tiden lever sitt eget liv här. Varje dag är fylld med nya intryck och det är svårt att fatta om man varit här i några dar eller i några veckor. Tänk vilken dröm att få leva här ett helt år och följa djur och natur genom alla årstider. Det vore heeelt fantastiskt. Vilket drömjobb de har Lana och Kostja! Och vilken tur jag har som får vara här som volontär. Det HÄR är bara början på något nytt och stort för mig.

Läs hela inlägget »

Jag har nu varit vid Kurilsjön på södra Kamtjatka i en vecka. Och jag har redan tappat greppet om vilken dag det är. Det råder en egen tid här som löper på i en stilla lunk. Ganska skönt för en stressad västerlänning. Igår och idag har vädret varit riktigt dåligt med regn och blåst. Då har vi passat på att jobba. Satt ihop nya sängar i lodgens besökshus. Städat ut köket och utrymmen där efter vintern. Vi har satt ihop piren invid lodgen. Och vi har börjat förbereda mat inför Kostjas födelsedag imorgon. Han fyller nämligen 60 då. Det väntas gäster från västkusten som kommer i terrängfordon/båt. Och så ett par killar från den andra lodgen. Vi har också fått igång värmen i besökshuset, så nu ska jag flytta in dit. Det gör att jag slipper gå ut på dass om natten. Där finns en toa inne. Vilket är ganska skönt :-) Inte minst då två par björnögon mötte mig igår natt när jag skulle ut och kissa. Visserligen utanför elstängslet, men ändå. Den halvstora ungen signalerade till honan att den blev lite orolig. Så jag gick in igen och väntade ett tag. Sen var de borta.


Här styrs allt av vädret. Så i förrgår - när vi vaknade vi upp till en strålande dag - gällde det att utnyttja tiden. Sjön låg spegelblank och vulkanernas och bergens spegling i sjön var makalös. Ett väder som hör till ovanligheterna! Så efter snabb frukost gav vi oss iväg i gummibåten på en 3-timmarstur runt sjön. Ganska snabbt såg vi en jättehavsörn på bo och därefter en flock strömmängder.


I nordöstra delen av sjön - dit de flesta besökare inte kommer - finns en liten skärgård med branta och klippiga vulkanöar. Några är halvöar. Här har många björnar sina iden i grottor. Och ganska snart dök den första björnen upp i kikaren. Sen en till, och en till. Längs sjöns sluttningar såg vi flera beta i sakta mak, nästan som kor. Så här års har laxen inte hunnit hit och den första tiden efter idet får de nöja sig med gräs och rötter. Därför är det extra farligt för honor med ungar, då inte minst hannarna är hungriga. Så det kan dröja innan man börjar se årets ungar ute i markerna. Honan är försiktig. Skulle man gå runt till fots och höra ett lustigt kurrande läte, så är det björnungar som diar. Supergulligt ljud! I juni börjar också parningsperioden då det är en spännande tid!! Vi såg sammanlagt 22 vuxna djur och 11 ungar på bara några timmar. Heeeelt fantastiskt!!! Tyvärr inte så många optimala fototillfällen, men ibland får man bara njuta av upplevelsen. Allt behöver inte hamna i kameragluggen.


Och just det - inte att förglömma - i förrgår blåste ju upp min medhavda SUP-bräda också. Jag hade nämligen lovat Kostja och Lana en lektion i ståpaddling. Såååå roligt!!! Själv har jag paddlat längre norrut förut, på Kamtjatkafloden. Jag har även surfat lite vid havet utanför Petropavlovsk. Men vid Kurilsjön var det premiär. Men tillbaka till nallarna.


