2019

Ryssland - Delrepubliken Altaj


Vi lämnade Mongoliet och lilla Ölgii på 1700m och började med bilen klättra upp mot gränsen mellan Mongoliet och Ryssland på 2500m. Det blev allt kallare och till slut gick det lätta regnet över i blötsnö. De senaste dagarna med sol och T-shirtläge byttes till dunjacka, mössa och vantar. Det gick hyffsat snabbt på den mongoliska sidan. På den ryska kollades vi lite mer och vid passluckan utomhus fick vi vänta en stund på att någon skulle dyka upp. Kanske var det fikapaus. Mitt multivisa granskades lite extra men allt gick bra till slut. Och när jag berättade för tullpersonalen att jag länge velat besöka den ryska sidan av Altajbergen, så tinade de upp. Plötsligt fick vi flera tips om vad vi skulle se och några av våra väskor blev knappt kollade. Till slut, efter drygt 4 timmar, rullade vi in i Ryssland i södra Sibirien och delrepubliken Altaj. (Altajbergen breder ut sig i fyra länder: Kina och Kazakstan förutom Mongoliet och Ryssland).


Efter en stund nådde vi Kosh-Agatj - sol betyder det sista trädet på kazakiska. Här bor en hel del ryska medborgare med kazakiskt ursprung. Men ju längre in i delrepubliken Altaj man kommer, ju mer altajisk och rysk blir befolkningen. Av de ca 270 000 invånarna är ungefär 80 000 etniska altajer. Det är egentligen flera olika små folkgrupper som talar varianter av altajiska som alla är turkspråk. Traditionellt har man här utövat schamanistisk tro men många kristnades med ryssarnas intåg. En hel del schamanistiska traditioner lever dock kvar och är dessutom de på stark återmarsch. Här, som på många håll i det som en gång var Sovjetunionen, söker minoriteterna åter sina rötter och sitt ursprung. Språk och tradition är ju en oerhört viktig del när det gäller identitet.


När vi checkat in på vårt lilla hotell började ljuset mjukna och gå mot kväll. Då tog vi oss ut till Kosh-Agatjs ”Stonehenge”. En cirkel av stenar på 60 meter i diameter som tros ha använts i astronomiskt syfte för mycket länge sedan. En helig plats och idag kommer till exempel många altajiska kvinnor hit för att be om hjälp att bli med barn. De fäster ett tygband och ber till andarna.


Nästa dag började vår färd neråt genom delrepubliken. Omgärdade av snöklädda toppar - här ligger Altajs högsta berg på över 4500 meter - blev landskapet allt grönare och frodigare. Och då det är höst så lyste lärkträden i gyllene gult och orange. Det är härifrån det lokala uttrycket ”The Golden Mountains of Altai” kommer. Efter ett par timmar gjorde vi en kort promenad till gejsersjön. En turkos liten sjö vars sandiga botten fylls på från en källa underifrån. Det bubblande (kalla) källvattnet skapar fascinerande former och detta tillsammans med de mineraler som finns där färgar sjön skarpt turkos. Det är nästan overkligt vackert.


Sen vek vi av huvudvägen M52 - som av National Geographic listas som en av världens tio vackraste vägar - och skumpade upp mot byn Ulagan. Där lämnade vi bagaget och for vidare uppför till vackra Chulysman-kanjonen som vi utforskade efter lunch. Lunchen som bestod av lokal harr och hemodlade grönsaker, stod Lena och hennes svärdotter för i en traditionell ail (altajernas motsvarighet till ger eller jurta). Sen utforskade vi ravinen som stupade brant ner mot floden långt nedanför. En plats som även den anses helig av altajerna och som just här bebos av telengiter. På vägen tillbaka besökte vi de berömda pazyryk-gravhögarna. En högt stående kultur som även isprinsessan av Ukok tillhörde och som har 2400 år på nacken. Isprinsessans grav hittades i ett annat område 1993, nedfryst och perfekt bevarad tillsammans med sex hästar som hon fick med sig till nästa liv. Hennes skinn vittnade om att tatueringar var viktiga, då en stor del av hennes kropp bland annat hade mytiska djur förevigade. Föremålen i hennes grav visade också att hon förmodligen hade en högt uppsatt position och kanske var någon typ av överstepräst. Pazyryk är inget folk som många tycks tro, det är bara ett namn på området där ett stort antal s k kurgan-gravar hittats. Folket som levde här för 2400 år sen var ättlingar till dagens altajer och en blandning av skyter och hunner. De djupa gravhögarna är nu helt utgrävda och alla föremål i de på olika museum. Alla fantastiskt välbevarade då de legat djupt och nedfrysta. Bland annat världens äldsta bevarade matta i filtad ull. Och även många träföremål som hade förstörts om de inte legat frysta. Många forskare jämför betydelsen av dessa gravar - för mänskligheten - med Egyptens pyramider. Oerhört spännande!!


Efter en natt på ett enkelt men rent vandrarhem i byn Ulagan for vi tillbaka ut på huvudvägen M52 igen. Ulagan är - som de flesta av de byarna som ligger utströsslade längs i bergen - en salig blandning av slitna ryska stugor med snickarglädje, sovjetiska envåningshus i betong och ett och annat övergivet hus. Precis som i världens i övrige sker en avfolkning av landsbygden. På vägen norrut stannade vi i Altajs hantverkscentrum där vi fick ta del av såväl ullfiltningskonst dom imponerande sadelmakeri. Även på den här sidan av bergen är ryttarkonsten stor. Sen passerade vi ett område med hällristningar från flera tidsepoker, liksom det svindlande Chike-Taman-passet där souvenirstånden sålde lokalt ”tuggummi” i form av lärkträdskåda liksom en uppsjö produkter med lokalt cederträolja i. Dagen avslutades i en ail med faschinerande altajisk strupsång ackompanjerad av det tvåsträngade instrumentet topshoor.


Vårt enkla hotell denna natt låg intill naturparken Uch-Enmek. Det är känt för sina många ”stelas”, dvs stenstoder som oftas rests till minne av någon eller för att hedra någon. Hjärtat av parken sägs ha extra starka magnetfält enligt en rysk forskare, så därför bad jag alla sätta sig där en stund och bara känna in denna plats, varpå jag ledde gruppen igenom en liten andningsmeditation. Det är lätt att bara registrera och hasta förbi. Inte bara på resande fot utan i livet i stort. Därför måste man ibland stanna upp. Bara känna in. Andas. Bara vara. Hos altajerna finns en djupt rotad uppfattning om att positivt
tänkande gör livets väg lättare. Och förstås tvärtom, onda tankar föder fler negativa tankar. Många ”sökare” - en hel del ryssar som letat efter livets mening - har kommit till dessa trakter och sen blivit kvar. Ibland har de hamnat i någon avkrok i bergen där de börjat följa en ledare och ibland bildat något som liknar en sekt. Men ibland har de bara känt att kraften här är speciell och därför stannat och börjat leva ett enklare liv. Ett liv långt från städernas materiella meckan. Några av de första ryssarna som kom hit var gammaltroende som flydde undan Peter den stores reformering av ryskortodoxa kyrkan. De pratar fortfarande en slags gammalryska. (Precis som en grupp gammaltroende ryssar jag stötte på för ett par år sen i Donaudeltat i Rumänien).


Där vi färdas gick en gång en nordlig gren av sidenvägen och genom historien har folk, religioner och idéer korsats och blandats här. Schamanism, buddhism, Islam, kristendom. I början av 1900-talet skapade några dessutom den s k burchanismen här. De ville skapa en egen tro som en motpol till allt det andra. I själva verket är det en slags blandning av schamanism/animism och buddhism och kristendom. Dvs de plockade lite från flera trosinriktningar. Tankarna blir som tidigare under resan många. Vad är egentligen religion? Går man till botten med det så är ju kärnan i all religion densamma. Precis som vi människor är desamma. Och allt handlar ju om bara om vårt behov av att tro. Av att förklara skeenden. Om det sen är en tro på världsalltet, på naturens krafter, på livet eller på något annat, det är upp till var och en. När man tittar på de som bor i Altaj så avspeglar sig denna smältdegel av historiens många lager i deras skiftande ansikten och olika hudfärg. Alltså det här är så sjuuukt fascinerande och spännande!!!


Nåväl. Vi fortsatte sedan vidare längs med floden Chuya (som sen blir floden Katun och som sen i sin tur blir den enorma floden Ob ihop med bifloden Biysk) och kom så småningom till delrepubliken Altajs huvudstad Gorno-Altajsk. Där åt vi middag och dansade loss med födelsedagsfirande ryssar och altajer och stupade i säng. Och innan vi nästa morgon lämnade stan hälsade vi på hos isprinsessan av Ukok på ortens finfina museum! Några timmar senare kom vi in i Altajskij Kraj nere på stäppen och så småningom dess huvudstad Barnaul. Där bordade vi vårt första plan hemåt, uppfyllda av möten, tankar och intryck. Och kanske av den urkraft som sägs bo i Altajbergen. För ger man sig hän och vågar släppa taget lite, så släpper man in denna kraft i sin själ och gör den lite ljusare. Det är något man vetat här sen tidernas begynnelse.


/Lena någonstans i Sibiriens luftrum

Läs hela inlägget »

I över 2000 år har de jagat med hjälp av sina mäktiga kungsörnar. Steg för steg lärt de fånga räv, varg och hare vars skinn sedan värmt deras kroppar i den om vintern iskalla kylan. En kunskap som förts vidare från generation till generation och som varit livsavgörande. Infångade som små ungar har örnarna så småningom blivit familjemedlemmar som sedan vid könsmogen ålder släppts tillbaka ut på vidderna i nordvästra Mongoliet. Ett beslut som inte alltid varit lätt, men som med den stora respekt som finns för örnen varit det enda rätta. För så säger traditionen.

När jag fick frågan att leda denna resa var jag först kluven. Men när jag läst på lite mer insåg jag att just respekten för örnarna, i kombination med den långa traditionen, faktiskt bidragit till att kungsörnsstammen blivit livskraftig och stark i området. (Till skillnad från i en del andra delar av världen där örnen ibland ses som ett rovdjur som hotar tamdjur och därför till och med hatas. ) Och jag har en respekt för gamla traditioner, även när de går stick i stäv med vad jag personligen kan tycka är ok. Ungefär som jag har för inuiter som sen urminnes tider har jagat val, då de tar tillvara på allt djuret kan ge. (Som är nåt helt annat än det som Japan, Norge och Island skenheligt håller på med när de hävdar tradition eller att jakten görs i forskningssyfte.)

