KAMTJATKA2019 - Hemresan etapp 1

Det stod klart att ingen helikopter skulle kunna flyga de närmaste dagarna. Så är det på Kamtjatka. Ingen blir förvånad om man får vänta några dar, eller tio, på att kunna flyga till/från någonstans. Men mitt flyg skulle ju inte vänta. Så. Vad göra? Jo man vänder sig till vänner. I byn Ozernovskij har Kostja och Lana en vän som driver en fiskverksamhet. Han lovade att på nåt sätt fixa skjuts från kusten och till Petropavlovsk.


Så igår vid 9 på morgonen trotsade vi spöregn och hård blåst med meterhöga vågor i Kostjas och Lanas lilla gummibåt. Bagaget var packat i plastsäckar och jag hade 5 lager kläder. Det var piskande blött och sved i ögonen. Men bitvis vackert då solen kikade fram bakom dramatiska moln över vulkanen Ilinskij. Och jag var glad att jag är skärgårdsbo och inte räds lite sjö.


Efter en halvtimme var vi på den andra lodgen där en vattenjet skulle skjutsa två killar till kusten. Jag hoppade i och kramade om mina vänner hårt och for iväg. 6 mil på 2 timmar längs den enda flod som rinner från Kurilsjön och ut i Ochotska havet. Alla andra rinner IN. Vi passerade fantastiska pimpstensformationer. Vackra vårgröna berg med snötäckta toppar. En jättehavsörn flög förbi nära. Liksom olika småfåglar och änder av olika slag. Strömand kände jag igen nu. Men under den delen av resan önskade jag att jag kunnat mer om fågelarter, som min fina man Anders. Men man kan ju inte kunna allt. Och jag får jobba på det :-)


Bitvis var det väldigt strömt och skumpigt. Men till slut började elledningar synas längs vägen och snart var vi i Ozernovskij. I hamnen låg rostiga fiskebåtar och regnet, det öste ner. Hade tagit på mig galon-stället ovanpå det vanliga regnstället. Och det var en himla tur. Annars hade jag blivit genomblöt. Mina vänners vän Oleg mötte upp med en jeep. Min packning och jag blev skjutsade till ett övernattningsställe för säsongsarbetare i fiskeindustrin här. Fick svida om, ta av det blöta och dricka lite te. Tog en kort prommis på byn då regnet lättade och framåt klockan ett var det dags för vidare avfärd.


Skakade hand med Alexander (Sasja) och Vladimir (Volodja) som skulle till Petropavlovsk med sin ryska lastbil Ural. Säga vad man vill om gamla ryska lastbilar, men de tar sig banne mig fram i vilken terräng som helst! Vi skulle åka 39 mil och de första 14 skulle ta oss drygt sex timmar. Jag känner fortfarande av de i kroppen.... Det är liksom ingen väg de där 14 milen. Snitthastigheten är 10-15km/timmen. Det skakar, skumpar och hoppar. Stora hål. Ibland kör man i gräset. Och ibland över hyfsat djupa vattendrag. Dessutom måste man åka dyr färja två gånger. Mellan 800-1000kr för en lastbil vilket för en kamtjatkabo är många gånger dyrare än så. Men om det bara finns en färja har man inget val.


Det blåste fortfarande hårt och ”vägen” går kant i kant med Ochotska havet. När vi kom till första färjeläget la färjan ut på andra sidan. Ombord var en lastbil vars kapell plötsligt blev till ett segel. Volodja såg lätt skärrad ut. Sasja sa att han tänkt rätt som lämnat kapellet hemma. Vi betraktade tyst färjan som har en liten motorbåt i sidan kopplad till sig. Den såg ut att slita hårt med sin motor i vinden som blåste rakt ut mot havet. Ett tag såg det ut som om den skulle blåsa iväg. Mina reskamrater såg alltmer skärrade ut och jag insåg allvaret. Det gick bra till slut. Färjan kunde lägga till, men färjekillen såg rätt blek ut. Sasja hade som tur var, varit klok och skippat kapell, så för oss blev överfarten lättare. Dessutom ackompanjerades vi av en mängd nyfikna sälar som ständigt stack upp sina huvuden intill färjan.