Brunbjörnen är lite som vi. Olika till karaktär och sinnelag och även till utseende. En del är ljusa andra mörka vissa till och med rödbruna. Storleken på öronen kan skilja markant, liksom formen på kropp, huvud, längden på benen….. Man brukar också säga här att någon procent av björnarna är farliga därför att de är lite halvgalna (återigen som vi människor) men de flesta undviker närkontakt med oss. De väljer en annan väg när de känner vår lukt - eller hör oss - och håller sig undan. (Det finns svensk forskning som visar detta väldigt tydligt). Vi är ju heller inget byte för de. Det som kan vara farligt (om tex vinden ligger på från fel håll) är ett plötsligt och överraskande möte på nära håll, där en björn känner sig trängd och upplever att den behöver försvara sig själv, sina ungar eller ett byte. Men generellt kan man säga att de få incidenter som ändå sker handlar oftast om jaktsituationer där björnen blivit irriterad (av tex en hund) eller skadad. Det är med andra ord nästan alltid vi människor som är orsaken till de olyckor som sker, inte björnen. Det sämsta man kan göra är att springa ifrån en björn. De är väldigt snabba på korta sträckor och skulle lätt slå oss människor i 100m sprint. Man bör försöka prata lugnt och backa bort i långsam takt. Skulle det ändå bli hotfullt har de flesta här med sig en nödfackla som de tänder genom att rycka i ett snöre, vilket brukar ha en avskräckande eftekt. I Alaska har många med sig pepparspray. Om det har hänt incidenter här? På 7 år har Kostja och Lana bara varit tvungna att skjuta varningsskott vid ett par tillfällen - och då finns det flera hundra björnar här runt sjön. Vid ngt tillfälle har de använt en nödfackla. Det säger ganska mycket. Sen bör man ALDRIG gå ensam. Förra året gick en ensam kille efter en ryggsäck för att vara snäll mot en turist (det var vid den andra lodgen). Vinden låg på från fel håll och han överraskade en björn med ett fällt byte på nära håll. Det gick inte bra alls. Det var första dödsfallet av två i trakten som man känner till. Det andra var en japansk fotograf som envisades med att sova i tält här. Och som förmodligen tappade respekten efter ett par dagars filmande och gick för nära en stor hanne. Det är vad man tror. Under laxsäsongen när björnarna bara bryr sig om maten och att äta sig feta är det lätt att glömma att det är vilda och potentiellt farliga djur. Men måste hela tiden ha det i bakhuvudet. Tyvärr glömmer många besökare bort det.....


Kostja och Lana följer ett antal individer här vid Kurilsjön och kan direkt se vem som är vem av de. Deras kunskap om björnar över huvud taget är imponerande. De är självlärda och då de bott här länge, året runt, har de haft unika möjligheter att studera björnarnas beteende, hur de lyckas eller misslyckas med sin ungar o s v. De har till och med sett hur en hona adopterade en föräldralös unge, vilket i björnarnas värld är ganska unikt.


Kamtjatkabrunbjörnen skiljer sig också lite från andra brunbjörnsraser (finns generellt fyra den europeiska (vår), grizzly, kodiak, och kamtjatkabrunbjörnen). Alla är samma art dvs brunbjörn. Kodiak och Kamtjatka-björnen tävlar om att vara störst (råder lite delade meningar där). Det är extremt god tillgång till lax här mellan juli-mars, som peakar i augusti (lite olika från år till år). Därför ligger de ofta kortare tid i ide än på andra håll och vissa kan ses en bra bit in på vintern, bara det finns fisk att äta. Då andra brunbjörnsungar ofta lämnar mamman vid 2 års ålder, lever många ungar här med sin mamma oftast 3 år. OCH. Här är det inte ovanligt med både 3 och 4 björnungar, mot normalt oftast 1-2. (Mycket mat!) När ungarns föds väger de inte mer än 250-600gram! Som marsvin! Men de lever ett hårt liv och varannan unge dör före ett års ålder, ofta pga av vuxna björnhannar. Brunbjörnen äter bär (ungefär hälften av det årliga energiintaget), myror och kött. Även gräs, andra växter och rötter, inte minst så här års. Medan våra björnar väger mellan 50-250kg, hittar man här exemplar på 5-600kg. Även större har stötts på. Förmodligen återigen på den goda tillgången på mat.


Björnen har ett extremt gott luktsinne och skarp hörsel, men däremot ser den (tror man) lite sämre än oss. När den behöver få bättre översikt ställer den sig ofta på bakbenen och spanar. Vilket alltså inte är ett hotbeteende. De klättrar också bra, så att fly upp i ett träd vid ett björnmöte är heller ingen smart ide. Spännande är också deras förmåga att ligga i ide så länge utan att äta, dricka, kissa och bajsa. (En anpassning för att det dels inte finns mat om vintern, och dels för att skydda de små ungarna). Om man skulle applicera delar av björnens liv på oss människor skulle vi få problem med fetma, hjärt/kärlsjukdomar, benskörhet och liggsår. Därför forskas det nu mycket på vad som egentligen händer i björnens kropp när den ligger i idé och hur den kan klara allt detta. Otroligt spännande!!