Efter de inledande dagarna i fantastiska Gobi flög vi nu tre timmar nordväst från Ulan-Bator till den lilla staden Ölgii i Altajbergen, nära gränsen till Ryssland. Där tog vi in på det enkla hotellet Örnnästet för att sedan inspektera omgivningarna. Vi började med att åka jeep off-road en bit söderut till byn Altanögts. Där höll skolan ett 80-årsjubileum. Barn och ungdomar mellan 6-15 år stod uppställda på skolgården, finklädda till tårna. Små killar i finkostym och flickor i klänning och långa flätor med rosetter, viftandes med ballonger i händerna. Vi fick träffa skolans rektor och via Monika i gruppen överlämnade vi insamlat skolmaterial.

Vi for vidare ut på stäppen till vår lokala guides kusin som hade en otroligt vacker ger (jurta). Kazakiska ger är betydligt med utsmyckade invändigt än de traditionella mongoliska. Färgglada handbroderad, mönstrade väggbonader lyste upp när vi klev in. Snabbt serverades vi varm jäst stomjölk, egentillverkad ost och lammkött. Utanför strövade deras hästar, kor, getter och får fritt, liksom en och annan kamel. Det öppna landskapet skiftade i grönt, rostrött och gult och i fjärran anades Altajs snöklädda toppar. Tiden stannade upp.

Nästa morgon for vi iväg tidigt mot sjön Tolbo. På vägen ut såg vi en folksamling vid vägen och en mängd hästar. Det var en lokal kappridning för små barn. Många satt barbacka, medan andra satt i sadel. När startskottet gick satte de av i full galopp, som gjutna på hästryggen, så otroligt imponerande. Vilka kids!! De skulle rida mellan 6-10 km beroende på ålder. Vi for vidare söderut.

Framme vi Tolbosjön hade kazaker och mongoler börjat sätta upp stånd med hantverk medan örnjägarna började anlända. Mest män i olika åldrar, men också ett par kvinnor. De flesta var iklädda traditionella skinnkläder från topp till tå med kungsörnen vid sin sida på hästen. Örnarna är ju ganska tunga - 5-8 kg - så som stöd för den handskbeklädda handen har de en klyka i trä att vila armen mot. Man hälsade på varandra under skratt och stoj. Och stämningen blev allt högre.  Många lät sig gärna bli fotade och stolthet lyste ut deras ansikten. Inträdet till örnfestivalen - fick vi veta - skulle till största delen gå till en förening som stödjer örnjägartraditionen.

Under två dagar fick sedan ta del av festivalens många fantastiska deltagares unika förmågor. Det var örnjägare som kallade på sina örnar som släpptes från en bergstopp. Örnar som jagade efter rävskinn bakom sin "husse/mattes" häst. Kok-Boro - där två ryttare i galopp hade dragkamp om ett getkadaver. Ryttare som i full galopp plockade upp flaggor på marken. Bågskytte. Dressyr. Lekfullt samspel mellan man och kvinna till häst. Och mitt i allt serverades vi lunch ackompanjerad av mäktig strupsång. Dessutom kände en av våra chaufförer en av de bästa unga örnjägarna och i mötet med honom fick vi möjlighet att ställa frågor om hans liv och vardag. Självklart var det sedan honom vi hejade på. Och han hamnade i topp i tävlingarna. Jag som älskar att ta porträtt av äldre när jag reserm kunde nu också gå all in vad gäller den biten. Väderbitna, fårade äldre herrar där livsvisdomen stod skriven i pannan omringade mig. Tänk om man fick ägna några veckor åt att bara sitta ned och dricka te med de och höra om deras liv och allt de varit med om!

Finns det då ingen baksida med det här? Jo det gör kanske det, precis som med allt annat. Alltsedan filmen om den första örnjägande unga kvinnan Aisholpan spreds över världen, har många fått upp ögonen för örnjägarna och turisterna har blivit fler. Det skapar förstås arbetstillfällen för ett annars lite utsatt område i landet, men risken är också att det som är en fantastisk årlig tävling och en uppvisning av denna urgamla tradition med tiden blir mer av en show för turister. Och det ihop med tanklösa turister som betalar för att ta selfies kan på sikt rasera kulturen. För det kan skapa en efterfrågan som kan få lokalbor som INTE är örnjägare att börja ta betalt för denna tjänst. Lokalbor som sedan inte släpper örnarna när de blir könsmogna - som traditionen säger - utan ser örnarna som ett sätt att tjäna pengar och därför behåller de. DÄR har vi som besökare ett enormt stort ansvar. Vi måste se till att INTE skapa en sådan efterfrågan. Precis som vi säger nej i andra länder där man kommer med vilda djur och undrar om man vill fota sig med de. Precis som väljer att inte gå på delfinarium eller Sea World för att se på valar. Det ligger på oss som besökare att se till att inte skapa en sådan efterfrågan. Vi är inte där än, och vi får se till att heller inte hamna där. För just nu var våra två dagar på festivalen heeeeelt fantastiska. Intrycken var överväldigande och man blev så tagen. Tagen av alla dessa - unga och gamla - kunniga ryttare, jägare och örnar. Samspelet. Traditionen. Stoltheten. Och inte minst att fler kvinnor är på väg in.

När vi några dagar senare for över gränsen till Ryssland var vi uppfyllda av allt vi fått se och ta del av. Av möten och kunskap. Av ödmjukhet. Från 15-16 grader på stäppen på 1700 meter lämnade vi Mongoliet på drygt 2500 meter i blötsnö och kyla. For in i Ryssland efter ett par timmars tullpassage. Och kom in i en helt ny del av Altaj. En grönare, med mer skog. Södra Sibirien.

På återhörande!

/Lena i byn Ulagan på ryska sidan av Altaj

Läs hela inlägget »

OBS! Dålig uppkoppling här! För fler bilder se min Facebook och Instagram!! Kunde bara ladda upp en här...

Jag leder en resa för Gränslösa Resor i Asiens allra innersta. Vi är så långt ifrån världshaven man kan komma. I ett av världens mest glesbefolkade länder. Här bor bara i snitt 2 personer per kvadratkilometer. Tre miljoner på ett område som är ungefär 4 gånger Sverige till ytan. Men inte nog med det. Det är som en ekologisk transitzon. För här möter Sibiriens djur och natur Centralasiens stäpp och öken. I samma land kan du se renar och kameler. Fantastiskt, eller hur?

Vi landade lite halvmöra på flygplatsen i Huvudstaden Ulan Bator, där ungefär hälften av de tre miljoner invånarna lever. Det sägs vara världens kallaste huvudstad, men bara temperaturmässigt, för människorna är otroligt vänliga och hjälpsamma. När vi efter lunch intog staden hamnade vi på stadens enda utomhusarena där Danshig Naadam hade sin avslutningsceremoni. En urgammal tradition där Mongoliets nationalsporter blandas med religiösa buddhistiska ceremonier. Vi fick beskåda sång, dans och väldigt vackra dräkter och masker. Och då landet står för 1/3 av världens kashmirproduktion gjorde vi också ett besök på en kashmirfabrik för att se hur produktionen går till och för att prova tröjor av mjukaste ull. 

Nästa dag var det dags för Gobi. Många tror att det är en enda stor sandöken, men den mongoliska delen av Gobi betsår bara till 3 % av ren sand. Resten är stepp eller halvöken med stor biologisk mångfald. Därute lever många av som nomader eller halvnomadiserat. Faktum är att runt 35% av landets befolkning lever av sina djur och bor helt eller delvids i ger (jurta). Vi skulle bo hos Chooiog Batbadrakh, vars släkt levt härute så länge att ingen vet i hur många generationer. Resan ut tog tre timmar. Först på asfalt och sen på en liten väg rakt ut på stäppen. Vi såg hjordar med hästar, getter, får och kor på vägen. Som strövar fritt. Och jag tänkte att om jag föds som häst i nästa liv så vill jag att det ska vara i Mongoliet. Till sist nådde vi vår camp och "checkade in" i var sin ger. Tog en tur ut på vidderna bort till en stor sanddyn med solen sänkte sig över bergen i fjärran.

Efter middan tändes elden i kaminen inne i våra ger och gav lite värme medan vi somnade in under tjocka, tunga ulltäcken. Utanför frustade hästarna mdan nattaktiva gnagare började kika fram ur sina hålor. 

Nästa morgon serverades vi nygjord yougurt till frukost och gav oss iväg ut över slätten bort mot det heliga berget Zorgol Kharikhan. Och snart fick vi utdelning: en stor flock mongoliska gaseller, stäppörn, sisel, grågamar,  centralasiatisk huggorm och DÄR: Argali - världens största vilda får -  liksom sibirisk stenbock. Båda på ganska långt håll, men ändå väldigt häftigt, och jag är fortfarande imponerad över hur vår värd kunde hitta på de. Allra roligast var nog ändå korsak-räven som poserade för oss. Heeeelt fantastisk dag som avslutades med att vi efter en stunds klättring kom fram till en vägg med 4000 år gamla hällristningar med stenbockar, hästar och människor.

På eftermiddan besökte vi Chooiog Batbadrakhs storebror Patpajir. Han berättade att han "bara" hade 150 hästar, 40 kor och runt 2000 får och getter. "Bara". Hans dotter mjölkade deras ston och vi fick smaka både jäst stomjölk och airag som är en 20-procentig sprit som görs av den jästa stomjölken. Vi satt en stund i deras ger och pratade om deras vardag. Patpajir sa lite sorgset att snart kommer det här sättet att leva försvinna. Hans barn lever fortfarande härute men nästa generation....  Saker och ting ändras fort men det finns inte mycket man kan göra sa han..... Livets gång. Man känner sig ödmjuk som får vara med om det här, medan det varar.

Efter middan läste jag högt ur en bok om Djingis Khan och den natten var det lätt att drömma sig tillbaka till 1200-talet när världens största rike började byggas upp. Djingis erövrade ju mer land på 25 år än romarna på 400 år. Och skulle man jämföra det mongoliska riket när det var som störst - under hans sonson Kublai Khan - så skulle det idag motsvara runt 30 länder och 3 miljarder människor. SVINDLANDE! 

