Magiska bergen i ryska Altaj

Ryssland - Delrepubliken Altaj


Vi lämnade Mongoliet och lilla Ölgii på 1700m och började med bilen klättra upp mot gränsen mellan Mongoliet och Ryssland på 2500m. Det blev allt kallare och till slut gick det lätta regnet över i blötsnö. De senaste dagarna med sol och T-shirtläge byttes till dunjacka, mössa och vantar. Det gick hyffsat snabbt på den mongoliska sidan. På den ryska kollades vi lite mer och vid passluckan utomhus fick vi vänta en stund på att någon skulle dyka upp. Kanske var det fikapaus. Mitt multivisa granskades lite extra men allt gick bra till slut. Och när jag berättade för tullpersonalen att jag länge velat besöka den ryska sidan av Altajbergen, så tinade de upp. Plötsligt fick vi flera tips om vad vi skulle se och några av våra väskor blev knappt kollade. Till slut, efter drygt 4 timmar, rullade vi in i Ryssland i södra Sibirien och delrepubliken Altaj. (Altajbergen breder ut sig i fyra länder: Kina och Kazakstan förutom Mongoliet och Ryssland).


Efter en stund nådde vi Kosh-Agatj - sol betyder det sista trädet på kazakiska. Här bor en hel del ryska medborgare med kazakiskt ursprung. Men ju längre in i delrepubliken Altaj man kommer, ju mer altajisk och rysk blir befolkningen. Av de ca 270 000 invånarna är ungefär 80 000 etniska altajer. Det är egentligen flera olika små folkgrupper som talar varianter av altajiska som alla är turkspråk. Traditionellt har man här utövat schamanistisk tro men många kristnades med ryssarnas intåg. En hel del schamanistiska traditioner lever dock kvar och är dessutom de på stark återmarsch. Här, som på många håll i det som en gång var Sovjetunionen, söker minoriteterna åter sina rötter och sitt ursprung. Språk och tradition är ju en oerhört viktig del när det gäller identitet.


När vi checkat in på vårt lilla hotell började ljuset mjukna och gå mot kväll. Då tog vi oss ut till Kosh-Agatjs ”Stonehenge”. En cirkel av stenar på 60 meter i diameter som tros ha använts i astronomiskt syfte för mycket länge sedan. En helig plats och idag kommer till exempel många altajiska kvinnor hit för att be om hjälp att bli med barn. De fäster ett tygband och ber till andarna.


Nästa dag började vår färd neråt genom delrepubliken. Omgärdade av snöklädda toppar - här ligger Altajs högsta berg på över 4500 meter - blev landskapet allt grönare och frodigare. Och då det är höst så lyste lärkträden i gyllene gult och orange. Det är härifrån det lokala uttrycket ”The Golden Mountains of Altai” kommer. Efter ett par timmar gjorde vi en kort promenad till gejsersjön. En turkos liten sjö vars sandiga botten fylls på från en källa underifrån. Det bubblande (kalla) källvattnet skapar fascinerande former och detta tillsammans med de mineraler som finns där färgar sjön skarpt turkos. Det är nästan overkligt vackert.


Sen vek vi av huvudvägen M52 - som av National Geographic listas som en av världens tio vackraste vägar - och skumpade upp mot byn Ulagan. Där lämnade vi bagaget och for vidare uppför till vackra Chulysman-kanjonen som vi utforskade efter lunch. Lunchen som bestod av lokal harr och hemodlade grönsaker, stod Lena och hennes svärdotter för i en traditionell ail (altajernas motsvarighet till ger eller jurta). Sen utforskade vi ravinen som stupade brant ner mot floden långt nedanför. En plats som även den anses helig av altajerna och som just här bebos av telengiter. På vägen tillbaka besökte vi de berömda pazyryk-gravhögarna. En högt stående kultur som även isprinsessan av Ukok tillhörde och som har 2400 år på nacken. Isprinsessans grav hittades i ett annat område 1993, nedfryst och perfekt bevarad tillsammans med sex hästar som hon fick med sig till nästa liv. Hennes skinn vittnade om att tatueringar var viktiga, då en stor del av hennes kropp bland annat hade mytiska djur förevigade. Föremålen i hennes grav visade också att hon förmodligen hade en högt uppsatt position och kanske var någon typ av överstepräst. Pazyryk är inget folk som många tycks tro, det är bara ett namn på området där ett stort antal s k kurgan-gravar hittats. Folket som levde här för 2400 år sen var ättlingar till dagens altajer och en blandning av skyter och hunner. De djupa gravhögarna är nu helt utgrävda och alla föremål i de på olika museum. Alla fantastiskt välbevarade då de legat djupt och nedfrysta. Bland annat världens äldsta bevarade matta i filtad ull. Och även många träföremål som hade förstörts om de inte legat frysta. Många forskare jämför betydelsen av dessa gravar - för mänskligheten - med Egyptens pyramider. Oerhört spännande!!


