KAMTJATKA2019 - Livet bland brunbjörnar och en uppnäst dam. 


Vårt frukostfönster heter numera Kurils kanal 1. Bättre live-tv går nämligen inte att få. Det händer hela tiden saker utanför fönstret. Och runt omkring oss. Om man tar en båttur dyker björnar ständigt upp. Om man tar en promenad på en timme möter man åtminstone 4-5 björnar längs viltstigarna. Överallt ligger färsk spillning. I leran i skogen och i sanden på stranden är spåren många. Och om man - som häromdan - målar utomhus får man då och då ta rast för att fota de björnar som passerar förbi eller som tar en tur runt lodgen. För nu är det äntligen fint väder! Och vi har målat, hängt upp lodgens stora banner och rensat helikopterplattan från ogräs. De får ofta måla om då de hårda vintrarna tär hårt på byggnaderna.


När vi hade målat i runt två timmar dök en björnhona upp med en fjolårsunge. De verkade lite oroliga. Och snart kom förklaringen. Två andra björnar kom plötsligt springande på den del av lodgens spång som går utanför elstängslet. Honan och ungen satte fart i motsatt riktning och försvann. De andra två stannade i ett buskage i en brant vid sidan av lodgen och började leka. Det märktes tydligt att det var lek och inte bråk. De hade helt enkelt kul. Efter en stund la de sig bredvid varandra på stranden och vilade. Sen fortsatte leken en stund till innan de också gav sig av.


Då tog vi en kopp kaffe på trappen och njöt av solen som värmde gott efter dagar av kallt och småregnigt väder. Vårt samtal ackompanjerades av minkskrik under boden med trädgårdsredskap. Minkhonan som byggt bo där har fullt upp just nu med att mata sina ungar. Räven som strosar runt här då och då nosade intresserat där häromdagen. I år har de inga problem med möss här och det är förmodligen mycket tack vare minken och räven. Idag såg vi hur räven effektivt fångade möss som bor under helikopterplattans korrugerade plåt. (Som vi nu rensat från ogräs och gjort fin). Den hade hållit sig undan några dagar så vi undrade om det kunde ha hänt den något. Eller om den givit sig av. Den är klart nyfiken till sin natur om än försiktig och avvaktande. Och som man bör med alla vilda djur låter vi räven bestämma och den vill närma sig eller inte. När den följde efter oss till björnen för en vecka sen så märkte vi inte först att den gick försiktigt bakom oss.


Efter kaffet fortsatte vi målandet men snart började det hända saker igen. En större hona närmade sig lodgen med en ung hanne i släptåg. Lana såg snart att det var Курносая dvs ” Den uppnästa” eller uppnäsan. De har följt henne sen hon föddes 2013 och hon brukar varje vår komma förbi lodgen då och då. Det är lätt att känna igen henne då hon förutom sin uppnäsa har en kluven läpp efter att ha blivit skadad i ett bråk. Nu är hon inne på sitt sjätte år och är därmed könsmogen. Hon kommunicerade tydligt med den yngre hannen med olika läten. De betade sida vid sida längs kanten av elstängslet. Och när de var framför lodgen satte de sig ner en stund i gräset. Vi - som gått i motsatt riktning, utanför stängslet, till andra sidan av den lilla sjö som ligger framför lodgen - fotade ivrigt. De två björnarna såg ut som två stora hundar framför Kostja och Lanas hus. Nån kommenterade bilden på Facebook, och tyckte den såg ut som ett omslag på en sagobok. Och det är så det känns ibland. Som att vara del av en saga. Ibland börjar jag skratta för att det som händer runt omkring är så fantastiskt att det nästan blir overkligt.
Man får nypa sig själv i armen ibland för att påminna sig att det här är på riktigt!!! När de två hundarna, jag menar björnarna, började gå i vår riktning backade vi långsamt undan för att låta de passera oss på lagom avstånd. De tittade på oss, vädrade lite, och gick lugnt vidare.


Säkerhetsavståndet enligt rysk lag varierar mellan 30-50 meter. Men här är förhållandena så speciella och björnarna så många att det avståndet ibland är svårt att hålla av naturliga skäl. För är man ute i skogen kan det plötsligt dyka upp en björn väldigt nära. Som igår. Vi var ute på en promenad och kommer ut på en av sjöns stränder när en stor hona kliver ut ungefär samtidigt kanske 30-40 meter bort. Vi tittade på varandra och sen la hon sig på stranden. Då satte vi oss en bit upp, ovanför strandens viltstig, och väntade. Honan kliade sig lite och reste sig efter en stund och började gå emot oss. Lugnt och fint passerade hon på stigen, tittade inte ens åt vårt håll. En yngre, eller mer orolig björn hade kanske valt att gå tillbaka in i skogen, eller valt motsatt håll. Av respekt för djuren låter man de välja. Men Kostja och Lana känner in björnarna. Ser och uppfattar signaler. Och är det en stor hanne får man lugnt backa undan. De är potentiellt farligast. Med mindre honor eller unga djur kan man sätta sig och vänta och se om de själva väljer att närma sig. Samtidigt som man iaktar deras beteende. För det mesta kollar de in en, sniffar lite, ser att vi är flera, och fortsätter sen att beta gräs (som de äter mest nu). Då kan det vara 20-30 meter mellan oss. Jag litar helt på mina vänners omdöme. De har under sju år aldrig behövt döda någon björn. Bara vid ett par tillfällen har de fått avvärja ett alltför hastigt närmande, eller ett plötsligt oförutsett möte som känts hotfullt. Men då med ett varningsskott eller en nödfackla. Eller genom att stampa till med fötterna och ryta till. Det räcker oftast. Som när vi var ute på tundran och jag låg ner och fotade rhododendron....


Tiden går fort. Och snart är det dags att åka hem. Nu gäller det att njuta fullt ut av de sista dagarna. Och hoppas att vädret står sig. Det är avgörande för allt här.


Allt gott från Kurilsjön på södra Kamtjatka. Hörs snart igen!
/Lena


Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-