Nästa färja gick på en mer skyddas plats var så där var det inga problem. Och där blev jag också kompis med en ursöt lekfull liten blandrashund. Som tycktes längta efter uppmärksamhet. Vi lekte och busade i en lång stund tills det blev dags att köra ombord på förjan. Och jag insåg hur mycket jag längtar efter min Silver. Hemma på ön.


Efter andra färjan passerade vi en by som bara bestod av betongskelett. Där bodde folk ändå in på slutet av 80-talet berättade Sasja och pekade ut det som en gång varit affär, grisfarm, dagis.... Mitt bland betongen stod ett dass och det kändes lite lätt psykedeliskt att gå in där. Utanför dånade Ochotska havet. Plötsligt hörde jag ett hundskall. Det visade sig att en jägare slagit upp ett tält i den f d byn. Jag undrade ett ögonblick om allt detta var på riktigt eller om jag hamnat i en Tarkovskijfilm. Vi for vidare. Kamtjatka. Ryssland.


Vi har nu lärt känna varandra lite i förarhytten. Det visar sig att Sasja är född i Ozernovskij medan Volodja är ukrainare och flyttade hit i början av 2000-talet. Ja du vet ju hur det är med Krim och allt, sa Sasja. Vi krigar här också, fast bara i förarhytten. Om ditten och datten. Båda skrattade. För de tycks det som pågår mellan Ryssland och Ukraina obegripligt. De är nära vänner och åker ofta ihop. Att åka ensam på dessa icke-vägar kan vara farligt. Långs sträckor är utan mobilnät och de första 14 milen mötte vi bara 3 andra fordon. Men som Sasja sa, det är ju inte vinter. Då kan det ta 3 dagar att åka till Petropavlovsk. Om man över huvud taget kommer fram.


Sasja berättade många historier under vår långa resa. Bland annat hur han och en annan kille jagat björn en vår för ett tiotal år sen, med licens, och av misstag skjutit en hona med ungar. De insåg det när de såg att honan hade svullna bröstvårtor. De letade länge och lyckades hitta till slut hitta idet. Där satt 4 ungar. De hade inte hjärta att bara lämna de. De fick följa med. I bilen hade en av ungarna klättrat upp och satt sig på Sasjas axel och börjat suga honom på halsen. Där satt den sen i flera timmar. Han hade sugmärken i flera dagar sen. Och de gällde det sen att på rätt sätt förklara för frun. Björnungarna då? De togs om hand och hamnade sen på zoo i Ryssland. Två här och två i Moskva. En sorglig historia. För efter alla björnmöten önskar jag ingen björn att hamna på zoo. Men ungarna slapp i alla fall svälta ihjäl. Vad skulle ni ha gjort?


Sasja berättade också att förr - vilket Sten Bergman beskrev som var här på 20-talet - var det vanligt att många hade en björnunge som husdjur. Ända in på 60-talet. Just pga av att man av misstag råkat skjuta en hona med ungar. Kamtjatka. Även om jag varit här sju gånger nu. Och varje gång i 3-4 veckor. Så lär jag mig ständigt nya saker. Livet.


Efter sex timmar och 14 mil nådde vi byn Oktjabrskij. Där. Har tiden stått stilla. Eller inte. Många har flyttat. Stan förfaller. 3-4-våningshusen är det ingen som ser om. Rost. Förfall. Och några meter bort ryter Ochotska havet. I alla fall den här dagen. I kanten av byn låg rostiga skeppsvrak. Hade kunnat fota där i dagar. Tänkte på min kollega CM som kunnat fota här i år. Men mina lastbilskillar ville snabbt vidare och vädret var skit, så jag fick bita ihop. Ibland får det räcka med intryck. Och intrycken här etsar sig fast. Djupt.