Är nu tillbaka i Ulan Bator. Här har vi precis lyssnat på strupsång och riktigt cool mongolisk musik. Imorgon drar vi västerut mot den del av Mongoliet som till stor del bebos av kazaker. Där ska vi vara med på den kommande helgens örnfestival. DET ska bli otroligt spännande. Nej, klockan är nu nästan 2 på natten och imorgon väntar en ny arbetsdag i detta fantastiska land. Dags att sova!

/Lena i Ulan Bator 190911



 

Läs hela inlägget »

Laddar inför Mongoliet och Altajbergen på både den ryska och mongoliska sidan!


Sommaren har sprungit förbi. Så känns det verkligen. Efter volontärarbetet på Kamtjatka tog vardagen och jobb vid. Parallellt med mina SUP-kurser hemma på Runmarö jobbade jag fram ett urval bilder till en utställning med framför allt björnbilder - men också annat - från Kamtjatka - och hade en underbar vernissage med bortåt 150 besökare på Veronica Thingvalls fina galleri ”Krukmakeri och Galleri” på Runmarö. Hennes man Per Stenstrand fixade en passande meny till besökarna i form av borsjtj-shots och små blinier med rom. Dagen bjöd på strålande sol och sköna besökare från när och fjärran. Utställningen pågår till sista september, så passa på att ta en tur ut i vår vackra skärgård och gör ett besök!! Se adress och kontaktsida på Facebook (Krukmakeri och Galleri på Runmarö). I höst kommer intresserade också att kunna köpa foton, canvastavlor, anteckningsböcker m m med motiven från utställningen här via min hemsida!! Så håll utkik!


I DN publicerades min artikel om fantastiska Tbilisi, en av mina favoritstäder. Till min SUP-vecka för barn och ungdomar slog vi rekord med nästan 30 deltagare. Och flera tidiga morgon-SUP-turer och SUPYOGA-pass med glada deltagare har också givit skön energi.


Mitt i allt blev det en kort härlig och behövlig paus med familjen på Öland. Och därefter landade jag i "mitt" lilla paradis, en halvtimme från hemmaön. Det är en enslig liten ö i Bullerö Naturreservat. Där höll jag i vårt sjätte år med SUP- och YOGA-retreat. Och som alla tidigare år var det fina Hanna Stenstrand - Per och Veronicas dotter (som jag nämnde ovan) - som stod för maten och med den förhöjde vistelsen därute till skyarna. Jag laddade också batterierna därute, ensam med vår älskade Golden Silver och bara var. SUP:ade, vandrade, badat och bastade. Njöt av stunden. Ju äldre jag blir, ju viktigare blir dessa dagar då jag bara släpper allt. Inga måsten. Bara vara. Efter en sommar med mycket jobb känns det oerhört vardags-lyxigt. Tänker: finns det nåt vackrare än Stockholms utskärgård? Om man har rötter här, vuxit upp i skärgårdsmiljö, så gör det nog inte det. Bara att sitta där vid den magiska jätte-asken, som breder ut sina grenar över mig. Livets träd. Yggdrasil. DET är paradiset för mig!!

Dit ut kom också vår underbara dotter och hälsade på. Är så stolt över henne och allt hon gör och arbetar och brinner för. Snart är hon klar socionom! Och vår fina son började gymnasiet. Han kom in dit han ville trots tuffa intagningspoäng. Och när jag ser tillbaka på allt som hänt de senaste månaderna känner jag mig ödmjukt tacksam. Tacksam för livet som rullar på med små och stora glädjeämnen.


Nu laddar jag själv för att upptäcka nya fantastiska platser på vår planet. På lördag ska jag sticka iväg och leda en resa till Mongoliet för att bland annat vara med på Örnfestivalen där. Sen åker vi över Altajbergen till den ryska sidan. Ett område som länge stått högt på önskelistan och som ska vara galet vackert! Det är en bergskedja förknippad med magi och starka krafter och som sägs inte lämnar någon oberörd. Ska bli såååå spännande!! Det blir knepigt med internet under resan, men där det är möjligt kommer jag att dela några ögonblick med er. Så häng med mig dit vettja!!!


Det var allt för nu. Ta hand om er! Njut av det lilla i stunden. En promenad i skogen, vid havet eller i stan. Stanna upp ett slag. Ta in. Känn. Livet.


/Lena Runmarö 20190902

Läs hela inlägget »

Hemma. Väldigt skönt, även om det tog några dagar att landa. Tänker varje dag tillbaka på Kurilsjön. På Kostja och Lana. Avsked är alltid svårt när man levt nära varandra så pass länge. Och Kamtjatka. Älskade halvö. Ja, alltså det spelar ingen roll att det var min sjunde resa till dit. Denna magiska plats har ända sedan 1991 fångat mitt hjärta och jag kommer alltid känna av en längtan dit. Så är det bara!
Veckan som gått har jag kommit ikapp i mitt liv här hemma. Firat midsommar med min fina familj. Skruttat runt på tomten. Myst med vår hund Silver.... Gått igenom mailskörden. Kort sagt kommit ikapp med livet.
Idag fortsatte jag att gå igenom bilder inför mitt vernissage 27/7 härute på ön (med framför allt björnar på Kamtjatka). Planerade inför mitt SUP-läger (ståpaddling) med barn och ungdomar 9-17 som drar igång om en dryg vecka. Det är rekorddeltagande i år, nästan 30 elever!!! Så himla skoj!! Dessutom blev min sjätte sup- och yogaretrat på Rågskär just fullbokad. Wohooo!! Det rullar på!
Och så läser jag på om Djingis Khan och Mongoliet. Om Altajbergen på både på både den mongoliska sidan och den ryska. Inte helt lätt att hitta litteratur då det är trakter som väldigt få besöker. Vilket gör det desto mer spännande förstås!!! En av höjdpunkterna på resan är Örnfestivalen där flickor numera får delta! Mongoliet har länge varit på min lista. Nu är det dags! Gobi. Altaj. Ser verkligen fram emot resan I september!!
Hemma då? Idag vid halv fem satte jag stopp för arbetsdagen för att tillsammans med sonen Pelle gå ner och bada och träna vår underbara Golden - som heter Silver - i ståpaddling. Hon älskar vatten. Just lärt sig hoppa från bryggan. SUP testade hon visserligen förra året men hon var så liten då. Hade glömt. Nu var det liite läskigt först. Och efter ett tag ville hon hoppa av (i flytväst förstås). (Vi var hela tiden nära stranden). Men så vände hon tillbaks till brädan och ville hoppa upp på den igen. Och så fortsatte det. Tror vi har en true sup-dog i familjen.:-)
I sommar kommer jag blogga om mitt liv härute i utskärgården. Om ståpaddling som är min passion sen nio år. Var först mer att supa härute och blev då ofta stoppad av båtar som undrade om jag var ok. Om jag tappat seglet. (De omtänksamma tänkte ju windsurfing). På den vägen är det. För jag tror att vi som lever nära havet känner en lycka i att göra just det. Vi kommer ju härifrån. Utan havets fisk hade våra hjärnor inte utvecklats och vi hade inte blivit den framstående art vi är idag. Vi hade inte börjat vandra och spritt oss runt jorden. Ska inte gå in på miljötemat hav och plast och annat sådant nu. Får bli en annan gång. För det är viktigt!!
Hörs om en vecka! Sköt om er!!! Och glöm inte tipsa andra om min blogg om du tycker om den. Imorgon drar jag en vinnare bland de som delat bloggen hittills. Den som vinner får en suplektion för två hos mig på Runmarö till ett värde av 1600kr. I höst gör jag en ny dragning bland de som från och med nu delar min blogg! Det enda du behöver göra för att delta är att dela länk till min blogg och meddela mig i messenger eller här i bloggen (eller via mail info@lenahaglund.se) att du delat. Så är du sugen på SUP i Stockholms vackra utskärgård, dela min blogg, NU :-)
Allt gott!
/Lena hemma på Runmarö

Läs hela inlägget »

Sitter på flyget. Min kompis Andrej skjutsade mig till flygplatsen. Han känner alla, överallt, och fixade så jag kunde checka in via business class. Utan kö. Och vip-rum med fika på det. Ryssland Kändes lyxigt. Och otroligt skönt. Sov dåligt inatt då tankarna snurrade kring allt som varit de senaste veckorna. Kring de mina därhemma. Att då få checka in på 5 minuter istället för 45-50 var otroligt skönt. Kamtjatka håller på och bygger om och bygger till på sin flygplats. Börjar se riktigt bra ut. Fin inredning. Så nästa gång jag kommer hit kommer jag nog inte känna igen mig när jag landar.


Det händer mycket här nu och snabbt. Men som tur är - för natur och djur - är enorma områden helt utan infrastruktur, och så hoppas jag det förblir. Ibland blir man påmind här om hur det var på sovjettiden. Som när man står i duschen på ett hotell. Man vrider på varmt. Väntar. Ut kommer iskallt vatten. Så vrider man mot kallt. Och se där kommer det varma vattnet. Som på mitt hotell denna gång, utanför Petropavlovsk. Ett tips för dig som reser till Ryssland för första gången. Kommer det inget varmvatten, vrid på det kalla. Det funkar varannan gång. Jag lovar. Lite charmigt ändå. Sånt som får mig att gilla Ryssland. Allt behöver inte vara perfekt. Det mesta funkar ändå och är oftast gjort med hjärtat på rätta stället ❤️❤️❤️


Blir mysigt att komma hem till värme och midsommar. Sen kör jag igång mina SUP-kurser på allvar. Är DU sugen att som Kostja och Lana lära dig ståpaddla? Gå in på min andra hemsida www.runmarosup.se och anmäl dig! I nästa vecka kommer jag att dra en vinnare bland de som delat min blogg i sociala media. Det är inte försent ännu att dela. Meddela mig bara i messenger eller i bloggen. Är runt 100 nu bland de som kan vinna en SUP-lektion för 2 till ett värde av 1600kr. Så passa på!


De närmaste veckorna kommer jag att skriva lite då och då om livet hemma i skärgården. Framåt hösten blir det resa till Mongoliet och en örnfestival där. En resa som även tar mig in på den ryska sidan av Altajbergen. Ser gram emot det. Blir givetvis bloggande därifrån också!


