De mongol-kazakiska örnjägarnas rike  

I över 2000 år har de jagat med hjälp av sina mäktiga kungsörnar. Steg för steg lärt de fånga räv, varg och hare vars skinn sedan värmt deras kroppar i den om vintern iskalla kylan. En kunskap som förts vidare från generation till generation och som varit livsavgörande. Infångade som små ungar har örnarna så småningom blivit familjemedlemmar som sedan vid könsmogen ålder släppts tillbaka ut på vidderna i nordvästra Mongoliet. Ett beslut som inte alltid varit lätt, men som med den stora respekt som finns för örnen varit det enda rätta. För så säger traditionen.

När jag fick frågan att leda denna resa var jag först kluven. Men när jag läst på lite mer insåg jag att just respekten för örnarna, i kombination med den långa traditionen, faktiskt bidragit till att kungsörnsstammen blivit livskraftig och stark i området. (Till skillnad från i en del andra delar av världen där örnen ibland ses som ett rovdjur som hotar tamdjur och därför till och med hatas. ) Och jag har en respekt för gamla traditioner, även när de går stick i stäv med vad jag personligen kan tycka är ok. Ungefär som jag har för inuiter som sen urminnes tider har jagat val, då de tar tillvara på allt djuret kan ge. (Som är nåt helt annat än det som Japan, Norge och Island skenheligt håller på med när de hävdar tradition eller att jakten görs i forskningssyfte.)

Efter de inledande dagarna i fantastiska Gobi flög vi nu tre timmar nordväst från Ulan-Bator till den lilla staden Ölgii i Altajbergen, nära gränsen till Ryssland. Där tog vi in på det enkla hotellet Örnnästet för att sedan inspektera omgivningarna. Vi började med att åka jeep off-road en bit söderut till byn Altanögts. Där höll skolan ett 80-årsjubileum. Barn och ungdomar mellan 6-15 år stod uppställda på skolgården, finklädda till tårna. Små killar i finkostym och flickor i klänning och långa flätor med rosetter, viftandes med ballonger i händerna. Vi fick träffa skolans rektor och via Monika i gruppen överlämnade vi insamlat skolmaterial.

Vi for vidare ut på stäppen till vår lokala guides kusin som hade en otroligt vacker ger (jurta). Kazakiska ger är betydligt med utsmyckade invändigt än de traditionella mongoliska. Färgglada handbroderad, mönstrade väggbonader lyste upp när vi klev in. Snabbt serverades vi varm jäst stomjölk, egentillverkad ost och lammkött. Utanför strövade deras hästar, kor, getter och får fritt, liksom en och annan kamel. Det öppna landskapet skiftade i grönt, rostrött och gult och i fjärran anades Altajs snöklädda toppar. Tiden stannade upp.

Nästa morgon for vi iväg tidigt mot sjön Tolbo. På vägen ut såg vi en folksamling vid vägen och en mängd hästar. Det var en lokal kappridning för små barn. Många satt barbacka, medan andra satt i sadel. När startskottet gick satte de av i full galopp, som gjutna på hästryggen, så otroligt imponerande. Vilka kids!! De skulle rida mellan 6-10 km beroende på ålder. Vi for vidare söderut.

Framme vi Tolbosjön hade kazaker och mongoler börjat sätta upp stånd med hantverk medan örnjägarna började anlända. Mest män i olika åldrar, men också ett par kvinnor. De flesta var iklädda traditionella skinnkläder från topp till tå med kungsörnen vid sin sida på hästen. Örnarna är ju ganska tunga - 5-8 kg - så som stöd för den handskbeklädda handen har de en klyka i trä att vila armen mot. Man hälsade på varandra under skratt och stoj. Och stämningen blev allt högre.  Många lät sig gärna bli fotade och stolthet lyste ut deras ansikten. Inträdet till örnfestivalen - fick vi veta - skulle till största delen gå till en förening som stödjer örnjägartraditionen.

Under två dagar fick sedan ta del av festivalens många fantastiska deltagares unika förmågor. Det var örnjägare som kallade på sina örnar som släpptes från en bergstopp. Örnar som jagade efter rävskinn bakom sin "husse/mattes" häst. Kok-Boro - där två ryttare i galopp hade dragkamp om ett getkadaver. Ryttare som i full galopp plockade upp flaggor på marken. Bågskytte. Dressyr. Lekfullt samspel mellan man och kvinna till häst. Och mitt i allt serverades vi lunch ackompanjerad av mäktig strupsång. Dessutom kände en av våra chaufförer en av de bästa unga örnjägarna och i mötet med honom fick vi möjlighet att ställa frågor om hans liv och vardag. Självklart var det sedan honom vi hejade på. Och han hamnade i topp i tävlingarna. Jag som älskar att ta porträtt av äldre när jag reserm kunde nu också gå all in vad gäller den biten. Väderbitna, fårade äldre herrar där livsvisdomen stod skriven i pannan omringade mig. Tänk om man fick ägna några veckor åt att bara sitta ned och dricka te med de och höra om deras liv och allt de varit med om!

Finns det då ingen baksida med det här? Jo det gör kanske det, precis som med allt annat. Alltsedan filmen om den första örnjägande unga kvinnan Aisholpan spreds över världen, har många fått upp ögonen för örnjägarna och turisterna har blivit fler. Det skapar förstås arbetstillfällen för ett annars lite utsatt område i landet, men risken är också att det som är en fantastisk årlig tävling och en uppvisning av denna urgamla tradition med tiden blir mer av en show för turister. Och det ihop med tanklösa turister som betalar för att ta selfies kan på sikt rasera kulturen. För det kan skapa en efterfrågan som kan få lokalbor som INTE är örnjägare att börja ta betalt för denna tjänst. Lokalbor som sedan inte släpper örnarna när de blir könsmogna - som traditionen säger - utan ser örnarna som ett sätt att tjäna pengar och därför behåller de. DÄR har vi som besökare ett enormt stort ansvar. Vi måste se till att INTE skapa en sådan efterfrågan. Precis som vi säger nej i andra länder där man kommer med vilda djur och undrar om man vill fota sig med de. Precis som väljer att inte gå på delfinarium eller Sea World för att se på valar. Det ligger på oss som besökare att se till att inte skapa en sådan efterfrågan. Vi är inte där än, och vi får se till att heller inte hamna där. För just nu var våra två dagar på festivalen heeeeelt fantastiska. Intrycken var överväldigande och man blev så tagen. Tagen av alla dessa - unga och gamla - kunniga ryttare, jägare och örnar. Samspelet. Traditionen. Stoltheten. Och inte minst att fler kvinnor är på väg in.

När vi några dagar senare for över gränsen till Ryssland var vi uppfyllda av allt vi fått se och ta del av. Av möten och kunskap. Av ödmjukhet. Från 15-16 grader på stäppen på 1700 meter lämnade vi Mongoliet på drygt 2500 meter i blötsnö och kyla. For in i Ryssland efter ett par timmars tullpassage. Och kom in i en helt ny del av Altaj. En grönare, med mer skog. Södra Sibirien.

På återhörande!

/Lena i byn Ulagan på ryska sidan av Altaj

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-