Efter Oktjabrskij återstod 25 mil till stan. Nu blev vägen lite bättre och vi kunde damma på - och skallra på - i hela 60-70km/timmen. Till slut. När 10 mil återstod kom asfalten. Ja Kamtjatka är ju liksom 2/3 av Sveriges yta - egentligen större än Sverige beroende på hur många av länen man räknar in, och det där har ändrats nyligen - ändå finns här bara 30 mil asfalterad väg!!!!! Det var 12 mil när jag besökte första gången 1991. Någon kanske skrattar. Men jag ser fördelarna i det. För faktum är att om inte Kamtjatka varit stängd militärzon sen 30-talet och utbyggnaden av infrastrukturen inte varit så långsam, så hade denna halvö inte varit så unik och vild som den är idag. Sovjetsystemet hade sina fördelar för vildmark och natur. I alla fall här. På andra håll inte.


Nåväl. Med asfalten kom civilisationen. Sokotj, där man säljer hemkörda piroger och borsjtj dygnet runt. Vi åt. Tog en öl till rysk popmusik. Och så for vi de sista milen i mörkret mot stan. 39 mil på knappt 12 timmar. Väl framme tog jag fram uppgjord summa för färden. Sasja såg mig djupt i ögonen. Lena, sa han. Glöm det! Men, sa jag. Vi har ju åkt i tolv timmar. Låt mig få göra rätt för mig! Han. Aldrig. Så log han. Det är inte så här. Vi har lärt känna varandra. Haft en bra resa ihop. Då tar man inte betalt. Du kan försöka hur många gånger du vill Lena. Men jag kommer inte ta emot några pengar av dig. Jag blev rörd. Ville göra rätt för mig. Men förstod också hans stolthet och accepterade den. Fast krävde förstås hans adress. Här ska skickas nåt fint från Sverige!!! Banne mig!


Sådana är de Kamtjatka-borna. Varma, gästfria, bjuder på sig själva oavsett inkomst och ekonomiska möjligheter. Jag älskar de för det! Många i Sverige höjer på ögonbrynen när jag pratar varmt om Ryssland. Ursäkta mig, men DE, fattar ingenting. De har inte rest här på riktigt. Inte varit nära de som lever här. Inte pratat med de på tu man hand. Inte delat vardag. Jag säger bara. Kom igen när du gjort det och du kommer ha en helt annan syn på Ryssland. Putin och politik är en sak. Människorna som lever här en helt annan. Och jaa, nu vet jag att någon kommer säga nåt om jobbiga ryssar i Turkiet eller Egypten. Men va fasiken, hur många svenskar har inte gjort bort sig i alperna??? Det är ju lika samma. I alla länder. Dags att släppa rysskräcken nu. Låta Peter den stores skugga suddas ut. Se bortom Putin. Det finns så mycket fint och fantastiskt att upptäcka här. Och när det gäller vänskap så är den ryska djup. När man väl lärt känna varandra. Jag sa nånstans i början tror jag, att jag hyser en sorts hatkärlek till detta stora land. Men mest är det kärlek. Inte minst vad gäller Kamtjatka. Hela dan idag har jag chattat med Kurilsjön på Whatsapp. Vi har ett hemligt uttryck i vårt lilla slutna sällskap. Och. Det förblir hemligt ;-) Nu blir jag sentimental. Men. JAG ÄLSKAR KAMTJATKA OCH MÄNNISKORNA HÄR!!!!!


Nej. Nu ska jag packa om. Det mesta av det blöta har torkat. Imorrn flyger jag hem. Hem till min fina man och våra två underbara barn. Som förstår att deras fru/mamma ibland behöver åka österut. Och låter henne göra det. Å så längtar jag efter vårt tredje barn. Vår hund Silver.


Blir nog en sista blogg fr resans sista bit hem också. Om det finns internet på planet.


Kram på er!!


/Lena i Elizovo strax utanför Petropavlovsk

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-