Tack för att ni följt med mig på denna resa! Fortsätt gärna läsa min blogg. Och dela om du tycker om den Kommer återvända till Kamtjatka nästa år. I ett spännande projekt. Ser fram emot det. Halvön som fångade mitt hjärta 1991 har inte sett mig för sista gången. Måste ju göra nåt åt abstinensen som brukar sätta in efter några månader hemma. Om det finns något sådant som tidigare liv, så har jag definitivt levt på Kamtjatka förut. Varför skulle jag annars känna mig så hemma där? Varför skulle jag annars känna en så stark kärlek till en plats så långt ifrån mitt hemland? You tell me!
Kram på er!
/Lena i luften någonstans ovanför centrala Sibirien

Läs hela inlägget »

Det stod klart att ingen helikopter skulle kunna flyga de närmaste dagarna. Så är det på Kamtjatka. Ingen blir förvånad om man får vänta några dar, eller tio, på att kunna flyga till/från någonstans. Men mitt flyg skulle ju inte vänta. Så. Vad göra? Jo man vänder sig till vänner. I byn Ozernovskij har Kostja och Lana en vän som driver en fiskverksamhet. Han lovade att på nåt sätt fixa skjuts från kusten och till Petropavlovsk.


Så igår vid 9 på morgonen trotsade vi spöregn och hård blåst med meterhöga vågor i Kostjas och Lanas lilla gummibåt. Bagaget var packat i plastsäckar och jag hade 5 lager kläder. Det var piskande blött och sved i ögonen. Men bitvis vackert då solen kikade fram bakom dramatiska moln över vulkanen Ilinskij. Och jag var glad att jag är skärgårdsbo och inte räds lite sjö.


Efter en halvtimme var vi på den andra lodgen där en vattenjet skulle skjutsa två killar till kusten. Jag hoppade i och kramade om mina vänner hårt och for iväg. 6 mil på 2 timmar längs den enda flod som rinner från Kurilsjön och ut i Ochotska havet. Alla andra rinner IN. Vi passerade fantastiska pimpstensformationer. Vackra vårgröna berg med snötäckta toppar. En jättehavsörn flög förbi nära. Liksom olika småfåglar och änder av olika slag. Strömand kände jag igen nu. Men under den delen av resan önskade jag att jag kunnat mer om fågelarter, som min fina man Anders. Men man kan ju inte kunna allt. Och jag får jobba på det :-)


Bitvis var det väldigt strömt och skumpigt. Men till slut började elledningar synas längs vägen och snart var vi i Ozernovskij. I hamnen låg rostiga fiskebåtar och regnet, det öste ner. Hade tagit på mig galon-stället ovanpå det vanliga regnstället. Och det var en himla tur. Annars hade jag blivit genomblöt. Mina vänners vän Oleg mötte upp med en jeep. Min packning och jag blev skjutsade till ett övernattningsställe för säsongsarbetare i fiskeindustrin här. Fick svida om, ta av det blöta och dricka lite te. Tog en kort prommis på byn då regnet lättade och framåt klockan ett var det dags för vidare avfärd.


Skakade hand med Alexander (Sasja) och Vladimir (Volodja) som skulle till Petropavlovsk med sin ryska lastbil Ural. Säga vad man vill om gamla ryska lastbilar, men de tar sig banne mig fram i vilken terräng som helst! Vi skulle åka 39 mil och de första 14 skulle ta oss drygt sex timmar. Jag känner fortfarande av de i kroppen.... Det är liksom ingen väg de där 14 milen. Snitthastigheten är 10-15km/timmen. Det skakar, skumpar och hoppar. Stora hål. Ibland kör man i gräset. Och ibland över hyfsat djupa vattendrag. Dessutom måste man åka dyr färja två gånger. Mellan 800-1000kr för en lastbil vilket för en kamtjatkabo är många gånger dyrare än så. Men om det bara finns en färja har man inget val.


Det blåste fortfarande hårt och ”vägen” går kant i kant med Ochotska havet. När vi kom till första färjeläget la färjan ut på andra sidan. Ombord var en lastbil vars kapell plötsligt blev till ett segel. Volodja såg lätt skärrad ut. Sasja sa att han tänkt rätt som lämnat kapellet hemma. Vi betraktade tyst färjan som har en liten motorbåt i sidan kopplad till sig. Den såg ut att slita hårt med sin motor i vinden som blåste rakt ut mot havet. Ett tag såg det ut som om den skulle blåsa iväg. Mina reskamrater såg alltmer skärrade ut och jag insåg allvaret. Det gick bra till slut. Färjan kunde lägga till, men färjekillen såg rätt blek ut. Sasja hade som tur var, varit klok och skippat kapell, så för oss blev överfarten lättare. Dessutom ackompanjerades vi av en mängd nyfikna sälar som ständigt stack upp sina huvuden intill färjan.


Nästa färja gick på en mer skyddas plats var så där var det inga problem. Och där blev jag också kompis med en ursöt lekfull liten blandrashund. Som tycktes längta efter uppmärksamhet. Vi lekte och busade i en lång stund tills det blev dags att köra ombord på förjan. Och jag insåg hur mycket jag längtar efter min Silver. Hemma på ön.


Efter andra färjan passerade vi en by som bara bestod av betongskelett. Där bodde folk ändå in på slutet av 80-talet berättade Sasja och pekade ut det som en gång varit affär, grisfarm, dagis.... Mitt bland betongen stod ett dass och det kändes lite lätt psykedeliskt att gå in där. Utanför dånade Ochotska havet. Plötsligt hörde jag ett hundskall. Det visade sig att en jägare slagit upp ett tält i den f d byn. Jag undrade ett ögonblick om allt detta var på riktigt eller om jag hamnat i en Tarkovskijfilm. Vi for vidare. Kamtjatka. Ryssland.


Vi har nu lärt känna varandra lite i förarhytten. Det visar sig att Sasja är född i Ozernovskij medan Volodja är ukrainare och flyttade hit i början av 2000-talet. Ja du vet ju hur det är med Krim och allt, sa Sasja. Vi krigar här också, fast bara i förarhytten. Om ditten och datten. Båda skrattade. För de tycks det som pågår mellan Ryssland och Ukraina obegripligt. De är nära vänner och åker ofta ihop. Att åka ensam på dessa icke-vägar kan vara farligt. Långs sträckor är utan mobilnät och de första 14 milen mötte vi bara 3 andra fordon. Men som Sasja sa, det är ju inte vinter. Då kan det ta 3 dagar att åka till Petropavlovsk. Om man över huvud taget kommer fram.


Sasja berättade många historier under vår långa resa. Bland annat hur han och en annan kille jagat björn en vår för ett tiotal år sen, med licens, och av misstag skjutit en hona med ungar. De insåg det när de såg att honan hade svullna bröstvårtor. De letade länge och lyckades hitta till slut hitta idet. Där satt 4 ungar. De hade inte hjärta att bara lämna de. De fick följa med. I bilen hade en av ungarna klättrat upp och satt sig på Sasjas axel och börjat suga honom på halsen. Där satt den sen i flera timmar. Han hade sugmärken i flera dagar sen. Och de gällde det sen att på rätt sätt förklara för frun. Björnungarna då? De togs om hand och hamnade sen på zoo i Ryssland. Två här och två i Moskva. En sorglig historia. För efter alla björnmöten önskar jag ingen björn att hamna på zoo. Men ungarna slapp i alla fall svälta ihjäl. Vad skulle ni ha gjort?


Sasja berättade också att förr - vilket Sten Bergman beskrev som var här på 20-talet - var det vanligt att många hade en björnunge som husdjur. Ända in på 60-talet. Just pga av att man av misstag råkat skjuta en hona med ungar. Kamtjatka. Även om jag varit här sju gånger nu. Och varje gång i 3-4 veckor. Så lär jag mig ständigt nya saker. Livet.


Efter sex timmar och 14 mil nådde vi byn Oktjabrskij. Där. Har tiden stått stilla. Eller inte. Många har flyttat. Stan förfaller. 3-4-våningshusen är det ingen som ser om. Rost. Förfall. Och några meter bort ryter Ochotska havet. I alla fall den här dagen. I kanten av byn låg rostiga skeppsvrak. Hade kunnat fota där i dagar. Tänkte på min kollega CM som kunnat fota här i år. Men mina lastbilskillar ville snabbt vidare och vädret var skit, så jag fick bita ihop. Ibland får det räcka med intryck. Och intrycken här etsar sig fast. Djupt.


Efter Oktjabrskij återstod 25 mil till stan. Nu blev vägen lite bättre och vi kunde damma på - och skallra på - i hela 60-70km/timmen. Till slut. När 10 mil återstod kom asfalten. Ja Kamtjatka är ju liksom 2/3 av Sveriges yta - egentligen större än Sverige beroende på hur många av länen man räknar in, och det där har ändrats nyligen - ändå finns här bara 30 mil asfalterad väg!!!!! Det var 12 mil när jag besökte första gången 1991. Någon kanske skrattar. Men jag ser fördelarna i det. För faktum är att om inte Kamtjatka varit stängd militärzon sen 30-talet och utbyggnaden av infrastrukturen inte varit så långsam, så hade denna halvö inte varit så unik och vild som den är idag. Sovjetsystemet hade sina fördelar för vildmark och natur. I alla fall här. På andra håll inte.


Nåväl. Med asfalten kom civilisationen. Sokotj, där man säljer hemkörda piroger och borsjtj dygnet runt. Vi åt. Tog en öl till rysk popmusik. Och så for vi de sista milen i mörkret mot stan. 39 mil på knappt 12 timmar. Väl framme tog jag fram uppgjord summa för färden. Sasja såg mig djupt i ögonen. Lena, sa han. Glöm det! Men, sa jag. Vi har ju åkt i tolv timmar. Låt mig få göra rätt för mig! Han. Aldrig. Så log han. Det är inte så här. Vi har lärt känna varandra. Haft en bra resa ihop. Då tar man inte betalt. Du kan försöka hur många gånger du vill Lena. Men jag kommer inte ta emot några pengar av dig. Jag blev rörd. Ville göra rätt för mig. Men förstod också hans stolthet och accepterade den. Fast krävde förstås hans adress. Här ska skickas nåt fint från Sverige!!! Banne mig!