Ja det finns mycket att säga om björnen. Den har genom historien väckt respekt hos oss människor med sin styrka. Och hos många nordliga urbefolkningar har den haft - och har - stor betydelse som kultdjur. Ofta har man haft en stark andesmässig relation med björnen med hjälp av en schaman. Och när en björn fällts har det varit obligatoriskt med vördnadsfulla ritualer för att blidka djurets ande.


Nej nu har jag skrivit långt nog :-) Dags att jobba lite i köket. Återkommer om 2-3 dagar igen, eller när vår satellit-uppkoppling tillåter. Tyvärr är det svårt - p g a detta - att lägga ut flera bilder. Och oftast blir det max fyra av det 10-tal som jag försöker lägga upp. Och filmklipp får man glömma helt. Men jag kommer uppdatera och återkomma med sådant när jag kommer hem!


Ha det bra så länge. Vi hörs snart igen!


PS. Igår hade vi en lätt jordbävning. Det skakade till en stund. Men sen var det lugnt. Vi är ju i ett synnerligen vulkaniskt aktivt område. DS.


/Lena

Läs hela inlägget »

För sådär drygt 8000 år sen exploderade en vulkan i ett stort utbrott på södra Kamtjatka. Vulkanen kollapsade och fylldes med snö och vatten och i denna caldera föddes Kurilsjön. Sjön är Kamtjatkas näst största sjö, är 316m som djupast och har en liten skärgård i form av små skarpa vulkantoppar som till största delen ligger under ytan. Intill sjön finns tre större aktiva vulkaner varav Iliniskij och Kambalnij är de största. Området är skyddat av Unesco och unikt på flera sätt. När laxtågen är i full gång (juli-mars med topp i aug/sep) så är sjön brunbjörntätast i världen. I hela naturreservatet, som lyder under nationalparken Kronotskij - en av Rysslands finaste parker - finns över 1000 björnar. Bara runt sjön 250-300. På vintern samlas jättehavsörnen här i hundratal. Och även om det är ett naturreservat så är det inte det i svensk mening. Ryssland skiljer sig nämligen lite från oss vad gäller kategorisering av naturområden. Här råder striktare regler så det motsvarar nästan nationalparkstatus.


I förrgår skrev jag lite om de två lodgerna som finns här. Under perioden juli till september tar den ena - Ozernoj - emot upp till 45 övernattande besökare och även dagturister som flyger in med helikopter. Den andra mindre - Travjanoj - tar max emot 16 besökare som kommer byter av varandra var fjärde dag. Jag bor på den sistnämnda. Som enligt min åsikt både drivs och sköts mer proffesionellt. Kostar visserligen mer att besöka, men med de små grupperna blir upplevelsen som helhet bättre. Jag har varit här två gånger som reseledare och det har varit helt outstanding! Nu är jag här under lågsäsong. Utan turister i området. Det är bara jag och de som jobbar här. Laxen har inte börjat gå till ännu så björnarna äter mest gräs och rötter just nu. Men. Nu börjar parningsperioden. Och nu finns förhoppning om att få se ungar när de är riktigt små. Vi väntar bara på lite bättre väder nu. Det har regnat och blåst i två dagar. Det är liksom det ”normala” vädret här. Men så fort det blir lite bättre ska vi ge oss ut och utforska omgivningarna! Jag längtar nämligen efter att få jobba ordentligt med min nya fina kamera från Olympus!


Kommer också berätta mer om brunbjörnen snart. Kamtjatkabrunbjörnen är nämligen den brunbjörnsras som tillsammans med Kodiak räknas till världens största! Därför går man inte omkring i markerna här ensam. Och på lodgen har man alltid med sig en nödfackla. Vi hade ju en Björn innanför elstängslet häromdagen. Hittills har vi sett 4-8 björnar om dagen. Bland annat hona med tre ungar igår vid strandkanten. Och en STOOOR hanne! Bara man spanar runt i kikaren så ser man snabbt en björn eller två. Helt fantastiskt! Idag såg jag också en jättehavörn på håll. Den liknar vår men har grövre näbb och är större. Finns bara här och ner till norra Japan.


Efter jobb på lodgen blåste jag upp min supbräda som jag hoppas kunna testa imorgon. Har lovat mina ryska vänner en lektion. Just nu har jag avnjutit rysk Banja (bastu) efter att jag lagat borsjtj. En räv bor kring lodgen och hälsar på ibland. Ska gå ut strax och se om jag kan få några bilder på den. Supersöt men ganska ful päls då den håller på att byta.


Internet funkar bara sporadiskt och vissa dagar. Hoppas kunna återkomma snart med lite björnfakta. Ha det gott!

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter

-