Efter en natt på ett enkelt men rent vandrarhem i byn Ulagan for vi tillbaka ut på huvudvägen M52 igen. Ulagan är - som de flesta av de byarna som ligger utströsslade längs i bergen - en salig blandning av slitna ryska stugor med snickarglädje, sovjetiska envåningshus i betong och ett och annat övergivet hus. Precis som i världens i övrige sker en avfolkning av landsbygden. På vägen norrut stannade vi i Altajs hantverkscentrum där vi fick ta del av såväl ullfiltningskonst dom imponerande sadelmakeri. Även på den här sidan av bergen är ryttarkonsten stor. Sen passerade vi ett område med hällristningar från flera tidsepoker, liksom det svindlande Chike-Taman-passet där souvenirstånden sålde lokalt ”tuggummi” i form av lärkträdskåda liksom en uppsjö produkter med lokalt cederträolja i. Dagen avslutades i en ail med faschinerande altajisk strupsång ackompanjerad av det tvåsträngade instrumentet topshoor.


Vårt enkla hotell denna natt låg intill naturparken Uch-Enmek. Det är känt för sina många ”stelas”, dvs stenstoder som oftas rests till minne av någon eller för att hedra någon. Hjärtat av parken sägs ha extra starka magnetfält enligt en rysk forskare, så därför bad jag alla sätta sig där en stund och bara känna in denna plats, varpå jag ledde gruppen igenom en liten andningsmeditation. Det är lätt att bara registrera och hasta förbi. Inte bara på resande fot utan i livet i stort. Därför måste man ibland stanna upp. Bara känna in. Andas. Bara vara. Hos altajerna finns en djupt rotad uppfattning om att positivt
tänkande gör livets väg lättare. Och förstås tvärtom, onda tankar föder fler negativa tankar. Många ”sökare” - en hel del ryssar som letat efter livets mening - har kommit till dessa trakter och sen blivit kvar. Ibland har de hamnat i någon avkrok i bergen där de börjat följa en ledare och ibland bildat något som liknar en sekt. Men ibland har de bara känt att kraften här är speciell och därför stannat och börjat leva ett enklare liv. Ett liv långt från städernas materiella meckan. Några av de första ryssarna som kom hit var gammaltroende som flydde undan Peter den stores reformering av ryskortodoxa kyrkan. De pratar fortfarande en slags gammalryska. (Precis som en grupp gammaltroende ryssar jag stötte på för ett par år sen i Donaudeltat i Rumänien).


Där vi färdas gick en gång en nordlig gren av sidenvägen och genom historien har folk, religioner och idéer korsats och blandats här. Schamanism, buddhism, Islam, kristendom. I början av 1900-talet skapade några dessutom den s k burchanismen här. De ville skapa en egen tro som en motpol till allt det andra. I själva verket är det en slags blandning av schamanism/animism och buddhism och kristendom. Dvs de plockade lite från flera trosinriktningar. Tankarna blir som tidigare under resan många. Vad är egentligen religion? Går man till botten med det så är ju kärnan i all religion densamma. Precis som vi människor är desamma. Och allt handlar ju om bara om vårt behov av att tro. Av att förklara skeenden. Om det sen är en tro på världsalltet, på naturens krafter, på livet eller på något annat, det är upp till var och en. När man tittar på de som bor i Altaj så avspeglar sig denna smältdegel av historiens många lager i deras skiftande ansikten och olika hudfärg. Alltså det här är så sjuuukt fascinerande och spännande!!!


Nåväl. Vi fortsatte sedan vidare längs med floden Chuya (som sen blir floden Katun och som sen i sin tur blir den enorma floden Ob ihop med bifloden Biysk) och kom så småningom till delrepubliken Altajs huvudstad Gorno-Altajsk. Där åt vi middag och dansade loss med födelsedagsfirande ryssar och altajer och stupade i säng. Och innan vi nästa morgon lämnade stan hälsade vi på hos isprinsessan av Ukok på ortens finfina museum! Några timmar senare kom vi in i Altajskij Kraj nere på stäppen och så småningom dess huvudstad Barnaul. Där bordade vi vårt första plan hemåt, uppfyllda av möten, tankar och intryck. Och kanske av den urkraft som sägs bo i Altajbergen. För ger man sig hän och vågar släppa taget lite, så släpper man in denna kraft i sin själ och gör den lite ljusare. Det är något man vetat här sen tidernas begynnelse.


/Lena någonstans i Sibiriens luftrum

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-