Sådana är de Kamtjatka-borna. Varma, gästfria, bjuder på sig själva oavsett inkomst och ekonomiska möjligheter. Jag älskar de för det! Många i Sverige höjer på ögonbrynen när jag pratar varmt om Ryssland. Ursäkta mig, men DE, fattar ingenting. De har inte rest här på riktigt. Inte varit nära de som lever här. Inte pratat med de på tu man hand. Inte delat vardag. Jag säger bara. Kom igen när du gjort det och du kommer ha en helt annan syn på Ryssland. Putin och politik är en sak. Människorna som lever här en helt annan. Och jaa, nu vet jag att någon kommer säga nåt om jobbiga ryssar i Turkiet eller Egypten. Men va fasiken, hur många svenskar har inte gjort bort sig i alperna??? Det är ju lika samma. I alla länder. Dags att släppa rysskräcken nu. Låta Peter den stores skugga suddas ut. Se bortom Putin. Det finns så mycket fint och fantastiskt att upptäcka här. Och när det gäller vänskap så är den ryska djup. När man väl lärt känna varandra. Jag sa nånstans i början tror jag, att jag hyser en sorts hatkärlek till detta stora land. Men mest är det kärlek. Inte minst vad gäller Kamtjatka. Hela dan idag har jag chattat med Kurilsjön på Whatsapp. Vi har ett hemligt uttryck i vårt lilla slutna sällskap. Och. Det förblir hemligt ;-) Nu blir jag sentimental. Men. JAG ÄLSKAR KAMTJATKA OCH MÄNNISKORNA HÄR!!!!!


Nej. Nu ska jag packa om. Det mesta av det blöta har torkat. Imorrn flyger jag hem. Hem till min fina man och våra två underbara barn. Som förstår att deras fru/mamma ibland behöver åka österut. Och låter henne göra det. Å så längtar jag efter vårt tredje barn. Vår hund Silver.


Blir nog en sista blogg fr resans sista bit hem också. Om det finns internet på planet.


Kram på er!!


/Lena i Elizovo strax utanför Petropavlovsk

Läs hela inlägget »

Packar. Det regnar och blåser så att husen skakar. När jag gick till Kostja och Lanas hus spatserade en ung björnhanne längs stängslet och kikade på mig. Det var han som kom i sällskap med Den uppnästa häromdagen. Och han hängde här igår också. Lugn. La sig att sova en bit från elstängslet trots att vi stod där. Han är lätt att känna igen då han har ett ljusare parti päls på baken.


Längtar hem och efter familjen, men samtidigt känns det vemodigt att lämna. En slags sorg. En sådan som känns i hjärtat när man levt nära andra människor, och delat vardag, under en längre tid. Lana har bakat piroger med potatis och lök som sista middag. Jag bjöd de häromdan på köttbullar och potatismos med smetana-sås. De tyckte som tur var att mina var mycket godare än Ikeas, som är de enda köttbullar de ätit hittills :-)


Det blir ingen helikopter tillbaka. Det dåliga vädret ska hålla i sig och då missar jag flyger hem. Sveta som kom hit häromdagen för att som jag volontära, fick vänta på helikopter i en vecka.... Jag hade extrem tur med vädret på vägen ner hit. Nu blir det båt till den andra lodgen. En slags vattenjet (tror jag det heter) som kan gå i mycket grunda vatten längs floden ut mot Ochotska havet. Antingen halvvägs till byn Ozernovskij - och så blir jag mött av en vän till Kostja och Lana som har ett terrängfordon, om kör offroad - eller så hela vägen till byn. Där, beroende på hur resan gått så långt, blir det bil vidare till stan eller övernattning. Och då far jag vidare mot stan dagen därpå. Ozernovskij är en gammal fiskeby som fortfarande lever på fiske. Lax och laxrom framför allt. Har redan 10 burkar rom i bagaget. Köpte ingen färsk denna gång då den första laxen inte gått till ännu. Det är först i juli.

Så är Kamtjatka. Vädret bestämmer allt och man kan verkligen bli strandsatt. Den mest stabila perioden - vädermässigt - är aug-sep. Framför allt ca 15aug-15sep. Då brukar jag råda folk att åka hit. Helt säker är man aldrig. Och många områden är helt utan mobilnät och internetmöjligheter.


I förrgår besteg vi en liten vulkan mitt emot lodgen. Solen sken, vattnet var stilla. Det var svettigt med kameraryggsäck. (Idag är det fem grader och man blåser nästan bort när man går ut...). Vyn över sjön från toppen mot lodgen var sagolik. Och vägen - även upp på vulkanen - var kantad av björnspår. Vi såg 5 björnar under ca 2 timmar.


Ja jisses. Vilka fantastiska veckor det har varit. Kostja och Lana har varit heeelt underbara. De har förstärkt min önskan att komma åter med ett drömprojekt jag har. Å så har min ryska fräschats upp igen (brukar ta 2-3 veckor innan det sitter som jag vill). Har t o m börjat drömma på ryska. Det är ett gott språkligt tecken :-)


Min sjunde resa går mot sitt slut. Men jag kommer komma tillbaka hit. Flera gånger. Det finns nåt här som berör mig starkt. Som tar tag. Kanske är det de varma människorna med stark karaktär. Kanske är det de stora områdena med orörd vildmark som hittar in i det innersta mänskliga. Det ursprungliga. Där vi en gång kom ifrån. Kanske är det båda. Kamtjatka är en del av mitt hjärta ända sen 1991. Då min man Anders och jag reste hit och var bland de första utlänningarna sen 30-talet. Är så glad att jag kan ryska. För språket är ofta en barriär i andra länder och kulturer. Språk öppnar dörrar och knyter starka band.


Nej du tjuter hurran. Dags för eftermiddagskaffet!


På återhörande!
/Lena i köket hos Kostja och Lana vid Kurilsjön

Läs hela inlägget »

Vårt frukostfönster heter numera Kurils kanal 1. Bättre live-tv går nämligen inte att få. Det händer hela tiden saker utanför fönstret. Och runt omkring oss. Om man tar en båttur dyker björnar ständigt upp. Om man tar en promenad på en timme möter man åtminstone 4-5 björnar längs viltstigarna. Överallt ligger färsk spillning. I leran i skogen och i sanden på stranden är spåren många. Och om man - som häromdan - målar utomhus får man då och då ta rast för att fota de björnar som passerar förbi eller som tar en tur runt lodgen. För nu är det äntligen fint väder! Och vi har målat, hängt upp lodgens stora banner och rensat helikopterplattan från ogräs. De får ofta måla om då de hårda vintrarna tär hårt på byggnaderna.


När vi hade målat i runt två timmar dök en björnhona upp med en fjolårsunge. De verkade lite oroliga. Och snart kom förklaringen. Två andra björnar kom plötsligt springande på den del av lodgens spång som går utanför elstängslet. Honan och ungen satte fart i motsatt riktning och försvann. De andra två stannade i ett buskage i en brant vid sidan av lodgen och började leka. Det märktes tydligt att det var lek och inte bråk. De hade helt enkelt kul. Efter en stund la de sig bredvid varandra på stranden och vilade. Sen fortsatte leken en stund till innan de också gav sig av.


Då tog vi en kopp kaffe på trappen och njöt av solen som värmde gott efter dagar av kallt och småregnigt väder. Vårt samtal ackompanjerades av minkskrik under boden med trädgårdsredskap. Minkhonan som byggt bo där har fullt upp just nu med att mata sina ungar. Räven som strosar runt här då och då nosade intresserat där häromdagen. I år har de inga problem med möss här och det är förmodligen mycket tack vare minken och räven. Idag såg vi hur räven effektivt fångade möss som bor under helikopterplattans korrugerade plåt. (Som vi nu rensat från ogräs och gjort fin). Den hade hållit sig undan några dagar så vi undrade om det kunde ha hänt den något. Eller om den givit sig av. Den är klart nyfiken till sin natur om än försiktig och avvaktande. Och som man bör med alla vilda djur låter vi räven bestämma och den vill närma sig eller inte. När den följde efter oss till björnen för en vecka sen så märkte vi inte först att den gick försiktigt bakom oss.


Efter kaffet fortsatte vi målandet men snart började det hända saker igen. En större hona närmade sig lodgen med en ung hanne i släptåg. Lana såg snart att det var Курносая dvs ” Den uppnästa” eller uppnäsan. De har följt henne sen hon föddes 2013 och hon brukar varje vår komma förbi lodgen då och då. Det är lätt att känna igen henne då hon förutom sin uppnäsa har en kluven läpp efter att ha blivit skadad i ett bråk. Nu är hon inne på sitt sjätte år och är därmed könsmogen. Hon kommunicerade tydligt med den yngre hannen med olika läten. De betade sida vid sida längs kanten av elstängslet. Och när de var framför lodgen satte de sig ner en stund i gräset. Vi - som gått i motsatt riktning, utanför stängslet, till andra sidan av den lilla sjö som ligger framför lodgen - fotade ivrigt. De två björnarna såg ut som två stora hundar framför Kostja och Lanas hus. Nån kommenterade bilden på Facebook, och tyckte den såg ut som ett omslag på en sagobok. Och det är så det känns ibland. Som att vara del av en saga. Ibland börjar jag skratta för att det som händer runt omkring är så fantastiskt att det nästan blir overkligt.
Man får nypa sig själv i armen ibland för att påminna sig att det här är på riktigt!!! När de två hundarna, jag menar björnarna, började gå i vår riktning backade vi långsamt undan för att låta de passera oss på lagom avstånd. De tittade på oss, vädrade lite, och gick lugnt vidare.


Säkerhetsavståndet enligt rysk lag varierar mellan 30-50 meter. Men här är förhållandena så speciella och björnarna så många att det avståndet ibland är svårt att hålla av naturliga skäl. För är man ute i skogen kan det plötsligt dyka upp en björn väldigt nära. Som igår. Vi var ute på en promenad och kommer ut på en av sjöns stränder när en stor hona kliver ut ungefär samtidigt kanske 30-40 meter bort. Vi tittade på varandra och sen la hon sig på stranden. Då satte vi oss en bit upp, ovanför strandens viltstig, och väntade. Honan kliade sig lite och reste sig efter en stund och började gå emot oss. Lugnt och fint passerade hon på stigen, tittade inte ens åt vårt håll. En yngre, eller mer orolig björn hade kanske valt att gå tillbaka in i skogen, eller valt motsatt håll. Av respekt för djuren låter man de välja. Men Kostja och Lana känner in björnarna. Ser och uppfattar signaler. Och är det en stor hanne får man lugnt backa undan. De är potentiellt farligast. Med mindre honor eller unga djur kan man sätta sig och vänta och se om de själva väljer att närma sig. Samtidigt som man iaktar deras beteende. För det mesta kollar de in en, sniffar lite, ser att vi är flera, och fortsätter sen att beta gräs (som de äter mest nu). Då kan det vara 20-30 meter mellan oss. Jag litar helt på mina vänners omdöme. De har under sju år aldrig behövt döda någon björn. Bara vid ett par tillfällen har de fått avvärja ett alltför hastigt närmande, eller ett plötsligt oförutsett möte som känts hotfullt. Men då med ett varningsskott eller en nödfackla. Eller genom att stampa till med fötterna och ryta till. Det räcker oftast. Som när vi var ute på tundran och jag låg ner och fotade rhododendron....


Tiden går fort. Och snart är det dags att åka hem. Nu gäller det att njuta fullt ut av de sista dagarna. Och hoppas att vädret står sig. Det är avgörande för allt här.


Allt gott från Kurilsjön på södra Kamtjatka. Hörs snart igen!
/Lena


Läs hela inlägget »

En liten stuga. Byggd av någon som tänkt till. Så att den fungerar utan el och vatten. Även när det är 30-40 minus. En vedeldad spis som värmer. Vatten hämtas från sjön. På vedspisen en enorm kastrull som fylls på mellan varven och hålls varmt av elden. Därifrån tas varmt som blandas med kallt till en plastbehållare med kran över diskhon så att man kan diska. Ett gasolkök med två plattor. En kort stund på morgonen - och en längre på kvällen - värmer ett aggregat upp några element i stugan så att värmen hålls jämn och det inte blir kallt över natten. Och det ser också till att det som ligger i frysen inte tinar. När det är igång - morgon och kväll - lämnas också en rapport om läget liksom om vädret till nationalparkens säkerhetsansvarige via radio. (Det är inget kul att få tandvärk om vintern under en lång period av instabilt väder.... då kan man bli sittande i stugan.) Samtidigt som elverket går igång (men OM det inte funkar klarar man sig ändå) kan internet kopplas upp via satellit. Låååångsamt internet. Och DET, är nyttigt för en bortskämd västerlänning att vänja sig vid. Att inte ta för givet. Att allt bara funkar och att man hela tiden kan vara uppkopplad.


Jag kan känna att det är ganska skönt att inte vara tillgänglig. Att det kan gå 2-3 dagar utan att man har en aning om nyheter och det som sker i världen. Att bara vara. Göra det som måste göras. I lagom lugnt tempo. Ändå. Är tiden ”längre” här än hemma. Fast vatten ska hämtas. Spisen fyllas med ved. Mat som ska lagas. Ofta storkok som soppa. Skära. Steka. Koka. Och på kvällen blir det ibland bastu. Åhhhh jag älskar rysk banja. Igår kväll, efter tre dar utan dusch, körde Kostja igång banjan. Därinne tvättar man sig i själva varma delen av bastun och allt vatten rinner ut genom avlopp i golvet. Samtidigt kan man passa på att tvätta lite när det finns hett vatten. Rejält varmt och efteråt går man ut i kylan med rosiga kinder. Ser sig om. Och ibland ser man en betande björn. Går in. Tar en kopp tjaj - te - och klockan har ännu inte hunnit bli 8. Tiden. Kamtjatka. Livet.


(Nu finns ju som sagt också 16 sovplatser i två sovsalar för turister. I det stora huset på lodgen som också har ett kök. Där sover jag ibland och när värmen inte funkar sover jag på undervåningen hos Kostja och Lana. )


Idag har vi klippt gräs och rensat träspångarna. Fick bryta när ett vackert par småskrak - tror jag, får kolla m expertisen hemma - satt vackert intill lodgen. Men efter lunch sprack det upp så då gav vi oss ut till fots. Viltstigarna ska rensas snart inför säsongsstarten. Så det var dags för en första översyn efter dagar av dimma och regn. Rododendron hade börjat blomma fint ute på tundran. Jag filmade mest så därför blir det inte så mycket djurbilder. Men tre nära björnmöten blev det. (Å två på håll. ) Ett väldigt nära. Jag låg ner och fotade blommor när en dök upp på tundran bakom mig. Men Kostja och Lana hade förstås koll. När den såg att vi var tre stannade den och vädrade. Sen vek den av och försvann in i snåren en bit bort. Många frågar hur nära vi är. Och om det är farligt. Återkommer till det i nästa inlägg. Nu är det tedags. Pannan står på spisen och tjuter.


Ha det fint tills vi hörs igen!
/Lena






Läs hela inlägget »

Räven, björnen och jättehavsörnen. Det rimmar ju :-) Och så det lilla vattnet.


Det är mulet men Kurilsjön ligger stilla. På morgnarna ofta som en spegel. Regnskurarna kommer då och då. Nästan varje morgon betar en björn utanför fönstret och gör att morgonkaffet smakar extra gott.


Vi har nu firat Kostja i dagarna tre. Som sig bör på ryskt vis. Med besök av personalen på grannlodgen och två vänner som tagit sig hit med terränggående bil och specialbyggd båt (då floden från närmaste by är extremt grund). Det finns ingen väg att tala om men med rätt fordon och till sist båt så kan man komma till den andra lodgen från västkusten. Där lever man på fiske sen lång tid tillbaka. Lax och laxrom tillreds på olika sätt. Till vår lodge är det båt som gäller. Eller över isen om vintern. Ca 30 min från den andra lodgen m gummibåt. Hur som. På födelsen blev det grillspett, olika sallader, rökt fisk, laxrom..... och ett och annat glas av det ”lilla vattnet”. Kommer av olika skäl inte gå in på några detaljer kring detta. Av hänsyn till mina vänner och krångliga regler som råder.


Samma dag som Kostja fyllde år dök plötsligt en ung Björn, 3-åring, upp mitt emot lodgen. Jag och Lana tog våra kameror och gick ut. Plötsligt dyker vår vän räven upp. Den gulliga rufsiga hona som verkar gilla att hänga runt lodgen. Hon följer efter oss ut till björnen. Den - troligen en hanne - tittade nyfiket på den och på oss och fortsatte sen att beta lugnt. De gör verkligen det så här års! Betar gräs. Rävhonan fick plötsligt ett spel och började skutta runt björnen som mest verkade förvirrad av skådespelet. Det var nästan som om räven ville säga oss nåt. ”Håll er på lagom avstånd. Gå inte närmre nu. Jag håller ställningarna så länge”. Först när vi packade ihop och gick tillbaka lugnade sig rävhonan. Och följde efter oss tillbaka igen mot lodgen. Har några videoklipp som jag får dela senare. Det var helt fantastiskt att se räven och björnen i interaktion. Till och med Lana - som bott här i flera år - blev exalterad.


Dagen efter skulle vi skjutsa tillbaka två gäster och passade på att åka förbi några av uddarna där flera björnar brukar ha sina iden. En kikade snabbt ut. Troligen en hona m små ungar eftersom den fortfarande är kvar nära idet. Därefter såg vi en av jättehavsörnarna igen. Glömde ställa om kameran i upphetsningen och fick tyvärr inga bilder när den flög. Men det är ju några dagar kvar. Vilka majestätiska fåglar!!! De ser nästan overkliga ut med sin skarpt böjda grova gula näbb.


Idar bjöd jag på Chili con carne. Och det gick hem. Färskvarorna börjar ta slut men det finns lite olika förråd och dessutom numera en frys!!!

Jaaa. Tiden lever sitt eget liv här. Varje dag är fylld med nya intryck och det är svårt att fatta om man varit här i några dar eller i några veckor. Tänk vilken dröm att få leva här ett helt år och följa djur och natur genom alla årstider. Det vore heeelt fantastiskt. Vilket drömjobb de har Lana och Kostja! Och vilken tur jag har som får vara här som volontär. Det HÄR är bara början på något nytt och stort för mig.

Läs hela inlägget »

Jag har nu varit vid Kurilsjön på södra Kamtjatka i en vecka. Och jag har redan tappat greppet om vilken dag det är. Det råder en egen tid här som löper på i en stilla lunk. Ganska skönt för en stressad västerlänning. Igår och idag har vädret varit riktigt dåligt med regn och blåst. Då har vi passat på att jobba. Satt ihop nya sängar i lodgens besökshus. Städat ut köket och utrymmen där efter vintern. Vi har satt ihop piren invid lodgen. Och vi har börjat förbereda mat inför Kostjas födelsedag imorgon. Han fyller nämligen 60 då. Det väntas gäster från västkusten som kommer i terrängfordon/båt. Och så ett par killar från den andra lodgen. Vi har också fått igång värmen i besökshuset, så nu ska jag flytta in dit. Det gör att jag slipper gå ut på dass om natten. Där finns en toa inne. Vilket är ganska skönt :-) Inte minst då två par björnögon mötte mig igår natt när jag skulle ut och kissa. Visserligen utanför elstängslet, men ändå. Den halvstora ungen signalerade till honan att den blev lite orolig. Så jag gick in igen och väntade ett tag. Sen var de borta.


Här styrs allt av vädret. Så i förrgår - när vi vaknade vi upp till en strålande dag - gällde det att utnyttja tiden. Sjön låg spegelblank och vulkanernas och bergens spegling i sjön var makalös. Ett väder som hör till ovanligheterna! Så efter snabb frukost gav vi oss iväg i gummibåten på en 3-timmarstur runt sjön. Ganska snabbt såg vi en jättehavsörn på bo och därefter en flock strömmängder.


I nordöstra delen av sjön - dit de flesta besökare inte kommer - finns en liten skärgård med branta och klippiga vulkanöar. Några är halvöar. Här har många björnar sina iden i grottor. Och ganska snart dök den första björnen upp i kikaren. Sen en till, och en till. Längs sjöns sluttningar såg vi flera beta i sakta mak, nästan som kor. Så här års har laxen inte hunnit hit och den första tiden efter idet får de nöja sig med gräs och rötter. Därför är det extra farligt för honor med ungar, då inte minst hannarna är hungriga. Så det kan dröja innan man börjar se årets ungar ute i markerna. Honan är försiktig. Skulle man gå runt till fots och höra ett lustigt kurrande läte, så är det björnungar som diar. Supergulligt ljud! I juni börjar också parningsperioden då det är en spännande tid!! Vi såg sammanlagt 22 vuxna djur och 11 ungar på bara några timmar. Heeeelt fantastiskt!!! Tyvärr inte så många optimala fototillfällen, men ibland får man bara njuta av upplevelsen. Allt behöver inte hamna i kameragluggen.


Och just det - inte att förglömma - i förrgår blåste ju upp min medhavda SUP-bräda också. Jag hade nämligen lovat Kostja och Lana en lektion i ståpaddling. Såååå roligt!!! Själv har jag paddlat längre norrut förut, på Kamtjatkafloden. Jag har även surfat lite vid havet utanför Petropavlovsk. Men vid Kurilsjön var det premiär. Men tillbaka till nallarna.


Brunbjörnen är lite som vi. Olika till karaktär och sinnelag och även till utseende. En del är ljusa andra mörka vissa till och med rödbruna. Storleken på öronen kan skilja markant, liksom formen på kropp, huvud, längden på benen….. Man brukar också säga här att någon procent av björnarna är farliga därför att de är lite halvgalna (återigen som vi människor) men de flesta undviker närkontakt med oss. De väljer en annan väg när de känner vår lukt - eller hör oss - och håller sig undan. (Det finns svensk forskning som visar detta väldigt tydligt). Vi är ju heller inget byte för de. Det som kan vara farligt (om tex vinden ligger på från fel håll) är ett plötsligt och överraskande möte på nära håll, där en björn känner sig trängd och upplever att den behöver försvara sig själv, sina ungar eller ett byte. Men generellt kan man säga att de få incidenter som ändå sker handlar oftast om jaktsituationer där björnen blivit irriterad (av tex en hund) eller skadad. Det är med andra ord nästan alltid vi människor som är orsaken till de olyckor som sker, inte björnen. Det sämsta man kan göra är att springa ifrån en björn. De är väldigt snabba på korta sträckor och skulle lätt slå oss människor i 100m sprint. Man bör försöka prata lugnt och backa bort i långsam takt. Skulle det ändå bli hotfullt har de flesta här med sig en nödfackla som de tänder genom att rycka i ett snöre, vilket brukar ha en avskräckande eftekt. I Alaska har många med sig pepparspray. Om det har hänt incidenter här? På 7 år har Kostja och Lana bara varit tvungna att skjuta varningsskott vid ett par tillfällen - och då finns det flera hundra björnar här runt sjön. Vid ngt tillfälle har de använt en nödfackla. Det säger ganska mycket. Sen bör man ALDRIG gå ensam. Förra året gick en ensam kille efter en ryggsäck för att vara snäll mot en turist (det var vid den andra lodgen). Vinden låg på från fel håll och han överraskade en björn med ett fällt byte på nära håll. Det gick inte bra alls. Det var första dödsfallet av två i trakten som man känner till. Det andra var en japansk fotograf som envisades med att sova i tält här. Och som förmodligen tappade respekten efter ett par dagars filmande och gick för nära en stor hanne. Det är vad man tror. Under laxsäsongen när björnarna bara bryr sig om maten och att äta sig feta är det lätt att glömma att det är vilda och potentiellt farliga djur. Men måste hela tiden ha det i bakhuvudet. Tyvärr glömmer många besökare bort det.....


Kostja och Lana följer ett antal individer här vid Kurilsjön och kan direkt se vem som är vem av de. Deras kunskap om björnar över huvud taget är imponerande. De är självlärda och då de bott här länge, året runt, har de haft unika möjligheter att studera björnarnas beteende, hur de lyckas eller misslyckas med sin ungar o s v. De har till och med sett hur en hona adopterade en föräldralös unge, vilket i björnarnas värld är ganska unikt.


Kamtjatkabrunbjörnen skiljer sig också lite från andra brunbjörnsraser (finns generellt fyra den europeiska (vår), grizzly, kodiak, och kamtjatkabrunbjörnen). Alla är samma art dvs brunbjörn. Kodiak och Kamtjatka-björnen tävlar om att vara störst (råder lite delade meningar där). Det är extremt god tillgång till lax här mellan juli-mars, som peakar i augusti (lite olika från år till år). Därför ligger de ofta kortare tid i ide än på andra håll och vissa kan ses en bra bit in på vintern, bara det finns fisk att äta. Då andra brunbjörnsungar ofta lämnar mamman vid 2 års ålder, lever många ungar här med sin mamma oftast 3 år. OCH. Här är det inte ovanligt med både 3 och 4 björnungar, mot normalt oftast 1-2. (Mycket mat!) När ungarns föds väger de inte mer än 250-600gram! Som marsvin! Men de lever ett hårt liv och varannan unge dör före ett års ålder, ofta pga av vuxna björnhannar. Brunbjörnen äter bär (ungefär hälften av det årliga energiintaget), myror och kött. Även gräs, andra växter och rötter, inte minst så här års. Medan våra björnar väger mellan 50-250kg, hittar man här exemplar på 5-600kg. Även större har stötts på. Förmodligen återigen på den goda tillgången på mat.


Björnen har ett extremt gott luktsinne och skarp hörsel, men däremot ser den (tror man) lite sämre än oss. När den behöver få bättre översikt ställer den sig ofta på bakbenen och spanar. Vilket alltså inte är ett hotbeteende. De klättrar också bra, så att fly upp i ett träd vid ett björnmöte är heller ingen smart ide. Spännande är också deras förmåga att ligga i ide så länge utan att äta, dricka, kissa och bajsa. (En anpassning för att det dels inte finns mat om vintern, och dels för att skydda de små ungarna). Om man skulle applicera delar av björnens liv på oss människor skulle vi få problem med fetma, hjärt/kärlsjukdomar, benskörhet och liggsår. Därför forskas det nu mycket på vad som egentligen händer i björnens kropp när den ligger i idé och hur den kan klara allt detta. Otroligt spännande!!


Ja det finns mycket att säga om björnen. Den har genom historien väckt respekt hos oss människor med sin styrka. Och hos många nordliga urbefolkningar har den haft - och har - stor betydelse som kultdjur. Ofta har man haft en stark andesmässig relation med björnen med hjälp av en schaman. Och när en björn fällts har det varit obligatoriskt med vördnadsfulla ritualer för att blidka djurets ande.


Nej nu har jag skrivit långt nog :-) Dags att jobba lite i köket. Återkommer om 2-3 dagar igen, eller när vår satellit-uppkoppling tillåter. Tyvärr är det svårt - p g a detta - att lägga ut flera bilder. Och oftast blir det max fyra av det 10-tal som jag försöker lägga upp. Och filmklipp får man glömma helt. Men jag kommer uppdatera och återkomma med sådant när jag kommer hem!


Ha det bra så länge. Vi hörs snart igen!


PS. Igår hade vi en lätt jordbävning. Det skakade till en stund. Men sen var det lugnt. Vi är ju i ett synnerligen vulkaniskt aktivt område. DS.


/Lena

Läs hela inlägget »

För sådär drygt 8000 år sen exploderade en vulkan i ett stort utbrott på södra Kamtjatka. Vulkanen kollapsade och fylldes med snö och vatten och i denna caldera föddes Kurilsjön. Sjön är Kamtjatkas näst största sjö, är 316m som djupast och har en liten skärgård i form av små skarpa vulkantoppar som till största delen ligger under ytan. Intill sjön finns tre större aktiva vulkaner varav Iliniskij och Kambalnij är de största. Området är skyddat av Unesco och unikt på flera sätt. När laxtågen är i full gång (juli-mars med topp i aug/sep) så är sjön brunbjörntätast i världen. I hela naturreservatet, som lyder under nationalparken Kronotskij - en av Rysslands finaste parker - finns över 1000 björnar. Bara runt sjön 250-300. På vintern samlas jättehavsörnen här i hundratal. Och även om det är ett naturreservat så är det inte det i svensk mening. Ryssland skiljer sig nämligen lite från oss vad gäller kategorisering av naturområden. Här råder striktare regler så det motsvarar nästan nationalparkstatus.


I förrgår skrev jag lite om de två lodgerna som finns här. Under perioden juli till september tar den ena - Ozernoj - emot upp till 45 övernattande besökare och även dagturister som flyger in med helikopter. Den andra mindre - Travjanoj - tar max emot 16 besökare som kommer byter av varandra var fjärde dag. Jag bor på den sistnämnda. Som enligt min åsikt både drivs och sköts mer proffesionellt. Kostar visserligen mer att besöka, men med de små grupperna blir upplevelsen som helhet bättre. Jag har varit här två gånger som reseledare och det har varit helt outstanding! Nu är jag här under lågsäsong. Utan turister i området. Det är bara jag och de som jobbar här. Laxen har inte börjat gå till ännu så björnarna äter mest gräs och rötter just nu. Men. Nu börjar parningsperioden. Och nu finns förhoppning om att få se ungar när de är riktigt små. Vi väntar bara på lite bättre väder nu. Det har regnat och blåst i två dagar. Det är liksom det ”normala” vädret här. Men så fort det blir lite bättre ska vi ge oss ut och utforska omgivningarna! Jag längtar nämligen efter att få jobba ordentligt med min nya fina kamera från Olympus!


Kommer också berätta mer om brunbjörnen snart. Kamtjatkabrunbjörnen är nämligen den brunbjörnsras som tillsammans med Kodiak räknas till världens största! Därför går man inte omkring i markerna här ensam. Och på lodgen har man alltid med sig en nödfackla. Vi hade ju en Björn innanför elstängslet häromdagen. Hittills har vi sett 4-8 björnar om dagen. Bland annat hona med tre ungar igår vid strandkanten. Och en STOOOR hanne! Bara man spanar runt i kikaren så ser man snabbt en björn eller två. Helt fantastiskt! Idag såg jag också en jättehavörn på håll. Den liknar vår men har grövre näbb och är större. Finns bara här och ner till norra Japan.


Efter jobb på lodgen blåste jag upp min supbräda som jag hoppas kunna testa imorgon. Har lovat mina ryska vänner en lektion. Just nu har jag avnjutit rysk Banja (bastu) efter att jag lagat borsjtj. En räv bor kring lodgen och hälsar på ibland. Ska gå ut strax och se om jag kan få några bilder på den. Supersöt men ganska ful päls då den håller på att byta.


Internet funkar bara sporadiskt och vissa dagar. Hoppas kunna återkomma snart med lite björnfakta. Ha det gott!

Läs hela inlägget »

Efter ett drygt dygn i Petropavlovsk med inköp av matvaror, möten på kontoret för Kronotskij Nationalpark och fixande med dokument hos FSB (nuv KGB) var det dags att resa söderut till magiska Kurilsjön. Jag hade fantastisk tur som kunde få åka med ett gäng killar i deras helikopter. De hade med sig arbetsmaterial till den större av de två lodgerna. Säsongen har inte börjat ännu med turister och nu ska man reparera och fixa inför att de första grupperna kommer. Själv ska jag bo på den mindre och bästa lodgen. Där jobbar mina vänner Lana och Kostja som parkvakter. Kostja sen 7 år och Lana sen 4. Under lågsäsong är det bara de två här och 1-2 volontärer som hjälper till. Jag hade lika gärna kunnat få vänta i flera dagar på rätt väder, eller fått ta mig ner via terrängfordon och båt. Det hade tagit ett dygn eller mer. Med helikopter tar det en dryg timme till Kurilsjön.
Vulkan efter vulkan passerade förbi utanför helikopterfönstret. Snötäckta och gnistrande i solskenet. Förutom jag var det 5 killar ombord, en fyrhjuling och en massa bygggrejer. Och när vi landade stod de där. Lana och Kostja. Vi sågs senast i höstas när jag var här som reseledare med en svensk grupp. Ett bord dukades fram med saltgurka, sala (späck), grönsaker och så förstås en liten vodka. Allt med vulkanen Ilinskij som fond på andra sidan sjön. Ryktet hade redan gått att en liten svenska skulle åka hit och dessutom ha en SUP-bräda med sig! Det väckte en del munterhet och kommentarer.
Sen packade vi all mat, brädan, väskan m m i en liten gummibåt för att ta oss en dryg halvtimme bort till vår lodge. En till kvinna kommer hit som volontär varefter men just nu är det bara jag och mina två vänner på den. Och vid middan i kvällsljuset passerade de tre första björnarna förbi utanför fönstret. Till frukost hade en hona grävt sig under elstängslet och var plötsligt utanför vårt hus!! Hon fick jagas ut och jag fick åter en påminnelse att ta med en räddningsfackla när jag går på dass. Det skrämmer en björn med ljud och ljus när den kommer nära. Vädret blev sen tyvärr riktigt dåligt och vi har varit lite strandsatta. Och internet väldigt dåligt. Men vad gör det. Just nu börjar parningssäsongen och precis i detta nu ser jag en hanna och en hona 150 meter bort. Jag njuter av varje sekund här!!!

Läs hela inlägget »

Landat. I min ryska favvostad nummer 2: Petrovpavlovsk-Kamtjatkskij. (För även om Kamtjatka som helhet slår det mesta jag upplevt i livet, så är St:Petersburg ryska STADEN nummer 1 för mig! Och har ni aldrig varit i Ryssland och vill åka dit, så är Petersburg bästa stället att börja med. )
Har nu handlat mat för tre veckor och jag var bara tvungen att köpa lite laxrom också. Bättre rom än Kamtjatka-rom finns nämligen inte. Den är sjukt beroendeframkallande! Har även köpt nya ”Kamtjatka-stayups”, dvs lårhöga gummistövlar som är ett måste dit jag ska (se bild). Och promenerat runt i stan som just idag ramades in fantastiskt vackert av alla ”hemma-vulkanerna” i strålande solsken! Korjakskij, Avatja, Verbljoda... Supit in civilisationen för sista gången på tre veckor.
Mycket har hänt här sen min första resa hit 1991. Då var vi lite utav pionjärer och bland de första utlänningarna sen Stalintiden. Halvön hade ju länge varit stängd militärzon och hit krävdes specialtillstånd även för sovjetmedborgare. Vi var med när historia skrevs: vi bevittnade hur den sovjetiska flaggan halades och den ryska hissades!!! Det var vilda östern! Ena Dan kunde nåt kosta 10kr, nästa 1000kr. Mycket känslor som nästan gick att ta på.
Idag finns allt i Petropavlovsk och även om kulramar fortfarande används i vissa butiker ute i byarna,så blir kontant betalning mer och mer ovanligt i stan, precis som hos oss. I höstas fick de även snabbare internet.
Det många kanske inte vet är att flera svenskar är nära förknippade med Kamtjatka. Först ut var förmodligen Philip Johan Strahlenberg. Officer i Karl den XII:s armé. Under kriget med Peter den Store hamnade han i fångenskap i Sibirien. Som kartograf fick han snart i uppdrag att resa österut för att rita kartor. Kartor som sen användes av dansken Vitus Bering på hans expeditioner. Och på Berings andra expedition när de ”upptäckte Amerika från andra sidan” var officeren Sven Waxell med. Han var bagason från Södermalm i Stockholm och hade tagit värvning i ryska flottan. Och när Bering dog under expeditionen var det just Sven som så småningom förde den i hamn. Efter sådär en 20 år kom de tillbaka till Petersburg och där blev han adlad av Katarina den Stora. Skeppen de färdats med - via Kamtjatka - hette Pjotr och Pavel, och det är efter de Petropavlovsk fått sitt namn. Den här andra stora Kamtjatkaexpeditionen kan man berätta om i timmar. Ett fullständigt fantastiskt galet projekt. Men det får räcka så här långt för nu.
Just nu väntar jag på helikopter söderut mot Kurilsjön och björnarna. Vi får se om vi kommer iväg. Allt hänger på vädret. Här kan saker och ting bli uppskjutna och ändrade hela tiden, för vädret ändras ständigt. Men ingen blir särskilt upprörd. ”Det är ju Kamtjatka” som man säger här. Återkommer så snart jag kan. Vid Kurilsjön finns bara uppkoppling sporadiskt via satellit.
To be continued :-)

Läs hela inlägget »

Efter drygt 12 i Moskva med min fina vän Nikita ( vi jobbade ihop på Kamtjatka 2017) sitter jag nu på planet mot Petropavlovsk-Kamtjatskij. Det tar 8 timmar och en kvart och är förmodligen världens längsta inrikesflygning!! RYSSLAND är galet STORT!!!
Petropavlovsk är Kamtjatkas största stad där knappt 200 000 av de ca 320 000 invånarna bor. Mest ryssar men också korjaker, evener och tjuktjer. Och varför åker jag nu hit?
Anledningarna är många. En är faktiskt att jag vill visa ett annat Ryssland än den smala bild som ges i media. Det är sååå mycket mer än Putin och jobbiga ryska turister i Turkiet och Egypten. Och ibland blir jag rädd när jag märker hur mycket det här påverkar många svenskars ofta snäva uppfattning om Ryssland. Okunskap föder... ja ni fattar. Själv hyser jag en slags hatkärlek till vår granne i öst. Vissa saker är ju heeelt fantastiska, andra är rätt, jaa jobbiga... Men så är det ju med allt!
Så till Kamtjatka: Denna halvö är en fullständigt unik plats som erövrade mitt hjärta redan 1991 när jag var en av de första utländska besökarna efter att Kamtjatka blivit stängd militärzon under Stalintiden. Nu gör jag min 7:e längre resa. På en yta större än Sveriges finns bara 30 mil asfalterad väg! För det här är nästan bara ren vildmark. Vildmark fylld av över 130 aktiva vulkaner där Kljutjevskaja är Eurasiens högsta med sina 4750m. Här hovrar jättehavsörnen över nejden. Här lever evener och korjaker halvnomadiskt med sina renar. Och här finns världens största (el näst största - tävlar med kodiakbjörnen) brunbjörnsras- Kamtjatkabrunbjörnen.
Ok jag ska inte skriva en uppsats nu.... men när jag går igång på Kamtjatka finns liksom inget stopp. Men. Den andra stora anledningen till att jag återvänder är att jag vill uppmärksamma halvön och det som gör den så unik. Vi ska ju inte flyga, jag vet. Men. Det är ju faktiskt så att vissa delar av vår vackra värld behöver det berättas om. Så att vi vill bevara de, skydda det som annars kanske går förlorat. Som Amazonas, eller Kamtjatka. Just nu är många på halvön oroliga för exploatering. Det finns många - inte minst utländska intressen - vad gäller skog, mineraler och olja.... och det har redan börjat.
Och jag kan säga att ingenstans, INGENSTANS! - kan du uppleva brunbjörn på ett sådant sätt som du kan på Kamtjatka. Det finns så mycket här som är ovärderligt. Därför återkommer jag hit. För att visa och berätta. Och för att jag älskar stället!!
Och ni. Aeroflot har spottat upp sig rejält om ni inte redan fattat det. Bästa flygmåltiden på länge! Torskfilet med het cocos/lime-sås med ingefära m m Ryssland är så mycket mer är DU tror.

Läs hela inlägget »

Nu är det dags. Lämnar fina ön i utskärgården för världens vackraste halvö - Kamtjatka. Häng med mig dit här, via min blogg! Och dela länken hit och uppmana dina vänner att dela, så deltar du i en utlottning av en SUP-lektion för två personer till ett värde av 1600kr! När du delat meddelar du mig i messenger. I början av juli meddelar jag här och på Facebook vem som vunnit. Så håll utkik!!
Spela klippet nedan för att höra lite mer vad jag ska ge mig ut på för äventyr och vilka som gjort det möjligt!
https://vimeo.com/338524620

Läs hela inlägget »

Nedräkning till Kamtjatka pågår!!!! Bara tre dagar kvar tills det bär iväg till brunbjörnarnas paradis på södra delen av den ryska halvön! Där ska jag bo i tre veckor mitt ute i den ryska vildmarken. Fota, filma, skriva, njuta av den vackra naturen och volontärarbeta. Mycket detaljer kvar att planera för att optimera packning och utrustning. Ska bli skönt när jag väl sätter mig på planet. TACK OLYMPUS SVERIGE, DJI Sverige & Scandinavian Photo för att ni stöttar mitt projekt!  

Läs hela inlägget »